Den där om Pärlan

Hon hette Pärlan och var ständigt smutsig. Eller kanske mer skitig än smutsig? När jag tänker tillbaka på henne så känns det som om hon stod där i trädgården i ständigt regn. Hon gick fritt i trädgården. De flesta av oss var lite rädd för henne för hon var nidbilden av en sur ponny: hon bet och sparkades och hade säkert något farligt som hände i mitten också. Men jag var liten envis och älskade hästar så jag låg klistrad i utkanten av hennes synfält ändå.

Det var det närmaste en egen häst jag kunde få. Jag försökte få henne att gå efter mig i ett rep och jag försökte få henne att longera, alltid med en lång trädgren i handen, annars sprang hon in mot mig och bet mig i armen. Jag motade bort henne mer än vispade till med den där grenen. Pärlan med ständigt bakåtstrukna öron. Jenny i gröna stövlar som läckte och tjippade. Spring då Pärlan!

Men Pärlan ville inte springa. Hon ville inte att jag skulle rida på henne heller. Eller borsta henne. Hon stod i sin trädgård och alla vi klättrade i päronträden runt om henne och ibland fastnade man där uppe i trädet och skrek till någon av de andra att hjälp mig! Hjäääääälp mig, Pärlan vill inte gå bort! Hon stod där under trädet och tittade upp mot en och log under sin stripiga lugg. Visste att vi skulle få sitta där uppe så länge hon stod under.

Jag vet inte var Pärlan tog vägen, men en dag var hon borta. Några månader senare sålde de gården också.

Den där om en bebisarm

Johannas jordbävningshistoria får mig att komma ihåg min egen. Jag bodde i Mexico City, var utbytesstudent och av någon anledning kände jag alla de där tuffa på skolan, gick på de tuffa ställena, bland annat en svartklubb som en i skolan hade där jag och mina vänner fick lämna våra jackor och väskor bakom DJ-båset, dricka drinkar för fem kronor enlitersglasen och hånglade med alla de snorrika sista årseleverna (som jag ändå alltid var äldre än). Poliser kom och gick på det där stället. Kom in, fick en drink och en muta, gick ut.

Jag dejtade bland annat en presidentkanidats son, som var ganska mycket ett svin och innan jag började på universitetet fick jag höra rykten om att det fanns en stor trappa mitt på universitetet. Jag gick på ett privat universitet och för att komma in på detta var man tvungen att vara europé eller svinrik. Jag tror fortfarande inte att jag kan förstå hur rika dessa människor var. I alla fall: trappan. Längst upp i trappan fick man sitta om man var rikast, sen gick det ner och de som satt längst ner var bara rik. Hade en pappa som var regissör eller domare, eller liknande. Rasismen var som ett knytnäveslag i ansiktet och ju mer ljus du var i hyn desto högre rankades du. Jag frågade en gång en av alla killar jag dejtade om jag var lik en mexikan och han ifrågasatte varför jag ens ville smälta in.

Alla killar ville hänga med oss, för att vi var européer och nordligare amerikanare. Alla tjejer tittade snett på oss, ungefär halvvägs in i terminen, sen fick man bli kompis med dem med. Speciellt om man dejtade deras killkompisar. En av mina bästa kompisar dejtade en kille som hette Apollo, som döptes till detta då han föddes och det visade sig att han var gigantisk. Mexikanare är i normalfallet väldigt korta. Apollo var över två meter.

På halvterminsdagen, efter alla prov, var det samling i aulan och den utbytesstudent som ansågs ha bäst resultat skulle hålla tal. Jag och mina vänner satt längst bak och fnissade åt honom för att han hade så rolig spanska. USA-amerikanerna ansågs ha roligast spanska, sen var det ganska jämt bland asiater och européer, om man inte räknade med spanjorerna och fransmännen, som i princip redan pratade mexikanska.

I alla fall. Jordbävning.

Jag var hemma hos min norska kompis Lene som bodde med en fransyska, Morgan, som var skitsnygg och som bara pratade franska och spanska. Jag var lite rädd för henne. Och så bodde Lene även med en australiensare som jag inte minns namnet på, men han var rolig och ja, hans spanska var också lite underlig. De bodde i ett penthouse, längst upp, hela våningsplan tjugotre. Man kunde se hela Mexico City från de där fönstrena från golv till tak. Jag tyckte att det var läskigt, för högt upp, för stor chans att trilla ut.

Australiensaren hade denna kväll rullat världens största joint. Den var stor som en bebisarm, I kid you not. Under hela min Mexikoperiod hade jag hoppat på tåget och testat allt jag kunde testa: snabba bilar, snabba killar, snabba tjejer, sövningsmedel för hästar, piller, gräs, flytande form, pulver, höga höjder, smala utrymmen. Jag hade gjort slut med mitt ex sedan fyra år och ville flyga fritt. En bebisarmsjoint låg exakt på den stig jag ville vandra.

