Den där om kärleken

Jag vaknar av mig själv och det är en lite konstig känsla, att vakna för att kroppen sovit klart, inte för att det är en liten sparkande bebisfot som vill att jag ska vakna. Det är ljust men sånt där ljus så att jag vet att det är tidig morgon. I sängen bredvid min sover en av mina bästa kompisar. På loftet på andra sidan huset sover två andra kompisar och i rummet som kommit att kallas gravidrummet för att den som är gravid för året får ligga där, ligger en femte. Lite senare vaknar jag igen av att de två andra som ligger på det andra loftet ligger och fnittrar. Egon, som ligger i sängen bredvid mig ligger med en arm över ansiktet och snarkar. Jag ler. Mina vänner. Några av mina bästa vänner.

Vi har hittat varandra. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. Vi har inte blivit ihoptvingade av att vi inte känner någon annan, att vi börjat på samma jobb eller skola, utan för att vi kände att den här tjejen verkar så himla tuff och ball, henne vill jag hänga med! Och så hänger vi. Det är en lite svindlande tanke det där, att hade vi varit medlemar av en dejtingsida så hade vi hittat vår kärlek nu. Samt haft ett polygamistiskt förhållande. Men nu är det inte så, vi är tjejer som alla har mer eller mindre aktiva bloggar. Vi har läst varandra, träffat kärleken och nu är dessa människor några av de närmaste jag har.

När jag tänker efter så är vi inte så speciellt lika varandra. Vi har inte samma musiksmak, inte samma boksmak. Vi jobbar inom olika brancher, har olika bakgrunder och utbildningar. När jag tänker efter så är vi ganska lika varandra. Någon kan säga har du hört den här låten? Och någon annan kan säga nej, men jag gillar den! Vi har ungefär samma åsikter när det kommer till böcker och vi har samma inställning till att arbeta. Vi har alla flyttat in till Stockholm från andra ställen och våra killar verkar gilla varandra.

Det där om att det inte går att träffa vänner när en viss ålder har passerat? Ett sånt jävla skitsnack.



Den där om att inte behöva flytta från sina vänner

Vi sitter på en uteservering och en av mina bästa kompisar visar ett e-mail som hon har fått. Kolla! Alltså, det är ju bara på låtsas och skoj, men ändå. Så blir det som bara var skoj mer på allvar och på vår gemensamma chatt på Facebook berättar hon att hon har fått jobbet. Hon ska flytta från oss. Och samtidigt som det är klart att hon ska göra det så... hon lämnar mig. 

Många av mina vänner flyttar från mig. Det senaste året är det två som flyttat utomlands och en som flyttat till annan stad inom Sverige. Det brukar vara jag som lämnar, som bor någon annanstans ett tag. Är otålig och vill bort. Och den där flytten till landet, långt från asfalten som vi sagt att vi ska göra kommer lite, lite närmare. Känns lite, lite lättare. 

Den där om mina vänner

Vi sitter på stolar vid ett bord med ananas papaya melon bananbröd och kärleken löper som trådar mellan oss. Det är längesen jag träffade dem: kanske två veckor? och de frågar ska vi inte mingla med de andra och jag svarar att vi inte setts på så länge, vi behöver det här. För vi behöver det här.

Jag och mina bästa vänner. Vi behöver fnissa och gapskratta och säga att vi har ont i fittan och att vi har gått ner tie centimeter i midjan, vi behöver det för alla har vi karriärer på vars ett håll: en ska på konferens i Bryssel, en har privatkunder som kräver lite extra, en jobbar övertid. Vi försöker stämma träff nästa vecka, men det går inte för på måndag är det sena klasser och på tisdag är det medlemsmöte och på onsdag är det möte med fotograf och på torsdag är det klipptid.

På väg hem, från taxin går jag och Stolte mannen och han säger vad vill du höra? och jag vill höra Monica, för det är det enda rätta, så han sätter på telefonen och vi möter en tjej som ler och vi lyssnar på Monica, medan snön lossnar.

Den där om vad som gör mig ledsnast i hela världen idag (inte hela för mina kompisar fick en dotter inatt, som vägde tre kilo, av det blev jag glad)

Min finaste, finaste kompis åkte hem till sin hemby långt från Stockholm för att gå på sin lillasysters födelsekalas. Hela släkten var där och hon var lite nervös och hon hade sin flickvän i handen, flickvännen som alla inte hade träffat.

