Den där om Jenny

Den där om biskvifest

2012-02-01T15:57:00.003+01:00

Eftersom jag inte hade några cravings under min graviditet tar jag igen det lite nu. Min last är biskvier. Den här veckan har jag biskvistopp, men nästa vecka kör jag igång igen och funderar på att köpa många (tio känns som en nätt, jämn summa) på en gång. Lite för att jag vill ha många biskvier (även om de smakar lite väl mycket smör) och lite för att om man köper många så är det ingen som fattar att jag ska moffa alla själv, då tror de att jag ska ha kalas. Köper man en biskvi fattar folk (kassörskan) att jag ska ha den själv.

Kakor är min pinsammaste att köpa (eller! stjärnchips, en kaka plus en cola. Hej, lilla hetsätare!). Värre än bindor. Och en bal toalettrullar. Värre än när jag och mitt one night stand sprang in i en tobaksaffär i Spanien och panikköpte ett paket kondomer.

Min mans pinsammaste är taccofest en fredag alternativt lönedag. Fredagsmys med taccos. En gurka, lite majs, den där påsen med kryddor. Man vet att det ska hem och mysas framför tvn.

Vad har ni för pinsammaste?

Den där om en månad

2012-01-31T10:43:00.003+01:00

Ja men hallå, jag vill också skriva månadsbrev till min bebis som Katta gör. Sen ignorerar jag totalt det faktum att det är uteslutande 99% bebisprat på den här bloggen just nu. Det är 99% bebis i mitt liv, så det finns inte så mycket annat att skriva om.

Hej Fimpen,

det här är din mamma som skriver. Jag heter Jenny (det kan vara bra att veta när vi slarvar bort dig i stora köpcentrum så att de måste kalla på oss i högtalarsystemet). Du vet hon som just nu fungerar som tuttmaskin och som det ibland är skönt att somna intill. Tätt, tätt. Ibland vaknar jag av att du ligger närmare än jag la dig när jag somnade och vill tro att du makat dig närmare men vet att det egentligen är så att du rullat in för att det är en nerbuktning i sängen.

Idag är du en månad, en vecka och en dag. Du ligger bredvid mig i soffan och skriker, dock har du inte riktigt börjat producera tårar ännu, så man kan låtsas att du inte är ledsen på riktigt. I alla fall nu, när du har skriknivå ett på en femgradig stormskala. Du är även flottig som fan, efter att jag kladdat in dig i babyolja för att du var torr som fnöske i hårbotten. Du gick från att se ut som en gubbe med mjäll till att se ut som en gubbe med combover och pomada.

Du är så liten. I går var vi på bvc och du har äntligen nått den vikt du skulle väga när du skulle födas. Du ger inte länge en illusion om att vara genomskinlig, samtidigt som du hade en lite brunare hudnyans när du föddes, som om din pappa var grek. Du börjar växa i dina kläder och vi har gått över till storlek femtio och behöver inte vika upp ärmar och ben. Du är fortfarande för liten för bärselen, men vi har lånat en bässjal som du somnar jättesnabbt i. Du börjar få dubbelhaka och ben man vill bita i. Din mage är mjölktrind och jag brukar blåsa varmluft på den med munnen, för att jag tror att du gillar det, eftersom du alltid verkar frysa och darrar med läpparna.

Du kan lyfta ditt huvud när du ligger på mage, även om du måste parera med benen för att hålla balansen. Då ser du ut som ett litet fyllo. Ibland vänder du dig från mage till sidan. Jag antar att du inte ska kunna det än, men du hatar verkligen att ligga på mage, så jag förstår dig.

Du kan inte le ännu, men ibland gör du en grimas som liknar ett leende. Jag visste inte att bebisar kunde ha så många uttryck i sina ansikten. Ingen kan se på mig med sådant förakt som du gör. Det är som om du är fjorton i ansiktet och skäms över mig när vi fuldansar ihop. Du är fjorton år i ansiktet. Du är en månad. Du är en gammal gubbe. Ibland rynkar du pannan och då kallar vi dig lilla professorn. Ibland när du gallskriker (en fyra på stormvarningen) och man tar upp dig så blir du tyst på en gång. Jag kan trösta dig. Allt du ville var att jag skulle komma. Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.

Den där om en hora på crack som gapar och skriker

2012-01-29T18:47:00.005+01:00

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

Favoritböcker behöver inte alltid vara de där böckerna som får femplusplus, utan de som väcker tanke eller har språk som man säger wow! åt. Bright Shiny Morning av James Frey är dock allt. Allt! Allt jag aldrig vetat att jag sökt i en bok. Den är femplusplus för mig. Femplusplus med extrameny och stor cola till.

Den är inte tystlåten eller grå, ber inte om ursäkt eller sätter sig i ett hörn, utan den är färgglad som en hora på crack som gapar och skriker och får mig att aldrig, aldrig vilja åka till Los Angeles. Den ljuger och spottar dig i ansiktet och Gud, jag vill bara ha mer, mer, mer.

Övriga böcker som man kan läsa om man vill läsa någon jag tycker om:

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs

The road av Cormac McCarthy

To kill a mockingbird av Harper Lee

The time traveler's wife av Audrey Niffenegger

Extremely loud & incredibly close aV Jonathan Safran Foer

Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström

Captain corellis mandolin av Louis De Bernières

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Half of a yellow sun av Chimamanda Ngozi Adichie

Vi har redan sagt hej då av Daniel Berg

The Kite runner av Khaled Hosseini

Life of Pi av Yann Martel

Wuthering heights av Emily Brontë

Den där om det man inte får prata om, del femtiofyra

2012-01-26T13:50:00.004+01:00

Det finns en term som heter shaken baby syndrome (bildgoogla INTE!), vilket innebär att spädbarn skakas så kraftigt av sina föräldrar att de får skador eller avlider. Och innan jag börjar skriva det här inlägget så: det här är såklart hemskast i världen. Sorgligt.

Men. Jag förstår att man kan skaka sitt barn till döds. Efter en månad och några dagar som Fimpenmamma så förstår jag frustrationen när barnet bara gråter och gråter och skriker och man vet inte vad som är fel och klockan börjar närma sig halv fem på morgonen och ens man går ut ur rummet och lägger sig på soffan för att han ska upp och jobba klockan åtta. Och man vill vara den bästa mamman i hela världen men det känns som om man är sämst i hela världen, för man kan inte ens få sin egen unge att vara tyst. Man har bytt och man har matat och man har gungat bebis precis så där som de säger på bvc. Man har gett magdroppar och hela världen flyter ihop framför och runt en för man är så trött så trött så trött.

Och det är inte det att man inte gillar sitt barn. Man tittar in i de där ögonen som fortfarande är knallblå för att de inte fått sin riktiga färg ännu och man vill ge barnet hela världen, man vill skydda henne eller honom och ta hand om linda i bomull, men FRUSTRATIONEN. Vad är fel, varför är du inte tyst?

Frustrationen vi inte får prata om, men som vi får en broschyr om när vi lämnar Förlossningen.

Den där om att jag inte hinner blogga, så jag leder er vidare till bra läsning

2012-01-26T10:52:00.001+01:00

Världens bästa flickvän har blivit världens bästa mamma.

Nippertippa skriver om kärlek.

Den där om att fråga bloggen

2012-01-24T17:59:00.002+01:00

Min bebis har mycket regelbundna vanor, vilket gör att jag sitter i soffan och ammar klockan fem varje dag. Klockan fem går Grey's Anatomy på teve. Och tidigare har jag bara sett säsong ett. Min fråga nu är: var tusan tog den blonda vägen? Hon som även var med i en film och var gravid i nio månader (fast då var hon inte längre läkare)? Och vad hände med den där killen som var gay på riktigt, i verkliga världen?

Den där om att inte hinna med sig själv

2012-01-24T13:54:00.003+01:00

Herre jisses, helt plösligt blev vi jättevuxna. Fimpen fyllde en månad i går och det firade vi med att ställa honom i förskolekö. Förskolekö!

Sen hittade Stolte mannen ett hus på landet som vi ska titta på. Ett hus! Vad hände med vodkashots och festa hela natten?

Den där om vodkashots

2012-01-21T14:09:00.000+01:00

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

Vi är på musikfestivalen Popaganda, jag och min man. På dagen är det okej varmt, men på kvällen blir jag gnällig för det är svinkallt. Fast att det fortfarande är augusti. Vi går hem till en av Stolte mannens kompisar som bor precis där, vid festivalen, och dricker oss varma på vodkashots. Jag lånar en mössa. Vi går tillbaka, jag tror att det är Marcus K på scen, eller om det är Laakso. Stolte mannen har mina händer under tröjan och kallar mig lilla isbit. Mauro S kommer upp på scenen. Stolte mannen blir helt till sig i trasorna. Jag längtar efter fler vodkashots.

Den där om att inte ens kattbajset är borttaget

2012-01-21T12:25:00.002+01:00

Satt vid halv fyra i natt och ammade Fimpen och kollade på hus på landet. Ramlade över den här lägenheten. Diskuterade med Stolte mannen i morse om man inte som mäklare berättar att man måste städa lägenheten innan fotografen kommer och tar kort?

Alltså obs: hit vill jag inte flytta!

Den där om att jag var på nummer tretton: berätta om din favoritsak i ditt hem.

2012-01-20T13:25:00.015+01:00

Jag hade inte planerat att föda barn i december så den där listan jag höll på med kom av sig lite. Det som är bra med att ha en blogg som man själv bestämmer över är att man kan härja runt lite och köra fortsättning på listor när man vill. Jag vill nu (för bebis somnade äntligen, efter fyra timmars lekande av drop it like it's hot och ammande).

Min favoritsak i hemmet är min säng, min man och andra dagar (när vi inte bråkat i fyra timmar) så kan bebis också komma ganska högt upp. Bebis och jag håller på att lära känna varandra. Jag är tacksam att han kom så att jag får kolla på skräpteve i nio månader och få en "lärarsommar". Ja, sen är han ganska fin också.

Fast det här skulle handla om mitt hem. Jag och Stolte mannen flyttade hit för ungefär ett år sedan. Lägenheten ligger för nära en motorväg, så vi kan inte sitta på balkongen utan att jag påpekar att jag är skitirriterad på ljudet. Ganska snart (Stolte mannen säger två år, jag är lite för rädd för att säga så kort tid) kommer vi att flytta ut på riktiga landet.

Jag kör en liten guidad tur av vad jag gillar i vårt hem.

Tapeten vi har i vårt matrum/vår salong. Lite sur på att det inte var vi som valde den och kan ta cred för valet, men den fanns där redan när vi flyttade in.

Ikonväggen i hallen som Stolte mannen hatar och jag älskar. Varje gång jag är ute och reser köper jag en ikon från landet jag besöker. Stolte mannen säger att folk kommer tro att vi är galna. Det skiter jag i. Ovan har vi ikoner från New Orleans, Italien, Egypten och det kända landet Småland.

Vi letade skohylla jättelänge (för er som också letar: ni kan sluta nu, det finns inga snygga!) tills jag fick den briljanta iden att använda en av våra resväskor.

Jag hatar vårt renoveringsobjekt till badrum. Alltså verkligen hatar. Det finns en spricka i handfatet, hyllorna är sneda, det är mögel i duschen. Men så länge vi inte har råd försöker jag piffa upp bygget med lite cirkus.

En häst. Den sitter i hallen, som är ett av två rum som faktiskt är färdigt, som vi vill ha det.

Jag, som alla andra, älskar kartor. Här är ett atlas från 30-talet som jag fyndade för trettio kronor. Trodde jag. Det var bara ljug för när jag kom till kassan så kostade det mer.

I väntan på att min man ska bygga en kärleksbokhylla till mig (som ska täcka en hel vägg) så står böckerna (som en påminnelse till honom varje dag) på golvet i vardagsrummet. Man kan även se en fåtölj som han köpte när vi bodde i en pytteliten etta på Söder. Den kostade hundra kronor, eller så, och tog upp halva rummet.

Vårt sovrum. Andra rummet som är klart (fast mindre klart än hallen). Här ser ett kort från vårt bröllop samt vårt inbjudningskort till bröllopet. De ser små ut här, men är i storleken halvmeter gånger halvmeter, eller så.

Fönster i sovrummet. Där bakom skymtar Fimpens PK-docka, som han fått av sin morbror. Det är en färgad killdocka i klänning. Framför står en pelargon som blivit vild. Borde beskäras. Detta ska göras så fort någon googlat hur man gör.

Kolla! Fick till sånt där drömskt ljus som fint folk har på sina bilder! Ja, här är lite gamla grejer som man har framme för att det är fint.

Fimpensängen, som är en ostabil vagga som min far gjorde till mig när jag var bebis. Jag gillade inte att ligga i den, för den var sned och jag rullade hela tiden in i hörnet. Vi har valt att ta bort ställningen och sätta själva sängen på en byrå. Fimpen gillar den sådär.

Bebiskaos! Måste få med lite verklighet också.

Den där om att Stolte mannen började jobba idag igen

2012-01-20T10:55:00.002+01:00

Men skrikbebis: TYST! SOV! Din mamma måste göra nummer två!

Den där om att "allt är bara bra!"

2012-01-17T17:35:00.004+01:00

Men hurra! så är jag äntligen friskförklarad och behöver inte gå på medicin längre. När folk frågar hur min graviditet/förlossning har varit så brukar jag alltid svara bra. Då tittar Stolte mannen på mig med skaka på huvudet-min och måste men Jenny, det har väl inte varit bra? Det har varit så o-bra att han är tveksam till att skaffa fler barn. Jag tillbakatittar på honom och svarar att Fimpen överlevde, jag överlevde. Allt är bra. Då påminner han mig om

att vi fick missfall med foster ett.

Jag mådde förbaskat illa och kräktes nästan varje dag i arton veckor.

Fortsatte må illa och även om jag inte kräktes varje dag, så någon gång i veckan fram till vecka tjugoåtta.

Jag under hela graviditeten hade högt blodtryck och gick och kontrollerade detta en till flera gånger i veckan och att jag från vecka tjugo fick övertala läkare att inte sjukskriva mig.

Det höga blodtrycket gjorde att jag inte fick träna eller anstränga mig.

Och ledde till slut till att jag den 25 december fick havandeskapsförgiftning, Fimpen förlöstes med akut kejsarsnitt den 26 december och påverkades av förgiftningen så mycket att vi blev inskrivna på neoavdelning (hans blodsocker var för lågt, samma symtom som diabetiker har).

Jag gick fram till idag på tre olika mediciner och Fimpen fick sondmatas.

Det finns en ganska stor risk att nästa eventuella graviditet kommer att vara liknande.

Så det har kanske inte varit en rosendans, men i mitt huvud har det ändå gått bra.