Så där satt vi i soffan, australienaren, tysta och buttra Morgan, fnissande Lene och jag. Den vandrade fram och tillbaka och man var tvungen att hålla i den med två händer för att den inte skulle brytas mitt sönder. Utanför fönstret hade vi hela Mexiko hela världen. Ljus och ljud och vi var högst. Så började det skaka. Australienaren skrek till oss att ställa oss i dörrkarmar och vi sprang till vars en. Alla utom Morgan som satt kvar och rökte. Hela byggnaden svajade och Lene svor över att bo längst upp i ett djävla fyrtorn. På riktigt svajade det. Hade jag inte varit så rädd hade jag låtit vhhiiiii-vwwwooooo-vhiiii. Samtidigt med rädslan kom fnittret. Jag satt i dörrkarmen mellan vardagsrummet och badrummet, svajade så jag inte kunde stå upp och fnittrade mig kissnödig. Försökte fråga om det inte var meningen att man skulle lägga sig i badkaret, men kom inte ihåg hur man sa byggnadsrör på spanska.

Lene satt mellan köket och vardagsrummet och skrek förlåt, att hon aldrig mer skulle röka en bebisarm. Australienaren skrek åt Morgan att söka skydd. Morgan satt kvar i soffan och rökte.

Sen slutade det plötsligt. Jag låg på golvet och fnissade. Lene satt mellan köket och vardagsrummet och svor åt mig. Australienaren satte sig hos Morgan och frågade om hon hållit bebisarmen brinnande. Det hade hon.

Den där om vad jag låg och tänkte på

Jag hade åkt nattåg alldeles själv genom en liten, liten del av Indien som skulle varit en stor del av Sverige. Jag hade kommit fram till Mumbai mitt i natten och tagit mig till flygplatsen, men inte blivit insläppt, för mitt flyg gick inte förrän på morgonen och då blev man inte insläppt på flygplatsen. Jag stod och stampade på gatan av frustration och längtan: jag ville hem till Stolte mannen, som jag bara hört på repiga och sönderklösta telefonlinjer i fyra veckors tid. Det var jävligt kallt och runt flygplatsen satt familjer vid brasor för att bli varma. Jag tänkte att jag har tre alternativ nu

ett) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp nu

två) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp i fem minuter, sen får jag inte bara ge upp så där

tre) jag tar en taxi och åker till dyrt jävla hotell sover en natt och åker till flygplatsen i morgon.

Jag valde tre. Bara det att några hotell klockan tre på natten inte fanns. Jag betalade och fick sova i taxin. Gubben satt utanför bilen när jag orossomnade. I framsätet när jag vaknade med panik i lungor mage hals. Han tittade på mig i backspegeln. Don't worry, miss, it's only four am.

Det kan ha varit en av de värsta nätterna i mitt liv. I dag minns jag det knappt, det har blivit en historia att berätta på fester, en sak att skriva om i bloggen. Något jag ligger och tänker att jag ska skriva om i min blogg när Stolte mannen kommer in i sovrummet och säger att Oslo har blivit bombat.

Den där om att ja, jag åt två olika efterrätter också.

Linn skriver om bergsmat i Italien och det får mig att minnas oktober 2007.

Oktober 2007 hade jag och Stolte mannen varit ihop på riktigt i tre månader. Vi var fnissigt nykära och jag vet inte hur, men jag fick med honom på en veckas bilande i Toscana. Det var en dag i Pisa, en dag i Florens, en dag i Milano, en dag i Siena, en dag i Verona, en dag i Bologna, inte en dag i Rom för det låg för långt bort.

Vi kom till Verona ungefär tio minuter innan de skulle stänga innergården till det hur där Juliet stod på balkongen och fluktade ner mot sin Romeo. Vi sprang in, Stolte mannen skrev på den nerklottrade vägen, Stolte mannen hjärtar Jenny, vi tittade på balkongen, vi trängdes med ett eller två gäng tonårskids, sen stängde de och vakter motade bort oss. Det var lördag och nästa dag skulle vi köra tillbaka till flygplats, tillbakaåka till Sverige.

Vi vandrade huvudgata mot bakgata. På huvudgata turistrestaurang efter turistrestaurang, inget vi ville ha. På bakgata Via Teatro Filarminico, 10 låg vårt paradis Ristorante "Il Cenacolo". Inne i lokalen satt enbart sådana där familjer som man tänker inte finns i Italien längre. Det var fastrar och mostrar och barn i vagn och barn vid bordet och fem generationer och alla var högljudda och runt alla bord satt det minst femton personer.

