30 november 2010

Den där om day 23 – Something that makes you feel better

Min mans mage. Min mans hand på min rygg. När han klappar mig över håret eller dansar i köket. Min man. Min katt som dog och hamnade i katthimmelen. Inte att hon dog, men oj, den kärleken! Min bror. Min brors humor. Min mamma. Min pappa. Min pappa som röstat på fel parti hela sitt liv, men nu vänt om helt och röstar rätt. Hur min pappa såg ut på slutet av sjuttiotalet. Att min pappa sparar på allt, allt och därför bland annat har kvar födelsedagskort från när han var fem. Att min mamma och jag har en bokklubb. Att min mamma läste från sida sex till sida tvåhundrasexton på bara en dag. Att min mamma ibland ringer fast att hon inte har något att säga. Raindrops on roses and whiskers on kittens. Att min man inte köper blommor när jag är ledsen utan lysande ljushus som spelar musik. Lysande ljushus som spelar musik. Att min man inte blir ledsen fast att jag råkar välta ner det lysande ljushuset så att det går sönder. Ett trasigt lysande ljushus. Musik. Mest bra musik. Men även dålig musik, om den är rolig. Dans. Mest ful dans. Men även fin dans. Popcorn. Att ge bort presenter. Att få presenter. Födelsedagar. Helst mina egna födelsedagar. När något himla fint händer. Som Obama. När som Obama hände började jag gråta. Fina kommentarer på min blogg. Tanken på att jag och Stolte mannen kommer att skaffa barn så småningom. Vår framtida lägenhet. Alla pengar som jag kommer tjäna på att jobba över. Min underbara bokklubb (den andra, som inte innehåller min mamma). Böcker. James Frey som skrivit den bästa boken jag läst i år. Chimamanda Ngozi Adichie. Stevie Nicks bakom scenen. Vettiga och bra djävla människor som orkar kämpa när och om inte jag gör det. Gå med i demostrationer mot något man inte tror på. Eller med något man tror på. Mina vänners kramar. Mina bästa vänner. Mina vänner. Mina bekanta. Mina kollegor. Fredagskvällar. Lördagsmorgon. Söndagseftermiddag. Sms. Banklån. Folk som räddar världen. Folk som vågar. Skratt efter fis. Fis efter skratt. Bjällerklang. Hästryggar. Kattmagar. Sverige. Världen.

Den där om vad jag vill ha i julklapp

Bokstopp, renar, tavla.






29 november 2010

Den där om day 22 - Something that upsets you

Vi sitter i datasalen. Hanna på en sida och Anna på andra. Jag sitter i mitten och tror ni det funkar nu? samtidigt som jag klickar på en knapp. Allt försvinner. Allt. Vi har fem timmar kvar till inlämning och uppsatsen är borta.

Hanna börjar gråta. Men sluta nu, den måste finnas i datorn, menar jag. Efter fem minuter står jag nere hos IT-teknikern. Efter en kvart konstaterar han att trettio sidor är borta. Trettio sidor och fem veckor. Poff!

Hanna och Anna är skitarga. Så där så man börjar gråta för att man är så förbannad. Och mest förbannade är de på mig, för att jag inte blir arg. Jag blir inte arg för jag blir inte upprörd så ofta. Ganska mycket är en axelryckning för mig. Det är därför det inte är så många som vill grupparbeta med mig på universitetet. Jag ryckaxlar och tänker att ingen dör. Jag tror att det är för att det hänt för mycket skit i mitt liv. Ett förlorat arbete är ingen skit, det är en liten fis.

Men jag ljuger om jag säger att ingenting upprör mig i livet. Mycket får mig att bli Kelis.

Förbud mot slöja. Förbud mot nybygge av minareter. Demostrationer vid islamiska samlingslokaler. Islamfobi. Förföljelse av judar i Malmö. Övertygelse att det svenska är rätt. Jimmie Åkesson i folkdräkt. Rivandet av romerska bebyggelser. Utvisning av invandrare vid milda brott. Förbud mot hemspråksundervisning. Tron på att ljust är bättre än mörkt. Målandet av svastikor på högstadiehemfest. Förbud mot tiggeri. Och då pratar vi bara Europa. Och inte ens allt i Europa.


Den där om världens sämsta fru

Jag är världens sämsta fru. Idag är det min dag att ha överraskningskväll för Stolte mannen och jag hinner inte. Har inte planerat ett skit. Och har andra saker inplanerade.

Den där om att vara på roadtrip i USA

Jag tänkte skriva ner hur vi gjorde när vi roadtrippade, det kanske hjälper någon som googlar sig hit. Innan vi reste försökte jag hitta folk som kört på Östkusten, men hittade mest resor på västkusten.

Vi körde sträckan Boston - Orlando, med avstickare till Maine samt New Orleans. Vi hade fem veckor på oss, men jag tror att man kan köra det snabbare om man inte är så knusslig med att stanna på alla ställen vi stannade. Vi besökte Boston, Ogunquit, Provincetown, New York City, Philadephia, Washington DC, Shanondoah, Williamsburg, Kill devil hills, Charleston, Savannah, New Orleans och Orlando. Samt en massa småhålor som vi stannade i för att vi inte orkade köra längre. Längst var det mellan Savannah, Destin och New Orleans som var enkel väg på cirka tolv timmar och då hann vi med en stor djävla bilkrock också. Jag älskar alla de här ställena och kan inte tänka mig en resa utan någon av dem.

Till resan sparade vi i cirka ett år och sen fick vi in en massa pengar i bröllopspresent också. Jag gissar att vi rörde oss med cirka 100.000:-, men då bodde vi på finare hotell ibland och åt och gjorde precis vad vi ville.

Vi hade ingen gps, skitdumt. Har man inte någon gps så kan man använda sig av google maps för att se hur långt det är mellan olika destinationer. Google maps fungerade fantastiskt bra.