Den där om en lista

2012-01-16T11:21:00.004+01:00

Kära Johanna har skickat vidare en liten lista till mig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag skulle fylla tjutvå och hade precis kommit hem från Spanien, där jag bott i ett halvår. Jag bodde i en liten håla i Skåne, med min bästa kompis (som jag låg med då och då och låtsades som jag inte var kär i) och pluggade språk. Var förvirrad, ville bort och festade i en svart läderkjol.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Vi hade nog precis tagit ett graviditetstest som visade positivt och jag gick runt livrädd på hala gator och undrade varför livet fortsatte som vanligt, när alla borde stanna till och säga grattis! till mig. Någon gång här (eller om det var långt senare, minns i alla fall att det var snö) sprang jag över gatan till Linn och låtsades att jag gick på penicillin och därför inte kunde dricka vin.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Mackor
Oliver
Alltså, vad fasen jag tackar nog inte nej till något utom jordnötter.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
När jag var fyra år lärde jag mig hela texten till I en sal på lasarettet, som jag gick runt och sjöng på förskolan för alla lärarna tyckte att den var så hemsk att jag fick en väldans massa uppmärksamhet. Där föddes mitt behov av att stå i centrum. Sedan dess har jag lärt mig en väldig massa låtar utantill. Bland annat den där första singeln av E-type.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:
Jag skulle nog bli så rädd att jag inte vågat röra de där pengarna på något år. Eller i alla fall någon månad. Sen skulle jag nog
lösa alla våra lån,
köpa två hus på landet, ett till oss och ett till mina föräldrar, så de hade kunnat vara nära oss när de vill,
resa och bjuda med alla vänner på bautaresan till Argentina,
spara och
ge bort en hel del.

6) FEM DÅLIGA VANOR
Sedan Fimpen föddes har jag varit hemskt torr i näsan, vilket leder till att den kliar som tusan och detta leder till att jag petar näsa. Peta näsa - himla ful vana!
Dålig vana två är att jag är hemskt osäker på de språk jag pluggat (engelska, spanska, arabiska, tyska) och inte använder dem.
Klagar för sällan.
Äter mackor istället för mat.
Smsar hellre än ringer.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Resa
Komma hem från resa
Läsa
Dricka vin (hello lilla nyblivna alkismamma!)
Krama min familj

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA
Jag vågar inte skriva något här, för jag skulle antagligen kunna klä mig i det mesta. Har dock en liten klädkris just nu, alla mina kläder är för stora (köpte aldrig några gravidkläder, utan töjde tydligen ut magen på alla mina klänningar istället) och vet inte hur jag ska klä mig nu för tiden. Vem är jag? Vad vill jag?

9) FEM FAVORITLEKSAKER
Datorn,
mina böcker,
min telefon,
min man,
vår bebis.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
Katta
Linnéa
Inte skyldig
Haren
Att vara någons fru-Emma
Stambyte
Suziluz
Mirijam
Cinderalley
Kaospatrullen

Den där om vår skrikbebis

2012-01-15T21:26:00.002+01:00

Du har bebiskräk där säger jag till Stolte mannen och pekar på hans t-shirt. Jag vet tillbakasvarar han. Det var bebiskräk där redan i fredags. Så ler han mot mig och jag skrattar mot hans hals när han kökskramar mig och säger in i mitt hår att han är stolt över mig.

Fimpen ligger i min famn och är mellan oss i vår kökskram. Han har skrikit sedan klockan fyra och klockan börjar nu närma sig åtta. Fyra timmars skrik. Vi har gått från trötta vad tusan är fel? till hysteriskt fnittrande. Vår lilla bebis är en skrikbebis och tipsen haglar in på Facebook. Det är magdroppar och skakig vagn och gå runt runt och stryka rygg.

Så somnar han plötsligt mitt i ett skrik och munnen är ett litet förvånat o.

Den där om Fimpens egentligen heter

2012-01-13T16:48:00.004+01:00

Jag vill stå på K2-topp och skrika ut allt om Fimpen: storlek, hur bebis ser ut när gäsp kommer, hur skrik kan gå från noll till hundra i volym, hur bebispappa städade inför barnmorskebesök och störtade iväg till ICA för att köpa handsprit och visa att vi är typ a-föräldrar. Hur Fimpen gillar värme hellre än kallfilt. Vad Fimpen egentligen heter och varför.

Men jag måste ge plats och skapa ett rum där Fimpen får vara riktig bebis och inte bara en del av den här bloggen, o-valt. Så precis som de flesta av er inte vet vad Stolte mannen heter på riktigt, eller hur han egentligen ser ut, så kommer Fimpen nog fortsätta vara just Fimpen i den här bloggen.

Jag vet att ni förstår, för ni är bäst.

Den där om min hy

2012-01-12T19:40:00.004+01:00

Det här med att ha skaffat sig ett barn: fint och så, men vem tusan har förstört min ansiktshy? Jag är en av de där som alltid haft problemfri hy. En finne om året osv. Nu: finnkavalkad i pannan, eksem på ett ögonlock och på hakan trängs något som är ojämnt. Ibland förvånar kroppen mig, vad ska det här vara bra för?

Den där om dagarna och nätterna

2012-01-10T18:25:00.004+01:00

Så rinner dagarna och nätterna iväg. Jag tittar på Stolte mannen och undrar om det är tisdag eller onsdag och han rycker på axlarna. Jag har lärt mig att ligga ner och amma och vaknar ibland fyra på natten av att det ligger en bebis och tittar på mig vid mitt bröst. Den Där Tröttheten infinner sig när klockan är just fyra på natten, annars är det faktiskt ingen dimma än. Fast att Fimpen vaknar ungefär varannan timme och går från noll till hundra i skrikvolym.

En gång per dag körs ett sovmaraton på tre timmar då hoppar jag och Stolte mannen upp ur ställning vi har för tillfället och rusar till dammsugaren/duschen/toaletten. Fimpen kör känslouttrycksshow i ansiktet för oss och vi sitter Karlssons klister-fast. Fnissar titta! titta! han liknar en professor! han ler! HAN LER!

Lillebror kommer på besök och örnar runt Fimpens säng. Petar på ett lillben smeker i luften viskar vakna lilla vän? Vänder sig till oss ler sådan liten, sådan liten! Små små ben kolla på benet! Så vaknar Fimpen och Lillebror får hålla, med kudde under så att Fimpen inte går sönder. Han lyser ner mot sitt systerbarn. Det är kärlek vid första ögonkastet.

Den där om nyårslöften

2012-01-08T17:14:00.003+01:00

Det är dags för min favoritlista! Jag tror absolut inte på nyårslöften och kör därför på med en jävla massa. En jävla massa smålöften/förhoppningar. Den 28 december 2010 skrev jag att nedan var något jag hoppades skulle hända 2011, det som är fetstilat är vad som faktiskt genomfördes.

2011 ska följande hända:

Jag ska köpa en röd halsduk och röda matchande vantar. Byter jag inte jobb ska jag göra det bästa av det jag har och inte klaga. Göra mer för jorden: köpa hemlöstidningen varje månad, sopsortera plast och metall när vi flyttar till större, le mot folk, hjälpa vilsna turister med kartor. Läsa Bulgakovs Mästaren och Margarita (som jag sagt att jag ska läsa i snart sex år). Inte köpa fler böcker, eller så här: har jag läst fem böcker i hyllan så får jag köpa en ny, undantag om det är till bokklubb. Fila mina fötter oftare. Ha mer hårinpackning. Sluta nervösskratta. Göra överraskningsmåndag åt min man. Sluta berätta för mycket personligt för mina kollegor, så det blir så där nervös stämning. Göra klart mitt fotoalbum från Mexiko. Hitta mitt halvgjorda fotoalbum från Mexiko. Läsa minst femtiotvå böcker. Spara pengar så att vi kan åka på semester. Ta mer foton. Sluta hetsäta godis. Springa en mil. Sluta vela fram och tillbaka angående bebisgörning.

Ha! Så blev det bebis. Tänk om jag vetat. Och den där jävla Mästaren och Margarita lägger jag ner nu, har skrivit med den boken på den här listan i sex år och det hjälper inte, jag läser den aldrig. Sluta hetsäta godis slutade jag med när jag blev gravid och slutade äta helt och hållet. Hade jag haft en våg skulle jag veta vad jag väger post graviditet, skulle gissa på att jag gått ner runt tio kilo.

2012 är det nya året. 2012 låter fräscht och moget. 2012 ska jag:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

Den där om att mötas i trapphuset

2012-01-08T14:48:00.001+01:00

Vår grannes bebis har pälsmössa overall bebisvantar småskor fårskinn. Fimpen har lager på lager och strumpor på händerna.

Den där om socialismens historia

2012-01-06T19:43:00.002+01:00

Så vänder det. Fimpen börjar gå upp i vikt. Värdena över över trepunktnoll på flera tester i rad. Vi får en testnatt, där vi ska sköta allt själv och Stolte mannen vankar fram och tillbaka i vårt pyttelilla rum. Han ifrågasätter allt jag gör, min amning, om Fimpen inte är för varm, för kall, lät det inte konstigt? Jag blir skitsur och fräser till. Vi går på varandras känslor.

Men det vänder. Sonden i näsan tas bort. Stolte mannen hämtar bilen och har monterat babybarnstolen. Personalen önskar oss lycka till! och jag åker i baksätet hem, bredvid vårt barn. Vi berättar för Fimpen om att det är så här som världen egentligen ser ut. Det här är luften träden buskarna människorna. Världen är inte illaluktande avdelningar på sjukhus.

På radion spelas Florence and the machines shake it out och Stolte mannen ändrar texten till check it out, för kolla, här kommer vi med vårt barn!!!!! Jag sover i vår egen säng och är så himla trött, men det gör inget att Fimpen sover i två timmarsskift, för när jag smyger upp så sitter Stolte mannen och berättar för Fimpen om socialismens historia och allt är som det egentligen ska vara, på riktigt. I resten av våra liv.

Den där om att inte ha ett a-barn

2012-01-06T19:23:00.003+01:00

Det ligger ett lapptäcke av lukter över avdelningen. En stor ruta bebiskräk, en ruta bebisbajs. Instängdhet, enormt mycket desperation, hopp, förtvivlan. Det luktar äckligt. Det är en lukt jag aldrig kommer att glömma. I korridorerna går mammor iklädda ledsna, trötta ansikten och papporna tassar efter med förtvivlan i fötterna. Kuvöser, stora som rymdskepp, sveper förbi oss. Det ser ut som något från Star trek och de lyser blinkar låter visar kurvor.

Det tär på oss. Elva dagar på neo-avdelning, för för tidigt födda barn, det gräver hål i oss som aldrig kommer att repareras. Stolte mannen kommer in från korridoren och berättar att ett rymdskepp flugit förbi med larmet igång. Omkring sprang fyra läkare och efter kom en sammanbiten pappa. Jag vill inte ens veta om jag vill veta hur det gick.

Hela vår graviditet har vi skojat om vårt a-barn. Om hur perfekt på kurvan den låg. Perfekta värden, perfekt vikt. Håret, som svajade i fostervattnet. Så kommer Fimpen och Fimpen är sjuk, mår inte bra, är inget a-barn och allt faller och tappas på några sekunder. Han är så liten, så liten, inte ens de minsta kläder vi har med oss passar och mössan trillar ner över ögonen. Det är inte längre viktigt med allt det som vi funderade på: vilken hårfärg Fimpen skulle få, var vi skulle ställa barnsängen. Det har ingen betydelse vem som vinner Top model eller om det snöar den här vintern eller inte. Allt som har betydelse är testerna som vi gör varannan timme. Stolte mannen håller andan varje gång och blir så hoppigt glad när de visar värden på över trepunktnoll och så förtvivlat ledsen när de visar lägre.

En kväll gråter vi ihop. Vi kramas och snyftar och mina tårar slutar aldrig rinna. Det börjar med att de rullar bort vårt barn, Stolte mannen börjar snyfta och de tog vår Fimp! och jag har aldrig sett honom så. På natten hör jag honom gråta från sin säng och jag är för matt för slut för att gå över till honom och jag skäms för att jag inte gör det. Att jag somnar om istället för att gå över till min man.

Den där om att fira nyårsafton på sal 61

2012-01-01T13:11:00.002+01:00

Tack alla fina för era kommentarer. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit sedan den 26 december, men det är många. Allt är värt det här så länge Fimpen blir frisk.

Hälsningar från en sal på lasarettet.

Den där om när Fimpen kom till världen

2011-12-27T18:53:00.003+01:00

Vi är ute och går i skogen, Stolte mannen och jag. Han skojar om att han är ute och rastar mig, för jag har varit olustig i kroppen hela dagen, har inte ro, gråter lika många krokodiltårar som lejontårar. Säger något är fel! och han nickar. Klockan tolv har jag haft ont i magen någon timme och ringer förlossningen.

Vi kommer in och mitt blodtryck är okej. Jag sitter i en stol och barnhemsgungar och Stolte mannen säger att nu får vi vänta ett tag med nästa barn, han orkar inte med mer oro. Ungefär där börjar jag kräkas och kräks tio gånger på två timmar och det kanske är vinterkräksjukan? och jag får stanna över natten på förlossningen.

På morgonen tar de nya blodprover sen är det någon som vänder upp och ner på vår förlossning för mina leverprover visar att jag inte alls mår bra. Jag har fått havandeskapsförgiftning och plötsligt befinner jag mig i en operationssal där det finns tre nakosläkare och en väldig massa mer folk. Och vi har inte ens med oss vår bb-väska som vi packade dagen innan.

Jag vaknar upp och Stolte mannen står gråtande med Fimpen vid min sida. Titta! säger han. Här är Fimpen! och ungefär där är vi nu, Stolte mannan, jag och Fimpen. Fimpen är ett litet emobarn med en ständig tår i ögonvrån, självskadebeetende (river sig själv i ansiktet) och ofta en hand smärtsamt slängd över ansiktet. Jag har precis rest mig upp för första gången, efter att ha legat på rygg i över tolv timmar. Och Stolte mannen är trötttrötttrött efter en vakennatt.

Men vi mår bra. Och vi får se - får vi spendera nyårsafton här på specialistvården så har vi i alla fall bra utsikt.

Den där om två dagar efter julafton

2011-12-27T12:27:00.003+01:00

Med akut kejsarsnitt kom Fimpen. Världens finaste lilla bebis.

Den där om två dagar innan julafton

2011-12-23T09:00:00.001+01:00

Så upptäcker de att Fimpen kanske inte mår så bra och vi får avbryta vårt barnmorskebesök, mitt i en sammanfattning om hur vi vill ha vår förlossning och åka in akut till sjukhuset. På en brits kopplas jag upp till tre olika maskiner och handhållen av Stolte mannen förklarar sjuksköterskan hur maskinerna fungerar. En läkare kommer in och berättar om havandeskapsförgiftning och eventuellt akut kejsarsnitt. Stolte mannen sitter blek och tyst bredvid mig och jag ligger och försöker skoja med honom för han har alltid varit den som oroar sig medan jag är den glada, ooroade.

