30 oktober 2012

Den där om skådespelare/skådespelerskor

Nu ska jag lista mina tio favoritskådisar som är män och mina tio som är kvinnor. Men jag har faktiskt inga. Jag fattar ju när folk är duktiga på det de gör och jag fattar ju när de är heta som fasen, men inte så att jag vill se en film bara för att en skådespelare/skådespelerska är med. Vill dock se få filmer där Anne Hathaway är med, för henne klarar jag inte riktigt av. Klarar ej heller av Mikael Nyqvist något vidare.

Vi kör så här i stället, av de tio där nere, vilken hade ni helst:

Velat ha som granne
Legat med
Varit gift med
Haft ihjäl
Ätit mat som denne lagat
Varit bästis med
Sett en film där denne var skådespelare/skådespelerska i
Haft som ungdomskärlek
Haft som personlig tränare
Om denne skulle kräkas på din matta så skulle du tänka jaja, det är ju trots allt XX (alltså personens namn).

Anne Hathaway
Mikael Nyqvist
Mads Mikkelsen
Clark Gable
Gael García Bernal
Uma Thurman
Helena Bonham Carter
Ryan Gosling
Maggie Gyllenhaal
Bruce Willis
Christina Applegate

29 oktober 2012

Den där om mina favoritböcker

Skoja min doja en sån svår fråga! Fast ändå lätt, eftersom jag har svarat på den här cirka tre miljoner gånger. För mig är det konstigt att att kolla på topplistan över lästa böcker. Ta nu, till exempel, går jag in på bokus.se så ligger följande två böcker i topp på försäljningslistan:
E L James - Femtio nyanser av mörker
E L James - Femtio nyanser av honom.

Nu har jag i och för sig inte läst skiten, men jag kallar det skit ändå. Tänk om alla dessa människor som köper det här istället hade köpt något som var bra på riktigt. Och ja, de här böckerna är väl kul som omväxling, men läser folk dem som omväxling eller som enda böckerna de läser på hela året?

För övrigt är jag en hej, gör precis som du vill så länge du inte skadar någon-människa.

Mina favoritböcker var det ja. Topp tio (utan en sån där ordning):

1.) Cormac McCarthy - The Road
2.) Harper Lee - To Kill a Mockingbird
3.) Audrey Niffenegger - The Time Traveler's Wife
4.) Jonathan Safran Foer - Extremely loud & incredibly close
5.) Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad-serien
6.) James Frey - Bright Shiny Morning
7.) Yann Martel - Life of Pi
8.) Khaled Hosseinis böcker
9.) Chimamanda Ngozi Adichies böcker
10.) Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam
10.) Louis De Bernières - Captain Corellis Mandolin
10.) Gellert Tamas - Lasermannen
10.) Emily Brontë - Wuthering heights

Den där om att halvera listan

Jag hinner inte längre med livet. I livet ingår att läsa bloggar och jag har därför bestämt mig för att försöka halvera det antal jag läser. Först åker nog de där storbloggarna som jag inte hinner läsa på ett par veckor och helt plötsligt har jag tjugo+ olästa inlägg och trycker på "markera alla som lästa". 

Om ni tycker att jag är dålig på att kommentera på era bloggar så kan det bero på:
a.) jag hinner inte
b.) ni är blockerade på mitt jobb för att mitt jobb tror att ni bara skriver om knark och sex (detta gäller bland annat dig, Mirijam!).

Vi får se om jag hinner med mina bloggkärlekar nu, när jag väljer bort att läsa om trams (mode och husmorstips) och istället ger er andra hela den uppmärksamhet som ni faktiskt förtjänar.


28 oktober 2012

Den där om mina favoriträtter

Jag ber om ursäkt å denna listans vägnar, den är inte precis världsrolig. Jag ska alltså nu berätta om mina tio favoriträtter. Så fantastiskt tråkigt. Vem fasen vill läsa om att jag gillar kyckling curry och att jag fick det varje födelsedag när jag var liten? Jag tror att jag istället listar restauranger ni bör besöka, det tycker i alla fall jag är roligare att skriva om.

STOCKHOLM
Pelikan. På pelikan ska ni äta världens godaste köttbullar. De är även världens största.
Peppar. Peppar har kanske inte världens godaste mat, men är en kul restaurang.
La vecchia signora. Är en av mina favoritrestauranger någonsin.
Chez Betty. Är en annan favoritrestaurang som är liten och finfin.

ISLAND
Fishmarket.Där ska ni äta laxen, för det är det bästa jag ätit i hela mitt liv.

NYC
Fette sau. Hypad restaurang med dvd-brasa och pek-kött.
Spotted Pig. Stället är helt okej, men den har en stjärna i Guiden och roliga pommes.