Var vi än kom berättade vi att vi var på smekmånad. Det var lite jobbigt att gå genom samma frågor hela tiden (vad gillar ni vårt land? varför åkte ni hit på er honeymoon? är folk otrevliga i norra delarna av USA? osv.) men det gjorde att vi ofta fick bättre rum, balkong och balkong med strandvy samt champagne på restaurangerna.

Vi körde nästan enbart på tips. Vi visste att vi ville besöka NYC, DC och Philadephia, men annars hade vi ingen koll alls. Vi hade en LP, men det var lite tråkigt att följa den. Så vi frågade folk var vi skulle åka, sen åkte vi dit. Det funkade perfekt. Ibland fanns ställena som vi blev tipsade om inte i vår guidebok, så då letade vi upp det på nätet. Vi hade dator med oss, vilket underlättade jättemycket. På de flesta hotell fanns trådlöst internet gratis, till och med på sunkhotellen.

I början körde vi dit vi skulle och letade sen upp hotell. Det visade sig bli ganska dyrt och tidskrävande så efter ett tag använde vi oss av hotels.se och bokade hotellet vi ville bo på redan kvällen innan, när vi visste var vi skulle. Hotellkostnaden blev mycket, mycket billigare och man kunde läsa vad tidigare gäster tyckte om ställena.

Vägarna var sämre än vad jag trott de skulle vara. På vissa ställen var det inte asfalt utan betong, och man kände linjerna mellan betongfälten. I de fattigare staterna låg det vilt på vägarna och ibland fick man väja för till exempel hjortar som låg döda på vägen. Folk kör som galningar och det märks att de inte måste vara särskilt utbildade för att få körkort. De gör konstiga vägfältsbyten och lastbilarna kör om dig fast att de inte har hastighet att komma om. Folk kör om på alla möjliga sidor och handlar konstigt i stressade situationer. Du får svänga höger i korsningar (i alla stater vi var i) om det inte står att du inte får det.

Det är även dåligt skyltat till vissa ställen och vi körde vilse hur många gånger som helst, för att skyltningen slutade eller för att det inte fanns någon. En gång körde vi förbi en jättestor stad utan att veta vilken det var, för det stod inga skyltar.

När det väl var skyltat så fanns det extremt mycket skyltar och extremt mycket text på skyltarna. Var det varning för traktor var det inte en skylt med en förkryssad traktor, utan det stod "varning för traktor". Jobbigt om man inte kan läsa eller hinner läsa.

Frukost var ganska svårt att hitta när man var ute på vägen, så vi brukade stanna vid någon stor affär och handla där så vi hade något att äta i bilen.

Nu låter jag jättenegativ. Det är inte meningen, det är underbart att köra i USA: landet är ju uppbyggt efter bilen. Det är kul. Man ser mycket. Jag älskade vår resa. Har ni frågor, så fråga!

28 november 2010

Den där om day 21 - Another moment

Min pappa står i köket med en bekymmersmin som inte brukar bo i min pappas ansikte. Han håller ett brev i handen och hans läppar rör sig sådär som de gjort hela min barndom - snussugarminen. Mamma kommer in i köket och de pratar tyst om saker som jag inte förstår.

Året är 1988 och två år senare kommer kommunistpartiet i Bulgarien falla sönder och samman och en demokratisk vald regering får tummen upp. Den sommaren, 1988, besöker jag, min familj, min släkt på pappas sida, den kommunistiska staten Bulgarien.

Bulgarien är varmt. Bulgarien har massor av trasiga katter som vi inte får klappa fast att vi gör det i smyg, när våra föräldrar inte ser. Vi smyger kyckling under bordet när vi sitter på restauranger och helt plötsligt har vi tio katter runt om oss som tigger mat. Jag tycker inte om kolsyra och kan inte dricka läsk. Vattnet får jag inte dricka för mamma och då finns det bara mjölk kvar. En dag är vi ute på landet och jag får getmjölk. Man kan köpa glass för tjugofem öre och vid poolen finns ett stort hopptorn.

Pappa lär känna en bulgarisk läkare som kör taxi. Han kör oss till olika ställen som han vill visa upp. Stora, fina kyrkor. En tom strand. Pappa och min farbror gräver en grop som är så djup att vi alla barn kan stå i den utan att synas. Den bulgariska läkaren som kör taxi kör oss till en kall insjö med en botten som glittrar av någon slags kristall. Jag köper en tändsticksask full till min lärare som jag älskade mest i världen just då.

På kvällen går vi ut och äter. Den bulgariska läkaren som kör taxi är med oss och ler stort och kittlar oss i midjan och vi tittar med stora barnögon på honom, försöker be honom följa med och klappa katterna, men han förstår oss inte och ler mot oss istället.

Den bulgariska läkaren som kör taxi kör oss till flygplatsen. Tar pappa i handen. Ler mot oss. Jag sitter bredvid pappa på flyget hem och jag får en målarbok att rita i och får komma fram i planet och titta hur piloterna har det.

Så kommer vi hem och pappa står med ett brev i handen och bekymmer i ansiktet. Den bulgariska läkaren som kör taxi har skrivit till min pappa. Han vill komma till Sverige, snälla, snälla hjälp mig att komma till Sverige, jag gör vad som helst. Pappa är min pappa och min pappa är den snällaste jag vet. För snäll. Han vill verkligen hjälpa till. Så min pappa står i köket och funderar på hur han ska hjälpa till.

Men han kan inte hjälpa till. Det går inte. Hur mycket man än vill så kan man ibland inte hjälpa till. Man får stå i köket med sitt bekymmer och andras bekymmer och må dåligt i magen och önska att man kunde göra något.

Den där om antiklimax

Jag har letat efter pepparkaksfilen så djävla länge. En vecka minst. Så, på väg hem till vinkompisar hittar jag den och Stolte mannen skakar på huvudet ska du ta med den sen när vi går ut med? men jag bryr mig inte. Jag har hittat Filen.