Han sitter och tittar på skärmen och säger att din puls ligger på sextiofem. Sammandragningarna ligger på femtiofem. Fimpens hjärtljud på hundratrettio!, eftersom jag inte kan se skärmen själv. Jag djupandas för att se om min puls går ner. Han trycker mig i handen. Säger sluta! med rädsla i rösten. Fimpens hjärtljud går ner. Han räknar ner. Hundra. Nittiosex. Åttio. Vad gör du Jen? Den ska inte ligga så här lågt! Han slutar räkna vid sjuttio.

In rusar en sjuksköterska och en läkare. Upp och hoppa! ropar sjuksköterskan, nervös under det glada. Senare visar en överläkare hur kurvan gick ner snabbt från normala hundrasextio ner på femtiofem, där det är signalrött på kurvan, och att skärmen inne i kontrollrummet började tjuta. Stolte mannen berättar att han medvetet slutade räkna högt vid sjuttio.

Men Fimpen mår bra ändå, tydligen. Efter dubbelkontroll med överläkare får vi åka hem med stränga förmaningar om att ringa förlossningen med en gång om jag får huvudvärk eller om det flimrar för ögonen.

Litet ps: vi mår bra. När man som gravid ligger på rygg kan man ibland trycka till en stor pulsåder i ryggen så att bebis och mamma inte får syre. Det var tydligen det som hände. Fimpen fick inget syre, det var därför jag skulle upp och hoppa!

Den där om första jultraditionen uppstånden

2011-12-22T20:58:00.004+01:00

Hugga egen gran vid Stolte mannens föräldrars lantställe - check!

Den där om vad jag saknar

2011-12-22T19:22:00.000+01:00

12. Berätta om någon som du saknar.

Tjugo dagar kvar av Fimpen i magen.

Och jag saknar berusning. Även om jag precis lade upp det här inlägget om alkohol - berusning, jag saknar dig!

Vi går på gatan, Stolte mannen och jag, och han säger att tänk om du aldrig mer vill dricka? och jag stannar upp. Tittar på honom. Fortsätter gå. Jag vill ha mitt glas rövin på fredagkvällen. Mina glas bubbel på lördagarna. För ja, jag är rädd för alkohol, men det betyder inte att jag inte vill dricka.

Jag saknar rövin och vittvin och rosa vin och vin med bubblor. Jag saknar champagne och öl, men inte lika mycket som vin. Jag saknar lufttorkad skinka och salami och råbiff fast att jag inte gillar det egentligen. Jag saknar ost med jävligt mycket mögel och till och med brie. Jag saknar fiskfiskfisk - att skita i att fråga var fiskjäveln kommer från. Jag vill ha ostron och mojito. Jag vill ha en mojito. Ge mig. Ge mig!

Den där om min framtid

2011-12-21T19:12:00.002+01:00

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora breda hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med kända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och Stolte mannen måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medan det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det får bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel och de undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar Stolte mannen vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om tomteskum

2011-12-21T13:54:00.001+01:00

Min man. Min man! Skickar små presenter via postpost från sitt jobb till mitt. Tomteskumspåsar: polka, med överdrag choklad, vanliga original, som inte är så originella funnits i flera tusen år. Jag ler stora leende och dör lilla leendedöden då min administratör förbispringer i korridoren och kastar upp ur magen, genom halsen: du har fått godis igen! Utan adressat! Det ligger i ditt postfack. Stolte mannen skulle dö bredvid mig, han i stora pinsamhetsdöden: han vet inte om att administratör öppnar all min post.

Den där om att växla mellan ko och katt

2011-12-20T13:01:00.001+01:00

Igår var sista gången med min gravidyoga. Det hela kan delas in i lite olika delar:

vad jag kallar sovstund, vad vår yogalärare kallar finna sitt inre/avslappning med klangtrumma. Alla somnar. Det snarkas från lite varstans i rummet och jag kämpar med att hålla mig vaken, men vaknar ändå till av att jag dreglar.

Jobbiga övningar, till exempel uthållighetsövningen där vi ska hålla armarna uppsträckta samtidigt som vår yogalärare säger att vi bara använder cirka tio procent av vår kropps kapacitet och att vi ska lyssna på vårt inre andetag, samtidigt som jag vill skrika åt henne att hålla käften.

Lätta övningar, de där man växlar mellan att vara katt och ko. Men inte för mycket katt, för då belastar man ryggen för mycket.

Övningar man fastnar i, till exempel den där när man sätter sig på huk för att öppna upp bäckenet, men sen inte kan resa sig från, för när man suttit så i fem minuter så vill vaderna inte längre hjälpa till.

Och chantra, eller vad det nu heter. Långa, långa studer av hamina, hamini, (eller den som börjar med ett långt ssssssssaaaaaannn – där jag vill börja sjunga på Luciasången, men är tveksam till om någon skulle haka på) där jag försöker hålla mig för skratt samtidigt som jag funderar på vad vi ska äta till middag.

Om det har funkat, det här med gravidyoga? Jag vet inte. Vi får se när jag föder, jag har i alla fall fått sova gott under tiden.

Den där om en repris

2011-12-19T10:15:00.000+01:00

Den där om ride my wild heart

2011-12-18T11:00:00.003+01:00

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

Jag och Stolte mannen diskuterade ganska länge vilka låtar vi egentligen skulle ha på vår vigsel. Ändå var det ganska lätt. Lite spontant. Han satt på sitt jobb och jag satt på mitt och vi skickade låtar fram och tillbaka med den här då?

En dag hittade jag en av de där låtarna som vi till slut valde. Jag lyssnade på den fem gånger på rad, för att se om jag skulle tröttna. Det gjorde jag inte. Det var dessutom en låt som vi lyssnat mycket på tillsammans, så jag skickade den till honom med jag vet att det låter som om han sjunger ride my wild whore, men vad tror du?.

Han gjorde tummen upp.

Den där om klänningen jag gifte mig i

2011-12-17T14:00:00.000+01:00

6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag var kanske lite naiv. Eller lat. Eller så var det bara för att den första sömmerskan jag träffade var så jävla gullig att jag valde henne. Den första.

Jag hade en lista med fyra andra jag skulle träffa, bland annat en som var min favorit från början, när jag tittade på vad de tidigare hade gjort, hon jobbade med att sy upp klänningar för något svenskt märke, nu minns jag inte vilket det var, men hon verkade bäst och lite mer alternativ. Men nu var den första så gullig så jag valde henne.

Gullig är inte alltid lika med bäst, det blir sensmoralen av den här historien.

Jag trippade ner för trapporna till hennes ateljé och det sa klick! med en gång. Jag ville stoppa ner henne i min kjolficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka vin. Sätta henne på bordet framför mig, viska hemlisar och fnissa. Jag visade bilder på klänningen jag hade valt ut och hon nickade så huvudet studsade. Ja, ja, ja! Meg Ryan:ade hon och jag slog näven i bordet och sa hörru, det här känns så himla bra! Dig vill jag ha, jag skiter i att gå till mitt egentliga första handsval.

Så jag gjorde det. Bestämde mig på plats. Gick inte till mitt val, som jag borde gått till, i alla fall för att känna efter. Den andra hade kanske fått mig att vilja stoppa ner henne i min kjolsficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka bubbel. Vi får aldrig veta.

Min klänning började byggas och efter varje gång jag gick därifrån kände jag att ...är det verkligen såhär jag sa att jag ville den skulle se ut? men ignorerade samtidigt de där tankarna.

Näst sista gången jag var där så kände jag att min klänning inte alls var som bilderna jag visat henne. Jag visade henne bilderna och hon sa att det absolut inte gick att ändra nu. Fast på ett snällt och fnittrigt sätt. Dricka vin-sätt. Och jag ryckte lite på axlarna och okejrå.

Så hela historien slutade med att det nu på vår sovrumsvägg hänger en klänning som inte alls ser ut som den jag beställde. Hade jag kul på mitt bröllop? Ja, som fan. Fick jag den klänning jag ville ha? Nej, inte alls. Gör det något? Ja, det är klart det gör något. Jag skulle ha tagit champagneflickan istället.

Vad lär vi oss av denna historia? Jo, att man inte ska gå på första bästa, att man kan ha kul fast saker går fel, att man får tolka den här julkalendern som man vill och inte skriva om sitt favoritplagg, utan istället om ett plagg som irriterar en samt att bubbel ibland är godare än vin.

Den där om att prata lite mer och lite mindre

2011-12-17T11:32:00.002+01:00

Jag tror att jag och min man måste prata lite om det där om den kommande förlossningen. Och jag tror att jag och min kära mor ska sluta prata om den.

För när jag pratar med min man så har han kommit fram till att han
a.)vill måla mig och Fimpen med fingerfärg
b.) jämför nervositeten med att gå till tandläkaren (han hade inte varit där på elva år och var så nervös att han grät kvällen innan) och
c.) det senaste är att han vill att vi föder själva. Bara han och jag.

Min kära mor påstår att det inte kommer att göra alls ont. Hon säger att för henne gjorde krampen i vaderna mer ont än att trycka ut ungen (mig). Hon är helt säker på att min förlossning kommer att likna hennes. Ungefär här började jag skrika åt henne i telefonen, mitt på Konsum. Hon tycker även att jag borde röra mer på mig, så att jag är i form tills det är dags. Jag har försökt förklara för henne att jag har varit en millimeter ifrån att bli sjukskriven för att jag rörde för mycket på mig, men det verkar liksom inte gå hem. Polletten trillar inte ner. Hon tror att jag ska föda en liten fjäril, som ska komma utfladdrande av sig själv.

Jag kan säga att jag känner redan nu att det inte är någon fjäril där inne. Om det inte är en T-rexfjäril.

Den där om de bästa minnena som hamnat på kort

2011-12-16T12:22:00.001+01:00

På min Facebook finns tvåhundra kort från vår smekmånad i USA, hösten 2010. Att välja en favorit av de där korten går inte. Lika lite som det går att välja ett favoritkort bland alla kort jag har tagit någonsin någonsin. Så jag väljer ut fem favoritminnen från de senaste åren.

Jag och Stolte mannen flyttar till Stockholm samtidigt eller nästan samtidigt: han ungefär en vecka efter mig. I en liten lägenhet på Bondegatan, som han delar med sin bästa vän, suger jag av honom för första gången, för jag tänker att någonting måste hända. Det har varit tyst mellan oss ett litet tag och han sitter och huvudsvär över att ingenting händer, vårt samtal flyter inte, det kanske inte är rätt ändå? Ett halvår senare sover vi mest i min lägenhet på Tjärhovsgatan, är ute och dricker öl tills barerna stänger, går hemåt och hyr konstiga filmer på vägen som vi somnar till. Jag skriver på min masteruppsats han spelar låtar för mig som jag lyssnar på genom hans ipodlurar jag bokar en resa till Indien utan honom, med min bästa kompis.

Vi står på flygplatsen, när jag ska åka, och gråter båda två. Jag är borta i trefyra veckor och samtidigt som jag är i Indien! är det en enda lång period av total, mörk saknad. Jag är inte i Indien. Jag är ständigt hos honom och har plockat upp någon slags Stolte mannenfrekvens, där jag ständigt känner av när han mår som mörkast.

Så kommer jag hem igen, han hämtar mig på flygplatsen och mitt hjärta är pick-pick-pick!!!!!! och sen tar han med mig till havet, till ett ställe han brukade åka som barn. Och jag tar kortet ovan.

Stolte mannen har friat och jag sa ja. Ungefär ett år senare står vi i ett vapenhus i en kyrka ute på landet. Han håller med krampaktig hand i min mer uppspelta och en kvinna kommer in till oss. Är ni redo? Jag tror aldrig att jag har varit mer redo för något i hela mitt liv. Bilden ovan är en av mina favoritbilder från vårt bröllop. Två av mina bästa vänner. Min man. Min man! Och jag.

Vi åker på smekmånad, Stolte mannen och jag. Fem veckor tar det oss att köra mellan Boston och Orlando. I Virginia blir vi tipsade om Shenandoah national park, som är kallt men så förbannat fint att vi får ont i ögonen. Vi stannar på en campingplats och köper äcklig uppvärmd pizza som vi äter vid ett träbord. Jag tvingar ut Stolte mannen i en dimma som vi inte vet om det är en dimma eller om vi är mitt bland molnen för att titta på ett vattenfall som är utmärkt på kartan och han skrämmer mig med historier om the mountain people som våldtar och rånar en. Vi går tillbaka till bilen utan att hitta det där vattenfallet.

En kväll i april 2011 kommer två av mina bästa vänner hem till mig och Stolte mannen för att vi skulle dricka kanske ett glas vin och lite tapas. Man kan säga att det blev lite mer än ett glas vin och det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Den slutade med att grannen ringde på klockan fyra på morgonen, vi låg alla i sängen och skrattade så vi grät och hade precis avslutat ett tryckar- och allsångsmaraton i köket.

I december 2010 bestämmer vi oss för att vi kan börja försöka närma oss tassande det där med att skaffa barn. Vi har möjlighet att skaffa oss eget boende och inte längre flytta två gånger om året till olika andra handsboende. Vi blir gravida direkt. Dagen vi flyttar in i vår nya, alldeles egna lägenhet får vi dock missfall och efter en månad av bergsbestigning, där tårarna ligger innanför ögonlocken så blir vi gravida direkt igen. Andra ligget, hävdar jag bestämt. Detta innebär att jag idag har varit gravid i mer eller mindre ett år.

Vi får i november 2011 se vårt barn för andra gången. Vi tittar bort när läkaren kontrollerar könet och ler förtjust när vi får se Fimpens hår vaja i fostervattnet.

Den där om julafton

2011-12-15T15:17:00.004+01:00

Julen 2011 blir den första julen som jag och Stolte mannen firar helt ensamma, ihop. Jag kommer vara för nära att föda, så vi vill inte åka någonstans och orkar inte ha hit familj heller.

Samtidigt som det känns tråkigt som fasen (jag är van vid att fira jul med hela min släkt på minst trettio personer) så är det nu vi skapar våra egna traditioner. De vi ska ha hela livet och som våra barn ska berätta om i små historier på vitt papp med krita i ettan.

Det får vara knasigt. Det får vara som vi vill. Men det visar sig att det blir ganska Svensson ändå. Hittills har vi skrivit all mat vi vill äta på en lapp på kylskåpet och det är mest sill och Jansson som trängs med grötfrukost och revben. Men! vi ska även skjuta raketer, för att vi vill. Och handla julgran redan fjärde advent, trots att våra föräldrar alltid gör det den 23:dje (ni märker hur mycket utanför boxen vi vandrar nu, va?). Jag har en önskan om att tv:n ska vara av hela kvällen. Jag tror inte att min tv-knarkande man håller med där. Och jag har börjat implementera julotta, mest för att han ska tycka att det låter så jobbigt att han går med på midnattsmässa istället. Nya traditioner i det här hemmet. Jag känner att de inte kommer att bli så nya.