MEXIKO
Gå till valfritt tacoställe på gatan. Inget fancysmancy, utan så skitigt som möjligt. Där kommer du att hitta de bästa tacosen någonsin.

Fast bäst mat får jag nog ändå faktiskt av min man.
.

27 oktober 2012

Den där om tio månader

Hej Fimpen,

du är nu tio månader och om två månader har du varit ute hos oss i ett helt år. När vi var hos läkaren för att kolla upp om du är som du ska vara när du är tio månader så var du A-okey. Du väger runt åtta kilo och är 76 centimeter lång. Du kunde greppa två klossar på samma gång och du kan stå.

Du älskar fortfarande att bada och vatten. Hör du att duschen är igång så släpper du det du har i händerna och ruskryper bort till duschen. Ofta får vi sällskap av en påklädd Fimp i den där duschen. I morse fick din pappa sova lite längre och du och jag duschade ihop, sen blev du skittjurig när jag stängde av vattnet. Du är världsbra, men det finns alltid saker som går att förbättra. Till exempel när du vaknar. Du vaknar numera klockan fem och det är väl inte direkt någon tid som varken jag eller din pappa är speciellt bekväma med. Någon gång ibland kan du tycka att det är kul att vakna ännu tidigare och då är du uppe och slarvar vid fyra. Så när jag skriver nästa brev till dig, när du är elva månader, då vill jag gärna hojta om att du sover till nio, ska vi säga så?

Du är ett väldigt väluppfostrat barn. Vi har ingen aning om hur det gick till, men om vi säger till dig att du inte får göra något så gör du det inte. Till exempel får du inte bita på sladdar eller röra vår stora lampa. Jag har sagt till dig en gång för ganska längesen att det inte var okej att du pillade på den och sen dess har du inte gjort det. Din pappa och jag är mycket förvånade. Du pratar inte ännu, vad vi vet, men du kan härma ett lejon och brukar sitta och prata tyst med dig själv på ditt eget lilla språk. Du säger även mamamamamma och det betyder nog mamma, men det fattar du nog inte. Du har äntligen fått två tänder som du inte alls gillar att visa för folk, men du älskar när vi borstar dem. Tar vi fram tandborsten så spottar du ut din napp och öppnar munnen. Du vet även att du ska sträcka upp armarna när vi ska ta av dig tröjan.

Annars har jag börjat jobba och din far går hemma med dig. Jag har fått en del gliringar på jobbet om att jag varit hemma för kort tid med dig och att jag inte borde jobba heltid, men vet du? Det gör jag ändå. Jag gör det för att vi som familj mår bäst och om vi ser på det i ett längre perspektiv så är det bäst för oss så här. Det som händer nu är att du inte bryr dig så mycket om vem det är som lägger dig/matar dig/är med dig av din pappa och mig. Båda fungerar precis lika bra. Din pappa älskar att vara hemma med dig och när jag kommer hem så lyser det i båda eras ögon. Och jag, jag får jobba och utvecklas och inte hamna efter i lönerna på jobbet. Vet du vad jag hoppas? Jag hoppas att när du blir stor och kanske själv vill och kan få barn så kommer du diskutera med dina kompisar om vad konstigt det var att det inte var självklart på era föräldrars tid att båda (olikkönade) föräldrarna ville och valde att vara hemma lika länge med sina barn. Jag hoppas att det är en självklarhet när du blir stor.


Annars? Annars så fungerar du fortfarande som en liten dammsugare hemma. Det som inte dammsugits upp från golvet tar du med ditt pincettgrep upp från golvet och stoppar i munnen. Det ligger nog en hel del skit i din mage. Och ja, vi dammsuger ungefär fyra gånger i veckan nu, för att minimera skiten. Du älskar förresten när vi dammsuger, du följer efter och klättrar runt på den där dammsugaren som om den vore där för ditt eget nöjes skull.

Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma. Du kommer att börja på förskolan och i första klass och kanske på universitet och när du träffar en partner i framtiden så kommer du att säga ...och min mamma heter Jenny. Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

25 oktober 2012

Den där om att Stolte mannen gästbloggar

Jenny har precis gått och lagt sig. Somnat också tror jag för jag hörde knäppet som lampan ovan sängen ger av sig när man släcker den, för en stund sedan. Ja, vår son sover också sedan länge. Det brukar bli så, att Jenny går och lägger sig lite tidigare och jag är uppe. Jag har ett ganska stort behov av att bara få vara själv en stund och nu ganska sent på kvällen får jag vara det.