Förutom vid vårt bord, för där satt jag och Stolte mannen med stora ögon. Det fanns ingen meny, utan när vi satt oss fick vi in en vinflaska och några ord på italienska. Vi nickade och log och drack vin och log och tåflörtade och log. Så kom rätt ett in. Sen kom rätt två in. Sen kom rätt tre in. Och ungefär här funderade vi på om vi skulle beställa in mer vin samt hur många rätter vi skulle få in och hur vi skulle lägga upp matätandet: gå all in och äta upp allt på varje tallrik, eller äta lite av varje. Efter rätt sex började mitt tempo att lugna ner sig och jag kände att okej, nu finns det bara plats för efterrätt. Då kom pastarätt tre in. Efter pastarätt tre och på den tredje flaskan vin som bars in utan att vi bad om det började huvudrätterna komma. Jag minns knappt vad det var, men det var mycket. Efter den elfte rätten, en himla massa kort, Stolte mannens fjärde kan du fatta det här? Kan du? Jag fattar inte det här! trodde vi att det var slut.

Då kom efterrättsbuffén in.

Den där om åsna vs häst

När jag var sex år började jag rida på ridskola. Jag vet inte varför jag gjorde det eller vem som kom på idén att det var det jag borde göra som fritidssysselsättning, men det var där jag började. Sen tränade jag fotboll, innebandy, simning, aerobics och en jävla massa annat med ridning var det jag höll på med längst. I tolv år, eller så.

När jag var åtta år blev jag kär i Linus. Linus var vit och tjock och ingen ville rida på honom för han var lite trilsk och väldigt envis. Alla de andra barnen ville rida på Lotten, som gjorde som man sa till henne, men jag ville rida på Linus. Med Linus kunde man dra som man ville i munnen och var man och red ute, efter fälten, så kunde man galoppera jättesnabbt lite hur som, för det älskade Linus. Hans man flög och öronen stod rakt upp. Jag skumpade runt på hans rygg, höll fast mig i manen och skrattade så jag kiknade.

Så började vi hoppöva och Linus fick inte vara med för han ville inte hoppöva. Alla ville ha Lotten för Lotten hoppade när man sa hoppa. Jag sadlade Linus en gång, fast att min ridlärare hade sagt att jag skulle ha Ballerina, men Ballerina bets och jag var rädd för henne, så jag tog Linus istället. Min mamma har alltid sagt att jag är envis som en åsna och en åsna är envisare än en häst, även om det är Linus, så efter att ha trillat av en massa gånger och efter att Linus vägrat hoppa så fick jag honom att i alla fall springa över några pinnar på marken och sen hoppa över ett hinder som var trettio centimeter högt, även om det var meningen att vi skulle hoppa en metershinderna. Jag skrattade så jag kiknade. Linus gick bort och ställde sig i ett hörn med mig på ryggen och sen flyttade han inte sig därifrån på hela lektionen.

Den där om Axel

Axel och jag träffades när vi båda pluggade på ett universitet i södra Spanien. Han var lång, blond och mycket äldre än mig. Min mamma tyckte att han liknade en reseledare och på ett kort jag har sitter vi bredvid varandra i en trappa och kisar upp mot kameran. Jag gillar det där kortet, mest för att jag tycker att jag är snygg på det. Det hängde på en anslagstavla i mitt flickrum bredvid lappen med texten vi grät när vi föddes, nu vet vi varför tills jag städade ut det där rummet för några år sedan.

Axel var lite för snäll. Inte bara mot mig, utan mot alla. Men mot mig var det nog farligast, jag har alltid haft en personlighet som kan utnyttja snällhet till förbannelse. Jag är snällhetens ogräs, jag dödar allt jag kommer åt. Innan han hann ge mig handen hade jag redan tuggat mig upp till armbågen.

Han brukade komma hem till vår lägenhet, där jag bodde med fyra andra tjejer. Vi drack vin på balkongen, sen gick vi in på mitt rum och hade sex. Han sällhetsslickade mig alltid tills han blev jättesvettig. Jag tror varken han eller jag egentligen gillade hans obligatoriska snällslick, men han hade väl läst i Slitz att han var tvungen och det var inte obekvämt för mig, så jag lät honom hållas.

När jag reste hem från Spanien grät jag så jag trodde jag skulle gå sönder. Mina vänner kramade och sa att jag nog trodde att jag skulle träffa Axel i Sverige också. Jag drog in deras axeldoft i näsan och tänkte att det inte var honom jag skulle sakna.

Den där om att inte vilja ta medicin

Ta medicinen nu, så du får sova. Stolte mannen sticker fram en matsked hostmedicin mot min ihopknipta mun. Jag vill inte ha hostmedicinen för det står på etiketten att den påverkar hostcentrum i hjärnan. I min feberyra är jag envis och vill inte bli påverkad i mitt hostcentrum.

När jag var tre år behövde jag ta medicin för att mina trumhinnor växte åt fel håll. Jag vägrade. Egentligen ville jag ta medicinen för efteråt fick jag sån där god röd saft som Maud tre hus bort bjöd på när det var sommar och jag satt längst ut på hennes röda trästolar och drack snabbt snabbt för att det alltid hände något mer spännande bortom häcken och inte hos Maud som var gammal och konstnär.