Och de vågade inte pussas på hela kvällen men de slängde långa kärleksblickar och när flickvännen pratade med farbror så var hon artig och fin och hälsade med handslag fast och ögonkontakt och leende. Och när de tog för sig av tårtan tog de inte för mycket utan kanske bara en gång och kanske två, för att visa att den var god. Och där var kusinerna som hon växt upp med och där var fastrarna som sett henne naken som treåring.

Och som de tittade. Och viskade. För den där flickvännen var ingen pojkvän, utan en flickvän. Och när de precis skulle gå så kom finaste, finaste kompisens farmor fram och sa att det trodde jag aldrig om det, jag trodde aldrig att du skulle bli en sån där! Och när min finaste, finaste kompis sa det till mig så blödde mitt hjärta sen sa jag att

vet du? Jag tror att det fanns en tolvårig tjej på den där festen som såg er och tyckte att ni var det finaste hon någonsin sett. Och hon tänkte aha! och hon tänkte jag är inte konstig eller annorlunda eller ensam ändå!

Så tror jag.

PS: När Stolte mannen föddes vägde han fem kilo. Fem mjölk. Jag vägrar föda ut hans gener.

Den där om att inte kunna vilja vara ett gult plastförkläde

Ungefär samtidigt som jag läser Inte skyldig nån nåts inlägg om att nöja sig eller icke landar det ett mail i min inkorg, sen ligger det där och vrider sig i ångestplågor.

Jag läser det och magen liksom växer utåt, blir svart av allt ledsamt, för

Du är en helt ny person och jag känner jag inte så mycket för den här nya personen, men jag tror att den gamla personen finns kvar där inne och jag hade hoppats att den fick komma fram i alla fall någon gång.

För vad svarar man på något sådant? Hur förklarar man med rena, raka linjer att man inte längre kan vara den personen som man var när man växte upp, för... vem är det egentligen? Likadan hela livet? Och hur förklarar jag att samtidigt som jag föräldrats jättemycket är jag fortfarande precis samma?

För hon, den där gamla, underbara, verkar tro att jag förnekar min uppväxt, hatar den och stället jag kommer från, när det är den och det som gjort mig till den jag är. Jag skulle aldrig, aldrig vilja flytta tillbaka. Det är inte längre jag, jag skulle inte längre utvecklas. Men det betyder inte att jag inte längre älskar det som var.

Skulle jag flytta tillbaka skulle jag hämma mig själv, bli en morgontoffel, en ikeasoffa, ett gult platsförkläde. Och det är inte det att jag tror att de lever ett sämre liv eller är mer olyckliga än vad jag är, de lever bara en vardag som är helt olik min.

De förstår inte det där. Mig. Hur jag kan leva så långt ifrån mina föräldrar (ångestposten nummer ett: att mina föräldrar inte kommer att vardagshänga med mina barn, hämta dagis, äta kanelsnäcka, se mjölkmustasch), i en så stor stad. Hur jag kan vara lycklig här, att jag inte ska flytta hem igen. Hem. Hem?

Men hur tusan förklarar jag det?

Den där om det bästa tvåtusenåtta

Tisdagkväll och jag träffar mina tre andra damer i leken på Morfar Ginko, dricker öl, tittar på uteregn, pratar nyårsafton. Åh, säger jag, vi måste summera året, fast att det inte är slut, vi måste berätta vad det bästa varit i år, även om det inte är över! Och vi går bordet runt, och det de säger sammanfattar vem de är så himla bra.

Fröken Bon-Bon berättar om en dag hon haft när hon bodde i Frankrike i våras, när de åkte ut till en ö och gick runt och blev bruna på näsan och fick bondbränna på axlarna. Pratade franska hela dagen och plockade snäckor på stranden.

Fröken Finaste säger att hennes bästa 2008-grej var när hon gick sin dödskurs i Indien och upptäckte att döden var en naturlig följd av livet och inte något att vara rädd för. Fröken Kramåkarriär fnissar och säger att när Finaste precis hade kommit hem från Indien så kunde man säga till henne att vi ses imorgon, då blev Finaste sådär allvarlig i ansiktet och mumlade inte om jag dör i natt!