Den där om mina internetbästisar

2011-12-15T10:00:00.001+01:00

6. Berätta om bloggarna du läser.

Jag och Stolte mannen kommer in på restaurangen där de andra sitter. Vi är såklart sena, för vi är alltid sena nu för tiden. Jag rör mig långsamt och har försovit mig. Promenaden Medborgarplatsens tunnelbana - restaurangen tar tre gånger så lång tid som den normalt skulle ta.

Där inne sitter de på rad. Inte skyldig, Egon, Stambyte. Med killar. Med killar! Jag och Inte skyldig har skojat om att det inte är en parmiddag, utan en storfamiljmiddag, för det känns bättre så. Världens bästa Linn skulle också varit med, men är förhindrad. Min internetfamilj. Och det är så konstigt att jag hittat de här personerna, att jag kan vara trött så jag nästan slår knut på mig själv, men ändå vill iväg och träffa dem. Att min man kommer överens med alla och när jag kommer tillbaka från toaletten så sitter han och skrattar med båda ögonen av något som någon sagt.

Att vi vågade det här: släppa in och låta gå och faktiskt träffas. Vi som läst varandra väldigt länge, eller kanske lite kortare tid. Att vi bor i samma stad och har långa, långa förvirrade konversationer i mailkorgen på Facebook. Heja internet. Heja mina internetbästisar!

Den där om Jenny den 14 december 2010

2011-12-14T13:55:00.004+01:00

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

Frusen och kall. Men imponerad av vädret. För då som nu: förälskad i extremväder. Nykär och ganska så nygift och tänk att vi varit tillsammans så länge redan! och tänk att vi ska vara gifta i evighetersevighet och få vakna upp tillsammans i minst sextio år till! och med dig ska jag leva resten av mitt liv! och jag vill att vi dör samtidigt, du och jag!

Kanske redan gravid? Eller så kom det bara någon vecka senare. Lägenhetsletande och deppig när drömlägenheten försvann till någon annan. Trött på jobbet eller kanske snarare jobbtrött. Semestern var så fasligt långt borta, men redan i mitt huvud. Fredagsmys lördagsvin och söndagsgodis. Bondegatan - mitt på Södermalm, julklappsstress och hala gator. Jag minns att det var en stor, hal isfläck utanför restaurangen Mississippi (där jag firade min födelsedag ett år) som jag halkade på några gånger. En gång halkade jag och satte mig på rumpan, gjorde den där klassiska: resa mig upp snabbt och titta så att ingen såg, istället för att ligga kvar och ha ondast i världen.

Hemkommen från bröllopsresa och tillbakalängtande. Framtidsundrande och Argentinaplanerande. Vännermailandes och bokklubbsälskande. Var vill vi bo, egentligen? och inte kunna ha råd att bo där. Samma människa, men ändå helt annorlunda.

Den där om jultema

2011-12-13T13:00:00.001+01:00

...Och när vi ändå pratar sprit, alkohol och att återanvända saker, så kör vi ännu en återanvändning av en text jag skrivit om alkohol. För att vi börjar närma oss alkoholhelgen nummer ett och för att jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt det jag växt upp med.

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna...

Två.) En av mina största fasor är att min man ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min man ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november 2008 och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Nästa gång mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl en fredag.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Den där om att beundra någon

2011-12-13T10:00:00.000+01:00

Jag pratar med mamma och undrar vem de ska fira jul med. Hon berättar att det verkar som om de ska fira med de gamla vanliga, men inte med familjen Hurra! för familjen Hurra! måste fira hemma hos sig själv för Pappa Hurra! ska jobba. Ska jobba med att ha jourtelefonen för AA.

Och jag är så jävla, jävla jävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävla stolt över honom. För det finns en tid när han inte var nykter. En tid när han inte jobbade på julafton. Och åter igen återvinner jag texten som jag från början skrev 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om min bästa vän

2011-12-12T10:18:00.001+01:00

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.

Jag vet inte hur det blev så, men när vi skaffade två nya katter då vår gamla katt blev påkörd, 1992-någonting så blev den ena katten familjekatten och den andra var lite PMS-ig, så hon blev min. Min bror kallade henne Spetälsk. Vi andra kallade henne Lillan. Hon var ganska så ful randig och liksom ojämn. Hon klämde tidigt sin svans i dörren, så hennes svanstipp stack iväg åt ett annat håll än resten av svansen. En dag hoppade hon upp på en spisplatta som var igång, så hon brände trampdynan så hårt att det resten av hennes liv klickade om den tassen mot golvet när hon gick.

Hon sov i min säng varje natt. Varje natt hade hon svårt att andas under min arm, där hon låg inklämd och krampaktigt kramad. Hon spann tills jag somnade, ibland suckade hon de djupaste suckar jag någonsin hört. Hon var extremt väluppfostrad, fostrad av ett envist, bestämt tonårshjärta. Hon visste att hon inte fick sin mat förrän hon satt ner. Hon hälsade alltid med att mjua:a. Hon kunde gå fot. När jag var fjorton skrev vi ett samboavtal, vi skulle alltid bo ihop, hon fick bläck på tassen som hon satte på avtalet.

Det rann så mycket tårar i den där pälsen när jag bröt avtalet om att alltid bo ihop fem år senare. Jag flyttade till London och lämnade min bästa vän. Varje gång mamma ringde mig var det inte min farmor eller farfar jag var orolig för, utan min katt.

2005 kom det där samtalet. Lillan mådde inte längre så bra lilla kroppen orkade inte längre. Hon hade blivit gammalkatt och fått gammelkattscancer. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.

Den där om 30 dagar kvar

2011-12-11T10:16:00.002+01:00

När jag kollar här till höger och ser att det är trettio dagar kvar tills Fimpen kommer blir jag alldeles svettig i händerna.

Den där om att växa upp och längta bort

2011-12-11T09:00:00.000+01:00

Vi sprang på frusna fält som var toppade av frost och det var alltid någon som saknade en mössa en vante jackan var inte stängd näsan rann. Vi var så mycket mer Lindgrens vildvittror än Disneys mjukare figurer. Vi var vilda, vi besegrade världar och stod på toppen med varandra. Det var ständig sommar eller vinter och det regnade aldrig där på de skånska fälten.

Så såldes vår släktgård och jag förflyttade mina knoppande bröst mina kalvarmar min putande mage till småsamhällesgator där man kunde gå till ICA och man alltid tittade först vänster sedan höger när man gick över gatan och man fick cykla på rad med reflexväst hjälm bakom polisen som visade hur man gjorde: sträcka ut armen vid sväng och vid varje övergångsställe stod skolpolisen.

Jag växte upp och växte till och i rabatterna stod tulpanerna i rader, ståndmässigt, och vår vänstra granne var konstnär och en av mina bästa kompisar blev sexuellt utnyttjad av sin far. Så gick det en massa år, jag längtade bort, flyttade så fort jag kunde: hej London! Och fast forward: jag flyttar till Stockholm.

I Stockholm går jag på hårda gator med hårda klackar och det låter bom-bom-bom och jag älskar det ljudet. En av mina bästa kompisar påpekar att ljudet av mina klackar låter hårt, som om jag är bestämd och vet precis var jag ska. Då klampar jag på lite hårdare. I Stockholm finns allt jag vill ha. Jag lindar karlar runt fingrar som är större än mina lillfingrar. Jag går in och kommer ut ibland på mindre än en timme och har med mig någon i taxin som jag inte vet namnet på. Jag dricker gammeldansk och allt annat som är äckligt och en väldig massa öl. Jag dansar och virvlar och ligger på klippor bakom kroppsstora solglasögon.

Jag är själv utan att vara ensam. Jag tar på mig snäva kjolar och höga klackar och trippar. Jag snör på mig joggingskor och springer runt sjöar och vikar och jag älskar älskar älskar Stockholm. Jag går runt i Gamla stan och låtsas att jag är turist: en av de där som tittar med nya ögon. Och Gamla stan tittar tillbaka. Gamla stan är gammal och skrattar hånfullt åt min iver, mina barnögon, frågar om jag tror att jag är någon: någon speciell. Har sett iver innan, så långt innan mig, fnyser åt att jag tror att jag kan tämja den lilla storstaden. Så nervös, så vilja-vara-först-i-ledet. Egentligen borde Stockholm vara för nervös för att jag ska kunna vilja ligga med henne.

Den där om att jag föddes kall

2011-12-10T11:06:00.003+01:00

Min bror föddes med navelsträngen runt sin hals. Min pappa brukar skoja om att han hade bråttom och var livlig redan då: ville fort ut i världen, hade inte tid att stanna upp tänka till säga hoppsan! jag kanske inte ska skynda skynda måste Ö K A! Det där har följt honom hela livet sedan: när han var två år klättrade han upp i sådana där spindelnät som finns på sommarland, sådana som jag aldrig vågade klättra upp i för att det var så högt och jag fick svindel. Nu för tiden springer han två mil innan vi ska ut och äta finmiddag för att han måste bli av med sin kaffeabstinens. När han bodde i vårt vardagsrum, på sin uppblåsbara madrass, fick han inte dricka kaffe för mig. Ö K A! plus kaffe var ingen bra kombination och han pratade så snabbt att hans stämband började ryka.

Jag föddes kall. Flera grader under normaltemperatur. Min mamma brukar berätta med ledsna ögon att jag inte fick komma till henne med en gång, jag var tvungen att ligga under en värmelampa först. På vår släktgård brukade de sen lägga mig under en värmelampa de normalt hade för de där griskultingarna som blev utstötta ur flocken. De som inte fick komma till och dia. Det var de där grisbebisarna och jag.

Senare fick jag ett extraelement på mitt flickrum. Det blev jättevarmt och jag brukade sitta med mina tjockstrumpsfötter mot det efter att jag hade varit i stallet, med en bok i mitt knä och mmmmmmm!:a. Pappa tjatade alltid på att jag inte fick använda hårfönen så mycket, för elen blev så dyr. När jag flyttade till egen lägenhet var hårfönen den pryl jag packade upp först.

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör

2011-12-10T11:01:00.002+01:00

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör - himla fint att läsa. Jag skulle hoppat på, det skulle jag. Eller så gör jag det nu och kör en uppspeedad version?

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Den där om veckan då jag blev korkad

2011-12-06T20:36:00.003+01:00

Jag har sedan gymnasiet kunnat luta mig mot att jag är ganska smart. Eller i alla fall känt mig smart. På högstadiet var jag den som fick dåliga betyg och som lärarna tjatade på för att "jag vet att du kan bättre", men på gymnasiet vände det.

Tills nu. Jag har blivit fru fummel och korkad. Jag kommer inte ihåg matlåda, mitt personnummer, tappar saker (tre glas den här veckan), glömmer bort saker om jag inte skriver ner dem. Jag hatar det. Jag har tappat mitt intellekt. Och värre blir det. Amningskorkad. Ser inte fram emot det.

Den där om att min man är bra på så mycket. Måla naglar är inte en av de där sakerna.

2011-12-04T18:48:00.001+01:00

Den där om att gå ner i vikt

2011-12-04T09:22:00.003+01:00

Det är 2001 eller så och jag tittar på Oprah där Celine Dion är gäst. Hon har precis fött en son och Oprahs gäster oohhhhh! och aaaahhhh! när hon berättar att hon har gått ner i vikt under sin graviditet. Oprah tittar på med tindrande julaftonsögon och utbrister att det är AMAZING! att hon kan gå ner i vikt under en graviditet. Duktiga, duktiga Celine! Jag sitter i soffan och kastar en kudde på tv:n.

Det är 2011, tio år senare, och Stolte mannen häller i vispgrädde i grytan vi ska äta. Extra smör. Jag kommer in i köket och säger att det där kommer bara att göra att jag kommer vara en sticka men försöka föda ut ett bautabarn.

Folk frågar mig följande just nu: hur mår du? ska du verkligen jobba till så snart före förlossningen? vet du vad det blir? samt hur mycket har du gått upp i vikt?

Jag svarar bra. ja. jag hoppas på en liten fjäril som flyger ut lätt. jag har gått ner i vikt.

Och jag vet inte vilket svar de blir mest förvånade av.

Man ska gå upp i vikt när man är gravid, man ska mysa runt med sina kakor och väcka sin partner mitt i natten och begära spenvarm mjölk. Man ska äta för två och man ska ha en choklad i väskan. Men vad händer om det blir tvärt om? Om man aldrig är hungrig, om man kräktes arton veckor i sträck, om man kan äta några tuggor, sen får det inte plats mer, och man vill verkligen inte äta kakor, för det är väl inte det man borde äta när man knappt får i sig något?

Folk blir imponerade. Säger att jag är duktig som inte går upp i vikt. Stolte mannen orosrynkar sig bakom min rygg och gillar inte att han kan se mina revben. Han stryker en hand över dem och adderar mer smör i maten. Barnmorskan ber läkaren göra en extra koll på ultraljudet så att Fimpen växer som Fimpen ska. Fimpen växer som Fimpen ska och alla andas ut.

Det här är min mammakropp. Jag kommer i kläder som jag inte kommit i på kanske två år. Jag försöker ducka när folk tycker att jag är duktig som går ner i vikt, för inuti blir jag stolt över det, men vet att jag inte borde, skäms över min stolthet.

Den där om vad som händer på jobbet när man är från Skåne

2011-12-03T15:28:00.000+01:00

De finfina kunder man har frågar om man kommer från Skåne och blir överlyckliga när man svarar jakande, för på deras SFI-utbildning har de fått veta att om man förstår skånska då kan man prata svenska på riktigt.

Man bråkar med röstanvisningen på sin telefon som inte alls förstår när man säger lunch utan med anklagande röst meddelar att den inte uppfattar vad man säger. Då får man ge upp, stänga dörren så att ingen hör, sen sänka sig till anvisningens nivå och viska fram lunch på stockholmska. Anvisningen lyser då upp och ropar aha, du sa LUNCH de första sju gångerna!

Den där om att han hinner dö hundra gånger om

2011-12-02T15:21:00.001+01:00

Jag vaknar av att min hand söker på sängplatsen bredvid mig utan att hitta den stolta man den brukar hitta. Ibland hittar den en hårtuss att hålla fast i, ibland en hand, i bästa fall ett stycke mage. Ett stycke mage är lika med bäst tycker handen. Ett stycke mage är inte bra alls anser den stoltaste av män. Men i natt klockan halv ett ingenting alls.

