Den där om att lämna ifrån sig det finaste vi har

Så känner jag att jag är på väg att gå in i den där berömda jävla väggen så jag sjukskriver mig från en konferens för att plugga till min tenta istället. På väg till biblioteket stannar jag vid det som kanske kommer att bli vår sons förskola. På gården springer barn omkring och skriker. De ser ut som små jättar de är giganter skitstora. Och jag tvivlar för hur vår lilla blyga son ska klara av det här de första veckorna. Han som absolut bara kan vara hos mig eller sin pappa och till och med är rädd för sin mormor. Mitt hjärta blöder är ett öppet sår där jag smyger omkring i skogsdungen.

Stolte mannen och jag vrider och vänder. Om jag stannar hemma ett halvår till? frågar han och jag skakar på huvudet. Vi har inte råd.Jag föreslår dagmapa och han rynkar på näsan. Dagfarmor? Dagmorfar? Om vi tar ut föräldraledighet och all semester vi har? Om vi går ner på halvtid? Båda? En av oss? För han är inte redo, Fimpen.

En jag känner (jag säger inte att det är min bror, för han har sagt att jag inte längre får skriva om honom här, så vi säger någon jag känner helt enkelt) var så rädd för förskolan och skolan att vår hans mamma fick följa med honom till förskolan varje dag i två år. Hon hängde av sig, gick in i lekrummet och lekte med honom en timme eller så, tills han sa att det var okej att hon gick. Samma sak i skolan. Hon satt i bänken längst bak. Vår hans pappa började träna ett fotbollslag för att Lillebror den här killen skulle våga träna fotboll. Den kärleken, hörrni? Var det det bästa för honom? Var det pedagogiskt? Vem vet, men det var kärlek.

Den där om mina fyra män

Det finns fyra karlar i mitt liv som jag älskar mig tossig. Min man, min son, min bror, min far. Här är två av dem.

Den där om lägenheten

Jag sitter och äter candle light-dinner med Inte skyldig diskuterar vår nya hobby Downton Abbey och julafton stirrar på två tanter som sitter nästan bredvid som bråkar med höga röster när jag får ett sms.

Jag är på väg att titta på en lägenhet nu!

och jag iihhhhh, hurra! Lillebror har äntligen fått ändan ur vagnen.

Inte skyldig sms:ar mig senare på kvällen. Lillebror har då fått lägenheten och flyttar in nästa vecka.

Den där om att vi kommer att vara fyra i vårt hushåll i januari

Lillebror har fått jobb. Från och med första december kommer han att "jobba med IT" på Mariatorget, få en bil om han vill, sex veckor semester, telefon, en dator och tjäna ungefär tio tusen mer än mig. Och då valde han ändå inte jobbet med mest betalt för pengar är ju inte det viktigaste här i livet.

Så, Lillebror har fått jobb och jag börjar fråga lite försiktigt, sen mindre försiktigt, sen inte alls försiktigt hur det går med boende. Han rycker på axlarna och säger att det löser sig. Jag tror inte alls att det löser sig, så jag skickar Blocketannonser och länkar och skriver att det här ser väl mysigt ut? och han svara ja! och så kommer jag hem från jobbe och frågar om han ringt på annonsen och han svarar vilken annons? Så Stolte mannen tipsar om boende och om en lägenhetsförmedling och Lillebror säger ja, okej, jag ska kolla upp, men kollar ner. Och Lillebror planerar att åka hem till våra föräldrar i Skåne och vara där tills han börjar jobba. Lägenhet då? frågar jag. Det löser sig, svarar Lillebror.

Den där om mitt lilla husdjur

Min bror alltså. Det är kanske lite konstigt att ha sin bror inneboende i vardagsrummet, men det skiter jag i. Jag ser honom lite som ett husdjur. Ett husdjur som är så tacksamt att det får bo hemma hos en att det städar avloppen på toaletten och sen skrubbar golvet och det kommer fram ett vitt golv, som vi inte visste att vi hade.

