Den där om den 28 augusti

För ett år sedan stod jag i ett vapenhus och väntade på att kyrkklockorna skulle sluta ringa så att jag och Stolte mannen kunde gå in i kyrkan där många av våra vänner och nästan hela släkten satt. Han var nervös och svettades i händerna. Jag var så förbannat glad att jag efteråt fick ont i kinderna. Att gifta mig med Stolte mannen är nog det roligaste jag gjort. Det var så jävla kul. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

Att gifta mig är nog det svåraste jag gått genom. Innan bröllopet grät jag av besvikelse och över att bli ifrågasatt för att vi valde att gifta oss i kyrkan. Ifrågasättande över val vi gjorde. Besvikelse över släkt som valde att inte komma. Det känns fortfarande och jag har brutit kontakten med en familj i min släkt (inte enbart på grund av det här). Stolte mannen som stod som en klippvägg bakom min rygg. Som älskade mig mer än jag någonsin trodde jag skulle kunna bli älskad.

Men lyckan när vi väl stod där i kyrkan, när vi gick in och alla vände sig om och en våg av kärlek bara slog mot mig. Det var verkligen så, som att man gick in i en tjock dimma av kärlek. Våra kompisar som sjöng. Allsång till Just idag är jag stark i kyrkan. Min pappa som sjöng. Kantorn som körde samma låt fyra gånger på rad. Ringen som inte gick på fingret.

Jag har en man nu. Det känns fortfarande helt jävla fucked up-konstigt.