I morse var det dags. Den var inte alls god, den var jättesöt.

27 november 2010

Den där om day 20 – This month

Vi kommer hem från USA till Sveriges tråkigaste månad, jag tittar på vårt köksgolf, suckar och säger till Stolte mannen att det fan är hans tur att tvätta det. Sen bestämmer vi i all hast att hela november ska vara alkoholfri samt restaurangbesöksfri. Rening. Men det blir bara tråkigt.

Jag sitter med vänner och tittar på när de dricker vin, får lukta lite, och sugrörssuger själv på en sur djävla drink utan alkohol. Jag får enormt mycket glidningar om barn i magen. Vi ligger hemma på lördagarna och slötittar på film, längtar ut.

Så kommer Onsdagen. Onsdagen med stort O, när vi får lönelöfte och Stolte mannen säger att nu skiter vi fan i det här, nu blir det champagne. Jag kommer hem på kvällen, hånglar i hallen och istället för champagne dricker jag en mugg glögg och blir kalas.

Men golvet är fortfarande otvättat.

26 november 2010

Den där om day 19 – Something you regret

Sällar mig i ledet och blir förutsägbar: jag ångrar inget stort, jag ångrar bara saker jag inte gjort, inte saker jag gjort. För några år sedan kunde jag ha skrivit att jag ångrar sättet jag och M gjorde slut, men nu några år senare så var det inte så slarvigt och inte speciellt kladdigt. Jag höll mig ren och bestämd och halkade varken bakåt, tillbaka eller av banan. Det är en av mina största sorger och bland det jobbigaste jag gjort, att slå sönder hela mitt liv och hans liv, men herre Gud, jag kunde inte bo kvar i den lilla värld vi skapat.

Jag ångrar att jag inte tjatade mer på min familj om att vi skulle besöka Jerusalem när vi ändå var i Israel.
Jag ångrar varje vinter att jag inte köpt varmare skor.
Jag ångrar lite att jag tackade nej till ett jobb för ungefär ett år sedan.
Jag ångrar varje sommar att jag inte tränat mer på våren.

Annars.


Den där om en ny blogg i min reader

Lite för tidigt på morgonen med något som kändes som en käftsmäll, men oj vad bra.

25 november 2010

Den där om day 18 – Your favorite birthday

Vi åkte alltid tåg på min födelsedag när jag var liten. Det var sportlovsvecka och vi åkte till Åre och jag hade nästan alltid oturen att fylla år den dagen vi åkte. Utanför gick det från barmark till snömark och jag radade upp mina gosedjur i min överslaf med min lillebror i den nedre. Fast honom radade jag såklart inte upp. En gång stod vi på stationen i Lund och min mamma tittade ner på mina fötter och undrade varför jag hade sommarskorna på mig. Det var inte så kallt i Skåne, så jag tänkte liksom inte på att man skulle ha vinterskor. Jag fick nya i Åre.

Det där måste vara mina bästa födelsedagar: födelsepresenter som smusslades ner och med. Alla tillsammans, hela dagen, på ett tåg. Pulverchoklad som vanligtvis blandades med vatten, men dagen till ära i mjölk, hämtat i bistron, upphällt i termos. Rullsmörgår (som vi kallade tunnbröd) med räkost, eller renkött och pepparrotskräm, som jag gillade för att pappa gillade.

Den obligatoriska familjebilden, där även alla mina gosedjur och nya presenter skulle vara med.

Jag gillade inte alls att åka skidor. Jag vet inte ifall det var för att jag var dålig på det eller ifall jag var dålig på det för att jag inte gillade det. Vi åkte till fjällen ändå. Från att jag var tre tills att jag blev femton och fick stanna hemma själv. Tolv år och lika många födelsedagar på tåget.

Den där om nästa bok i listan

Nu har jag börjat ljudbokslyssna på Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Att läsa den här boken har varit mitt mål i flera år. Fan ta den om den är dålig eller konstig som di där böckerna av Haruki Murakami.

24 november 2010

Den där om day 17 – Your favorite memory

Då, i början av nittiotalet, var himlen alltid blåbärsblå, solen lyste ständigt, äppelträden blommade alltid och när det var vinter var det alltid snö på marken, även i Skåne. Då var det små och stora föräldrar som gick och vred sin händer och tvinnade sina munnar. Det talades om kriser och stora och svarta moln på blåbärshimmelen. I varje villa gick en mamma eller en pappa arbetslös och det som börjat som något man sopade under mattan, tillsammans med damm och andra hemligheter började visa sig som utbuktningar och man såg att det låg mer därunder än de där vanliga hemligheterna, som alla hade. I hörnen låg det stora dammtusar och förvridna miner och kanske stod tulpanerna mindre ståndaktigt under de åren.

Min mammas företag föll ner i Helvetesgapet, och samtidigt som hon tjänade miljoner på det så blev hennes himmel mindre blå. Hon fick gå hemma. Gå hemma och pyssla och dona och baka bullar, fast att hon var väldigt dålig på att vara hemmafru, inte gillade det alls, ville vara med där det hände, sitta med telefonen mot örat och kunna säga att idag har jag kundmöte! för att sen kunna sätta på sig en av de där ooriginella dräkterna som jag alltid tyckte var så fina, när jag var liten. Hon hade till och med en portfölj. En portfölj som man inte fick röra och inte titta i och absolut inte rita på de roliga papperna inuti.

Då, i början av nittiotalet, när himlen alltid var blåbärsblå, när solen alltid lyste, äppelträden alltid blommade och det alltid var snö på marken, även i Skåne, så samlades alla skolorna i kommunen en gång om året för att ha Idrottsdag! Idrottsdag! med längdhopp, höjdhopp, springa snabbt, höga rop och skratt. Jag älskade Idrottsdag! Mina små ben kunde det där: springa och hoppa, både långt och högt. Mina rop var höga och mitt skratt glatt.

