Den där om domino

Jag får ett snabbchattmeddelande på jobbet. Hon berättar att hon har sagt upp sig och jag ler. En till. En till! Sedan vi hade en omorganisering på jobbe i maj är det elva utav tjugofem som har sagt upp sig. Nästan hälften.

Diskussioner i fikarummet så säger folk saker som ledningen måste väl fatta nu? och jag rycker på axlarna, vet bara vad min närmaste chef säger. Min närmaste chef som jag älskar till döds, men som är lite huvudet i sanden just nu, som säger att det beror på att folk byter jobb efter ungefär två-tre år, det är normalt. I hissen räknar två kollegor ut att sedan juni har tjugofem personer lämnat företaget.

Och på den andra avdelningen på jobbet vandrar det som elden. En av dem frågar mig: vad händer och jag bekräftar. På andra avdelningen förnekar cheferna vad som händer på vår avdelning och jag kan inte låta bli att skratta. Det ska bli så jävla skönt att lämna allt det här, allt det som man bara kan skratta åt.