Men jag var skitenvis på den tiden. 1983. Hade jag sagt att jag inte ville ha medicin ville jag inte ha medicin även om jag egentligen inte ville. Detta ledde senare till att jag fick en ful docka på Mallis när jag egentligen ville ha den grå katten med fyra ungar som rörde sig.

Mamma fick sätta sig över mig. Mina små pinnarmar slog henne mot låren innan hon la den under vaderna. Jag var fast. Pappa höll mitt huvud och tryckte ner medicinen i munnen på mig. Jag skrek och grät att JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!! Och mamma började gråta stora tårar som trillade ner på mina tårar och sa snälla snälla fina unge, du måste! och jag skrek JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!!

Vi var i badrummet. Jag minns den orangea mattan jag låg på. Den hade fransar. Om jag tittade till vänster så såg man under vårt vita badkar och alla tvålflaskor som trillat ner bakom det.

Jag vet inte hur det slutade med medicinen men mina öron blev aldrig riktigt bra. Det opererades in rör tills jag blev tretton då låste jag in mig på gästtoan med den obekväma toasitsen i tre timmar. Mamma ringde till sjukhuset och sa som det var. Och när jag var nitton och skulle flytta till London hade jag blivit 75% döv på vänsterörat, men jag vågade inte säga det till någon utom min bror. Då skvallrade han för mamma, fast att han lovat att inte göra det.

Den där om Bollnäs - Stockholm

Jag minns den där tågresan som genom ett rosa skimmer. Ett rosa kärleksskimmer. Han tjugotre jag ett år yngre. Vi hade snott åt oss en hel kupé. En egen kupé Bollnäs - Stockholm. Vi var på väg hem, han hem till Stockholm jag hem till Skåne. Jag har haft så många hem.

Jag hade träffat hans mamma för första gången. Där uppe levde vi ett annat liv ett annorlunda liv ett liv utan avstånd och distans. Vi andades annorlunda vi såg på varandra annorlunda. Hans händer kändes annorlunda de var mer smeksamma där. Hans händer var aldrig så krävande, så glupska, så givande så generösa så snåla så vill ha-iga som där.

Jag hade druckit för mycket vin som vanligt. Vi hade näckbadat och skojat om att vi inte var ensamma, att vi badade näck med Näcken. Dimman red sjön vildsint och det blåste i mitt hår som jag lagt över brösten, för jag trodde att jag var mer åtråvärd då.

Natten hade varit sovande och natten hade varit levande på samma gång. Bakom varje tall sov en räv bakom varje buske viskade vätter.

Han kupade ett av mina bröst i en hand som krävde ville ha. Han lyfte mig uppåt så mycket längre än vad jag är. Jag slingrade mina ben runt hans midja. Bakom varje buske sov en räv, men alla andra tittade på.

Den där om Richards tröja

Jag sitter på bänken utanför skolans kiosk, vid ett sånt där bord som har plats för sex personer. Jag har vita jeans och den där blå tröjan som Richard L också har. En blå, tjock polotröja som jag ibland tar på mig fast att den fortfarande är våt efter att ha blivit tvättad, när jag vet att jag ska på en fotbollsmatch där Richard L också kommer vara. Jag tänker att han ska se att vi har likadana tröjor, le mot mig och sen kommer vi att vara kära. Jag har en vit likadan. De är från JC. Den vita använder jag inte lika mycket, för en sådan har inte Richard L.

Det snöar ute och jag har cyklat till skolan. Jag sladdade och ramlade utanför ICA. Jag ropade till och började nästan att gråta för jag blev rädd. Det var bara en korp som såg mig.

Jag reser mig från bänken. Det är blod på stolen. Jag hatar att ha mens. Jag har haft mens i tre år och använder fortfarande papper, vågar inte berätta för mamma. I skolan tar jag det där tjocka pappret. Flera stycken på lager. Nu har det blött genom. Jag gnider rumpan mot bänken, sneglar ner. Det har försvunnit. Nu måste jag snabbgå in på toa hoppas att ingen ser mig undersöka skadan kanske gå till skolsyster och säga att jag har huvudvärk och gå hem.

En gång hade Emma i sjuan vita jeans och mens som blött genom. Det var ingen som sa till henne på hela rasten och hon gick runt utan att veta tills jag sa till henne. Folk minns fortfarande. Kommer det här också synas kommer jag att komma ihåg det här minst tills jag är trettioett.

På toaletten ser jag att det syns. Mycket. Jag tar min Richardtröja runt midjan och går bort till skolsköterskan och säger att jag har ont i huvudet. Hon sjukanmäler mig och jag cyklar hem.

Den där om bikinin

När jag var elvatolv var jag extremt medveten om att jag hade bröst. Eller jag hade väl inte, men började få. Det känns nu i efterhand som om de var ständigt vita, ömsom mjuka ömsom hårda och det pinsammaste i världen. På gympan hade jag inte börjat använda sportbh ännu och varje gång jag sprang förbi Daniel så smygtittade han inte alls utan stirrade ohämmat och flinade så djävla fult. Då ångrade jag att jag varit tillsammans med honom i ettan.