Men det där året, om det var nittonhundranittioett eller strecktvå, det var speciellt. Mamma hade tröttnat på pyssel och don och satt på läktaren och tittade på. Hon satt på en filt och hade med sig en kaffetermos. Mellan varje höjdhopp sprang jag bort till henne och elvatolvårsbubblade. Såg du det? Visst gjorde du? Visst?. Jag nådde höjder jag aldrig nått tidigare. Med vilja kan man göra förbannat mycket.

I slutet av varje Idrottsdag! så var det springalångtloppet. Det var två varv runt idrottsplatsen. Skitlångt. Så långt sprang man bara en gång om året, och det var på Idrottsdagen!. Tina, Karin eller Sandra kom alltid först. Alltid. Och kom Karin först så kom Tina tvåa och Sandra trea. Kom Sandra etta så kom de andra tvåa och trea. Ja, och vann Tina ettan så hamnade de två andra strax efter. Så var det bestämt sen tidernas begynnelse och skulle alltid vara.

Nittonhundranittioett eller strecktvå var jag elvatolv och himmelen var blåbärsblå och min mamma satt på en filt och tittade på och det var Idrottsdag! och mina ben visste om att det var nu det gällde. Skulle det vara bra så var det nu det skulle vara och bli bra. För ibland när jag kom hem från skolan så hade min mamma bakat frallor, och de åts så där varma och nybakade att smöret och osten smälte och man var tvungen att bre på mer snör, som genaste försvann och man kunde inte riktigt hålla frallan i handen, för den var så varm att smöret och osten smälte. Jag sprang. Varje gång jag kom förbi min mamma sneglade jag upp mot henne och hon log ner mot mig och det där leendet gjorde att benen kunde springa ännu lite snabbare.

Jag kom trea. Jag minns inte om det var Karin eller Tina eller Sandra jag slog, men jag kom trea. Och mannen med mikrofonen kom fram och frågade efter mitt namn och jag skrattade och flåsade och svarade och han ropade upp mitt namn och min mamma stod och hoppade på läktaren och alla visste att jag hade kommit trea och slagit Karin eller Tina eller Sandra och jag hade kommit trea.

Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, för min mamma skrattade och slapp gå hemma och snegla mot sin oorginella dräkt eller vrida sina händer eller ständigt sitta och titta på platsannonser och säga jo, det är ju som semester till grannen fast att jag kunde se att hennes ögon sa något helt annat. Jag vann det där för min mamma. Det var min mammas vinst lika mycket som det var min. När hon stod där och hoppade på läktaren så visste jag att jag hade gjort rätt och riktigt. Jag var tolvtretton och jag visste att det var så här det skulle vara under blåbärshimmelen.


Året efter det började min mamma jobba igen.

Den där om när man tror att man drömmer för det är som om man drömmer, det man drömt om i fyra år

Jag måste springa in på toa på jobbe och lyckogråta lite. När jag kommer tillbaka har jag tre missade samtal från Stolte mannen.

Vi har fått lönelöfte. En egen lägenhet, baby!

Den där om att jag alltid undrat...

På gymmet förra veckan: hon böjer sig ner, naken, ska torka håret. Och jag ser mer än vad jag vill, men ångrar mig ändå inte. Jag ser hennes blygdläppar och jo, jag har lite trevande erfarenhet, men tack, du tjej på gym som böjde dig ner: nu vet jag att jag är normal, för jag ser ut som du!

Den där om sex bilder från Florida






23 november 2010

Den där om att ams.se är min nya bästa vän

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad jag skulle ha för höst/vinter/vårprojekt. Jag fick in en himla massa fina förslag: köpa katt, sticka något, måla den perfekta eyelinerlinjen, springa en mil, göra perfekta pin curls, listan var långlånglång. Idag kom mitt jobb med sitt förslag. Övertid. Vi har blivit beordrade tjugi timmars övertid på tre veckor. Alla andra projekt åt sidan, alltså...

Den där om day 16 - Your first kiss

Vi gick i femmansexan och jag hade på mig min rosa joggingdress som prasslade och hade mörkare ränder på sidan när vi gick en del av Skåneleden. Den som är lite lövig och där det finns lite skog, men ändå lite landsväg och där det gamla paret bodde, där man kunde gå in och be om vatten från deras brunn, ni vet?

Jag har sett kort från den resan. Jag är jätteliten. Ung. Jag menar femmansexan, då ser man inte vuxenlivet hur långt bort i horisonten man än spanar.

Jag och Martin var ihop. Jag hade väntat på honom ganska länge, för jag var ju kär, men han var ihop med lång-Tina, så då kunde inte jag vara tillsammans med honom, herre Gud, man var väl vuxen, inte längre fråga chansenung. Så gjorde han och lång-Tina slut och han och jag blev ihop.

Där, på Skåneleden, i en liten stuga låg alla de tuffa på rad och hånglade. Om man inte gillade den man hånglade med eller inte gillade att hångla med den så bytte man. Men jag ville bara ha Martin. Martin dreglade så mycket när han hånglade så efter ett tag fick vi vända på kudden. Ett tag var jag orolig att det var jag som hade svinmycket saliv, men efter att ha hånglat med Anders så kom jag fram till att det inte behövdes vändas på några kuddar. Det var Martins fel.

Det var med tunga och hela skiten. Det var ett litet, litet samhälle i Skåne. Vi hade inte så mycket att göra, så vi hånglade på rasterna. Vår lärarinna tittade åt ett annat håll. Hon var så rädd för sex att hon strök bort könsorganen på bilderna på nakna kroppar på biologilektionerna. Vi låg i kapprummet och hånglade. Nästan alla fick hångla. Utom Lisa, killarna sa att hennes tunga for runt som en helikopter.

