29 juli 2007
Den där om tvåtusentrettiotvå
"Med USA:s tillbakadragande från världsscenen lämnas Europa ensamt mot en expansionistisk arabvärld som lierar sig i ett nytt, 15oo år bakåtsträvande kalifat; en union av islamistiska stater förenade under Koranen som konstitution som plötsligt utgör en stor och skrämmande fanatisk militärmakt. En bombvåg drabbar Europas huvudstäder /.../ Inget land vågar förespråka en hård kurs mot kalifatet och därmed riskera att drabbas värst av terrorattentaten."
En svart bild målas upp, med tillbakablick mot ett mörkt och fegt Europa
"Allt som det gamla Europa verkar ha lärt sig av sin 19oo-talshistoria är en besatthet av försiktighet och en absolut aversion mot brukandet av maktmedel."
En bild som antagligen är sann i dag, sann i Sverige då. Framtidsvisionen om ett Europa på knä, beroende och sviket av storebror USA. Inte allt för svårt att föreställa sig, se innanför ögonlocken när man blundar.
Lunderquist, eller kanske främst "La Tentation de la défaite", får mig att fundera över vår fascination av framtiden, vår vilja att vilja se in i framtiden, veta vad som kommer att ske och hända. Vi vill veta var vi är om en månad, om ett år, om tre år, hur världen ser ut om hundra år. En ständig 1984-önskan.
Varför?
Vi vet att det inte kommer att ordna sig. All den framtidslitteratur, media, produktion som producerats, som jag kan komma att tänka på just nu, målar upp mörka platser om Terminators, robotar, världskrig och omänsklighet. Det är som om vi formar en framtidsvision som är så mörk som möjligt, så att vi inte ska bli besvikna år tvåtusentrettiotvå när det visar sig att framtiden var ganska så ljus och Sydpolen inte har smällt bort, isbjörnarna finns kvar, världshaven är visserligen fortfarande vilda, men de styrs ännu inte av robotar. Allting ordnar sig. Och gör det inte det så dör vi. Bara.
Den ständiga nyfikenheten. Undran. Vad kommer att hända? Tillbaka till framtiden. Hälsa på sig själv i reklamen. Tyda stjärnor och teblad. Mina vännerböcker med frågor som "var kommer du befinna dig om tio år?". Framtiden. Fram tiden. Fram i tiden. Fram ti den.
Jag tror att vi dör. Jag planerar i alla fall att göra det. I framtiden.
27 juli 2007
25 juli 2007
Den där om att ha tråkigt
Har sorterat mina klänningar efter färg, mailat viktiga mail och läst gamla inlägg i min blogg. "Och det är fan pinsamt när hon tar upp kondomer, akutp-piller, Resorb och Ipren. Här har vi en som lever livet. En liten slampa minsann." För ett år sedan, mas o minus, trodde jag tydligen (igen) att jag var på tjocken. Fasen, vad jag är sämst på att skydda mig. Det är inte mitt fel, alla djävla mottagningar har ju stängt, det är som om de vill att jag ska bli gravid, de djävlarna. När knullar folk som mest? På sommaren. Amen, då stänger vi mottagningen då, eller vad säger du, Ulla? Djävla grisar, ta in vikarier, som normalt folk!
En helt annan grej: när slutar man räkna halvår? När slutar man vara fyra och ett halvt?
24 juli 2007
Den där om dagens fan!
23 juli 2007
Den där om Finaste
På söndagen blev jag även väckt klockan tio av att de ringde från jobb och sa att jag skulle jobba. Fick pussa Finaste hejdå och äta en extremt långsam frukost med henne på Götgatan innan jag huvudvärkssprang till jobb.
19 juli 2007
17 juli 2007
Den där om cyan
Den där om att bli igenkänd
Och sen fick jag reda på att somliga av Stolte mannens vänner läser här. Så hej vännerna, det känns lite konstigt! Men samtidigt: ni läser och vet om mig, jag vet att ni läser, känns konstigt att gå runt och låtsas som ingenting. Känns lite konstigt att ni pratar om mig och att han inte får läsa här, för det här ju min värld, en värld som jag skapat och som kretsar runt en figur som egentligen inte finns till, där ute i den riktiga världen. Och nu vill han läsa här, fast att han inte får, för att ni vet saker om mig som inte han vet och det känns tydligen konstigt. Då måste jag ju börja censurera och det vill jag inte... så, i framtiden, S, om du läser det här: hejhej.
Jo. sen har jag köpt världens finaste present till honom med. För att den är världsbäst och för att jag visste att han skulle bli så där härligt nervös av titeln.
15 juli 2007
Den där om sista sidan
Vi sitter på varandan. Vi är i Atlanta. Jag har på mig din för stora skjorta, naken under. Du dricker kaffe och tittar på mig, medan jag läser tidningen ochlåtsas som om jag inte vet om att du tittar på mig. På väggen klättrar rosorna mer än de klänger.
Bara så, för det är bra så.
Jag har pocketböcker som jag inte har någon aning om hur de slutar. Han fick sista sidan.
13 juli 2007
Den där om att ha ett oemotståndligt samtal
Jenny säger:
Okej... ehum...
Jenny säger:
slutade inte ni ses INNAN du åkte? Det var väl slut ett tag innan du åkte, menar jag?
Johan säger:
Jo
Johan säger:
Eller vem?
Johan säger:
S?
Jenny säger:
Nej, M?
