Den där om ciao, ciao Italia

Han kunde ingen engelska. Ingen engelska alls, utom det där enkla, vanliga, viktiga som ”hellooo”, ”You arr beautiifol” och ”one beeeer”.

Och jag, jag kunde ingen italienska. Utom det där enkla, vanliga, viktiga som ”ciao, ciao Italia. Här är vårt lag. Nu är det vi som ska göra't, nå målet och gå till final”, ”Eros Ramazzotti” och ” desiderio pizza!”

Men han var snygg. Han var snygg och han var italienare. Och hans kompis översatte och tolkade och kroppsspråket var uppfunnet redan 1995 och när man har druckit fem glas vin så vet man att någon vill ha en, fast att man är oskuld och inte kan förstå vad den där killen säger.

Han närmade sig nog tjugofem. Han var kanske till och med tjugofem, eller över tjugofem. Vad fan vet jag, jag brydde mig inte. Han var tjugofem, eller över tjugofem, eller under tjugofem och liknade den där killen i Le Grand Bleu. Och även om han inte liknade den där killen i Le Grand Bleu så gör han det nu, i mina minnen. Och även om han inte liknar den där killen i Le Grand Bleu i mina minnen, så gör han det nu, här i bloggen. Han var brun och mörk och rakad och italiensk och pratade som en gud (för Gud hon pratar italienska) och musklerna på magen de lekte tafatt med varandra och solen lyste på himmelen och den kysste min kind och vågorna de rullade in och havet var fuktigt och kvinnan var ung och kvinnan, som egentligen var en flicka, var fuktig och natten var så mycket äldre. Än kvinnan. Och natten hade sett så mycket. Så många svenskor som fallit för vältränade magar och så många svenskor i för höga klackar och så många svenskor förlora det där som ska vara det finaste och vita de har.

Och egentligen så var han nog en sån där strandraggare som min mamma aldrig varnade mig för. Men vem bryr sig? Han var den första. Han var den första som drog av mig trosorna, som tog på mina bröst, innanför, på det där vita, som solen inte kommit åt, den första som la sig tungt över mig och den första (och den sista) som viskade italienska ord i mina öron. Italienska ord som lika gärna hade kunnat betyda ”jag ska knulla dig tills solen går upp" som ”imorgon ska jag handla tre tomater, två kilo skinka och en liter mjölk” som ”du är den vackraste jag någonsin mött”.

Ur radion strömmade italiensk schlager.
”Gente di mare
che se ne va
dove gli pare
dove non sa.
Gente che muore
di nostalgia
ma quando torna
dopo un giorno muore
per la voglia di andare via.”

Det var inte ett dugg skönt. Det gjorde inte ont det minsta. Det var mest något som desperat behövde hända innan jag började gymnasiet. Och i rummet bredvid hände samma sak med min bästa kompis. När de var klara (no way in hell att vi blev klara. Jag tror inte ens vi visste att man kunde bli klar. Det upptäckte jag nog tre år senare. I Grekland) gick de ut och rökte och vi gick fnissande hem. Klockan var fyra på morgonen, vi kröp ner mellan våra lakan och nästa dag kunde vi inte sluta le när vi åkte till Venedig. Och jag minns fan inte mycket av vad som hände i Venedig, eller hur det såg ut. Det fanns en massa vatten. Och en massa duvor. Vem bryr sig om vatten och duvor när en man just tagit det där vita?

Den där om blåsta pussar

Det bästa med blåsta pussar är att man kan stoppa ner dem i fickan för att kunna ta upp dem vid ett tillfälle när de verkligen behövs.

I går blåste kombo S en puss på mig som jag stoppade i trosan. Där skulle den inte landa, påstod hon. Det sket jag i och gnuggade in den på ena skinkan.