22 november 2010

Den där om day 15 – Your dreams

Långt fram i tidendröm:

Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. eller i baddräkt och klänning utanpå, som blir vår på rumpan och där håret hänger ner Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, Stolte mannen, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och Stolte mannen måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medans det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande Medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.


I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det för bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel och de undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar Stolte mannen vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om sex bilder från New Orleans






21 november 2010

20 november 2010

Den där om day 13 – This week

Bra vecka. Bravecka. Grå vecka. Jag fattar inte hur jag ska överleva med så här lite solljus säger jag till Stolte mannen och han tittar på mig och nickar. Förstår. Jag klarar ju av det varje år, jag överlever, men lever jag?

Barnvecka. Det har pratas så himla mycket barn. Inte med folk som har barn utan att jag och Stolte mannen borde skaffa barn. Det har pratats så mycket att jag nästan ibland trott att vi höll på att försöka och att jag redan var gravid. Var tvungen att stanna upp och nej, det är jag ju inte. Vi har inga planer.

Tröttvecka. Jag är helt apatisk. Kommer hem från jobb och övertid och träning och orkar inte. Jag lägger mig i sängen och tittar på program om apor och blicken går i kors och i en halvtimme försöker jag resa mig upp och gå och borsta tänderna.

Gladvecka. Stolte mannen kör överraskningskväll på måndagen och jag blir fnittrig i magen. En av mina bästa vänner kommer och hälsar på från Göteborg och jag springer i små ringar för att jag inte kan sitta still.

Träningsvecka. Jag tränar tre dagar på raken och en kollega utmanar mig i plankan på jobbe och när jag står i plankan på jobbe så darrar mina armar och vill inte vara med medan hjärnan uppmanar kroppen att kämpa vidare.

Smutsvecka. Jag har städat lördagen veckan innan men det blir stökigt direkt. Vi bor för litet, var sak har inte sin plats, eller kanske hellre: vi har för mycket grejer. Jag tränar kommer hem apatisk och orkar inte duscha. Stolte mannen säger du behöver inte duscha för min skull. Du kan ligga bredvid mig het och fuktig och jag kan kalla dig lilla smutsig. Jag kryper ut i duschen och sittduschar.

Vardagsvecka. Stolte mannen gör falukorv och stuvade makaroner till mig för att jag ber om det och jag glufgluf, så djävla gott! medan han tittar på mig med avsmak och gillar du det? van vid att laga lyxigare mat till mig, vill att jag inte ska få vardag, utan lite mer tjusigt.

Vanligvecka. Ja, den här har varit ganska vanlig. Ungefär som det brukar.

Den där om bröllop, spontanitet och att bränna pengar

Jag är en sån där som är för spontan för mitt eget bästa. Jag är mycket äh, skit i det! och kör på. Stolte mannen är min bromskloss och räddar mig ofta från konstiga situationer, samtidigt som han i andra stunder hoppar på tåget och någon gång per månad kör vi frasen crash and burn, baby! sen köper vi en jacka för tretusen fast att vi inte har råd. Jag älskar crash and burn. Det är verkligen värt det (och funkar egentligen bara om man har ett sparkonto och inte ute på hal is och på väg till Lyxfällan).

Den här spontaniteten har gjort att jag vill lägga upp mycket,
mycket mer än vad jag gjort i min blogg. Bilder och text. Jag gillar att visa och berätta. Speciellt gällande mitt bröllop. Jag har en del opublicerade inlägg, som varit ungefär tre sekunder från att bli publicerade. Jag har inte gjort det för det här bröllopet gällde inte bara mig, vi var två som skulle gifta oss och Stolte mannen läser inte den här bloggen, dock gör några av hans kompisar det (hej Stockholm, världens minsta ankpöl!).


Nu har vi i alla fall (äntligen) fått bilderna från vår b
röllopsfotograf. Det finns femhundra bilder. Några av dem är här. Jag har försökt välja ut bilder där Stolte mannen inte syns. Svårt när det är bröllopsbilder, kan jag meddela.



18 november 2010

Den där om att inte göra barn

Redan fyra timmar efter vår vigsel började folk fråga mig och Stolte mannen om när barnen skulle komma. Jag vet, för jag tittade på klockan. Det gör mig inte så mycket, inte mycket alls faktiskt, men själv skulle jag aldrig frågat någon det.

Jag sms:ade min bror för några timmar sedan att han skulle kolla på min blogg klockan sju. Jag fick tillbaka ett GRATTIS! och jag svarade att nej, vi ska inte ha barn. Hade vi skullat ha barn tror jag att jag hade sagt det innan jag bloggat om det.

Det verkar som om min och min brors hjärna inte pratade med varandra ikväll.

Den där om day 11 – Your sibling

Det finns en grynig film från när jag och min bror är små, han är treårsrund, jag sexårshispig. Vi springer extra snabbt, en effekt av den sortens filmer, och ibland dyker en svart fläck upp. Vi är nakna på nästan varje bild. I en scen filmar vår pappa oss medan vi springer från husväggen och hoppar i en minimal pool. Det är min tur. Det har varit min tur flera gånger på raken, för min bror har försvunnit. Plötsligt ser man honom i ett hörn, strax bakom mig. Jag ler mot min pappa, springer fram till poolen och hoppar i. Min bror springer efter. Han har ett järnrör i handen som han bankar mig i huvudet när jag precis hoppat. Sen springer han bort till mamma som sitter i en stol och skalar potatis. Hon tar upp honom i famnen och kramar honom. Filmkameran återvänder till mig. Jag sitter i poolen och gråter. Min pappa slutar filma.

Ungefär så var min relation med min bror tills jag flyttade hemifrån som nittonåring. Vi slogs vilt. Min mamma har berättat att hon ibland körde ut till havet, satte sig ner i sanden och grät. Hon visste inte vad hon skulle göra, hur hon skulle få oss att sluta slåss och bråka. Ibland, när hon körde bil och vi satt där bak och skrek, kunde hon ha en hand på ratten och med den andra viftade hon vilt i baksätet för att vi skulle sluta.