Fröken Kramåkarriär berättar att hennes bästa var när hon hade rott ett stort projekt i hamn, varpå hon grät en skvätt av utmaning, sen festade hela natten och lovade sig själv att inte göra en sån grej igen (vilket hon så klart gjorde).

Så vände de sig till mig och jag log snett. De log tillbaka och visste redan att det skulle vara något med Stolte mannen. Och jag ja-nickade och svarade att det nog var att vakna upp i Gdansk och vi äntligen hade semester tillsammans och halva Europa framför oss. Han var redan vakne och satt i fönstret och rökte och tittade ut över staden, svettig i nacken.

Vad är ert bästa 2008?

Den där om Jenny och ketaminet

Jag hade åkt självdestruktiv från Stockholm för att styrka och stärka mig själv, vara starka Jenny i ett annat land. Eller nja, det hade ju kanske inte börjat så, det började med att jag ville fly från all skit och allt dåligtmående. Så jag flydde till Mexiko, men självdestruktiviteten fick kompisar där nere i form av lilla trots, stora testa gränser och bästisen villvaratjugiettigen!

En kväll hade jag bråkat med killen jag blivit dödsförälskad i (dödsförälskad bortom kontroll, något jag aldrig känt varken före eller efter det, en sån dör konstig förälskelse som får en att göra allt, förlåta allt och skita i allt. En förälskelse som är djävligt skadlig för dig.) och blodet i mig rusade runt, runt. Tankarna flög virvelvind och hade han bett mig att hoppa så hade jag inte ens haft tid att fråga hur högt, innan jag gjort det. Bråket gick ut på att han inte kunde träffa mig längre, för att han var tvungen att koncentrera sig på sin andra flickvän (parantes två: i Mexiko är det ganska vanligt att ha två flickvänner samtidigt: en som man är kär i och en man har för framtiden, som är fin familjflicka och som man så småningom ska gifta sig med. Jag var definitivt inte alternativ två, eftersom jag var utlänning).

Så jag rusade och flydde bort från självdestruktivitet för att rusa rakt in i en relation där jag inte skulle kunna vinna i slutändan. Jag tänkte på honom konstant, hjärtat rusade på spansklektionen när jag visste att jag skulle träffa honom på eftermiddagen och jag skolkade när han hade sms:at. Kvällen när vi bråkat och han dumpat mig gick jag direkt fram till fransmännsklicken, för fransmännsklicken var de som hade de tyngsta drogerna. De smuslade inte ens med det, utan stoltserade med lsd, hasch, rohypnol, librium, stesolid, mogadon, valium och allas stora favorit kokain. Bad fransman nummer ett att ge mig något, vad som helst, ge mig nu!

Skölja ner med sprit och sen försvann jag. Trodde de andra, själv var jag helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men kunde inte röra mig ur fläcken. Det var harhjärna med ett hjärta som svämmade över alla kanter och jag pratade med dem, men de hörde inte. Jag skrek till dem att jag visst var medveten om vad som hände, vad som hade hänt, inte särskilt rädd för vad som skulle hända. Liten, liten , lutad mot en bil på en innergård utanför en svartklubb medan mina kompisar sprang omkring och frågade vem faen som hade gett mig något och vad det var. Fransmännen lyfte in mig i en bil, vägrade köra mig till sjukhuset, utan körde hem mig istället, medan jag satt i baksätet och sjöng för mig själv, utan att någon hörde mig och kittlade solrosorna på magen. Mina vänner satt runt om och oroade sig bortom månen och tillbaka.

De la mig i min säng och sen låg jag där och sjöng i tre timmar, för mig själv, utan att kunna röra mig eller kunna bli hörd. Efter tre timmar, ungefär fem på morgonen, kunde jag prata igen, på riktigt, så att folk hörde. Det var ingen som ville följa med mig ut och fortsätta festa.

Den där om Göteborg

Vi möts upp inne på Systembolaget och alla ser ut ungefär som vanligt, faller, eller om vi radar, in oss i våra roller, dem vi var då, nästan direkt. Vi, från Stockholm som bilat ner dagen innan, de som bor kvar i Studentstaden och de som bor i Göteborg. Det har hänt så många utropstecken sedan vi träffades sist, vi tio. Det är giftemål! och förlovningar! och bebisar i magar! och nya jobb! och ihopflyttande! och nya partners! och nya frisyrer!.