Den där om släktforskningen

Min farmors farmors mormors morfars far hette Åke Bondesson, var gift med Anna Hindricksdotter, föddes 1699 och dog 73-74 år senare. Han bodde i Gudmundtorps socken (Skåne) hela sitt liv, fick tre barn som hette Jeppa, Anders och Bonde. Han dog för att han var gammal och han arbetade som hemmansåbo (vad nu det är) och han var säkert stilig som fan.

När/om jag får söner ska de heta Jeppa och Bonde. Hur tufft som helst!

Den där om min älskare och hur han tar på mig

Han kysser mig som jag inte kan minnas att någon kysst mig förut.
Han kysser mig som om jag är vatten och han är öken.
Han kysser mig länge och hårt och mjukt och snabbt.
Han kysser mig nafsande och flåsande och leende och allvarligt och eggande.
Han kysser mig längtande och undergivet och dominant och tryckande och flygande.
Han kysser mig som jag inte kan minnas att någon kysst mig förut.

Han smeker mig på halsen och kysser den.
Han viskar att ingen har en lika sensuell hals som jag.
Han tittar mig djupt in i ögonen. Nära, nära.
Han tittar mig så djupt in i ögonen att hans egna ögon ser ut att hamna på fel ställe och allt blir suddigt.
Han tittar mig djupt in i ögonen, med sin näsa mot min näsa och jag berättar att så gjorde jag och min mamma när jag var liten.

Han får mig att darra av frustration.
Min högerhand darrar utan att jag märker det.
Han påpekar det och jag ler.

Mina bröst tigger om vidrörning och jag viskar det i hans öra.
Han rör vid mig.
Han tar sina händer över hela min kropp.
Han tar sina händer över hela min kropp utan att vidröra mina bröst.

Jag märker hur jag gnyr.
Jag märker hur jag gnyr fast att andra befinner sig i rummet bredvid.
Jag märker hur jag gnyr och jag känner mig som om jag vore fjorton år igen.

Jag brinner
Och jag hungrar
Och jag vattnas
Och jag får inte nog
Och jag törstar
Och jag snurrar
Och jag ber
Och jag förlorar.

Och jag vinner.

Jag hånglar upp honom
Och ner honom
Och han frågar hur jag vill ha honom
Och jag svarar på min skånska att jag vill ha honom hårt.
Med betoning på å:et.
Och reser mig upp med dimmiga ögon
Och darriga knän
Och han säger "kom, jag ska viska något"
Och jag kommer
Och han viskar löften
Och han fullföljer sina löften med sina händer överallt på mig
Och under mig
Och i mig.

Och jag kommer.

Den där om helgen

Och de kommer springande på Sankt Eriksgatan och skriker och folk vänder sig om. Och de är som kalvar på grönbete på Stockholms gator. Och de vet om det men de skiter fullkomligt i att tjejen bakom kassan inte förstår vad de säger och drar på ännu mer med skånskan. Och jag skrattar och får tolka. Och vi shoppar och jag gör av med tusen kronor på två timmar och får totalpanik och totalångest och "det går tyvärr inte att lämna tillbaka trosorna."

Och bror har tvingat mig att lyssna på Fronda vs T.R hela helgen och
"fitta håll käften du la en hel vers utan att få nått sagt
propps mannen du gav mig ett riktigt gott skratt
ditt jävla mongo lär dig hantera micken först
det känns som jag dissar skiten ur piff puff
så fort jag hör ditt skit, dra snabbt i nödstopp
du kunde inte stänga mig om jag blev ditt ögonlock
helt hög jag pissa på fel bög".

Och de irriterar mig som fan. Som ingen annan. Och jag säger åt dem att "gör inte så där" och de tittar på mig med trotsiga ögon och gör så där igen. Och de gör allt för mig. Utom så där. Det där. Och pappa vill betala allting. Och mamma frågar om jag har tillräckligt med mat. Och bror frågar om jag har gått ner i vikt och jag säger ja och han säger "det syns. På brösten."