Men ibland, när man har tagit fram ett knippe vindruvor, lägger sig i soffan med sin bok och bara ahhh, härliga söndag! då kan det hända att Lillebror sätter på en fotbollsmatch och börjar skrika straff! lite för högt. Då känns det som när man var fjorton igen, han var elva år och man inte alls vardagsgillade varandra speciellt mycket alls.

Den där om Lillebror

Lillebror har alltså flyttat in hos oss. Han bor i vårt vardagsrum i sin lilla uppblåsbara säng (en sån där lyxig, ingen låg, tramsig), med sin lilla kudde, sitt lilla täcke, sin lilla ryggsäck och sin lilla dator. Om dagarna pluggar han det sista på sin uppsats som han skriver för Amnesty och på kvällarna är vår lägenhet en ungdomsgård, för då kommer hans tjejvän över. Vi kallar henne "flickvän". Lillebror kallar henne tjejvän!. Vi säger jaja. Fast kanske mer jaja! Fast kanske mer jaja!mhm...

Han är försiktig som jag aldrig sett honom innan. Känner att han är i vägen. Han klappar min mage, pratar med Fimpen, tvättar våra kläder, springer till affären och handlar snabbpajer som Stolte mannen rynkar pannan åt. Jag älskar att ha honom här, nära. Att han är med oss och magen. Att han blir en del i ett farbror Lillebrorliv åt Fimpen.

Så småningom ska Lillebror få en egen lägenhet och ett jobb där han alltid kommer tjäna mer än mig. Det här är hans utslussningslägenhet. Vi har sagt att i utslussningslägenheter bor man en kort tid. Lillebror säger jaja!mhm...

Den där om Fimpens låt

En gång när min bror var i Tyskland så handlade han en speldosa till mig. Den har stått i vårt köksfönster och ibland när man går förbi så spelar man en liten trudelutt. För några dagar sedan kom jag på att vi skulle spela den här melodin för Fimpen. Så nu gör vi det varje kväll.

Den där om att vara ensam hemma

Första natten jag sover utan honom sedan februari, då jag åkte till Indien för att Finastehänga i några veckor. Han på svensexa dagarna två, jag hemma själv, fast inte ensam. Jag vaknar till klockan åtta och kan inte somna om; ligger och lyssnar på Lillebror och Lillebrorflickvän som sovandas bredvid mig i den för stora sängen som tar upp halva rummet i vår nya lägenhet. Dagen innan, kvällen och natten, spenderades på popfestival, dansandes för att inte frysa ihjäl i augustikylan.

Blev jättejättesena, efter att ha kört till Uppsala för att hämta Lillebror och fick speeddricka hemma hos mig. På vägen klättrade vi på en traktor och halsade öl som fjortonåringar. Trillade in i vän från förr och det var fint, hon var fin.

Samlade vännerna tätt intill, nära, för att kunna insupa dem så mycket som möjligt: Finaste som snart flyttar tillbaka till Indien, fast att jag inte har fått värma mig tillräckligt mot henne. Hittade ett anteckningsblock vi använde en festkväll förra sommaren, när vi bestämt att bara kommunicera genom att skriva till varandra.
Jenny: Jag trodde aldrig att vi skulle komma ut.
Finaste: Vem? Jag? Nu har jag. Nu är jag lesbisk!
Jenny: Nej! Utut, ut från lägenheten!

Nu hade det inte varit fel att börja röka igen. Idag är en sådan dag.

Den där om tolvnollnoll

Det här funkar inte så bra, för jag orkar inte springa hem och blogga mellan mina aktiviteter. Klockan tolv träffade jag i alla fall Lillebror och gav honom en försenad födelsedagspresent.

Den där om att vara borta en helg, så har ni skrivit femtioåtta inlägg

Hade jag haft en trumpet hade jag, felfritt, blåst en liten fanfar på den nu.