Inom ett snabbt maratonlopp av tio minuter hinner jag ringa två gånger smsa två sms oroa mig ofantligt. Oron har blivit värre nu när man vaknar mitt i natten den skjuts som en flipperkula runt runt upp ner runt tillbaka och fram. Tänk om han inte kommer att finnas hos mig och Fimpen något mera. Tänk om vi inte får uppleva babyår barnår tonår vuxenår.

I mina tankar hinner han dö hundra gånger om. Man kan dö på så många sätt. På väg hem från träff med kompisar torsdagen den första december tjugohundraelva: minst fyra.

Påkörd av bil punkt
Påkörd av tunnelbana punkt
Misshandlad baraföratt punkt
Skjuten punkt

Minst fyra.

Nyckeln vrids om i låset han kommer in i sovrummet och baby, gråter du? mot min kind.

Den där om Batman och Katta

2011-11-30T21:55:00.004+01:00

Det är så konstigt det där när man till sina kompisar min kompis har fått ett barn! och de bara vilken kompis? och man alltså... en som bloggar.

Som man aldrig har träffat, men ändå blir så lycklig över och vet att man kommer att träffa och hänga med och kan prata både nagellack och snöslask och kön, ja och barn, på ens eget sätt, skapa en egen mammagrupp.

Batman har kommit.

Den där om när dagen blev bättre

2011-11-28T12:46:00.000+01:00

Jag möter upp Stolte mannen som har sms:at mig i ungefär en timme och frågat var jag tar vägen. Jag har svarat att det är helvetesdagen på jobbet och han sitter ensam i en bar och dricker rövin. Jag stormar in i lokalen en timme för sent och han tar min väska tar min jacka tar mig och stoppar in mig i sig själv och viskar i mitt öra. Okej, nu tar vi det igen. Andas iiiiiiiiiiin. Andas uuuuuuut. Nu gör vi det två gånger till. Så står vi mitt i en ganska folktom bar och andas.

Han dricker vin och jag bubbelvatten. Han undrar om jag vill ha nötter och jag huvudskakar och smuttar litelite på hans vin och mmmmmm:ar och funderar på hur långt efter man fött det är okej att tjoa in den där champagnen som står i vårt kylskåp nu.

Så kommer tredje ringningen och vi sätter oss på balkongplats, och Jonathan Johansson, detta underverk, kommer in på scenen. Hans rörelser är ryckiga och han tar upp hela scenen även om den inte är upptänd. Han är lång och smal och påminner i utseende om mitt ex-M. Väldigt mycket ex-M. Det är fint och det är bra och Fimpen rör sig i min mage.

Jag brukar säga att jag inte gillar konserter. Fast jag går på ganska många ändå. Det är ofta axelryckning och mina tankar svävar iväg. Men Jonathan rör och berör och när han osäkert kör sitt mellanprat så ler jag. Han är ironisk på ett sätt som får en att sätta skrattet i halsen, för man är osäker på om han är ironisk eller menar allvar. Ibland vänder han ryggen åt sin publik och spelar ensam i sig själv på sin gitarr och det är då han är som bäst. Han blundar ofta och stänger oss ute. Det är ofta mörkt och fokus på bildspelet bakom honom. Vi behövs inte. Och i början är det lite stelt. Men det är bra, han blir bra när han inte behöver ta in oss. Han skojar i mellanprat om sitt band. Om Oskar Linnros. Och jag undrar om han är medveten om att Oskar faktiskt sitter i publiken.

Den dåligadåliga dagen vänder där någonstans. När Jonathan börjar sjunga. Eller när jag står och samandas med min man. Det vänder och blir en bradag. Efteråt går jag och Stolte mannen till Mc Donald's och jag dricker en mjölk och äter en hamburgare och tittar ut över Stockholm. På söndag ska vi på konsert igen.

Den där om att ha en månad kvar

2011-11-27T10:07:00.000+01:00

Den där om att ni inte behöver oroa er, det blev bra sen, till slut

2011-11-27T09:45:00.002+01:00

Så går jag förbi mannen med hatten och kappan under armen och till den arbetsdag jag inte nu vet kommer att bli den stressigaste sedan jag började jobba på riktigt för fyra dagar sedan. Jävla skitdag! heter den i sms. Och i tillbakasms från Stolte mannen får jag bannor och att han hotar med att åka från sitt jobb och svepa med mig från mitt för att jag ska sluta stressa. Och i min chefs ögon bor det lite lite panik.

Den börjar med att min kollega råkar låna min dator. Som inte går att låsa upp igen, utan en kod som vår teknikavdelning skickar hem till mig. Per post. Eller nej, den börjar med ett möte, där samma kollega meddelar mig att den examination vi måste göra för att få arbeta på vår arbetsplats skulle ha gjorts dagen innan. Något som ingen visste om. Sen låser sig min dator. Sen avbokar jag ett möte som skulle ha hållits genom en tolk. Bara det att meddelandet inte gick fram så klockan tio står en kvinna och ler mot mig på kontoret och jag pekar och teckenspråkar att det blivit fel, att vi avbokat mötet.

Ja, sen fortsätter det med att jag med lånedator försöker svara på femtiotusen e-mail, har trettontusen missade samtal, och tiomiljoner saker att göra efter en vecka jag inte varit på kontoret på grund av kurs och tre dagar av ledighet på grund av föräldrautbildning (jag kan nu allt man ska kunna som förälder!).

Och sen! misslyckas jag i del ett av examinationen och bryter ihop lite inne hos vår chef.

Den där om att vilja festa på svenskt sätt

2011-11-26T10:45:00.002+01:00

Om det hade varit den gamla goda tiden hade jag antagligen festat till den här låten i helgen och inte gått på date american way (ta bilen till bion) med min man.

Den där om att om man blev deppig av det där förra kan man läsa här (klicka på bild)

2011-11-26T09:22:00.001+01:00

Den där om att hinna säga hejdå

2011-11-26T09:05:00.002+01:00

På gatan utanför klockan innan åtta på morgon: mörkt med ljusnande kanter de bär bort en gammal tant på bår. En ambulans. En läkarbil. Två brandbilar. Bredvid henne snubblar en gammelman på snubbelfötter och han sträcker sig efter hennes hand som sträcker sig efter hans och han har sin mössa på sned och kappan under armen. Jag använder vändabortblick, för jag kan inte se. Det jag ser borrar in i minnet och jag kan kanske se, men jag orkar inte. Jag stoppar frusenhänder i jackfickor och placerar det här minnet tillsammans med andra jag inte vill veta av, de där minnena som ändå kommer att hoppa upp när jag är trött och ledsen. De kommer att säga hej, hej, minns du? och jag kommer att själssucka och skaka på huvudet men ändå blöda i minnet. Som det där minnet jag har av

varning

dokumentären som gick på svt en natt. Det handlade om nineeleven och en brandman berättade att han såg en gravid kvinna hoppa. Hon landade på marken och hennes mage sprack. Ut for en liten bebis, med navelsträng. Båda dog.

Slut på varning.

Eller min farmor och farfar, som gick och alltidhöll varandra i handen. Jag tyckte att det var så jävla fint. Så jag sa det till farfar: farfar, vad fint att ni alltid håller varandra i handen! och farfar löstandslog mot mig och sa att det var inte för att de var kära, utan för att de inte ville trilla. Sen dog farmor bredvid farfar i sängen.

Han hann inte säga hejdå. Hon hann inte säga hejdå. Eller så hade de gjort det varje dag efter att de fyllt åttiofem. Tänk att gå och skåpssupa i en massa år, ha sina rutiner. Höja ljudet på tv:n för att man hör lite dåligt. Läsa Skånska Dagbladet med förstoringsglas. Alltid veta att i andra rummet, eller här precis bredvid, sitter mitt livs kärlek eller parantes: i alla fall den jag valt att gifta mig med och så en natt så dör den bara. I sömnen.

Mannen med hatten och kappan under armen hinner i alla fall säga hejdå.

Den där om min dag

2011-11-21T18:53:00.005+01:00

Tandläkaren klockan nio. Tillväxtultraljud klockan tio. Så klart kom jag för sent till ultraljud, fortfarande rysande över att tandläkaren pratat om att klippa av den där strängen som håller fast läppen i tandköttet. Fimpen har Angelina Jolie-läppar och hår på huvudet som svajar i fostervattnet. Stolte mannen satt bredvid mig, höll handen och fnissade. Fnissade gjorde även jag på yogan i kväll, när någon somnade och snarkade under avslappningsövningarna samt när vi skulle göra djupandning in genom munnen och folk andades så det lät som om de visslade. På bussen hem såg jag Linn stå på ett övergångsställe bredvid Sven Wollter. Fast det visste hon inte om visade det sig, när jag skickade ett sms.

En bild jag gjort till Stambyte, som inte såg vad som var vad på vanliga bilden.

Den där om att jag gillar den hårda yogan, inte den där flummiga

2011-11-20T21:40:00.003+01:00

Jag går på gravidyoga och är lite rädd för det. Har inte yogat regelbundet på tre år och då gjorde vi huvudstående varje gång. Kände inte att huvudstående skulle vara aktuellt just nu. Som tur är börjar lektionen med elva minuters avslappning och jag ligger med min röda filt och försöker att inte somna.

Jag sitter i rummet med nio andra stressade gravida blivande mammor. Vi är alla inbjudna för att vi riskerar att bli sjukskrivna på grund av stress. Vi ingår i en yogastudie och får ranka vår stressnivå innan lektionen och jag skriver ner en trea. Smygkollar på de andra som skriver sjuor och åttor och jag funderar på om jag kanske är mer stressad än en trea. Jag tittar runt i rummet. Det är blivande mammor med diadem och fina träningskläder. Alla har trettioveckorsmage och jag känner ingen samhörighet med dem alls. Inte alls, förutom en, som liknar mig lite mer till utseendet.

Avslappningen slutar och tjejen bredvid mig börjar yogaandas. Jag hatar henne och hennes andning. Blir inte alls avslappnad. Hade det här varit vanlig yoga hade jag också kört halsandningen, men här känns det helt fel. Jag vill skrika åt henne att SLUTA ANDAS SÅ JÄVLA HÖGT.

I slutet spelar vår lärare på sin klangtrumma(!) och vi får ställa frågor. En frågar om yogaandning liknar profylaxandning och läraren skrattar så hennes mage guppar. Profylaxandning... nä, alltså somliga tror ju på det där, men att gå in i yoga... paus för glansiga ögon... det finns inget bättre!

Den där om att jag i dag sett så många avsnitt av The real housewives of Beverly Hills att jag känner mig lite smutsig

2011-11-20T18:26:00.002+01:00

Den där om Djursholm

2011-11-16T21:47:00.000+01:00

VI har kört runt i Djursholm och tittat på villor som är större än villor är slott och kanske mer drömmar än något annat. Utanför bilen är det mörktmörkt och inne i bilen lyssnar vi på radio och hans hand vilar bakom min nacke medan han kör. Jag låtsasspinner som en katt som jag gör ibland för att visa happyness glad nöjd jag älskar dig mest i världen! och han ler med sina kråkfötter vid sidan av ögonen och tittar på mig på det där sättet som får mig att smälta när jag vet att jag får honom att smälta bli hårdsmälta inne i det som kallas själen.

Han parkerar vid havet: hela vägen ner till vattnet bakom buskar och säger åt mig att titta i handskfacket. Jag öppnar luckan och däri ligger vår vibrator. Jag fnissar mitt fniss och han ler hård härdsmälta åt mig fast inte alls hårt; mjukt!

Hur gör vi det här? tänker jag. Hur gör vi det här? frågar jag. Han smeker mig längst nacke upp mot kind och rycker på ryckaxel svarar som vi brukar? Så vi gör som vi brukar, fast vi aldrig gjort det innan i en bil. Han håller om mig och jag håller om honom och vi håller om varandra och jag viskar att tänk om det kommer någon? men ingen kommer. Förutom vi.

Den där om hans höft

2011-11-15T21:36:00.000+01:00

Jag ligger halvnaken i sängen och Stolte mannen ligger bredvid, håller mig i handen och tittar på Masterchef UK på datorn. Jag gravidgnäller att han ska ta av mig kläderna och han pausar kockarna och börjar dra av mig mitt linne.

Du, lilla baby, säger han med försiktig röst, jag tror att du börjar få lite märken och följer med fingret längs magen. Jag kastar mig ur sängen det bästa jag kan vilket innebär en del sprattlande på rygg, och springer ut till hallspegeln. Han har rätt. Två små strimmor på magen.

Jag ylar att jag smörjt in mig med mandelolja och fått massage för det här. Han tar mig i handen pussat mig på kinden på magen säger att jag är finast i världen och jag svarar med äsch! så då drar han upp sin egen tröja och titta här! jag har också! och visar sin höft. Han har också. Och jag älskar honom så himla himla himla mycket.

Den där om bb-väskan, del två

2011-11-15T17:46:00.003+01:00

Stolte mannen (som jag kallar Cookie egentligen, där ute i verkliga livet) har köpt första grejen till vår bb-väska. Han har köpt fingerfärg. Jag förstår hur han tänkte. Men jag tror inte att barnmorskorna kommer att göra det när de kommer in morgonen efter födsel och Fimpen ligger alldeles grön i sin lilla plastlåda. Eller med amerikansk fotbollsstreck under ögonen.

Det fattade inte de jag går på kurs med heller, när jag berättade och skrattade så tårarna rann.

Den där om bb-väskan

2011-11-14T21:11:00.001+01:00

Stolte mannen brakar in genom dörren och Jeeeeen! vi måste packa en bb-väska! Jag tittar upp från min bok på soffan och ja, det vet jag väl? Han tittar förvånat på mig och frågar om jag vet vad en bb-väska är.

Tidigare under dagen har en av hans kollegor frågat honom hur det går med bb-väskan och han har svarat att den är på g, utan att veta vad det är, för att sedan googla och panikläst på någon barnsida allt man måste packa. Han sätter sig bredvid mig i soffan och rabblar osammanhängande

blöjor och du ska bara ha mjukiskläder, sen ska Fimpen ha TRE PYJAMASER!!!! och jag ska ha snacks och visste du att du måste ha med dig extra tjocka bindor? kanske tre paket!

Jag ler mot honom och mhm:ar. Säger att det är nog inget som man kanske måste göra ikväll, för ikväll är jag så trött att jag dreglar för att jag inte orkar svälja.

Den där om en helg i Skåne

2011-11-13T21:11:00.003+01:00

Vi ringer på dörren efter sextio mil av ryggont Jen, du måste röra på benen nu så att du inte får blodpropp smågodis och bil bil bil. Snabba fötter rusar på andra sidan, dörren slås upp och mamma tjuter sitt mammatjut. Pappa står bakom och tvåstegstrampar för att komma först fram för kramkalas.

Klockan är halv ett på natten, vi har "kört förbi" Stolte mannens föräldrars lantställe för att byta till vinterdäck i beckmörker och jag är trött.