Och vi är ute i Förorten och tittar på mitt lilla kollektiv och mamma frågar var alla människorna kommer ifrån, är det Somalien? Och hon har hört att det är där ifrån de flesta kommer. Och jag svarar att jag inte vet, hon kan väl fråga. Och hon frågar och de svarar "Förorten". Och bror skäms och pappa skrattar.

Och mamma blir full när vi äter indiskt och hon frågar restaurangpersonalen var toaletten ligger, på engelska, och blir röd om kinderna när hon kommer på vad hon gjort. Och pappa berättar gamla krigshistorier, fast att han inte upplevt något krig och bror och jag festar vidare och mamma och pappa får åka tunnelbana själva. Och jag vaknar mitt i natten av att bror petar mig på näsan och viskar att han skrivit en dikt åt mig. Om mig.

Och vi springer omkring på Popaganda. Och jag har kjol och gummistövlar. Och på festen så blir bror full och jag sitter med en 32-åring i en fåtölj och det är trångt och han tar mig innanför klänningen och jag säger till honom att hålla sig utanför. Och han håller sig utanför. Och innanför. Och "håll dig utanför". Och jag knäar honom och han blir sur och går.

Och jag vaknar klockan åtta och vi har bara sovit tre timmar och mamma säger "låt barnen sova" och fy fan, vad det gör ont i huvudet. Och de kör mig hem och "varför är det ingen som kör i den här filen? Här kör jag!" Och filen har helt plötsligt heldragen linje och filen var en bussfil och helvete och "tyst med er, det är jag som kör!" Och de ger mig mat och säger att vi ses om två veckor.

Och de är min arme.

Den där om att familjen ska hälsa på i helgen

"Åååhhhhhh, först ska jag krama dig. Sen ska jag kramakramakramakrama dig. Sen ska jag pussa dig. Sen ska jag krama dig. Sen ska jag dra dig i håret!"

Och nej, jag har ingen femårig bror. Jag har en mamma som är femtiofem.

Den där om att bo i kollektiv

Och ja, mer än hälften är mina.

Och nej, det där är verkligen inte alla!

Den där jag skrev innan jag fyllde 25

Jag fyller gammal snart. Om 16 dagar. Och jag har upptäckt att livet är svårt. Livet är hårt. Livet är bra pissigt. Tänk om det inte är detta som är livet, egentligen, utan det riktiga paradiset börjar när vi dör. Så går vi här i en massa år och kämpar på som några djävla fån och fattar noll, medan de döda har världens orgier i himlen.

Livet gör så in i helvete ont. Längtan. Saknad.

Livet känns så in i helvete bra. Vakna i hans andedräkt. Handen under hans mage. Långt, långt uppe. Snurrar runt och seglar. I hans ögon.

Jag som trodde det skulle bli lätt. Jag trodde att kärlek skulle vara lätt. Jag trodde att livet skulle vara lätt. Jag trodde att leva skulle vara lätt. Panikångest. Stress med dubbelslag på hjärtat. Mörkrädsla. Dödsrädsla. Rädsla för att hjärtat ska brista. Rädsla för Underkänt. Rädsla för massmördare. Snöstorm. Storm. Våldtäktsmän. Is på gatan. Studieskulder. Sitta uppe och plugga till fyra på natten. Näsor som fryser. Mobiltelefonsamtal som bryts. Missförstånd. Ickestånd. Morgonandedräkt. Allt som kan hända mig. Allt som kan hända de jag älskar.

Men samtidigt som livet är bra pissigt är det pissigt bra. Det har jordgubbar med regndroppar på. Mjuka och hårda magar. Skratt. Söta hälar. Fina sälar. Doften av apelsin och mynta. Kyssar. Lent hår. Lockar och kurvor. Molntussar och fjädrar. Sova på rena lakan. Morgonandedräkt. Kärleksbrev och allt annat som slutar och börjar på kärlek. Kärleksmums. Ändlöskärlek. Kärleksknull. Barnkärlek.