Såklart gjorde han succé, kramade mamma det första han gjorde när han kom in i hallen, morgonklappade katten på magen, diskuterade politik och världskrig med min pappa, lät min lillebror köra bilen från Stockholm, dasade med mina mostrar, lånade ut sina sextiotalsglasögon till kusinerna, kom ihåg alla bebisarnas namn och knullade mig på gästtoaletten. Och jag frågar mig lite om jag verkligen hade väntat mig något annat.

Själv tog jag en koffeintablett innan pappas sextioårsfest, fast att jag senast jag gjorde det var hög i två timmar och fnissade konstant. En av mina kusiners män (min bordsherre) frågade om jag redan var full och när jag skulle hålla tal inför alla de hundraplus inbjudna var pojkvännen tvungen att dra mig i klänningen när jag pratade för fort.

Men ljuset var inte så mycket på mig. Bara lite när en moster, som vanligt, frågade om jag aldrig tänkte skaffa mig ett jobb, när jag skulle vara klar med min utbildning, när jag skulle komma "hem" till Skåne och ifrågasatte om jag verkligen ville uppfostra barn i Stockholm. Pojkvän räddade mig genom att säga att när den tiden kommer får vi ta den frågan då. Sen buggade han henne yr.

Och jag hämnades med mitt tal. Med mitt feministtal, som mamma hade varit lite orolig över, men som möttes av hurrarrop. Ropen skalla: pappaledighet till alla! Och när jag dansade med pappa sa han att han var stolt över mig. Det är det som räknas. Nu har vi ungefär trettio krigsDVD:s i Stolte mannens hall att se, som han lånat av min pappa. Det känns inte lika kul.

Den där om minnesluckor

Förra nyår spenderade jag med bror i NY. Vi tjatade en massa om vad vi var tvugna att göra vid tolvslaget, för det skulle prägla hela året, hela 2007. Brors kompis körde in oss till NYC och sen satt vi och huttrade i bilen, drack oss fulla på rysk vodka och sjöng med i musiken som spelades på vännens bärbara stereo, som han hade i bilen istället för en bilradio. Vi åkte över broar och jag såg ljusen från staden och stirrade så länge att det liksom flöt ihop. Tänkte på mannen jag lämnat i Mexico City, hur han hade kysst mig på flygplatsen och sagt att vi ses snart igen!

Efter en ituslagen champagneflaska för 100 dollar åkte vi till Times Square, men missräknade det hela lite och satt alltså i en taxibil med en indier och skrek nooooo, don't say it, don't! när han gapade happy new yeaaaaaar!

Sket i TS och gick till en svartklubb med gratis sprit innan klockan två, där vi massbeställde tequila, jag träffade en italienare som jag pratade spanska med hela kvällen, oförmögen att prata något annat än just det när jag blev full. Han presenterade mig som prinsessan för sin pappa och helt plötsligt fann jag mig själv ha ett tequilashotsrace med en tjock italienare, maffiaboss look alike, tillslut förlorande big time.

Så 2007 skulle alltså vara ett år när jag åkte ovanligt mycket taxi, spenderade mycket tid med min bror, på väg till nya ställen, men med en tendens att komma för sent. Och räknar vi med hela kvällen: ständigt full, spanskpratande, italienhängande. Räknar vi hela dygnet som följde: sovandes. Men nej, försent har jag alltid kommit, men det andra stämmer inte.

Det är lite tur, för även om nyårsslaget spenderades med den där som jag gillar mest just nu, så har jag minnesluckor från det att vi gick ut genom dörren, för att kolla raketer, tills att jag vaknade. Det är helt svart. Jag har fått höra att vi var hemma fyra, så jag måste ju ha gjort något mellan tolv och fyra. Det finns kort på att jag dansat och hånglat. Och den första januari tvåtusenåtta spenderade jag på toaletten, kräkandes och skrikandes på pojkvännen, som tillåtit mig dricka så mycket och, tydligen, röka.