Jag vaknar klockan två på natten och Stolte mannen!!! och han hör direkt att något är fel. Hela jag skakar och kallsvett tränger sig fram överallt mellan tår i panna på bröst. Jag mår illa och magen känns som om den vill sprängas. Han halvbär mig till toaletten eftersom jag inte kan gå. Håller mig uppe när jag kräks. Bär ner mig till sängen igen. Vägkantspasta. Och jag blir rädd för min kropp: att jag inte kan hantera den och funderar på hur det ska gå under födsel. Om kräk kan ta över min kropp så här, vad gör då en förlossning.

Vi firar Mårten gås, med rödvin för vissa andra, brysselkål, sill och inte svartsoppa. Vi sitter på restaurangen och jag lägger min servett över alla mina spillfläckar på bordet. Vi åker ut till havet och njuter av det som Stolte mannen påstår är årets sista sol. Vi sover länge. Det är mycket bebisprat. Pappa tar ner vikingavaggan från vinden. Mamma hittar en åkpåse, en sån vi tänkte köpa i brun manchester från sjuttiotalet, som kostar runt femhundra kronor på Tradera, som jag suktat efter som tydligen låg i deras källare.

Och vid frukosten berättar pappa att min bästa kompis från det att jag var tre till att jag började åttan förlorat sitt barn i månad åtta. Månad åtta. Jag stryker över magen och kan inte förstå. Mamma blir sur för att han berättat och säger att de inte skulle berättat förrän efter jag hade fått Fimpen. Mamma stryker över min mage. Pappa får känna när det sparkar. De längtar. De säger det. Att de längtar efter sitt barnbarn.

Den där om att göra det igen

2011-11-11T11:52:00.001+01:00

I juni 2007 sammanställde jag ett litet projekt som jag hållt på med ett par veckor. Det kan ha varit något av det roligaste jag gjort som bloggare: jag bad nio olika bloggare att berätta samma historia i ett blogginlägg var, som jag sen publicerade på min blogg.

Jag vet inte hur jag kom på det eller varför jag gjorde det, men jag kom med grundförutsättningarna, vad det hela skulle handla om. Efteråt berättade jag inte för någon vem som skrivit vilken text.

Nu tänkte jag att det var dags igen. Är ni intresserade så maila mig, så kör vi ihop det här igen.

Gamla texterna finns att läsa, med start här.

Den där om att arbeta mitt i historien

2011-11-10T22:00:00.000+01:00

Eftersom jag jobbar med arbetsmarknadspolitik och har gjort det i några år nu så tänker jag att jag har lite, lite koll på vad som händer i samhället.

Som för några år sedan, när Försäkringskassan började utförsäkra folk och vi lade in code red och var redo för anstormningen, men de droppade in och ingen visste in eller ut, vad vi skulle göra eller hur de skulle behandlas. Det började som små, små droppar, och alla blev förvånade att strömningen inte var större än den faktiskt blev. I dag har den gått från droppar till faktiska strömningar.

I dag fick jag mitt första fall av invandrad grek. När han berättade att han hade flyttat från Aten till Stockholm ploppade det till i hjärnan. Så klart. Och jag funderar på om detta kommer att bli droppar eller strömningar.

Den där om vad jag tjejlyssnar på just nu. Om och om och om igen.

2011-11-10T19:55:00.000+01:00

Den där om den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde

2011-11-10T09:33:00.001+01:00

Jag vet att det är mycket babysnack i den här bloggen just nu, men när jag sätter mig ner och tipp tappar på tangenterna så kommer det bara ut. Det händer liksom inte så mycket annat just nu. Det är mest en unge som bankar mig i magen som om vi vore ovänner och en mamma som oroar sig när alla säger att humöret i magen brukar vara det de faktiskt har när de kommer ut.

Så, lite mer bebisprat, det är ju faktiskt bara två månader kvar. Den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde.

Den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde:

Ett.) Jag trodde att jag skulle gå upp runt tjugo kilo i vikt och att jag skulle äta för två. Såg fram emot det, skulle unna mig som fan. Äta allt jag var sugen på. Så mådde jag illa och kräktes i arton veckor, gick ner som tusan i vikt, och har bara gått upp cirka två kilo. B E S V I K E L S E N när jag inte var sugen på något godis alls!

Två.) Oron. Gick och var orolig varje dag innan vi gjorde ultraljud i vecka artonellerså, efter att ha fått missfall. Att Fimpen skulle vara död/skadad/inte där. Den där oron var hemsk. Och oron efter. Innan Fimpen började sparka. När Fimpen inte sparkat på en timme. När Lillebror råkade tappa en ketchupflaska på min mage i affären. Oro över blodtryck. Oro för att något är fel.

Tre.) Att ingen reser sig på tunnelbanan. Jag trodde att folk skulle erbjuda sin plats på bussar och tunnelbana, hittills är det en tjej som frågat om jag vill sitta. Jag vill kanske inte sitta, men är förvånad över att ingen frågar.

Fyra.) Fittontet. Jag hade hört att man kunde få ont i sina privata delar, men AJ!

Fem.) Att allt som man kan få dyrt privat kan man oftast få gratis av sin barnmorska, om man ber. Till exempel gravidyoga och andningskurs.

Sex.) Att man inte skulle älska sin ofödda unge/att det händer att man inte älskar sin ofödda unge. Det var ingen som berättat för mig. Så jag berättade det för er.

Sju.) Att vi inte fixat med särskilt mycket, till exempel bara köpt vagn och en pandakostym, men verkar överlever ändå. Katta skrev om det bra här.

Åtta.) Att jag glömmer bort att jag är gravid. Jag går in i saker med magen, tycker att tröjan sitter lite tajt och funderar på om jag har gått upp i vikt tills jag tittar ner och ser att jag är gravid.

Nio.) Att man blir så förlamande trött att man inte kan tänka fram fler punkter på listan utan bara skriver nio stycken.

Den där om one piece panda

2011-11-09T19:24:00.002+01:00

Vår nya hobby här i hemmet: att köpa utklädningskläder till vårt ofödda barn. Kommer att vara tuffast i stan!

Den där om lägenheten

2011-11-09T09:27:00.002+01:00

Jag sitter och äter candle light-dinner med Inte skyldig diskuterar vår nya hobby Downton Abbey och julafton stirrar på två tanter som sitter nästan bredvid som bråkar med höga röster när jag får ett sms.

Jag är på väg att titta på en lägenhet nu!

och jag iihhhhh, hurra! Lillebror har äntligen fått ändan ur vagnen.

Inte skyldig sms:ar mig senare på kvällen. Lillebror har då fått lägenheten och flyttar in nästa vecka.

Den där om våren 2007

2011-11-08T16:37:00.000+01:00

Att Egon och Stambyte tittar tillbaka på sitt bloggande får mig att minnas våren 2007. Våren 2007 kan har varit min bästa tid. Jag gick klädd i svart och t-shirts med tuffa motiv från Mexiko, hade skitlångt hår och lugg, kände mig snyggast i stan, vaknade varje söndag och sprang ner till Seven Eleven för att handla blå Camel som jag knackade mot baksidan av handen, rökte en på vägen hem, förbi folk som spelade tennis på tennisbanan. I slutet av sommaren, när Stolte mannen börjat sova över hos mig, följde han med mig till Seven Eleven, köpte en Coca-cola light och pussade min hetsrökande mun innan han gick åt sitt håll.

Jag festade förbaskat många dagar i veckan. Var ute och sprang alla dagar i veckan, även de när det regnade som fan och marken var tung. Pluggade disciplinerat och skrev på den där boken som senare försvann. Drack rö-vin och dansade med nya killar varje kväll. Hånglade söp låg följde med killar och tjejer hem.

2007. En sån jävla resa.

Den där om Fotbollsgalan tjugohundrafuckingelva

2011-11-08T07:46:00.003+01:00

Klockan är 7:45 och jag tänker antagligen inga stabila tankar, men Fotbollsgalan igår? Jag såg ungefär tio minuter. Under dessa tio minuter fick det svenska damlanslaget i fotboll komma upp på scenen och få var ett smycke från Efva Attling för att de varit så duktiga i fotbolls-VM. Prisutdelare var "den riktiga konstnären" Zlatan Ibrahimovic.

Låt oss bara stanna upp och bli skitförbannade ett tag nu.

Tänk om det svenska herrlandslaget i fotboll från 1994 på fotbollsgalan 1994 hade fått komma upp på scen och fått vars en slips från Björn Borg (eller vem fan det nu var som gjorde slipsar 1994) för att de var så duktiga. Och den som delade ut priset var "den riktiga konstnären". För de kom lika långt i ett VM, de båda lagen.

Så. Nu ska jag bara vara sur på det här resten av veckan också.

Den där om stabilitet

2011-11-07T16:24:00.000+01:00

Josefin kommenterar att Jenny, det känns som att du är glad, lugn och stabil. Jag vet inte om det stämmer men det strålar verkligen harmoni och frid genom dina inlägg.

Och jag blir alldeles... men va? jag? För jag känner mig inte som den lugna och stabila, även om jag vet att jag faktiskt blivit sådan nu. Jobbet jag har nu fick jag delvis för att de tyckte att jag verkade så lugn och jordnära. Och folk som inte känner mig så bra, eller som träffar mig nu säger att jag är eftertänksam och stabil.

Och det är skitkonstigt, för jag identifierar mig fortfarande med den där tjejen jag var fram till 2007, ungefär. Då var jag hej babberibba! och dramadrottning. Syntes och hördes och flaxade omkring. Inte direkt osäker, för jag har alltid varit ganska säker på mig själv.

Jag tror att det kanske är Stolte mannen. Jag hatar folk som säger att ens partner får en att ändra sig, för jag vet inte om det alltid är så bra, att man måste bli en ny person bara för att man träffar någon, men i mitt förhållande med ex-M så tvingade han mig att bråka, tvingade mig att vara oharmonisk. Stolte mannen bråkar aldrig. Vi bråkar aldrig. Jag har blivit stabil, antar jag. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger eller skriver det till mig.

Den där om hela världen

2011-11-06T09:26:00.002+01:00

Okej, den här helgen har jag blivit beordrad sängläge, för nu börjar mitt blodtryck gå ner, men jag har istället fått foglossning i mina private parts. Så jag ligger i sängen och ropar till Stolte mannen att vi kanske borde åka till Ikea och han kan köra runt mig i en rullstol så kan jag peka med hela handen på vad vi behöver köpa.

Han kommer och visar sig i dörren, ler mot mig, sen stänger han den och lämnar mig ensam med tristessen. Vad han dock inte räknat med är att jag har hela världen med mig där inne, jag har internet. På internet finns Tradera. På Tradera kan man shoppa jättemånga grejer för en krona (som senare visar sig ha en frakt på några hundra).

Man kan säga att jag har köpt upp hela Traderas färgglada sortiment av bebiskläder nu. Så fort det är rött och/eller blått och har råttor och allt är rättstavat i annonsen är jag inne och lägger en krona. Eller fler.

Åh, nu vann jag precis en åkpåse i röd manchester från 1972! Synd, den var ganska ful.

Den där om efterlysningen

2011-11-06T09:01:00.002+01:00

A, före detta hooct, som under flera år skrivit en av mina favoritbloggar, efterlyser brev/inlägg/texter till det yngre jaget. Jag vet att jag själv gjorde det för ett tag sedan (efterlyste alltså).

Själv skriver hon en text som slår en på hakan. Som vanligt.

Glöm alltid bort vart du är på väg

annars kommer du aldrig fram.

Den där om fredagkväll hos oss

2011-11-04T19:48:00.003+01:00

Fredagkväll hemma hos oss.

Lillebror sitter i soffan och lyssnar på Shania Twain och pustar att det här, det är äkta kärlek. Han berättar att sist han var hemma i Skåne så sjöng pappa och han med i Shanialåtar på högsta volym. Han har ätit upp alla chips och druckit upp mitt bubbelvatten, efter att Stolte mannen sa åt honom att föräta, så att han inte åt upp all vår lyxfredagsmat (jag äter ungefär en halv portion, Stolte mannen ungefär två och Lillebror ungefär tre-fyra).

I köket står Stolte mannen, dricker vin och skriker att bind då, din jävla kuksås! efter att ha vispat ihop äggulor med dragon och vinäger i lite mer än en halvtimme. Efter att ha fått ihop sin beaines fortsätter han att muttra att han måste våldtäktsduscha efter Lillebrors Twainmaraton.

Jag pratar med mamma i telefon och berättar att Fimpen nu lagt sig med huvudet neråt och att jag nämnde för vår barnmorska att vi tyckte att tvåtusen var för dyrt för en profylaxkurs, då satte barnmorska upp mig och make på barnmorskemottagningens egen utbildning som -trumvirvel- är gratis!

Den där om att vi kommer att vara fyra i vårt hushåll i januari

2011-11-03T13:32:00.001+01:00

Lillebror har fått jobb. Från och med första december kommer han att "jobba med IT" på Mariatorget, få en bil om han vill, sex veckor semester, telefon, en dator och tjäna ungefär tio tusen mer än mig. Och då valde han ändå inte jobbet med mest betalt för pengar är ju inte det viktigaste här i livet.

Så, Lillebror har fått jobb och jag börjar fråga lite försiktigt, sen mindre försiktigt, sen inte alls försiktigt hur det går med boende. Han rycker på axlarna och säger att det löser sig. Jag tror inte alls att det löser sig, så jag skickar Blocketannonser och länkar och skriver att det här ser väl mysigt ut? och han svara ja! och så kommer jag hem från jobbe och frågar om han ringt på annonsen och han svarar vilken annons? Så Stolte mannen tipsar om boende och om en lägenhetsförmedling och Lillebror säger ja, okej, jag ska kolla upp, men kollar ner. Och Lillebror planerar att åka hem till våra föräldrar i Skåne och vara där tills han börjar jobba. Lägenhet då? frågar jag. Det löser sig, svarar Lillebror.

Den där om att svara på frågor

2011-11-02T15:43:00.004+01:00

Hurra! Linn - en sån tuff kaka, va?

Varför började du blogga?

Det var tjugohundrafem, jag och mitt ex M hade ”uppehåll” (jag fattade att det var slut, han trodde verkligen att jag skulle komma tillbaka. Han köpte till och med en lägenhet i Stockholm, som vi skulle flytta in i. Jag var för sårad, för… ledsen. Han hade gjort mig så jävla illa att det inte gick att laga, så jag hånglade med en väldigt ung kille på nyårsafton, några månader efter att jag hade lämnat mitt ex på tågstationen i Stockholm. Några dagar innan jag flyttade upp till staden igen. Jag flyttade inte in i hans lägenhet, men ihop med hans syster.

Jag började blogga för att han ville läsa om mitt liv, eftersom jag bestämde att vi inte skulle ha kontakt alls under uppehållet. Förutom genom vad jag skrev på bloggen. Det var så han fick veta att jag hånglat med en väldigt ung kille på nyårsafton.