Och tänk så mycket hemskt jag har kvar att uppleva. Så mycket tungt helvete som ligger och lurar på mig. All sorg jag kommer känna. All ångest. All tyngd. All pissighet. All längtan.

Och tänk så mycket underbart jag har kvar att uppleva. Så mycket underbart flygande glädje som ligger runt hörnet. All glädje jag kommer känna. All mjuk päls. Barnafödande. Giftermål. Nya jobb. Nya vänner. Gamla vänner. Nya kärlekar. Gamla kärlekar. Mjukt gräs. Solen på min hud. Alla morgnar jag kommer få vakna i hans andedräkt.

Den där om lördagssex

Det är jobbigt när man (=kvinna=jag) måste vara nyfiken, utforskande, experimentell, djärv och kreativ (för att inte tala om vig, len, renrakad, vild, mjuk, hård, oskuld och kåt) i sängen. Samtidigt. För det måste man vara när man (=kvinna=jag) är singel. Annars sitter de där små liven på söndagsfikan (för självklart har alla sex på lördagar och på alla röda dagar) med sina små kompisar och säger att "Joooo, hon är ju söt och så, men det funkar inte riktigt i sängen." Och heja girlpower, det är klart att vi (och ni) inte ska göra något vi/ni inte vill, men ändå, upp i brygga om ni vill att han/hon ska skryta för kompisarna på den där djävla söndagsfikan och sen vill knulla fram några barn. För vem vill inte att han ska sitta där och le som ett fån och säga att allt är kanon och "Gud, hon är underbar och smidig och vig och len och vild som ett djur och jag förstår inte att jag är den förste hon har sex med!"

Och jag lovar att Aftonbladet har en undersökning om det här, att man (=svenska folket) måste ha sex varje lördag, annars är de onormala. Och hur många lördagar finns det om året? Hur stor är chansen att man lyckas få till kattvigheten, rovdjursögonen, klorna, stönen, bryggan, lenheten, rena trosor till varje gång?

Och när man (=kvinna och man) träffas och kuk-i-lurar i början av ett förhållande kan det inte vara det där vanliga lördagssexet, som det brukar bli efter ett glas (eller en flaska) vin, en god måltid, bestående av något slags kött (rostbiff, fläskfilé, biff), någon slags potatis (klyft, stripes, hasselbacks) och något slags sås (vin, svamp, bearnais). Kanske till och med framför en film. Definitivt framför tv:n. Eller om man ska lyxa till det så dammas köksbordet av och ställer man (=kvinnan) fram ljus. Sen måste det gås in i sängkammaren och sexas. Fast kroppen är asmätt och rapig. För annars är man inte Svensson. Annars är man inte normal. Enligt Aftonbladet.

Det måste vara tända ljus, ljuv musik, alternativt hård(knull)musik. Det måste vara bundna handleder, droppa stearin på magen. Det måste vara smetande med choklad, smekande med is. Det måste vara rep att hissa upp i och upp och ned. Det måste vara kittlande, rysande, gungande, eggande, storslaget, hänförande, underbart. Vem fan orkar med detvarje lördag (plus julafton, midsommar, vid löneförhöjningen, på husvagnssemestern)?

Det blir mest bara jobbigt, tycker jag. Jobbigt och förutsägbart. Och trots att det blir så, så är det tvunget att ha sex, annars blir det inget kuk-i-lurande förrän nästa helg. Och gå utan sex i mer än två veckor är farligt, det har vi sett på Big Brother. Blir det inget sex på lördagarna är man ju ingen Svensson.

Då är man ju onormal.

För det går att läsa i Aftonbladet.

Den där om Jakob

Jag bytte från tre stolta, svarta kvinnor till en vit, blyg man.

Hon har ett sätt
att säja: "mhmm",
jag inte trodde fanns.
Och hennes kläder följer inga enkla
lagar om obalans.
Hon har små band runt sina handleder
och andra i sitt hår.
Hon är en så'n man skulle vänta länge på
om man fick en chans.
Hon har ett sätt
att flytta höfterna försiktigt när hon går.
Hon har ett sätt att le
som bara jag förstår.
Hon har ett sätt att gå förbi ibland
som om man inte fanns.