Så därför: Jenny, när du kollar tillbaka på det du skrivit här ungefär om ett år, faen ta dig om du spenderat 2008 kräkandes!

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om att han är hemma nu

Jag, vi, ser honom genom glasrutan och han står där och ser lillebrorig ut och han ser oss inte, för han letar efter sin väska, där på bandet och jag lägger pannan mot rutan och bara tittar på honom, för han är det vackraste just där och då och ur högtalarna spelar de Feist och den där speciella låten kommer på och den hör egentligen hemma i en annan kärlek, men där och då är där och då och jag andas på rutan och det bildas andning och fukt. Han tar sin väska och går mot utgången och han går precis förbi där vi står och jag bankar, vill att han ska se, ska se mig, men han stryker sig över ögonen, försöker stryka bort tröttheten, och ser inte, inte mig. Och jag rusar mot där jag ska få hoppa upp i hans armar och han kommer ut och slänger väskorna och det är den bästa kramen jag fått. Just där och då.

Den där om att han kommer hem på onsdag

Och jag minns en gång när jag slagit honom med handflatan över kinden och han jagade mig runt halva vår by. Det var det året då han började växa om mig och jag inte längre kunde ge honom en spark i magen utan att det skulle få konsekvenser.

Både han och jag tränade för mycket på den tiden. Han fotbollochinnebandy, jag fotbollochridning. Vi var som små gaseller, kunde springa springa utan stopp, utan att någon av oss tröttnade. Hans andedräkt några meter bakom mig. Adrenalinet i benen. Som precis innan en fotbollsmatch och man tror att man ska trilla ihop för att benen är alldeles mjuka. Sen ljuder startsignalen och man har glömt allt det där.

"Stanna!" ropade han bakom mig. "Aldrig!", tänkte jag. Jag tror att vi sprang runt i över en timme. Barfota. Båda lika envisa, ilskan glödande inombords. Springa runt i en timme och bli jagad i en timme och hjärtat slår hårthårt, medvetet om att om man stannar så kommer något hemskt att hända, hjärnan tom på tankar, ögonen fokuserade framåt, periferin svartnar.

Plötsligt får hjärnan för sig att nu djävlar får det vara nog. Så den stannar av. Jag stannar av. Vänder mig om, får tårar i ögonen och viskar att "snälla, slå mig inte!" Han stannar en halvmeter bakom mig och i ögonen lyser förvirringen. Så har brukade det inte gå. Så här skulle det inte sluta.

Det var det året då han började vinna över mig. Den sommaren då han började hinna ikapp och hinna ifatt mig och välta omkull mig och fortfarande vara svartsjuk och avundsjuk och ha så mycket ilska inombords. Men något ändrades den där dagen. Jag gav upp. Jag böjde mig ner och erkände att han växt om mig. Pa längden och bredden och i hans ögon såg jag att han nu visste det.

"Snälla, jag orkar inte mer, kan vi inte bara gå hem?" bad jag.

Han gick närmare. Såg mig i ögonen. Log. Och sparkade mig hårthårt på låret.

Text skriven i augusti.

Den där om fredagkväll hos mina föräldrar

Pappa: Vem pratade du med?
Mamma: Jenny
Pappa: Vad hade hon gjort nu?
Mamma: Inget!
Pappa: Jo, vad hade hon gjort?
Mamma: Inget!
Pappa: Behövde hon pengar?
Mamma: Nej.
Pappa: Vad hade hon gjort då?
Mamma: Jag berättar inte, för du bara skvallrar för hela släkten.
Pappa: Det gör jag ju inte!
Mamma: Jo, minns du inte när du berättade att hon blev tagen av polisen i London, missade tåget i Tyskland, missade flyget till Mexiko, missade bussen mellan Belize och Mexiko, glömde sitt pass i Spanien och bröt revbenet på fyllan?
Pappa: Hahahahahahahahahahahahahaha! Vad hade hon gjort? Vem ska jag ringa? Vem behöver jag muta?
Mamma: Äh, det hade bara rört ihop sig lite med hennes antagning.
Pappa: Lillebror har brutit handen, där borta i USA.
Mamma: Va? Varför har du inte sagt något?
Pappa: Fick reda på det precis.
Mamma: Åh, min stackars, lille, lille son!
Pappa: Jo.