Och jag älskar dem allihopa, fast att vi, kanske inte, alla passar ihop. Vi har klistrats samman genom en utbildning, genom vin på onsdagskvällar, fester på lördagar, sit ups i universitetsgym, bakisföreläsningar, grupparbeten. Vi har känt varandra i fem år ganska exakt och vi vet hur vi ser ut när vi är sjömansfulla, bråk om vilken musik som ska spelas på förfesterna, och hur vi ser ut när vi precis har träffat någon ny och hur vi ser ut när vi precis blivit lämnade.

Nästa gång vi träffas så kommer det kanske finnas en bebis. Den första bebisen. Vår första bebis.

Den där om den rosa byxdressen

Innan jag ska ha fest blir jag alltid så där apnervös för att folk inte ska dyka upp, utan bara lurats och sagt att de kommer. Så innan den här festen så meddelade jag alla att

Så länge man inte kommer innan halv åtta så är jag nöjd med vad som! Helst inte heller typ efter tolv, för då kanske alla har gått ut. Fast då kanske min pojkvän är hemma istället. Då kanske ni får ligga, sånt vet man aldrig. Och sen blir det så tramsigt om en kommer halv åtta och alla andra nio, då blir jag nervös och börjar prata jättesnabbt. Vi kan väl säga att ni får komma mellan halv åtta och typ åtta?

Så jag tvingade en, som jag redan träffat, att komma innan alla andra, innan jag själv var klar. Ungefär tio minuter innan hon kom var jag naken och hade sex.

Men jag hade inte behövt vara nervös för alla var snälla och kom mellan halv åtta och åtta och till och med i grupper och jag blev fullast av alla först, efter att inte ha druckit sen midsommar. Så sen satt jag mest och mös och tittade på alla, som jag aldrig tidigare träffat, men som ändå liksom stämde överens med sina bloggar.

Klockan fyra gick jag och la mig, när de sista gått efter att ha åkt lite på min skateboard i trapphuset. Två timmar senare ringde väckarklockan och jag var så djävla, djävla bakis. Att vara gravid och bakfull samtidigt är inte något som jag vill göra om. Inte heller kräkas på Mc Donald's. Eller ner i havet. Eller på fullsatt gata.

Den där om vad som hänt sen sist

Alltså. Jag hinner faen inte med mitt liv, det bara åker förbi, som när man åker skitsnabbt på motorvägen och försöker titta på fartränderna.

Ett.) Jag har en pluggkris. Vi läser Foucault och Wendy Brown och jag är van vid att kunna grejerna, eller i alla fall förstå dem, men det här går inte in, det är för flummigt, men nu är det

Men bekännelsen är en ritual där subjektet som talar sammanfaller med utsagans ämne; det är också en ritual som utförs i ett maktförhållande, för man bekänner inte utan närvaro - åtminstone potentiell närvaro - av en partner som inte är vilken samtalspartner som helst utan den instans som kräver bekännelsen, tvingar till den, värderar den, ingriper för att döma, straffa, förlåta, försona; en ritual där sanningen leitimerar sig med det hinder och de motstånd den haft att övervinna för att formulera sig; en ritual slutligen där själva utsagan, oberoende av sina yttre följder, åstadkommer inre förändringar hos den som formulerar den: den oskyldigförklarar honom, den återlöser honom, den renar honom, den avlastar hans synder, den befriar honom, den lovar honom frälsning.
- Foucault 2002:79


Och obs: det där var EN mening! Jag klarar inte flummet, så vips, igår hoppade jag av, med typ fyra veckor kvar på min femåriga utbildning.

Två.) I tisdags jobbade jag, blev inkallad för att det var så mycket att göra. Helt plötsligt kommer fyra tv-gubbar och en liten tjej som var översminkad och sa att de var från fransk tv och ville ha med mig. Sminktjejen var skitkass på engelska så jag föreslog att vi kunde ta det på franska. Sämsta grejen jag kommit på sen jag näckade för en amerikansk resereporter. Jag kan ingen franska. De sa vad jag skulle säga och jag sa det. Jag kommer vara som en sån där som bryter skitkonstigt och folk kommer att garva åt i Frankrike. Jag tror även att jag bröt på spanska, vilket blir ännu märkligare.

Tre.) Stolte mannens mamma säger att hon är synsk och att Stolte mannen kommer att fria till mig på midsommarafton. Jag tror på den tesen, då han lovat att gifta sig med mig innan jag fyller trettio.