Den där om pilarna

Ja. De varnade mig. Allihopa. Fyra stycken. För dig. För dig och dina känslor. Men jag valde att vara naiv och försvara dig och ignorera och koncentrera mig på oss. Just då. Där. Och det var förbannat korkat. För jag hade fått alla varningstecknen och redan brutit med dig en gång. Den där första gången när du började prata känslor och mitt mentala jag skrek hjälp och sprang åt andra hållet. För åt andra hållet fanns enkelheten. Och enkelheten tog emot mig med öppna armar och jag föll en liten bit. Tills han lämnade mig.

Och de där allihopa sa åt mig att inte krossa någons känslor. Varken mina eller dina. Och jag skrattade åt dem och sa att jag visste vad jag gjorde. Jag visste vad vi gjorde. Du visste vad vi gjorde. Du visste vad du gjorde. Du visste vad jag gjorde. Jag visste vad du gjorde. Vi visste vad vi gjorde.Och jag tror inte jag vet någon som är så förbannat naiv och hård som jag. Samtidigt.

För igår. Igår fick jag mailet. Och det slog mig så förbannat hårt mot golvet att jag slog huvudet och tappade allt jag hade i händerna.

"fan jenny, vill du använda mig för att på nåt sätt hämnas på m? att bara såra för att alla andra killar ska få axla ditt ok. din smärta.

eller vill du bara ha bekräftelse?

tro mig.

jag ser dig."

De där orden var som små, små indianpilar mot min hud. Han är kär. Och alla (de där två som jag berättar allt för) säger "vad var det jag sa?" Och jag svarar att de ska hålla käften. Och tala om allt, vi kan väl tala om allt men vi ska bara, bara vara vänner. Och jag tänker som en kille. Och vad gör vi nu?

Du träffade mig. hundra gånger om.

Och jag har blivit varnad, igen, för att lägga ut allt mitt röda här, men för fan, titta vems namn som står längst upp på den här sidan. Se vem det är som bestämmer över den här världen. Jag är 19 år. Jag är vuxen.

Den där om kvinnor jag umgås med idag

Den där om den svenska sommaren

Äntligen har sommaren kommit! Den svenska, härliga sommaren!

Jag var lite orolig, där ett tag, i början av maj, när solen började lysa och det blev varmt. När det blev 20+ och man kunde ligga i parken. Bleka svenskar med ölmagar och julskinkan kvar runt låren kisade bakom sina gardiner och tittade förundrat på "di där utlänningarna", och deras nymodernigheter, när de tog med sina filtar och la dem rakt på marken (som såklart inte var torr än) och sen la sig själva på filten. "Inte faen har jag tid med sånt. Kon ska mjölkas och brunnen ska... brunnas och gräset ska klippas."

Barn under fem frågade förvånat sina föräldrar vad tusan det var som gjorde luften så varm. Föräldrarna tittade upp mot himlen och berättade om sommaren -94. Sommaren -94 var det varmt. Det var varmt och Sverige vann fotbolls-VM. Nästan. Och barnen satte näsan i vädret och luktade.

3/4 av landet gick och fick pollenallergi och några jämrade sig över att det här landet inte är uppbyggt efter solen.

I skolorna fick solen återinföras i skolundervisningen av planetsystemet. Det blev konstigt. Det här ingick ju inte i kursplanen. "Var ska vi ta pengarna från?" Det letades på vinden och en gammal Tellus med en gammal sol fastspänd mot sig (med ståltråd, såklart) dammades av.

Men nu. Nu är allt tillbaka till det normala. Till det vanliga. Till mellanmjölk och Bregott. Ett helt land pustar ut. Äntligen har sommaren kommit. På jobb får jag ha på mig regnjackan som gör att jag ser ut som en stor djävla vägkon. Turisterna klagar. "What is this?" Amerikanerna kommer från London. Där var det sol. "Well, it's the Swedish summer!" svarar jag och ler så brett jag kan.