Johan säger:
Jo träffade henne innan jag åkte också. Träffade ju båda. Samtidigt.
Jenny säger:
Snyggt, hörru!
Johan säger:
Fast du är väl inte rätt människa och säga "snyggt hörru"?
Jenny säger:
Haha!
Jenny säger:
Usch, mexaren har börjat skriva till mig igen om att han kommer och hälsar på. Vet inte vad jag ska säga.
Johan säger:
Haha
Johan säger:
Om du börjar meningen med "Usch" så är väl det ganska självskrivit?
Johan säger:
eller?
Jenny säger:
Jo, jag vet, men jag hatar att dumpa killar.
Mjo
Johan säger:
samma här
Johan säger:
Hållar alla lite ljumna
Johan säger:
Så man har någon att falla tillbaka på om det går snett. haha så fel det lät egentligen
Jenny säger:
Haha. Fy fan vad jobbigt det är ibland att vara oemotståndlig.
Jenny säger:
Du vet att det här kommer ligga på min blogg sen va?
Johan säger:
haha
Johan säger:
har du så lite nyheter?
Johan säger:
Suga nyhetsmusten ur din stackars lillebror.
12 juli 2007
Den där om att lämna Studentstaden
11 juli 2007
Den där om problem light
Mexikanaren mailar och avslutar med att han älskar mig. Oj. Mellan hej lilla kanin och jag älskar dig berättar han att han snart är klar med sin master i design och att han antagligen kommer till Sverige i höst. Oj. Han frågar även om hur stor min säng är. Oj.
Det kanske är dags att berätta för honom? Är det dags? När är det dags? Hur vet man?
Den där om framtiden
Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.
Det är stora hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med okända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.
Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och han, med okända ögon, måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.
Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medans det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.
Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande Medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.
I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det för bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel ochde undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar den där med okända ögon vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.
10 juli 2007
Den där om semestern
Ganska trevligt. Vi prata om mammas uppväxt och herre Gud, hon har varit jag, hon supa sig full, whiskey, på söndagskvällarna och tittat på M*A*S*H för att pappa inte ville stanna och sova över hos henne. Och sen åkte de ner på folkdanslagsläger i Holland och rökte inte på, fast att jag pressa henne stenhårt på den punkten. Inte ens lite? Inte ens lite, utropstecken, utropstecken.
Gratis gym är lika med springa en timme på löpbandet varje morgonellerkväll och svettas massormassor, medan gubbar sitta bakom på motionscyklar och kollar in min rumpa.
En kväll, mamma gått och lagt sig, jag sitta i pianobaren, den utan piano, man skicka champagne till mig. Jag prata med barkillen, enda undertrettio på stället, mycket söt, sådär brun och liksom veta att han är skitsnygg och jag undra hur många nummer han få per kväll, genomsnitt, ungefär. Och han säga här, Jenny, från gamla mannen där borta, le och drick! Och jag fnysa säga champagnen är ju för fan gratis, inom parentes: fast jag pratar spanska, för jag vet inte varför, men när det är varmt och jag druckit för mycket börjar jag prata spanska, slut parantes. Han säga bara den vanliga, den här kosta mycket, kosta skjortan. Och jag le och nicka, vilja vara själv, inte med gammal man som inte vill gå upp till sitt eget rum och fylletafsa på sin fru. Från scenen Fadokvinna sjunga, låta som Lhasa, jag älskar Lhasa, hon låta desperat, som om hon precis fått sitt livs bästa knull, eller desperat väntar på att någon ska ta henne hårt.
Jag utan trosor och behå, har bränt mig så att jag inbillar mig, eller i alla fall påstår, att det gör ont att ha underkläder, klänningen kanske genomskinlig, kanske ana mörkt där mörkt finns och kanske ana bröstvårtor, kanske. Klänning vara ljust blå, men kanske ana ändå, kanske. Han, gamle komma bort, komma bort till mig, lägga hand på naket knä, jag säga ta hand bort. Nu. Med hård röst. Han inte förstå. Han skratta. Fnissa. Fult. Jag slår honom. På hand. På kind. Säga inget pris på mig, inte på ryggen, inga prislappar någonstans, ser du? Ser du? Han stelna, kanske inte van? Van vid nejsäg? Jag ingen hora! Verkligen ingen hora. Han mumla bara lite? Undertrettio i baren kommer bort, vill ha hjälp? Jag fnyser.
Går upp till min mamma. Hon snarkar.
01 juli 2007
Den där om att ni rör mig
"nämn fem andra bloggar som du besöker regelbundet."
Jennys. Den där Jenny. Den där om Jenny. Jag Jenny. Flera gånger. Utan att jag har någon koll på vem människorna är. Jag vet inte vem ni är. Och när jag kollar hur många som läser mig är det inte längre tre. Ni finns. Tydligen. Så jag satt, med tårar i ögonen, och undrade varför. För jag blev rörd. Ni rör mig.
När jag först började leva livet här inne så kommenterade jag nästan aldrig. För folk hade så mycket kommentarer, vad skulle de bry sig om en till? Bland tiotilltjugo kommentarer skulle jag trilla bort. Nu vet jag bättre. Jag har tiotilltjugo kommentarer och när ni kommenterar trillar ni inte bort. Ni lägger er som smek mot hjärtat. För ni rör mig.
Men vem fan är ni? Och vilken låt skulle ni spela, om ni bara fick spela en, på min inflyttningsfest? (The knife - We share our mother's health. Skulle jag spela).