Fyra.) Jag har också övernaturliga förmågor, eller i alla fall speciella band till Stolte mannen, för i fredags när vi var och festade sa jag till min kompis Elin "titta nu, nu ska jag få Stolte mannen att titta på mig!". Sekunden efter tittade han på mig. Det var tufft och Elin skrattade åt oss.

Fem.) I helgen ska jag på bröllop. En av mina bästa vänner från Studentstaden har slagit till och jag är överlycklig över att få träffa alla, men lite spänd över hur de ska reagera över mig och Stolte mannen, som ju också gått i samma klass som alla vi kommer att träffa.

Sex.) Sen ska jag på kärleksresa till Berlin.

Sju.) Stolte mannen är kär i skräckfilmer och tvingar mig att sitta bredvid. Förra veckan såg vi Cloverfield. Sen dess har den inte lämnat mig ifred och jag kan inte bestämma mig för om det var för att den var bra eller för att jag fortfarande är skiträdd.

Det är vad som händer här. Plus att det är för mycket sol, jag får ångest och måste gå ut, inte sitta inne. Häpp!

Den där om påskafton

Jag har för höga klackar lite för stora skor. Läppar och naglar är lite för neont rosa och min klänning är en sån där kort och tajt som är poppis nu och som jag funderar på om man kan ha när man är tjugiåtta och inte längre arton. Ett litet hål på strumpbyxan och påskgodis i jackfickorna. Han tar fram en cigarett och jag frågar om jag får slå av den med min drinkpinne, som på film och han säger nej. Jag frågar igen och han säger okej, bara du inte slår mig på näsan! Jag vinglar till, slår till och träffar honom på näsan.

Han blir skittjurig och jag låtsas som om jag skiter i honom samtidigt som tårar bildas i magen på mig. Stänger porten bakom mig och går upp till de andra som skrikdansar till dåliga schlagers. Värdinnan far förbi med en trasa för ett tredje glas vin har spilts på vitmattan.

Han kommer upp och lägger en hand på min rumpa. Allt är redan glömt och jag ställer mig på hans fötter och vi dansar tillsammans medan han viskar i mitt öra hur vacker han tycker att jag är.

Den där om att ligga som en Robinsonö

Det var back in the day, jag hade precis flyttat till Stockholm för andra gången, för att stanna för evigt, vilket senare visade sig inte vara för evigt. Jag bodde i en tvåa med elspis, Svenssontapeter, orange inredning i köket och tjejkompis i rummet bredvid. Visserligen i tredje hand, men ändå okej centralt. Den där rivande frustrationen som bodde i mig då, som senare skulle leda till den värsta, och hittills den enda, depressionen jag haft, tvingade mig ut varje morgon för att springa ett varv runt Årstaviken. Varje förmiddag stod jag och väntade på t-banan och det kändes som om jag behövde skrika rakt ut, eller riva mig med naglarna över hela kroppen, för den där frustrationen gav inte vika, den petade på mig med en envishet jag tidigare aldrig mött.

Den våren fick min tjejkompis i rummet bredvid inte sitt studielån, eller sitt studiebidrag, för hon låg efter med kurser från terminen innan. Vi levde i perioder, från januari till april, på ett lån: mitt. För runt sjutusen skulle vi betala hyra och mat för två personer. Treåfem i månaden var.

Och nu, när jag har okej med pengar, så saknar jag den tiden lite. Vi sökte oss genom Stockholm, åkte ut till Skärholmen, snokade genom hyllor, i jakten på det perfekta priset. Blev uppfinningsrika. Fick ett blomkålshuvud att vara en hel vecka. Gjorde soppa på buljong. Gick på gratisgrejer. Drömde om mat. Vi kunde ligga som en hel Robinsonö och prata om lingonsylt och berg av köttfärslimpa, smörstekt färskpotatis med dill, vin.

Det var så djävla knapert. Vi hade verkligen inte råd med något annat än mat och hyra. Den tjugitredje varje månad hade vi en femma kvar att dela på och då kunde vi gå först till ICA sen Konsum, sist till Vivo för att försöka hitta det billigaste priset på lök, för att sedan göra soppa på det. Löksoppa. Mättar inte alls. Speciellt inte när man är ute och springer varje morgon, vilket gör att aptiten går i tak.

