Den där om att inte kunna vara en Coldplaylåt

Det senaste dygnet. Oh, my Lord!-känsla på det alltså. Det finns ingen returrätt på bebisar, man måste ta hand om dem själva, men jisses vad jag önskat att jag hade kunnat stoppa tillbaka honom i magen i tre timmar för att få sova och vila.

Stolte mannen har stått inne i köket och skrikit åt mig att mamma och amma ungen och jag har skrikit tillbaka att ungjävlen inte är hungrig. Han har skrikit konstant i så många timmar att han blivit hes och fått hicka. Han låter som en liten gubbe som druckit alldeles för mycket whiskey på Finlandsfärjan. Och skammen efteråt, inte åt att man önskat sin unge åt trollen, utan att jag skrikit åt min man. Min älskade, leende man. Han ler inte så mycket nu för tiden.

När jag har läst om andras kolikbarn har jag tänkt att det inte kan vara så farligt. Det är det. Hopplösheten. Maktlösheten. Att inte hitta stoppknappen. Att vara så frustrerad och trött att man inte orkar hålla sitt barn i famnen. Att sitta och gråta i soffan för att man har så ont i ryggen av allt bärande, eftersom han bara blir tyst när man bär omkring.

Vi har läst på, testat allt.

Semperdroppar

Miniform

bärsjal

bärsele

massage

en liten ventil man sätter i stjärten som passande nog heter windy

stressfri miljö

amma mer

amma mindre

lägga om kosten

utesluta mjölk

böna och be.

Vi är högutbildade vita människor som lever i ett I-land, vi är vana vana vid att kunna fixa saker eller att betala för att laga något. Det gör så himla ont att vi inte kan fixa vår lilla bebis. Nu får vi testa det sista som återstår: ge upp och acceptera att han har kolik. Förhoppningsvis den som försvinner efter tre månader.