Så flyttade jag till London när jag var nitton och det slutade. Det var som om vi kunde börja att älska varandra när vi inte bodde på samma ställe. Vi blev nära nära nära. Jag åkte och hälsade på honom när han var på språkresa och sextonårsnervös i södra England. Vi viskade och fnissade vid våra föräldrars middagsbord. Han åkte karusellerna som snurrade och jag tittade på. Jag hade ett liv som snurrade och han höll mig i handen.

Min bror är ovillkorlig kärlek för mig. Jag tror inte att jag har en sån relation med någon annan. Jag kan ringa till honom när som helst och fråga vad det var den där grisen hette när vi var små och han vet exakt vilken jag menar. Jag kan ringa upp honom och sen komma på att nä, det var ingenting och han säger okej, så lägger vi på, för han fattar att man inte måste prata i telefon i en timme varje gång man ringer. I lördags ringde han mig klockan tre på natten när han var ute väldigt full och spelade in ett meddelande på tio minuter. När jag reste från Mexiko och hälsade på honom i New York mötte han mig med en banjo som han spelade på. Han skulle haft två, men han hade gett bort en till en femåring han sett. Vi kan bråka och han ber mig sluta vara storasyster. Då säger jag att det inte går, för det inte går. Han photoshopar in mig i olika konstiga situationer och mailar mig dem sen. Sist var jag och Stolte mannen bröllopsklädda och dansade med ett gäng Disneyfigurer. Han skrev världens finaste brev till mig och Stolte mannen när vi gifte oss, för han vågade inte hålla tal.

Vi är väldigt, väldigt lika. Både på utsidan och insidan. Förra sommaren när vi badade dök vi upp ur vattnet samtidigt och Stolte mannen visste inte vem som var vem. Vi kan skratta rått åt samma dåliga skämt eller folk som trillar. Ibland behöver vi inte prata med varandra, utan vi vet vad vi säger i huvudet och kan ha konversationer där – huvud till huvud. Vi blir irriterade på korkade människor och i och med att vi kan prata med varandra utan att säga något blir vi irriterade på folk som inte hänger med i vår konversation. Så här kan det vara:

Jenny: kolla gubben, jag skulle aldrig…
Lillebror: jag vet!
Stolte mannen: vad?

Min bror är generös men snål. Intelligent men nästan ignorant. Äventyrslysten men bekväm. Han hatar att få sand på fötterna och att ha på sig trollvantar. Han älskar att resa och vill bo i USA men gör inget för att flytta dit. Han älskar musik, men lyssnar nästan uteslutande på en genre.
Han är rolig, men ibland på ett taskigt sätt och blir irriterad på folk som inte är kvicka nog. Hans favoritkort på mig är ett där jag har en skrapad näsa efter att ha ramlat framlänges på fyllan när jag suttit på huk och kissat och glömt att ta emot mig. På bilden är jag helt rödgråten och håller i vår katt som skulle avlivas dagen därpå. Snoret rinner och då passar min bror på att ta kort på mig. Jag ser fördjävlig ut.

Min bror är den finaste bror jag kan ha. Han är den finaste svågern jag kan ge Stolte mannen och han kommer att bli underbar mot och med mina barn.

17 november 2010

Den där om day 10 – What you wore today




video

Glasögon
röd ny filt
blå klänning från USA
vit kofta
svarta strumpbyxor
grå tjockstrumpor.

Det brukar vara mer färgglatt.

16 november 2010

Den där om day 09 – Your beliefs

Jag är sju år, med rött band i håret som jag vägrar ta av mig förutom när jag sover eller tvättar håret. Jag har en för lång lugg och hår ner på ryggen som jag måste svepa bort med handen från ansiktet hela tiden. Jag gillar att gå runt i röda mjukisbyxor och en randig långtröja. På nästan alla bilder från den tiden har jag röttband, rödmjukis, randtröja. Och på nästan alla ler jag med ett helt leende och en halv tandrad där en massa tänder fattades.

Mina bästa kompisar och mina värsta ovänner är min bror och mina tre kusiner, som jag växt upp med som om de vore mina syskon. Vi leker tillsammans på frusna fält och purknande ängar. Vi badar tillsammans i ett för litet badkar. Vi hjälper varandra mot eventuella fiender - den största naturliga fienden 1986 är en get som är ilsk och vi somnar tillsammans på golvet framför en vuxencowboyfilm.

Och vi går alla varje söndag på söndagsskola. På söndagsskola är min faster barnledare. Hon är vanligtvis barnledare på dagis och jobbar såhär: åtta till fem måndag till söndag- torka snoriga näsor på dagisbarn. Söndagsmorgon - torka snoriga näsor på söndagsskolebarn. Fast egentligen kan jag bara minnas att det är jag, min bror och våra kusiner i den där söndagsskolan. Det är säkert fler.

På söndagsskola får man klappa stora Jesusbarnet på kinden. Man får leka med lärljungarna och åsnan i stallet. Man får, om man har tur och det är ens tur och ibland när min faster blir förvirrad och väljer fel tur: tända ljuset innan sagostunden ur barnbibeln. Varje jul får vi gå Lucia på församlingshemmet, på ålderdomshemmet, i kyrkan, med de större barnen och med de största barnen. Ett år får jag vara Lucia. Jag rycker på axlarna, alla de andra tjejerna är avundsjuka.