På semester på Rhodos hoppade jag i havet från trampbåten och när jag skulle upp igen så trillade min bikinitopp av. Jag har bilder från den resan. Jag står med en rinnglass i en hand, håret så där otämjt som det var på den tiden, det var liksom som om det ständigt flög in i munnen och ögonen på mig. På mig har jag en rosa bikini och brösten sitter halvutslagna över min mage som liksom står och vinglar mellan att vilja vara bebistrind och vuxensmal. I alla fall så trillade min bikini av och min bror, då nioårsretig pekade och retade mig hela resan.

Det var det värsta som kunde hänt mig. Ja, det och att bikinitrosorna åkt av.

Den där om vad som hände med Lenas häst

Vi tyckte att vi var häftiga i ett par år till: gick med runt med för många för i fickorna: för korta kjolar, för höga klackar, för tajta jeans, för lite i huvudet, för många känslor som la sig på varandra och bredvid varandra i hjärtat. På kemin fick jag dåligt betyg. På matten fick jag dåligt betyg. I geografin fick vi sitta på bänkarna och min lärare sa till mig att jag inte fick få dåligt betyg.

Laura var, eller om hon blev, en sån som bar runt på luktsuddis i ett pennskrin av plåt. Jag bar också runt på ett pennskrin, men det var mest för att man kunde gömma fusklappar i det. Lena hade inget pennskrin. Laura gick på bästa matten och bästa engelskan och var stolt över sitt namn, det fanns tanke bakom det och hennes föräldrar hade velat att hon skulle vara speciell.

Lena var liksom bara Lena och det var ingen som frågade varför hon hette så.

Vi började gymnasiet. Jag började på samma skola som Laura, men jag pratade aldrig med henne trots att vi bott i samma rum på klassresan i nian. Lena började på en annan skola. Jag tror inte att hon hade kvar sin häst, jag vet inte vad som hände med den.

Jag vet inte heller vad som hände med Lena. Det gick rykten om att hon gifte sig och skaffade barn, flyttade ut på landet med sin gnälliga röst. Jag vet inte. Jag vet inte.

Den där om Lenas häst

Vi hade precis börjat högstadiet och vi smög runt och nosade som kattungar, småsjuor, medan tuffkillarna i nian stod och pissade revir i varje hörn på skolan: mellan hemkunskapssalen och kemisalen, utanför träslöjden, vid skåpen, de blå.

Jag träffade Lena, hon var från landet. Det riktiga landet, där de hade grisar och kor. Och höns. Lena hade en häst och var kompis med Laura. Laura var blond och lockhårig och hade långa ögonfransar som hon dubbelblinkade med, som om hon redan visste hur man skulle göra när niorna tittade åt ens håll. Lena var inte blond och hade inte änglalockar eller blinkögonfransar. Lena hade hår som var en färg så där som det ser smutsigt ut. Eller så var det smutsigt. Hon var några kilo över fjortonårsokej. Hon bar stickade tröjor och en tuff tröja från JC. Den hade hon så ofta att hon luktade svett. Svettlena. Tänk er att ha en tröja från JC, komma från landet och ha hår som ser smutsigt ut.

Men hon hade i alla fall en häst. En nordsvensk snäll en som tittade på en under Lauraögonfransar och blåste en nätt i nacken när man bjöd på gräs. Jag blev kompis med Lena för att hon hade en häst. Jag förstod inte vad hennes mamma sa för hon kom från Polen och bjöd på äcklig mat. För att komma hem till Lena var man tvungen att åka skolbuss, som jag blev åksjuk på. Sen fick man äcklig mat och till efterrätt, när man tittade på tv fick man ett tredjedels paket GB med blandfärg: grön – rosa – vit. Jag gillade grön mest. Jag orkade aldrig äta upp all min glass, jag åt lite grön och lite rosa, sen åt Lena upp mitt också. Hon åt tvåtredjedelar GB-paket varje gång jag var där.

Vi skrattade och jag berättade att jag var kär i David och hon var kär i Peter, det var liksom så det var, som om på schema: man skulle gilla David och Peter. Sen red jag på Lenas häst medan hon ställde upp hinder. När jag inte red på hästen red Lena på den och jag ställde upp hinder och blåste varmblås på mina händer.

Sen började vi åttan och Laura ville inte sitta i samma bänkrad som Lena längre. Hon flyttade bak till Eva och Anna. Jag satt inte i samma bänkrad som Lena från början, så jag behövde inte flytta. Nu satt Lena så här: Lena – ledig stol – ledig stol. Längst fram.

Sen kom våren, jag blev tuff och den första jag slog var Lena.

Den där om att efteråt så berättade han att det där var hans svåraste ögonblick

Ex-M som jag har lagt in i X-files msn-pratar med mig och jag minns vår sista resa.