Jag kan höra hela Stockholm stämma upp i "I'm singing in the rain". Söder om stan är sopran. Norr över tar basen. Centrala delarna får alt:a.

Och jag känner att det kommer bli svårt att lämna det här. Det kommer bli svårt att lämna den svenska sommaren i augusti, när det regnar som bäst. I augusti, när folk tittar på sina sommarskor som står kvar i garderoben, alternativt blivit använda en vecka på Mallis och tänker att "men Gud, så bra, då spar vi de där pengarna!" I augusti när folk får sätta sig i trädgården, under ett partytält (partytältsmarknaden i Sverige måste blomma) och supa sig fulla och äta en kräfta eller två. I augusti, när folk börjar bli trötta på värmen. "15 grader. Herre Gud. Nu vill vi ha tillbaka vår vinter!" Och augusti, när folk klubbar ner annat folk för att de sjunger Lordis bidrag till schlagerkalaset och inte Ledins "Sommaren är kort".

Min svenska, svenska sommar. Som man längtar till varje vinter. Hur ska jag klara mig? Fan, att jag ska flytta till Mexiko!

Den där om det svåra

Han hade lämnat kvar sin tröja hos mig. Sin gråa luvtröja hemma hos mig, så att jag hade något att lukta på. Något att borra in hela ansiktet i om kvällarna. Något att gråta och snora i när jag saknade honom som mest. Efter ungefär en vecka luktade den inte honom och hans tvättmedel längre. Så jag åkte ner till honom.

Vi var båda så totalt utmattade under den där resan. Värmen var så barbarisk i sitt sätt och gjorde att vi inte kunde tänka rakt och klart. Det fanns kvällar då vi föll ihop mot varandra och från varandra och jag grät och han hade nära till tårarna. Han förbannade den där resan redan då och menade att han ville ge mig det finaste, men att han inte kunde göra det där, inte under de omständigheterna.

Allt var så utmattande. Känslorna låg som oskyddade elkablar på huden på oss. Känslorna. Synerna. Upplevelserna. Allt låg utanför kroppen. Och inne i magen. Det var vår första utlandsresa och det som skulle bli rött och rosa under palmer och i vattenbryn byttes mot tiggare, sunkiga hotell och misär.

Vi bråkade som vi inte gjort tidigare. Vi slängde känslor och ord på varandra och mina tårar och hans magsjuka ville aldrig ta slut. Jag kräktes och förbannade hela den afrikanska kontinenten. Ingenting svalkade och allt blev så förbannat uppförstorat. Alla känslor. Alla ord. Det fanns bara vi två i hela universum.

Så satt vi på en buss på väg till kuststaden Pemba och som vanligt, på den här resan, så bråkade vi. Om jag minns rätt så handlade bråket om framtiden. Jag hade äntligen lagt ner min sköld och mitt svärd, gått ner på knä, som en fallen hjälte och erkänt att jag var hans för evigt, om han ville ha mig. Han ville hellre börja om. Det var redan då början på slutet. Början på början på slutet. Mina tårar föll och jag tittade envist ut genom fönstret på stepplandskapet. Då kom den.

"Looks like we made it
Look how far we've come my baby
We mighta took the long way
We knew we'd get there someday
They said, "I bet they'll never make it"
But just look at us holding on
We're still together still going strong"

Mina tårar föll snabbare och min hand letade efter hans. Jag la min lilla hand i hans stora. Det fanns bara vi två i hela universum. Vi två och en djävla Shania Twainlåt.

"You're still the one I run to
The one that I belong to
You're still the one
I want for life
You're still the one that I love
The only one I dream of
You're still the one I kiss goodnight"

Han vände sig mot mig och viskade "lämna mig aldrig" i mitt öra och jag log genom tårarna och viskade tillbaka "aldrig. Jag lämnar dig aldrig!"