Prästen är snäll. Han brukar berätta om när han döpte mig, att jag skrek under hela cermonin. Att jag skrikit mer än någon annan han döpt. Då fnissar jag och blir stolt. Kyrkovaktmästaren klappar en på håret och bjuder på polkagriskaramell. Jag är hemma i kyrkan: jag vet vilken bänk som knarar mest och jag vet vad som finns bakom koret. Det är trygghet. Jag växer upp med Jesus, Jesus, världens bästa polare. Det trycks inte på mig, men det ifrågasätts inte. Jag vill det här, för jag vet inget annat. Jag knäpper mina små händer och ber till pappa Gud. Jag ifrågasätter inte och jag ifrågaställer inte om det är konstigt, eller fel. Jag växer upp så. Det finns farmor och farfar och mamma och pappa och min bror och mina kusiner och faster och farbror. Och Gud och Jesus.

Så blir jag nitton år och flyttar till London. I London är jag ensam och bara jag. Det finns liksom ingen värme och ingen trygghet. Så jag hittar en kyrka och jag har inte varit inne i en kyrka på kanske fyra år. Jag har varit där på begravningar, alltid begravningar när jag var mindre, men jag har inte omslutits av Kyrkan. Jag hittar en kyrka, går in och jag kan andas. Jag kan andas och jag tänder ett ljus och tänker på alla vars begravning jag varit på de senaste åren och jag kan andas.

Pappa tycker så här om Gud: Ja?
Mamma tycker så här om Gud: Nej!
Lillebror tycker så här om Gud: Nej!!!

Så kyrkan behöver inte vara kvävande, bestämd, brusande, slå sig på bröstet. Den kan vara det jag lärt mig att den är också. Den kan vara varm och trygg. När folk frågar mig om jag är troende så svarar jag ja. Och när folk påstår varför gifte du dig i kyrkan, du är inte troende? Så svarar jag jo. Jag kan välja vilken kyrka jag vill gå in i, vilken Gud jag vill tro på. Jesus kan vara min polare.

Den där om överraskningskväll akt II - när kvinnan kommit hem efter att inte ha köpt leopardkappan

Jag sitter i sängen under två täcken när han kommer hem, med rödgråtna ögon; jag, inte han alltså. Han skriker kvinna, kom hit och ge din karl en kyss! och jag piper att det är för kallt, han får komma dit jag är istället.

Han har ett stort paket i famnen och fortsättningsskriker blunda! jag blundar men kikar lite ändå: sån är jag, kan inte låta bli. Sen kommer han in och men kvinna, gråter du? och kvinnan: ja, jag såg på dokumentär och det handlade om en orangutang och... skrynklar munnen sådär fult som när jag försöker hindra flodgråt. Han var sjuk!

Han kramar sin kvinna och ber mig lova att inte titta på paketen och jag tårfylldsnickar. Han går ut ur lägenheten och jag håller så klart inte mitt löfte: springer runt i hela lilla lägenheten och letar, men jag hittar den inte. Det är konstigt: stort paket i vår lilla lägenhet borde finnas och hittas och låta sig klämmas på.

Han kommer tillbaka: här var det mat! han har handlat min favorit: dåligt samvetesstorräkor i starksås med extra soja on the side. Jag iiiihhhhh!ar och sen är det överraskningskväll hela kvällen:
varmfilt (stora paketet visade sig vara i städskåpet) som är röd
makarons, för det har jag aldrig ätit, i färgkombination rosa gul svart
glöggte
efterrätt som jag inte orkar äta
kostymdrama med bra betyg på imdb. Jag tycker att den är dålig, karln tror att den är ironisk.

Jag somnar herre Gud! klockan är redan tolv! bredvid karl. Världens finaste karl som får busögon lagom tills herre Gud! klockan är redan elva! viskar: ska vi inte se när Felix Herngren svimmar? jag buttrar: nej, jag måste sova! men tittar ändå med två hela ögon. Felix svimmar och får rida häst, fast i omvänd ordning och inte samtidigt. Somnar sen med två stängda ögon bredvid mitt livs kärlek, lovar nästa måndag, då är det din överraskingskväll!

Den där om sex bilder från Virginia





15 november 2010

Den där om day 08 - A moment

Jag sitter i soffan hos en kille som går i min klass på universitetet. Han sitter bredvid och bredvid honom sitter en annan klasskompis. Byt inte musik hela tiden! Skriker han och när jag byter låt. Jag tittar på honom. Sen byter jag låt igen och dricker mitt vin ur ett plastglas. Vi är på inspark, vi har precis börjat universitetet. Jag är nervös och ganska obekväm. Hemma i min trea sitter min kille och antagligen dricker han whiskey och läser någon svår bok. Jag vill hellre vara där han är.

Jag vänder mig mot killen bredvid och pekar på datorn. Du har bra musiksmak! Han har bra musiksmak. Jag flyttar mig och går över till de jag känner mig mest bekväm med efter en vecka på universitetet. Festen avslutas med allsång till Stad i ljus. Vi känner varandra med vin i kroppen: än så länge nästan bara så, vi går i samma klass: vi är likadana, har blivit ihoptryckta som bitar ur ett pussel där kanterna inte riktigt passar, men någon har tryckt dit oss ändå. Tillsammans är vi ett helt pussel, en samhällsvetarklass, men vi har inte ännu lärt oss vilken bit som ska ligga bredvid vilken.

Jag sitter på ett bord utanför utestället som är ett gammalt stall och röker. Jag övar på att göra rökringar som aldrig blir rökringar när jag är full utan mer blir rökmoln. Några av mina rökande klasskompisar sitter bredvid. Han som satt bredvid mig i soffan kommer ut och sätter sig bredvid mig. Jag börjar hobbyanalysera honom utan att han ber mig. Jag hobbyanalyserade alltid folk på fyllan fast att de inte ville när jag var tjugotre. Jag trodde jag var skitduktig. Det var jag också. Jag berättade för honom att han säkert var en sån som älskade sin mamma för mycket, som drömde om en ljuv tjej men som skulle passa bättre med en rivig. Jag ordbajsade vidare om att han inte var så tuff som han trodde, att han säkert hade ett varmt och fint hjärta någonstans. Ja, och sen sa jag att han ville ha en sån där tjej som man inte vågar knulla i röven.