Jag som låg inne i vårt rum läste bok, han som la sig bredvid, försökte få mig att prata med honom, höra vad han sa, vad han sa utan att behöva säga det. Han smekte mig över kinden som inte längre tillhörde honom. Han smekte mig över magen och hans händer som liksom hört hemma där, körde välkända vägar genom bröst, över höfter och revben, men som om någon byggt om vägen du kört hundratusen gånger.

Tårar som brände sönder ögonvrår och händer som inte längre flätade. Han som tryckte sig mot mig och jag som tryckte mig mot väggen.

I det där rummet. Han ville ha mig. Jag ville inte ha honom, aldrig mer igen. Hans trevande händer över min kropp. Och när han inte längre kände igen vägarna över min kropp började han vandra över sin egen. Göra sig själv kåt. Jag kände hans stånd utan att se eller känna det. Hans fingrar pekfingervals över sin kuk. Andas tyngre.

Jag reste mig upp och gick.

Den där om fredagsmys

När jag var lite mindre kanske elva, fast elva med ett frågetecken, ni vet grejen: fräknig, fast ganska blek. Läste bok efter bok efter bok efter bok: hade precis gått från barn- till vuxenavdelningen på biblioteket och hela världen hade öppnats framför mig. Barnögonfransarna kvar och även de ihopväxta ögonbrynen.

Petra hade precis fått Bryan Adams lp-singel Everything I do - I'll do it for you i present. Hon septemberfyller år, så antagligen rödlöv utanför andra våningsfönster, utan eller med vant?väder. Vi stod i hennes rum och Sandra var med. Sandra var alltid med. Vi var tre och vi dansade om och om igen till Bryan. Den som blev över fick dansa med Petras stora nalle. Jag hade att dansa med den där nallen, ville hellre dansa tjejdans med Petra eller Sandra.

Ikväll har jag dansat tryckare till Bryan i vardagsrummet med Stolte mannen. Han ville ha sina armar övers. Det ville jag med. Han fick halva låten, sen blev det jag. Det är bra att den där låten är så lång. Tänk om jag hade vetat det när jag var elva år.

Den där om Nuala

Jag vet inte varför, men just nu sitter jag och tänker på Nuala O'Connor. Nuala och jag ihop bodde i Mexiko. Hon var irländsk och så där som jag tänker att irländare är: fördjävla galen duktig på att supa kunde dansa riverdance hade fem andra systrar kom från landet spottade i handen gick i kort kjol svor som en sotare. Washfamily: släng dig i nån djävla vägg. Nuala var en parodi på en irländare. Mer irländare än vad som var möjligt.

Under den första månaden jag kände henne fattade jag inte ett skit av vad hon faktiskt sa när hon pratade engelska. Ibland frågade jag, ibland log jag och nickade på huvudet. Sen började jag hänga med i alla yer, enuf och djävla piratspråk.

Med Nuala var det aldrig lugnt. Man kunde planera att åka en sväng till ett museum och hamnade på en efterfest på museumets tak tretton timmar senare. Eller så kunde man börja prata om hur små penisar alla mexikanare hade och en stund senare hade hon hittat en kille välhängd som en elefantsnabel, som hon tvingade oss att sniffa kokain från.

En amerikan som jag kände var väldigt fascinerad av Nuala. Jag presenterade dem för varandra och en timme senare hade hon supit honom (två meter långt, en väldig massa kilo, amerikansk fotbollsspelare från Missouri där de inte gjorde annat än spela football och dricka öl vid floden) redlös.

Efter Mexiko åkte Nuala till Hong-Kong för att plugga vidare. Just nu är hon i Australien och på Facebook ser jag att hon precis hoppat fallskärm. Skulle jag träffa henne idag skulle jag antagligen inte fatta ett ord av vad hon faktiskt sa. En timme senare hade jag säkert haft en helkroppstatuering och varit i Paris.

Den där om att jag undrar hur de minns mig

Vi står på ett smockat Debban Slussen och hela dagen har jag varit en av grabbarna med grabbarna: sju stycken längre än mig på Gröna Lund och sjukampat. Druckit en förbannad mängd öl och shottat vodka. Jag, hälften så stor som dem, försökte hålla samma tempo och antagligen är det därför jag kommit sist även om jag hatar att komma sist (låg plats tre hela vägen genom, fram till luftgevären som var alldeles för stora för mina armar).

Vi står på ett smockat Debban Slussen och grabbarna står runt mig öl i handen blicken mot de där mörkhåriga där borta, ni ser? När någon av dem berättar att han låg med hångelMaria i helgen. Say what? säger jag. Och någon av dem berättar att hångelMaria var hon som hånglade med alla på högstadiet. Den lätta, som var fullast, inte tänkte sig för. Jag frågar någon av dem hur mycket han tänkte sig för.

På högstadiet.