En gång var jag ute och handlade själv och var grymt djävla Robinsonsugen på en Japp. Alla kvitton från det jag köpte lades i en kruka i köket, så att hon kunde betala tillbaka sen, när hon fick pengar. Jag tog en Japp, men var tvungen att lägga en sån där stoppgrej mellan Jappen och mina andra varor, så att det inte skulle synas på kvittot att jag köpt det. Jag åt det på vägen hem och fick så nedrans dåligt samvete och ont i magen hela dagen.

I april fick hon hela terminens CSN retroaktivt. En klumpsumma. En hel del gick till mig. Vi satt på golvet i hennes rum och nästan grät av lycka. Och den kvällen åt vi köttfärslimpa och drack vin. Den godaste köttfärslimpan jag någonsin ätit.

Den där om blygheten

Jag svär över att bo med två killar, bankar på toadörren och undrar om han inte hört att killar ska ta kort tid på sig i duschen. En av mina killkompisar har superhypat ett band som ska spela på kvällen och jag är inte alls sugen. Skyller på magont, men han tror mig inte och tvingar med mig ut och jag gnäller på att jag inte kan dricka öl när jag äter medicin.

Jag kan inte gömma mig bakom alkoholen, är nykter för första gången på... sexton år (!) och försöker istället gömma mig bakom smink och min lugg. Kryper ihop när folk tittar på mig. Är inte van vid att se allt så tydligt, se hur folk tittar på mig, avläser mig. Går över golven med hårda klackar och sur min. Står i baren och beställer vatten och är noga att poängtera till kompis bredvid att jag äter medicin, inte är gravid, så att alla ska höra. Är omognare än någonsin. Är blygare än någonsin. Stockholm ler inte mot mig och jag suckar över kylan.

Klockan ett får jag nog och smiter. Halv två ringer kompis och undrar var jag är. Hemma svarar jag, ligger under två täcken och lyssnar på musik. Älskar att jag bor på fem minuters gångavstånd från stället vi var. Bara jag hemma och jag somnar till tystnaden.

Den där om att lipsilla

Jag har blivit en djävla lipsill. Tidigare var jag tuff och sådär äh, jag gråter aldrig, har inte gråtit på kanske tre år! Men nu... lipsill! Jag fattar inte var det kommer från, det är som om en fördämning har öppnats. Jag är liksom tjejen som aldrig gråter, som svär. Tjejen som är heltorr på begravningar och bröllop.



Det här är vad jag har gråtit åt den här veckan:

• Att min uppsats blir skitdålig.
  
• Att okej, man tycker alltid att ens uppsats är skitdålig, för att man är så inne i det, men min pojkvän tycker inte heller att den riktigt håller måttet. När jag säger att den (uppsatsen, den går under arbetsnamnet "Bajset") känns som en mellanstadieuppsats, så håller han med. Eller det skulle han nog inte riktigt våga, det är mer så att han inte INTE håller med.
  
• Att min handledare, min nya, inte svarar på mina mail.
• Att min handledare, min gamla, inte svarar på mina mail.
• Att Jane och Edward fick varandra tillslut, trots att hon kommer att få vara hans djävla unga sjuksyrra tills han dör.
• Att en av mina närmaste vänner satt ensam på nyår.
• Att min pojkvän tycker om mig så mycket.
• Att det står en julgran på Globen, det är fint.
• Att hundarna gråter när de blir räddade undan en storm på Animal Planet.
• Att flyktingar i P3:s dokumentär gjorde smörgåstårta i Irans flaggas mönster på öppet hus, men ingen kom och ville äta.
• Att jag saknar Finaste, som är i Indien.
  
• Att jag fick veta vad jag druckit på nyår (två liter finvin, sex flasköl, en cider med glitter, två och en halv champagneflaskor och konstiga drinkar).
• Nu, när jag sa till pojkvännen att jag gillade honom extra idag, för att jag varit så borta hela veckan, stressad och bajsig. Han svarade jag vet, men jag förstår. Och alltså, jag gråter inte åt att han förstår utan för att jag faktiskt varit bajsjobbig. Fan för att ha en pojkvän som är ärlig.
  

