Jag, vi, ser honom genom glasrutan och han står där och ser lillebrorig ut och han ser oss inte, för han letar efter sin väska, där på bandet och jag lägger pannan mot rutan och bara tittar på honom, för han är det vackraste just där och då och ur högtalarna spelar de Feist och den där speciella låten kommer på och den hör egentligen hemma i en annan kärlek, men där och då är där och då och jag andas på rutan och det bildas andning och fukt. Han tar sin väska och går mot utgången och han går precis förbi där vi står och jag bankar, vill att han ska se, ska se mig, men han stryker sig över ögonen, försöker stryka bort tröttheten, och ser inte, inte mig. Och jag rusar mot där jag ska få hoppa upp i hans armar och han kommer ut och slänger väskorna och det är den bästa kramen jag fått. Just där och då.
Du skriver så jag nästan får tårar i ögonen. Om den där känslan. När lillebror kom hem från Afghanistan och jag fick syn på honom på Centralen. Och han var trött och skäggig och med ett nytt allvar i ögonen. Jag har nog aldrig varit så lyckig över att se någon.
Åh, herre Gud, vad har vi gjort? Vi har köpt ett hus på landet, det är vad vi har gjort. Från Sveriges största stad till landet som inte ens har någon by-adress utan på Hemnet stod som "landet, landet". Utan kunskap alls och med någon konstig tanke om att min farfar var bonde och min morfar trädgårdsmästare så det borde flyta i blodet.
Stolte mannen: HAN, med vetehår, som får mig att göra saker jag aldrig tidigare trott att jag kunnat. Pojkvännen som blev sambon som blev fästmannen som blev han jag faktiskt gifte mig med (bloggen vi (mest jag) skrev i inför bröllopet hittar ni här).
Fimpen: Bebis född med akut kejsarsnitt den 26 december 2011, tre veckor för tidigt, på grund av havandeskapsförgiftning.
Lillebror: Färdigpluggad i Uppsala, som var inneboende i vår lägenhet, i vardagsrummet. Sökte jobb och egen lägenhet. Bor nu i egen lägenhet, har fått jobb. Hallefuckinglulja!
Bubblan: Får representera bästa vännerna. Vi fnissar som om vi vore fem år igen, när vi ses.
3 kommentarer:
Du skriver så jag nästan får tårar i ögonen. Om den där känslan. När lillebror kom hem från Afghanistan och jag fick syn på honom på Centralen. Och han var trött och skäggig och med ett nytt allvar i ögonen. Jag har nog aldrig varit så lyckig över att se någon.
Oj. Oj! Det där måste ha varit stort, större än... stort.
Om man vill finns det en intervju med Feist på Djungeltrumman.se
Skicka en kommentar