Så jag fylleskäller på någon av dem i en kvart tills han ser skamsen ut och jag vänder på klacken och går bort till Stolte mannen, borrar in min näsa i hans lukt och tänker att någonstans i Skåne finns det någon av dem som tänker på mig som hångelJenny.

Den där om att inte klara av att förlora mot sig själv

Stolte mannen frågar mig om mina kompisar hemifrån. Hemifrån Skåne, de som han ska träffa för första gången i sommar. Och jag självklartberättar för honom hur de brukade vara, som de fortfarande är inuti mig fast att det är många år sedan jag vardagsumgicks med dem.

Så kommer vi till andra Jenny. Andra Jenny och jag var de där två tjejerna som hängde alltid alltid, inte helt olika från de där två småtjejerna i filmen De ofrivilliga. Djävligt jobbiga, helt enkelt. Vi gjorde det som alla andra tjejer i fjortonårsåldern gör: blev fulla på tyskutköpt mellanöl från macken samt blandning av whiskey, äppellikör och vin. Tog på oss för korta kjolar. Rakade underhåret, men inte det övre på skallen så att det bara syntes om man hade håret uppsatt. Vi blev våldtagna på valborg och uppkallade på scenen för att sjunga karaoke.

Våra ögon var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Vi var bästa vänner.

Vi var så klart för bra vänner. Vi började tävla om allt: vem som var starkast, mest, bäst. Vi brottades fysiskt, verbalt, psykiskt. Vi började mobba varandra istället för andra. Vi stod på de där klipporna och skrek åt varandra att ÄR DET SÅ HÄR DET SKA VARA ATT VARA FJORTON DET ÄR SÅDJÄVLAJOBBIGT VAR SKA VI TA VÄGEN? VI HAR BARA VARANDRA, MEN JAG KAN INTE LEVA MED DIG OCH JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG, VARFÖR KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VINNA MOT DIG, FÖR JAG KLARAR INTE AV ATT FÖRLORA MOT MIG SJÄLV?

Så vi började hata varandra istället. Vårt kompisgäng valde sida eller valde att inte välja sida och det blev ska du på den festen? Okej, jag säger till andra Jenny att du kommer, så att hon inte kommer. Men vårt lilla samhälle var så himla litet att vi inte fick plats där båda två, kunde inte trippa runt bredvid varandra, så hon valde andra vänner.

Det blev uppochner och vi tassade hat i flera år. Sen började vi på gymnasiet: olika klasser och hon fick barn med någon som hamnade i fängelse, eller jag vet inte men det var det jag hörde och jag flyttade till London och kom hem och en dag sprang vi på varandra, jag med ny kille och hon sa hej i affären och jag pussade henne på kinden: förvånad mer över mig själv, osäkersteltärdetsålätt?såhärdetskavara?. Nu är vi uppvuxna och gör som uppväxna människor gör: lägger till varandra som vänner på Facebook

Den där om att göra en egon

Egon gjorde det, så jag tänkte att jag inte skulle vara sämre att ickelista. Har dock inte stannat i Stockholm alla år, men här är mina juni:

2ooo.) Jag bodde i London och jobbade som barnflicka, det sprang omkring rävar i vår trädgård och jag var ute varje kväll och gick sedan upp klockan sju varje morgon för att lämna barn på dagis och skola. Gick hem igen och sov. Hade varit tjugi i fyra månader och av någon konstig anledning inte varit bakis förrän jag fyllde just tjugi. Ungefär i juni åkte en av mina kompisar där hem till Sverige och vi hade en helkväll ute där jag hånglade med extremt mycket människor, antagligen det största antalet jag någonsin hånglat med på en kväll. En kille tog med mig in på toan och jag petade honom på snoppen, men sprang sen ut till de andra igen.

2oo1.) Jag bodde i Spanien och i juni började det bli riktigt varmt. Brydde mig inte riktigt om att gå till universitetet om dagarna, utan stannade hemma och låg på taket och solade naken eller åkte till stranden och badade i smutsigt vatten. Kom hem från Spanien med ett skitdåligt betyg och en närvarostatistik som var precis på gränsen för att CSN skulle klaga.

2oo2.) På en resa till Prag ville en klasskompis hångla och jag kom på att jag var kär i killen jag bodde med på den tiden - M. Ringde hem till honom, men han svarade inte för han var ute och festade och följde med en tjej hem den kvällen. När jag kom hem från Prag skrev jag en lapp till honom. Jag tror att jag är kär i dig. Sen kysstes vi och jag upptäkte att han inte var särskilt duktig på det, men höll ändå fast vid honom i några år. Den hösten åkte han till södra Afrika och reste runt i flera månader utan mig.

2oo3.) Jag och M hade flyttat ihop igen efter att han kommit hem från södra Afrika och jag gick arbetslös och hade min första och enda panikattack. Kunde inte andas och trodde att jag var på väg att dö. På riktigt. Nu dör jag! var typ det enda jag fick fram i skallen. Jag dog inte, utan hade en nykärsommar och cyklade runt med fräknar på näsan.