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om att det kan vara enkelt

Okej, berätta om honom! Är en av de första sakerna de säger när jag tumlar in, tjugifem minuter sen, skyller på snöstorm. För de som jag träffar kanske fyra gånger om året är fortfarande trygga, känner mig, har haft växande ben som växte bredvid mina, när vi satt fast vid höften på högstadiet, de vet vem jag är. Och jag ler och kan inte intele och säger jo... jag vettint och de tittar på varandra över vin och för mycket öl och skickar blickar till varandra, små paketblickar som om jag inte ser dem, jag ser dem klart och tydligt, för de har glömt att slå in de där blickarna i omslagspapper.

Han ser inte ut som en Jennykille. Han ser normal ut. Du brukar falla för... orginella killar! Och jag nickar och håller med men menar samtidigt att han är den ovanligaste vanliga kille jag träffat. Och luvor fälls upp och vantar tas på och i bilen får jag sitta mellanbak, för jag är minst och de fnissar i min nacke och kramar mit hand och ute är det kallt och snön viner, fast att det är Skåne och på Möllevångstorget diskuterar jag politik med en korkad kille som pluggar till lärare, behöver bara en liten dels tankeverksamhet när jag förklarar varför Pappa Persson lyckades bättre än lillebror R. Resten av hjärnan sonerar och sanerar lokalen.

Klockan blir tre och jag vänder mig till vän och säger att jag går nu och hon nickar och följer med mig till bilen och på vägen hem sjunger jag med, i duett med Bob Hund. För det kan vara enkelt, så här. Enkelt som det är. I en bil. Genom Skåne. Och fast att det blåser som faen genom hela landskapet, kallare här än i Stockholm, inget ivägen, samma vind kan blåsa från väst till öst utan att något finns i vägen: litet vindskydd Ale stenar, så ÄR jag ju från Skåne. Det är här jag ständigt kommer tillbaka att återkomma till och älska, kanske en liten stuga i framtiden? I framtiden.

Den där om FJORTON FÖREVIGT!

Alltså. Alltså!

Egentligen är jag apfull och klockan är 21:58, en måndagskväll, för det var så fint väder och jag var i parken med vänner och käkade glass (och dracktydligen för mycke) men hållå, jag är halvledig mañana - då får man vara full, fast inte om man är gravve - samtal hos gyn i fredags:

gyn: ser att du rökerganska mycke
jen: jo
gyn: det ska man inte göra om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: man vet aldri...
jen: jo!
gyn: sen dricker du för mycket
jen: nja... allt är relativt
gyn: det ska man inte om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: fast man vet aldrig...
jen: jo!

Hallå! Världen ( världen = gyn plus mmmmammma) emot mig. Vill att jag ska bli skittjock.

Och i söndag (tror att det var igår) så övade jag på att vara ensam. Lämnade mobilen hemma, cyklade till park, helt själv, lyssnade musik och läste bok ochkäkade enmanssushi. Skittråkigt. Fast ändå. Världens mest sociala person måste lära sig. Tydluigen.

Och idag på jobb (fick mitt jobb för att jag var så djävla internationell - bott i Tyskland och kan spanska och pratar brittiska(!)) hade jag hand om en ryss ("kan" såklart ryska med) och han "one adult" och jag tyckte att han sa "one idiot" så jag asgarvade i typ två minuter in his face. Inte jättepoppis. Sen kom en kändis och jag fnissade när jag informerade henne om saker. Men alltså. Jag tar mitt jobb på allvar. Säkert. Säkert! Kan grunden i tyska, spanska, engelska, svenska, italienska (eller okej, kör spanska och förstår deras ita), norska, finska. Jag är så djävla bra. På att låtsas och nicka. Man bara ler och säger si! yes! pizza! pasta! kitos! Fast helst inte på en gång.

I helgen (kan fylla på med anekdoter här i evighet) så var vi ute och jag tog med vännerna till världens sunkställe nummer två (nummer ett är Kvarnen). De (vännerna) ville önska musik. Jag sa lycka till. De spelade liksom Sommer of '69, technoverren. DJ:n: "tjejer... jag tror inte att det här är ert place". Som om vi inte visste. Det var liksom efter tre och vi var despo. Plus att de hade billig öl, som jag fick ännu billigare eftersom... jag vet inte.

Fatta stavfel i den här texten, till exempel här oven. Orkar inte byta. Ska fan gå och handla typ glass. Så att mitt bmi blir ashögt. Det ska man inte ha om man bvill bli gravve.