Den där om Lenas häst

Vi hade precis börjat högstadiet och vi smög runt och nosade som kattungar, småsjuor, medan tuffkillarna i nian stod och pissade revir i varje hörn på skolan: mellan hemkunskapssalen och kemisalen, utanför träslöjden, vid skåpen, de blå.

Jag träffade Lena, hon var från landet. Det riktiga landet, där de hade grisar och kor. Och höns. Lena hade en häst och var kompis med Laura. Laura var blond och lockhårig och hade långa ögonfransar som hon dubbelblinkade med, som om hon redan visste hur man skulle göra när niorna tittade åt ens håll. Lena var inte blond och hade inte änglalockar eller blinkögonfransar. Lena hade hår som var en färg så där som det ser smutsigt ut. Eller så var det smutsigt. Hon var några kilo över fjortonårsokej. Hon bar stickade tröjor och en tuff tröja från JC. Den hade hon så ofta att hon luktade svett. Svettlena. Tänk er att ha en tröja från JC, komma från landet och ha hår som ser smutsigt ut.

Men hon hade i alla fall en häst. En nordsvensk snäll en som tittade på en under Lauraögonfransar och blåste en nätt i nacken när man bjöd på gräs. Jag blev kompis med Lena för att hon hade en häst. Jag förstod inte vad hennes mamma sa för hon kom från Polen och bjöd på äcklig mat. För att komma hem till Lena var man tvungen att åka skolbuss, som jag blev åksjuk på. Sen fick man äcklig mat och till efterrätt, när man tittade på tv fick man ett tredjedels paket GB med blandfärg: grön – rosa – vit. Jag gillade grön mest. Jag orkade aldrig äta upp all min glass, jag åt lite grön och lite rosa, sen åt Lena upp mitt också. Hon åt tvåtredjedelar GB-paket varje gång jag var där.

Vi skrattade och jag berättade att jag var kär i David och hon var kär i Peter, det var liksom så det var, som om på schema: man skulle gilla David och Peter. Sen red jag på Lenas häst medan hon ställde upp hinder. När jag inte red på hästen red Lena på den och jag ställde upp hinder och blåste varmblås på mina händer.

Sen började vi åttan och Laura ville inte sitta i samma bänkrad som Lena längre. Hon flyttade bak till Eva och Anna. Jag satt inte i samma bänkrad som Lena från början, så jag behövde inte flytta. Nu satt Lena så här: Lena – ledig stol – ledig stol. Längst fram.

Sen kom våren, jag blev tuff och den första jag slog var Lena.