Vilka bloggar följer du?
Personliga, fina bloggar. De som får mig att må bra och de som får mig att tänka efter. Väldigt få happy go lucky-bloggar med fina bilder, utan gräl, för de där människorna är ju för fan påhittade, inga har ljusa kanter och polkagrissuggrör hela dagarna. Då läser jag hellre det som är äkta. Väldigt få kändisbloggare för de flesta av dem kan inte skriva.

Favoritfilm?

Får jag också välja tv-serier, som Linn? Jag kollar inte så mycket på varken film eller tv-serier. När jag väl kollar tv-serier så är jag hemskt otrogen. Den enda tv-serie som jag verkligen sett hela och gillat är the L-word. Och där har jag inte ens sett sista avsnittet. Annars horar jag runt med the Killing, Top Model (den amerikanska), Downton Abbey och Game of Thrones. Plus att jag vill se Mitt så kallade liv igen och se om den verkligen var så bra som jag minns, eller ifall det bara var Jared Leto som var het.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Alla.

På riktigt. Har en längtan till Mellanöstern, helst den östra delen samt –stanländerna (Pakistan, Afghanistan, Turkmenistan osv.), men jag har nog blivit för lat för det. Annars vill jag till Argentina, Namibia, till Australien hellre än till Nya Zeeland, små öar, större öar, Medelhavsländerna jag inte varit i, Ryssland, Mellan-USA (den där delen där det bara är typ öken och berg), Kiruna, Latinländerna, Kina hellre än Japan. Ja, allt. Ge mig allt!

Mina fem bloggrosor går till:

Johanna Lagerfors, för att hon är så jävla duktig på att kommentera, vilket gör mig glad.

Katta Kvack, för att hon behöver ha något att göra när hon bara går hemma och är ledig hela dagarna och inte har något alls annat att göra. Näääää! Jag skrev det här, sen fick jag dåligt samvete och skulle in och ändra, men kom inte in. Dåligt samvete i fyra timmar. Det var hemskt!

Kom ut ikväll, för att hon behöver uppdatera sin blogg (vi vill läsa vad du skriver!!!) och det samma gäller

Emma Esteban

Samt

Colombialiv, för att jag är nyfiken på vilka länder hon vill besöka.

Den där om vad de varnade mig för

2011-11-02T10:37:00.001+01:00

AJ MIN FITTA!

Har inte haft foglossning fram till nu. Fram till nu. Aj! Ni som vill veta hur det känns: ni vet när man var liten, runt sjuåtta och cyklade runt i sin mammas finskor, som var för stora och hala undertill. Så halkade man på trampan och åkte ner med underlivet före i cykelstången. Ungefär så.

Den där om männen

2011-11-01T16:58:00.006+01:00

Fimpen är det tredje barn jag och Stolte mannen har i min mage. Hittills har det gått ganska bra med Fimpen. Att vi har den i magen. Att vi är två, en mamma och en pappa, inte bara en mamma och någon som stoppade in sin kuk i min fitta, skapade ett barn och sen försvann.

Med barn nummer ett, som vi aborterade bort, var det annorlunda, då var jag KVINNAN som skulle tas om hand, som förväntades bära all sorgen och Stolte mannen bemött med stängda dörrar. Han ringde in och skulle boka vår abort och blev ifrågasatt ifrågaställd och ställd. Hans sorg räknades inte med. Det var inte hans barn som skulle försvinna bort, enligt sjukvården. Det enda han kände att han kunde ha kontroll över - ringa samtal, fixa, ordna, togs ifrån honom. På vissa samtal jag hade med sjukvården blev han inte inbjuden. Dörrar stängdes snabbt medan har var på toaletten de där dagarna sommaren 2008.

I dag hände det igen. Vi fick ett superbra tips om att man eventuellt kunde ta profylaxkursen på sin friskvård på jobbet. Eftersom jag nyss bytt jobb har jag inte jättemycket friskvårdspeng kvar och den handlades snabbt upp på företagsmassage. Stolte mannen däremot har aldrig tagit ut sin friskvårdspeng. Så han ringde sin HR-avdelning. Och de skrattade åt honom. Herre Gud, du ska ju inte föda barn! Du är ju man.

När man är man har det tydligen ingen betydelse om man kan andas lugnt under en förlossning eller inte. Då har det ingen betydelse att man har en friskvårspeng som kan användas till profylax. Man får en stängd dörr och skratt, fast i omvänd ordning.

Från Skatteverkets hemsida om friskvård:

Andra former för utövande av motion och annan friskvård är t.ex. tai chi, quigong, kostrådgivning, information om stresshantering, profylaxkurser för blivande föräldrar och s.k. kontorsmassage.

Den där om att lyssna på Fimpen

2011-11-01T11:00:00.000+01:00

Den där om taxin

2011-10-31T20:22:00.000+01:00

I fredags när vi skulle hem genom Stockholmsnatten vindansade Stolte mannen på trottoaren och viftade in en taxi. Min gravida fru ska få åka taxi hem! och ja, det är ju precis efter den tjufemte, så varför inte? Bara det att det var taxichaufförens första natt som just taxichaufför och att knappa på gps samtidigt som han körde resulterade i att kvinnan i bilen bredvid vår på Hornsgatan arghoppade ur sin bil vid ett rödljus, slut upp passagerardörren och kastade in orden

vad gör du? hur kör du? du höll på att krocka med mig!

Och lille gubben med världens mysigaste röst, iranier eller irakier, blev fem centimeter lång och så himla liten och förlåt, förlåt och jag ville ta honom i mina båda händer, lägga honom i en hög bomull och skydda honom från hans första taxinatt i Stockholm.

Han körde faktiskt lite vingligt. Och han råkade trycka bort dricksknappen när vi var framme, så vi kunde inte dricksa honom. Jag har tänkt på honom mycket idag, om hur lång tid det kommer att ta innan han blir cynisk. Hur lång tid det tar innan han pratar med tutan blir rånad får se sitt första baksäteshångel kanske en hand under kjolen.

Jag hoppas aldrig. Jag hoppas att han får jobba med det han egentligen ska jobba med. Alternativt får snälla snälla snälla kunder.

Den där om vad jag gör när ingen ser på

2011-10-30T17:27:00.002+01:00

Jag skriker till Stolte mannen att jag ska gå med soporna och han tittar upp från marinera kyckling i fransk cider och vitlök och sånt där tjaffs-görandet och mhm:ar. Jag tar soppåsen och springer ner för trapporna. Ställer påsen utanför vår förrådsdörr och smiter in.

Det är jättestökigt i vårt förråd. Jättestökigt. Stolte mannen har lastat in sak efter sak och jag har stått bredvid och gnällt att lasta inte in sak efter sak!, men han har bara tittat på mig och sagt med ett leende att jag ändå inte får städa där inne, för jag är gravid och ömtålig. Vissa kvällar har jag legat och tänkt på vårt förråd. Sommarjackor som ligger i påsar som står på kartonger som står bredvid nya barnvagnen i sex delar, som inte ligger i den minsta ordning. Och en matta här, en tavelram där. Det gör ont i mitt ordningssinne.

Jag slänger runt och bär ut. Snabbar mig, för att Stolte mannen inte ska märka att jag är borta länge. Bullar upp plastöverdrag på hyllor, viker ihop kartonger, staplar och river ut. Hänger jackor i plastskydd, rullar runt krukor. Håret kommer på ända, ut ur tofsen. Jag svettas i nacken.

Så knackar det på dörren. Jag fryser till där jag står och håller i bilbarnstolen.
Jjjjjjjeeeeeeennnn! hörs det utifrån.
ja? svarar jag med de minsta bokstäver jag har.
Vad gör du?
Ingenting.

Jag öppnar dörren och försöker täcka synen för honom med mina knappa 160 centimeter. Han ser att jag städar. Han fnyser åt mig. Pratar med mig med sån där hård röst som jag använde på min katt när hon gömde alla sina kattungar i källaren. Jag står och sparkar med foten. Det var ju så stökigt...

Han tar bilbarnstolen ur min hand. Knuffar ut mig ur förrådet (som jag faktiskt hann städa nästan klart) och tar mig i handen. Han berättar att han hann bli orolig. Vi går ut med soporna sen upp i lägenheten igen där Lillebror tittar undrande på oss.

Hon städade berättar Stolte mannen. Jaha, svara Lillebror.

Den där om Mio, stolar och en naken man

2011-10-28T10:37:00.000+02:00

Kära Mio möbeljätte,

min man blir aldrig aldrig sur. Förutom när han kör bil, då kan han svära och skrika och ibland blir jag skiträdd för den ilska som faktiskt uppenbarligen bor i honom, för jag ser den aldrig annars. Dock satt han skitförbannad och naken i soffan häromdagen. Han hade varit i kontakt med någon på er reklamationsavdelning gällande två av era stolar som gått sönder. Eller era och era, vi köpte dem ju, så de var våra nu. Eller ja, fram tills att de gick sönder.

Innan han (min man) hann säga hur de gått sönder så hade er reklamationsavdelning sagt att vi vägt på stolarna och det var därför ett typexempel av hur stolar går sönder. Eftersom vi antagligen är två i vårt hushåll och två stolar gått sönder så är var det här ett typexempel av ett typexempel där två människor sitter på vars en stol och väger och väger tills stolen knäcks.

Så. Klart. Hejdå, inga pengar tillbaka.

Bara det att.

Jag och min man köpte den lägenhet vi bor i nu och flyttade in i februari i år. Vår första lägenhet vi ägt ihop. När vi flyttade in blev jag lilla Hitler med alla möbler vi köpte. Jag springer fortfarande omkring och skriker åt folk som kommer på besök att STÄLL INTE KAFFEKOPPEN DÄR, DET BLIR MÄRKE! så hela vårt lägenhetshus hör. Jag är extremt rätt om alla våra möbler och vår lägenhet. Det blir lätt så när man bott i Stockholm i sex år och flyttat några gånger per år. Köper man ett alldeles eget hem så blir små saker viktiga.

Min bror (som förövrigt också bor i det här hushållet. Så jag vet inte hur typexemplariska vi faktiskt är) har vägt på stolar hela sitt liv. Jag har hatat det i hela hans liv. Aldrig att någon får väga på mina stolar. Men det hann ju inte ens min man förklara för er reklamationsavdelning. Han hann inte säga mycket alls. För övrigt har vi en femtiotalstapet på väggen bakom stolarna som skulle förstöras om man vägde typexemplariskt på stolarna.

Jag har jobbat både som kundtjänstmedarbetare samt som ansvarig för en kundtjänst och skulle tagit in en person på chef-anställdsamtal om jag hörde en av mina anställda hålla monolog och inte samtal i telefon.

Jag är så himla, himla besviken på er Mio, de här stolarna kostar inte mycket. Det hade inte skadat er om ni bytt ut de här stolarna (i alla samtal jag haft med folk jag känner säger samtliga att så skulle Ikea aldrig gjort, det måste ju vara ett ganska negativt omdöme för er del, att folk gillar skräpkedjan Ikea mer än er). Men nu? Jag kommer aldrig få köpa något hos er igen för min man. Inte ens den här hästlampan.

Synd det här,

hon som nu bara har tre stolar.

Den där om tjejen med läpparna

2011-10-27T16:24:00.002+02:00

Äh, jag vet att väldigt få orkar klicka på de här musiklänkarna, men jag gör alltid det i andras bloggar, så här får ni en.

Den där om dagens gråt

2011-10-26T17:23:00.002+02:00

Ringde precis till min man och grät över att jag (inte vi, som han påstår) ska föda barn om plus/minus/exakt 76 dagar. Jag vet inte hur man gör. Jag kan inte. Och jag har spillt på min tröja igen.

Den där om vad man inte får prata om

2011-10-25T18:31:00.002+02:00

Jag ligger i sängen bredvid Stolte mannen min hand på hans höft han på rygg med ögonen upp i taket: en sån där blick jag lärt mig känna hans svälj, svälj! jag vet att det kommer att komma något han tycker är svårt att prata om men man får inte stressa honom bara ligga stilla och vänta med lugna andetag på att det ska komma. Hans svåra.

Han börjar lilla babyJen och fortsätter känner du att du har någon relation till Fimpen nu? och jag vet vad han vill berätta redan då. Vad han funderar på, är ganska snabbt i hans huvud lever i hans värld hela dagarna även om han inte alltid är medveten om det.

Jag svarar att det gör inget, Stolte mannen, vi känner likadant.

Jag har ingen relation till vårt barn. Jag älskar det inte ännu. Det är odefinierbart och finns ännu inte i min bild av mitt liv. Det ligger i min mage och jag är ofta medveten om att det finns till. Men kärleken till det har inte kommit.

Vad jag älskar är att jag och min man kommer att bli föräldrar. Att jag kommer att se Stolte mannen bli pappa. Att jag ska bli mamma. Att vi skapar ett barn som antagligen kommer likna oss, se upp till oss. Att vi sätter ett barn till världen, inte bara för oss, utan till dess morfar som sms:ar att han dagdrömt om att han gosat med Pricken (han vägrar kalla Fimpen för Fimpen), hans mormor. Hans farmor farfar vänner släkt. Jag älskar att vår lilla familj ska bli större, att jag så småningom kommer att älska det här barnet till vansinnighet. Men nu? Jag älskar det inte och det är okej för mig. Jag är inte rädd för det. Jag tycker inte att varken jag eller Stolte mannen är konstiga.

Vi kan stå på GeKås i Ullared och jag kan gråta över vita små sockor, inte för att jag älskar mitt ofödda barn så mycket utan för tanken på vad vi tillsammans har bestämt att vi vill göra. Vi kan ligga på sängen och fundera på om Fimpen kommer att ha blont hår, som min man, mörkt hår, som jag, eller vara rödlätt, som min släkt. Att det faktiskt ligger en liten människa där inne. Det är lite som att vi ska åka på långresa till Indien - jag älskar att vi ska göra resan, men jag kan inte älska resan redan, jag kan inte veta att jag älskar det redan, det har ju inte hänt.

Det här lilla barnet kommer att bli fantastiskt älskat, men jag tror att vi måste träffas först. Träffas och lära känna varandra.

Den där om varför jag inte svarar på era kommentarer

2011-10-24T12:17:00.003+02:00

Jag har trillat ner i ett trötthål, så här i början av tredje tri(se)mestern. Jag jobbar på dagarna och trillar in genom dörren, hemma, lägger mig på soffan och blir fråntagen jacka väska skor mobiltelefon. Ligger och dregglar och serveras saft ur den där stora röda julbringaren från Åhlens. I går var jag så trött efter att ha fällt träd i skogen (på riktigt, fast jag tittade mest på) att jag började gråta när jag spillde sås på tröjan. Sen tryckte jag på en knapp på datorn så att skärmen vändes upp och ner. Då grät jag igen. Stolte mannen sitter bredvid och kramar från sidan och jag hulkar att det bara är Fimpentårar, inga är på riktigt.