Den där om att jag vill ha en söndagspv

Det är söndag. Söndag är lika med längtaefterpojkvändag. Men inte vilken pojkvän som helst. Jag vill inte ha svärmorsdrömmen. Han kan få gifta sig med svärmor. Jag vill ha den där. Den där perfekta.

Och jag vill inte ha pojkvän egentligen.

Jo, det vill jag.

Nej, det vill jag inte.

Men om, då skulle han gärna få vara här idag. Ge mig te och klia på ryggen och smeka på kinden och över håret och pussa i nacken och säga att det är synd om mig, för att jag är sjuk, och köpa sushi och sjunga en sång och läsa en bok och hämta tidningen och diskutera världsläget och ta mig på brösten och skratta med mig och nu vill jag ha sex.

Nej, det vill jag inte.

Jo, det vill jag.

Den där om fan

Antalet blogginlägg jag har skrivit där ordet kärlek finns med: 0
Antalet blogginlägg jag har skrivit där ordet fan finns med: 101

Den där om att jag inte har någon tv

"Få människor uppskattar tystnad så mycket att de tar med det i sin nationalsång.
Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Du TYSTA, du glädjerika skööööna."

Då har man läst ut Marjaneh Bakhtiaris "Kalla det vad fan du vill". Och ska börja på en ny.

Det är bra när man skriver uppsats, för då är man så stressad att man hinner läsa en massa!

Den där om att det är månens fel

Tydligen är det så att Europa (speciellt Malta, Tyskland och vem fan det mer var som inte röstade på Carola) inte har någon smak. Det måste, tydligen, bero på den nedåtgående månen. Då kan folk, tydligen, inte släppa in glädje i sitt liv.

Att kolla på Schlager (under tre täcken, utan vin och med ljudvolymen på högsta för att jag hostade för högt) med min söta, asflummiga kombo var roligare än jag tänkt mig. Hon hejade på Norge, men var lite besviken på bristen av älvdans. Jag tyckte mest att det var kul att Finland vann. Det måste vara den nedåtgående månen som påverkar mig.

Den där om att jag vaknade i morse och märkte att någon lagt sandpapper i min hals

Jag springer runt på stan och försöker ignorera att det kniper i öronen, att det känns som sandpapper i halsen och att kinderna hettar. Jag förbannar mig själv för att jag trash-talkade alla småtjejer som var för barklädda i onsdags, när jag var ute. "Haha, de kommer bli skitsjuka!". Det slår tillbaka rakt på en själv.

Jag ville så gärna på schlagerparty ikväll. Det var inte så mycket schlagern som sällskapet. Jag köpte till och med nya, röda trosor.

Men okej. Okej, knulla mig då, världen. Gör så. Jag kan lika gärna ligga här hemma och inte kunna lyssna på musik, för att det gör ont i huvudet. Jag sover gärna 14 timmar i sträck, det är ju ändå så kul. Jag har gärna ont i öronen, halsen och inne i huvudet, det gör inte ett skit.

Jag tänker dricka mitt vin i alla fall.

Den där om att biblioteket har förbannat många böcker

Människokroppen kommer aldrig sluta fascinera mig. Och de där, som är samhällsvetare, som jag, förstår inte hur jag menar och vill inte diskutera och kan inte ge svar.

Jag känner så få biologer och sådana där nördmänniskor som kan ge mig svar. Så jag ska börja läsa Darwin och Dawkin och Maynard och von Frisch och hur hänger allt ihop och är universum verkligen oändligt och vad är oändligt och varför gör jag såhär och varför gör han sådär och varför blir bladen gula och hur och varför och när och var och jag blir så djävla irriterad när jag inte förstår!

Det jag inte hänger med i nu är att han snart kommer vara borta. Jag kommer vara på andra sidan jorden. Varför är det när folk försvinner som man kommer på att man gillar dem? Varför är det så? Varför fungerar man så?