Ungefär där med röven började klasskillen skruva lite på sig, sen sa han att han skulle gå in till baren och ja, se om det finns någon sån där ljuv tjej.

Ja, sen går det en massa moments och sen går det en massa år och en dag så blir den där killen Stolte mannen.

Den där om hur överraskningskvällen är hittills

Jaha. Stolte mannen kom hem och hittade mig ha gråtfest till den här filmen. Snälla se. Den är viktig.

Den där om överraskningskväll

Ikväll var min plan att kolla lägenhet (ja, den är lite för liten), springa en runda (aj min träningsvärk idag alltså!) samt höstprojekt: sy en klänning!, eller i alla fall skaffa tyg (andra höstprojekt innebär även att springa en mil). Så frågade Stolte mannen om jag hellre ville ha överraskningskväll och det vill man ju. Det regnar och är måndag, överraskningskväll låter fint. Jag kanske till och med får en present!

Åh, ps: kan man köpa en leopardkappa från Bikbok, eller är det olagligt om man inte är under fjorton?

14 november 2010

Den där om day 07 – Your best friend

Karin ligger stilla vet du vad jag gör nu? jag ligger samma säng, stilla, tittar på henne: nä? Hon ler: jag fiser, men jag håller isär skinkorna, så det hörs inte! Jag skrattar så jag nästan kissar på mig: tänk sån röra, kiss och fis i samma säng!

Vi sover över i Studentstaden, hos en tredje kompis, en fjärde kompis ligger på en madrass nedanför oss. Fjärdekompisen fnissar. Här, i Studentstaden, är vi tillsammans: elva stycken som umgicks vareviga dag medan vi pluggade. Vi var så himla olika pratade vi om hela tiden, men ändå liksom lika grundstöpning. Det var här vi satt hemma hos någon av oss, alla fick inte plats i soffan, och hade häftiga diskussioner om föräldraledighet, om bästa sättet att måla eyeliner, om var vi skulle, vad som gällde, vem vi trodde skulle skaffa barn först (Tessan - vilket visade sig stämma), vem som skulle vara tillsammans med sin kille längst.

Vi skulle ha kontakt hela vårt liv. Idag har jag koll på alla utom en. Tack Facebook!

I den här kretsen hittade jag mina bästa vänner. I det här gänget hittade jag två av mina brudtärnor och en toasttjej till mitt bröllop. Jag hittade resesällskap och träningskompisar. Jag hittade gråttröst och gapskrattspartners. Jag hittade mina bästa fem vänner.

Karin. Karin träffade jag där. Första gången jag träffade Karin var jag rädd för henne. Hon satt med en annan av mina nu bästa kompisar och viskade och fnissade och jag var helt säker på att hon viskade om mig. Efter ungefär ett halvår, eller så, vågade jag mig fram och drog ett skämt som de skrattade jättemycket åt och jag hade vunnit högsta vinsten.

Karin bor i Göteborg. Jag saknar henne varje dag. Hon är en sån som har en massa projekt på gång, en sån som faktiskt slutför sina projekt. Hon pysslar. Och när hon är full får man ibland ett mms. När vi är tillsammans fnissar vi mest hela tiden och Stolte mannen tittar på oss och förstår inte. Karin och jag har samma åsikter om nästan allt. Hon har klänning väldigt ofta och älskar att shoppa, fast att hon samtidigt pratar om att man inte ska shoppa för mycket. När jag är och hälsar på henne visar hon sin second handskatt: butiker på rad. Jag fnyser och tycker att Stockholm är bättre.

Karin vågar. Hon säger nä, så ska vi nog inte ha det, så har hon det inte så längre. Hon jobbar ibland till mitt i natten, fast att det inte är bra för henne, då sitter jag här hemma och tänker att hon inte borde, att hon borde ta hand om sig bättre. Karin pratar alltid om att hon ska börja träna, fast att hon aldrig gör det, för hon gillar inte att träna. Att vara med Karin är lite som att åka berg och dalbana. Man blir fnissig. När man säger att man ska köpa lägenhet så sätter hon sig ner och skickar tusen Hemnetlänkar till lägenheter i Årsta. Då säger man men vi vill inte bo i Årsta. Hon fattar inte varför vi inte vill bo i Årsta, hon tycker att det är fint, sen skickar hon tusen länkar till. Med Årstalägenheter.

Jag tog hand om en djävla massa hemlösa katter när jag bodde i Studentstaden. Jag var kattdam i ett halvår - en mamma och fyra bebisar. De väckte mig om natten, gav mig klikvalster, huvudvärk. De ville alla ligga på min mage när jag låg i soffan och läste - alla så nära mitt ansikte som möjligt vilket ledde till att jag ibland hade en halsduk gjord av kattungar. Jag älskade dem. När de skulle säljas tog Karin den minsta av dem - den med fläckar på magen och med lång svans. Det var skönt, för jag visste att han skulle få världens bästa matte.

Karin gillar märkliga, fina saker. En mjuk sten. Ett ljus som ser märkligt ut. En figur som är formad som George Bush den äldre. När jag var i USA köpte jag presenter till alla mina bästisar. Karin får två, för jag hittade en märklig, fin sak till henne.

Jag och Stolte mannen får inte skaffa barn riktigt än. För Karin är inte riktigt redo än. Vi ska skaffa barn samtidigt, sen ska vi ringa till varandra och klaga om att vi har ont på olika ställen och har du känt sparkar än? sen ska vi åka tåg med våra bebisar och hälsa på varandra och vara helt slut för att barnet skrek så mycket på tåget. Sen ska våra barn bli bästisar.

Nästa helg kommer Karin hit. Då ska vi kramas, sen ska hon få sina två presenter, sen ska vi kramas, sen ska vi antagligen somna i samma soffa, fast vi egentligen hade andra planer. Sen fnissar vi och kramas och säger att det gör ändå ingenting.