Den där om resplaner

2011-10-21T09:43:00.000+02:00

Jag har ungefär fem planerade resor i mitt huvud just nu. Saker jag vill se, ställen jag vill åka till. I sommar har vi bestämt att åka på Fimpensemester. Eller kanske snarare semester och Fimpen får hänga med (om inte ungen visar sig ha kolik och vara skitjobbig). Vi började light och funderade på att hyra hus i Italien, sen gick light och blev big och flygresor runt hela jorden, tills vi insåg att det är regnperioder och skit i hela världen när vi tänkt åka, plus att Argentina, som vi pratat om i flera år nog blir för dyrt och behöver ett års till sparande, så nu är vi tillbaka till Italien med en twist.

Twisten består i att flyga ner till Frankrike, jag hejar på Toulouse, för jag tycker att det låter så kul i munnen, och sen bila genom några länder tills vi hamnar på Sicilien.

Men. Den här planen kommer att ändras hundra gånger om innan vi når sommaren. plus att... Italien? Gud vad tråkigt. Vi som skulle till Argentina.

Den där om att det kanske är en mening med allt

2011-10-20T18:28:00.004+02:00

Den där dagen i februari, en vecka efter att jag fyllde trettioett, dagen då vi flyttade in i vår egen lägenhet och vi fick missfall - tänk om jag vetat då vad jag vet nu. Då hade vi haft en nyfödd bebis nu. Nu vet jag ju att det där som gjorde så jävla ont, som har gjort ondast i världen, delvis för att det inte bara gjorde ont på mig utan även på den person jag älskar mest här i världen. Att stå och gråta på Ikea och känna Stolte mannen skaka av gråt.

Men nu vet jag. Det där var ju inte den riktiga Fimpen. Om vi hade fått det där barnet så hade vi visserligen varit föräldrar nu, men jag hade inte bytt jobb. Jag hade antagligen varit sjukskriven de sista månaderna på grund av för högt blodtryck, då mitt förra jobb med ansvar över en grupp på tio personer hade slitit på mig. En lön som inte höjdes, villkor och ledning som inte alls kunde respekteras. Något jag inte hade velat gå tillbaka till efter föräldraledighet. Pendlingsavstånd på en timme istället för tjugo minuters gång.

Så även om det gjorde ondast på jorden så kanske det var meningen. Att vi skulle få den riktiga Fimpen: vild som tusan. Den där Fimpen som vaknar när hans/hennes pappa pratar med henne/honom på natten. Fimpen med en lycklig ostressad mamma. En Fimpen som mår bra och inte är sjuk, som den som dog i min mage.

Den där om vecka tjunio

2011-10-19T18:43:00.003+02:00

Sedan förra veckan har jag gått ner ett kilo och jag vet inte riktigt hur det gick till. Totalt har jag gått upp två kilo sedan innan jag blev gravid och har hela tiden gått runt och pipit det är ingen faaaaara, min mamma gick ner fem kilo med min bror! tills jag pratade med mamma och det inte alls var sant. För er icke gravida kan jag meddela att enligt Vårdguiden ska ha gått upp åtta till elva kilo i vecka tjunio. Men! barnmorska säger att jag ligger på magkurvan perfekt, så jag litar på det. Och Stolte mannen går runt och muttrar att han ska göda mig. Så vi har nog vårt på det torra, även om Fimpen verkar lite missnöjd då det känns som om h*n ska bryta sig ut genom naveln med sparkar.

I går tvingade jag iväg Stolte mannen att köpa amningskupor till mig eftersom mina bröst envisas med att mjölka och ignorera det faktum att DET ÄR SKITLÅNG TID KVAR. Jag stod vid massageoljorna och skämdes, sneglade mot honom och skrapade foten i golvet.

Andningskurs kostar tvåtusen spänn. För att lära sig andas. Sextusen om man vill bo på spa. Stolte mannen tycker att vi kan youtuba.

Min kollega sa att jag blivit jättetjock. Jag rättade honom och sa att jag inte är tjock, utan gravid och att jag har lång tid kvar. Han såg rädd ut.

Mitt blodtryck har sjunkit, halleluja, prisa herrarna och alla damerna! Jag har inte ont någonstans och glömmer bort att jag är gravid fram tills jag ska gå förbi något och slår magen i bordet/skåpet/dörren.

Ibland när jag berättar att jag inte har ont någonstans så ser folk besvikna ut. De lägger huvudet på sned och ifrågasätter men lite ont har du väl ändå? Då brukar jag le och svara att jag säkert får en jättejobbig förlossning, för att liksom väga upp. Jag måste sluta säga det. För det kanske kan vara så här att vara gravid också? Ta i trä.

Den där om ballongkyrkogården

2011-10-19T17:32:00.000+02:00

Den där om att jag var bakis till klockan gå och lägga sig i söndags

2011-10-17T18:14:00.009+02:00

Jag pussar min man när han går ut genom dörren för att åka ner till sina föräldrars lantställe och vet inte då att jag klockan tre på natten, när den sista personen lämnat vår lägenhet kommer att ångra att jag slängde ut honom. Jag ligger ensam i soffan, fryser och undrar var denna hormon-jag-kan-inte-leva-utan-Stolte-mannen-storm kommer från.

Jag kramar min bror när han går ut genom dörren. Han vet inte riktigt var han ska ta vägen, men han tänker åka till tågstationen och kolla var tågen går och sen ta ett tåg till Skåne. Eller Göteborg. Eller Uppsala. Det slutar med att han åker hem till våra föräldrar som visar sig vara på semester i Belgien och Lillebror bryter sig in genom kattluckan (med hjälp av två blomsterpinnar, en gumminsnodd).

Det är gala och det är röd matta. Ballonger och goodiepaket. Det är fylla och bubbel i röda glas. Tiden går så jävla snabbt och jag sitter på golvet och pratar med Bitter och Cynisk, som är nyklippt och skitsnygg. Jag förflyttar mig lite till vänster och hittar Miss Badlady och Sofia som pratar förlossning och hur man ska andas. Det är lite som internet: jag klickar runt och hälsar på. Och såklart så hinner jag inte prata med alla jag vill och såklart hinner jag inte prata om allt jag vill prata om med folk.

Hela tiden spanar jag runt för att kolla läget, se så alla har det bra. Kolla efter Inte Skyldig som springer omkring i världens finaste korta rosa klänning. Lyssnar på sorlet som är ENORMT. Tjejer pratar högt.

Så går folk och jag hamnar i soffan med Egon och Johanna medan Emma och Inte Skyldig dansar runt på golvet. Vi pratarpratarpratar och jag kan alltid ha det så här. Så här kan jag alltid ha det. Gala varje lördag. Med fina människor, varav vissa jag nu kan kalla nästanvänner.

Fast ps: vi kanske kan vänta ett tag, så att jag också får dricka vin och bubbel ur röd mugg?

Ballonger i hallen, innan folket kom.

Ballonger i hallen när folket har kommit.

Stolte mannen kommer hem och städar och gör en ballongsäng, för ingen av oss vill vara ballongdödaren.

Den där om att ge er min gårdagskväll

2011-10-16T14:07:00.002+02:00

Hade jag inte varit så bakis att min man får sopa upp allt glitter i trapphuset hade jag gett er min gårdagskväll. Men nu är jag för bakis för det, för jo, man kan bli lika bakis som gravid och nykter, kan jag meddela. Jag ger er en låt från gårdagen istället. Det andra kanske kommer om ett tag.

Tack alla som kom igår. Jag och Inte Skyldig stod och tittade på er alla, fnissade och undrade hur vi lyckats få ihop så många fina människor i en enda lägenhet.

Den där om baluns

2011-10-13T19:49:00.004+02:00

Den 25 september förra året ordnade Inte Skyldig och jag en liten bloggala i min ännu mindre lägenhet på Bondegatan. Folk dansade och skrek i köket och det var himla trevligt, så i år gör vi om det. Det som inte slog mig när vi började planera (ungefär den 26 september 2010) var att jag skulle vara gravid, ha högt blodtryck och ett hängande hot över mig att bli sjukskriven.

Nu är jag inte en sån som är sådär, plus att jag älskar att ha fest, så det här året slår vi på stora trumman. En jättestor trumma. Folk har bloggat om frisörbesök, om shots och smink. Inte skyldig och jag har smidigt plan efter plan och fixat och donat. Lillebror har fått långa listor med saker som ska fixas. Jag har oroat mig över hur folk ska gilla mitt ovårdade hem. Jag har vaknat på natten och huvudskrikit jag har glömt att bjuda... (Du är fortfarande inte bjuden. Förlåt.) Men nu är det här. The day after tomorrow.

Fy fan, vad kul vi ska ha, mina vänner. För efter lördag är jag säker på att vi är det. Vänner.

Jag avslutar det här inlägget med en helt random video, en låt som jag spelade för Inte Skyldig och Egon förra helgen, när vi gick tillbaka från sjön till vårt hus. För att det är en bra låt.

Den där om vad jag gillar

2011-10-10T17:00:00.000+02:00

Saker jag gillar. För jag gillar en himla massa saker och just nu sitter jag och fryser på mitt kontor så jag behöver en sån här lista.

Mitt kontor, att jag har ett kontor. Man kan prata med någon i korridoren och säga men kom bort till mitt kontor! och inte till min plats, som på mitt förra jobb. Sen gillar jag att jag har visitkort också. Inte att de har stavat mitt efternamn fel, för det blir så krångligt när folk ska maila, men jag gillar att känna mig viktig med mitt visitkort, som jag kunde fått på olika språk, men missförstod och fick bara på svenska. Att folk är så jävla trevliga (medelålder 50 år kanske gör det, vad vet jag?) på min arbetsplats och när man frågar saker tycker de inte att man är dum i huvudet, utan mest att man är söt som en kanin ungefär.

När jag gick ner tio kilo för något år sedan (innan Stolte mannen blev min feeder och lagade gräddsås till allt) såg jag lite ut som en kanin.

Jag gillar att Inte skyldig och jag båda är små och pratar skånska. Jag gillar att min man kom hem helt regnvåt och lycklig från jobbet igår och vi hann hångla innan min bror kom hem från sin festhelg. Jag gillar att sova eftermiddagslur jag älskar att det heter -lur. Jag gillar sol och röda löv och att jag kan gå till jobbet på morgonen. Jag tycker om att mina kollegor från mitt förra jobb hör av sig och saknar mig. Jag gillar att att jag inte är kvar på mitt förra jobb, även om jag gillade det mer och att jag nu inte får chefa. Jag gillar tjockstrumpor och halsdukar och allt som är varmt, förutom när man bränner sig på gasspisen. Jag älskar blommor fast kanske mer kryddväxter och sån där höstluft som luktar speciellt, som om någon eldat ute och att jag kan rycka på axlarna och skylla på veden när jag inte får igång en vedbrasa.

Jag älskar handkräm som är bra och att jag är förståndig och köper handtvål som kostar tjugo kronor och inte den för hundratjugo, fast att jag är sugen. Fina fiskar och fiskar som är goda att äta. Åka på semester och resa. Mest att vara på resmålet, inte så mycket resandet. Gillar inte storbåtar och flygplan alls, men det borde vara inom parantes för den här listan ska ju handla om att gilla, inte ogilla. Gillar att jag tog med en ogillagrej på gillalistan. Jag älskar min blogg andras bloggar alla som kommenterar här. Jag ÄLSKAR alla som kommenterar här. Jag gillar post it-lappar humlor palmer kiwi kalendrar man får skriva för hand i fotoalbum att höra folk berätta hur de träffades storhandla färgen röd havet röda havet böcker böcker! frukostar ost vin Facebook min nya telefon e-mail från folk man inte träffat på länge.

Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen och att Stolte mannen och jag ska ha en bebis som heter Fimpen.

Jag gillar kramar och att min pappa alltid dubbelpussar mig på kinderna, så att ingen av kinderna blir avundsjuk. Att byar ute i världen ibland heter lustiga saker, att trafiken flyter på, att folk släpper fram ambulanser och brandbilar, när poliser är snälla. P3 Dokumentär. Att kunna slänga popcorn på tvn när SD är i rutan. Att försöka hålla inne en fjärt men inte lyckas och skratta högt åt det. Att ha bra träningsskor. Att bada och ibland tycka att det är för kallt i vattnet, men hoppa i ändå, för att jag är känd som en som inte är en badkruka. Jag gillar mig själv. Gamla tanter gamla gubbar. Tonåringar och mössor. Fast mössor inte lika mycket som halsdukar.

Jag gillar så himla mycket. Det gillar jag.

Den där om helgen. Och ja, om ni undrar över konstiga mellanrum mellan bilder och så SÅ GÖR JAG OCKSÅ DET!!!

2011-10-10T10:00:00.003+02:00

Vicken helg sicken helg med sisådär utropstecken efter. Det är vad jag vill skrika ut för min balkong. Fast ändå inte för när vi väl kommit ut till det där huset, jag och de fyra andra bloggorskorna jag åkte med, så vilade en tystnad över oss som jag sällan varit med om. Inga utropstecken alls. Fast ändå kanske två utropstecken? för oj, vad vi pratade. Vi pratade om min mutta (eller mest jag) och om gravidsex och om kön och om feminism och om lön och om otrohet och alla ämnen var stora som berg och alla ämnen var små som en guppyfisk.

Och det var bekvämt och inte alls nervöst och när jag smög upp runt klockan tio på morgonen så hörde jag folk tungandas från loft och sängar och jag vet inte när jag senast hittat någon som kan sova tillsammans ända till klockan tio. Jag älskar de här människorna. Hade vi gått i ettan på lågstadiet hade de varit mina bästisar, tillsammans med mina andra bästisar, från "riktiga världen". Vi hade bytt suddisar och kanske, kanske att jag gett bort mitt finaste suddis och sen gått hem och gråtit för jag ångrat mig. Jag är glad för att jag hittat dem eller om det är de som hittat mig. Att vi alla bor i samma stad och kan ropa vi ses på lördag! när vi lämnar bilen. Vi ses på lördag, en sådan jävla ynnest!

Ja, och det där om muttan: i stugan (världens största hus) så fanns en badrumsspegel där jag kunde se min mutta för första gången på några veckor. Vi stod och tittade på varandra en stund varje morgon. Det var trevligt.

Den där om bröllop

2011-10-10T07:19:00.000+02:00

Den där om att Stolte mannen önskade sig tacos och en avsugning

2011-10-09T20:16:00.002+02:00

I kväll lagar jag mat igen. Sist hade vi Jennys famous chili night, med två olika sorters kött. Idag blir det Linns köttfärslimpa. Om jag överlever till slutet, vill säga.