2oo4.) Jag var tvungen att flytta hem till mina föräldrar i Skåne och jobba, för att ha råd med sommaren. M bodde i Studentstaden och jobbade och vi sågs knappt. Jag trivdes inte alls med mitt liv, längtade efter M och bråkade med min mamma.

2oo5.) Jag flyttade med M till Stockholm över sommaren och en av de första dagarna i juni berättade han att han ville att vi skulle ha en paus. Vi stod i badrummet för att hans rumskompis inte skulle höra mig gråta. Sen skulle vi bo ihop hela sommaren. Den sista sommaren. Så i augusti klev jag på tåget med vetskapen om att det inte var vi längre. Jag vägrade prata med honom på telefon hela den hösten. På julafton ringde jag honom, hade tänkt på det samtalet hela hösten. På nyårsafton var jag otrogen, om man nu kan vara otrogen när man har paus.

2oo6.) I juni bodde jag med en kompis i en lägenhet i Stockholm, var världens lättaste samtidigt som jag var världens tyngsta. Jag var fri, men extremt, extremt deppad. Valde att lösa det hela genom att flytta till Mexico City, vilket visade sig vara ett smart drag. I juni sprang jag en halvmil om dagen för det kändes som om jag skulle sprängas annars.

2oo7.) Herre Gud var jag var nykär juni o7. Kunde inte tänka på något annat. Inte vara med någon annan. Stolte mannen var allt. Jobbade på midsommar och han ringde mig mitt i natten, när jag satt på jobbet och jag log så det gjorde ont i kinderna. Det här var en helt annan kärlek än den med M. Den här var större, världsstor, barnsligare, hade inga gränser, djupare, rödare. Det var som om varje liten del av mig var kär. Hade man tagit en bit hud från mitt ben eller en bit av min nagel och tittat på den med mikroskop hade den bultat rött av kärlek.

2oo8.) Dagen innan midsommar fick jag och Stolte mannen reda på att vi var gravida, efter att jag hade kissat på en sticka i hans vindsvåning på Götgatan. Jag lycklighetsgrät som snabbt övergick till olycklighetsgråt. Världens finaste ärta skulle kunna bli världens mest älskade unge, men det var liksom inte dags. Vi var fortfarande så där förbannat kära och inte klara med varandra än. Lilla ärtans mamma hade inte fått tillräckligt mycket ensamtid med lilla ärtans pappa då.

2oo9.) Tre dagar har gått och jag har fått reda på att jag har stressmage och är därför hemma för att vila upp mig. Stressmage, tänker jag, det har bara 42-åriga mammor som röker för mycket och inte är nöjda med livet. Ingen mer övertid för min del. Sommaren 2oo9 kommer att bli den bästa någonsin, för jag ska få BETALD SEMESTER första gången någonsin. Det är helt galet.

Den där om trettiofem saker om mig fast att det ska vara hunra, men det hinner jag inte just nu för jag ska äta våfflor

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna, dessutom inte göra det top noch för att man snor med en gammal text från 2007:

Två.) En av mina största fasor är att min pojkvän ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min pojkvän ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Förra helgen när mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl förra fredagen.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Trettiofem.) Anonyms kommentar på förra inlägget fick mig att gråta.

Gammal text från 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om att leva på 3.5oo

Jag är skitrik. För första gången i mitt liv har jag egna pengar och mycket av dem. Och det är obehagligt, det är som om de inte är mina, jag vet inte vad jag ska göra av dem. Har lyxshoppat, betalt allt jag behövt betala, har sparat och har ändå över 1o.ooo kvar. Jag har varit fattig student så länge att jag inte vet hur det fungerar, nervösfingrar på mitt visakort och minns 2oo5.

Våren 2oo5 hade jag precis flyttat ihop med en av mina bästa kompisar som också var min pojkväns tvillingsyster. Vi bodde i en billig andra handstvåa i Årsta och stövlade genom snö som blev tö som blev sommar och hela den tiden levde vi på mitt csnlån, då hennes brunnit inne för att hon inte hade klarat alla sina kurser föregående år. 7ooo:- på två pers i månaden.

Vi gick och vände varor och köpte en gul lök som vi gjorde soppa på och cyklade ut till Ikea och tog gratis blyertspennor som vi använde på våra föreläsningar. Gick överallt, dit vi skulle. Återanvände tepåsarna och pratade om mat som vi längtade efter.

I juni det året fick hon hela terminens csn retroaktivt. Hon gick till Bolaget och köpte ett vin för 1oo:- som vi drack upp den kvällen tillsammans med mörk choklad från Ghana. Sen låg vi på hennes säng och salongsfnittrade till tonerna av Nina Simone.

Dagens musikklipp ogillar min pojkvän, jag älskar att de tar i så in åt helvete, utan att skämmas.