24 december 2006

Den där om Louis de Bernières

Man lär sig att känna igen varje nyans i varandras stämningar. Man vet exakt vad den andre kommer att säga. man vet precis vem som kommer att skratta och hur länge åt vilken typ av skämt. Man blir intimt bekant med lukten av varje mans fötter och svett. Man kan lägga handen mot någons ansikte i mörkret och veta vem det är. Man känner igen någons utrustning där den hänger över en stol, trots att den är densamma som alla andras. Man kan avgöra vems skäggstubb det är som ligger i tvättfatet. Man vet precis vem som vill byta en morot mot ens potatis, ett paket cigaretter mot ens ombytespar strumpor, ett vykort från Siena mot en penna. Man blir van att se varandra oförställt, och ingenting göms.

Vi var alla unga tillsammans. Vi skulle aldrig bli vackrare, vi skulle aldrig bli senigare och starkare, vi skulle aldrig ha sådana vattenslagsmål, vi skulle aldrig mer känna oss så oövervinneliga och odödliga.