Mamma ringer Jenny. Jenny vet inte något om någon bruten hand.

Jenny: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Pappa: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Mamma: Men min stackars, lille lille son!
Pappa: Kusinen har fått en son. Han ska heta XX.
Mamma: XX? Vad är det för konstigt namn?
Pappa: Nej, det där var en censur av Jenny. Han ska heta...
Mamma: Men... det kan han ju inte heta, det heter Jennys nya, vi kan inte ha två sådana i släkten. Jag ringer och säger det till kusinen.
Pappa: Okej. Ska vi ha sex nu?
Mamma: Nej, jisses, vi har ju bara haft sex två gånger i våra liv! Båda gångerna lyckades vi få barn. Dessutom måste vi ringa och väcka Jenny tidigt imorgon, när hon är bakis, vi går och lägger oss nu.

På bild: världens finaste lillebror med två hela händer.

Den där om att ha ett oemotståndligt samtal

Msn:ar med lillebror, långlångt bort. Han berättar att han har flickproblem. En tjej han träffade innan han åkte iväg bedyrar sig kärlek för honom:

Jenny säger:
Okej... ehum...
Jenny säger:
slutade inte ni ses INNAN du åkte? Det var väl slut ett tag innan du åkte, menar jag?
Johan säger:
Jo
Johan säger:
Eller vem?
Johan säger:
S?
Jenny säger:
Nej, M?
Johan säger:
Jo träffade henne innan jag åkte också. Träffade ju båda. Samtidigt.
Jenny säger:
Snyggt, hörru!
Johan säger:
Fast du är väl inte rätt människa och säga "snyggt hörru"?
Jenny säger:
Haha!
Jenny säger:
Usch, mexaren har börjat skriva till mig igen om att han kommer och hälsar på. Vet inte vad jag ska säga.
Johan säger:
Haha
Johan säger:
Om du börjar meningen med "Usch" så är väl det ganska självskrivit?
Johan säger:
eller?
Jenny säger:
Jo, jag vet, men jag hatar att dumpa killar.
Mjo
Johan säger:
samma här
Johan säger:
Hållar alla lite ljumna
Johan säger:
Så man har någon att falla tillbaka på om det går snett. haha så fel det lät egentligen
Jenny säger:
Haha. Fy fan vad jobbigt det är ibland att vara oemotståndlig.
Jenny säger:
Du vet att det här kommer ligga på min blogg sen va?
Johan säger:
haha
Johan säger:
har du så lite nyheter?
Johan säger:
Suga nyhetsmusten ur din stackars lillebror.

Den där om mail från bror

"...jahopp det var väl alles. Bra bloggande, fixar du en dejt från dina blogg-tjejer när jag kommer tillbaka singel och redo? Kanske inte seriösredo men kulkulredo?"

Den där om en bild som min bror tyckte representerade honom bättre

Den där om att de säger att min bror liknar mig

Pratar med bror som är alldeles till sig och upphetsad och snurrig. Frågar vad som hänt och han säger att han har fått ett extrajobb. Han ska bli modell. Min fina, fina lillebror. Han som fortfarande är fem år och under en meter och gnällig och som börjar gråta när han är rädd. Han som sett upp till mig, även när han växt om mig. Han som var världsbäst på att spela fotboll och världssämst på att vara ödmjuk. Vi som levt i en fiskpinnereklam hela vår uppväxt och som skrattat tills vi kiknat åt samma saker. Nu vill han inte komma hem till Sverige längre. Vi är så lika att jag smittat av mina inte-vilja-bo-i-Sverige-känslor på honom.

Fyfan, vad han kommer bli odräglig nu.