För några veckor sedan frågande Jenny mig om papparollen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon frågade lite trevande om jag inte kunde tänka mig att skriva något om Rollen som Pappa, underförstått att hon skulle använda den till sin blogg, vilket jag inte alls var säker på att jag ville. Till saken hör att jag inte läser Jen’s blogg, så jag vet liksom inte riktigt om detta kommer ”med” eller hur det kommer att användas. Nu tänker ni att hur fan kan han inte läsa bloggen!? Men så är det faktiskt. Det är Jennys utrymme och även om det kan vara svårt att låta bli så antar jag att ni inte läser era partners sms?

Hur som helst, jag visste dessutom inte om jag hade särskilt mycket att säga om rollen. Jag är ganska säker på att Jenny frågade mig i ett tillfälle då det pratades om mammarollen bland hennes vänner eller möjligtvis här på bloggen så mina tankar är eventuellt off topic.

Att vara pappa är för mig mycket svårt att förhålla sig till. Mycket svårare än jag trodde. Trots att jag brukar säga till mina vänner att det är förvånansvärt lätt att vara förälder är det förstås inte det. Jag menar endast att det är konstigt hur lätt man anpassar sig till att ta hand om någon. Det finns massor av tillfällen och perioder när det är mycket, MYCKET svårt. Dock tror jag inte att det är de svåra perioderna som definierar eller utgör hur väl man klarar eller är sin roll som pappa. Jag tror att rollen som pappa fylls av alla de där stunder som är mellanrum och inaktivitet.

Jag vill ge honom mina goda sidor och de sidor hos mig jag gillar, de uppfattningar jag upplever som bra, nyttiga och användbara. Jag vill ge honom de uppfattningar jag upplever som bra, nyttiga och användbara. De som jag inte lever efter, men tror på. Jag vill undvika att ge honom de sidor hos mig jag inte är fullt lika förtjust i och jag vill ge honom motståndskraft mot sådant jag upplever som helt uppåt väggarna.

Ja ni märker ju att mina tankar om rollen är ryckiga och motsägelsefulla. Det beror nog på att jag i grund och botten aldrig har speglat mig och sett en pappa som likt Atlas upprätt håller en roll som spelar roll. När jag ser mig i spegeln, tänker, åker tunnelbana, jobbar, dricker öl, lagar mat, älskar, knullar eller som nu skriver är jag Marcus.

Jag är väl medveten om att jag bär många roller i samhället, inte minst i förhållande till min familj, men allt jag är och någonsin kommer att kunna vara är Marcus. Jag är jag oavsett vad min son eller Jenny säger. Pappa eller make.

Jag älskar Fimpen (förvånansvärt otroligt mycket) och tror att min papparoll är att förmedla precis det som hans mamma gör.

24 oktober 2012

Den där om mina bästa konserter

Att jag inte är säker på att jag ens gått på tio konserter, det är fanimej pinsamt. Jag har mer hånglat med musiker än hört dem spela. Kanske måste ta med Moraträsk som jag såg när jag var tio, efter en öronoperation för att få till det (Moraträsk var i och för sig jävligt bra). Det hjälper tydligen inte att bo i Stockholm (anledningen till att jag flyttade till Stockholm var ju delvis för att kunna göra sånt här - gå på konserter och teater). Men okej, toppkonserter:

Robyn i Malmö 1996.
Jag och min bästis är i Malmö på disco och kollar på Robyn. Jag älskar henne, men hon är allmänt hatad och folk buar och går därifrån. Jag är på den här tiden för nervös för att ha på mig mina glasögon och ber hela tiden min bästis berätta vad som händer och hur Robyn ser ut.

Jakob Hellman 2002(?)
Jag, mitt ex och Lillebror är på Debaser. Plötsligt gör Jakob en spontanspelning. Det här kan vara den bästa spelning jag varit med om. Intim, ärlig och oväntad.

Shout Out Louds, Albert Hammond Jr, Lady Sovereign 2007
Jag och min bästis (inte samma som 1996) är på Way Out West, dricker, röker och kollar konserter. Jag är fantastiskt nykär i Stolte mannen och är fortfarande sparsam med hur mycket jag sms:ar honom.

Erykah Badu 2007
Också på Way out West, men för bra för att klumpas ihop med de andra, där ovan.Erykah är min idol. Jag har lyssnat på henne i åratal och långt före konserten står jag och väntar, för att komma längst fram.

Jonathan Johansson 2008(?) och 2011
Jag har sett Jonathan två gånger. En gång innan han slog genom ordentligt, när vi var på en prisgala för elektroband som vår kompis var nominerad på och en gång när han slagit genom, vi var gravida med Fimpen och jag skulle föda om typ en månad. Första gången var fantastiskt fint. Vi sprang från baren in i konsertrummet, fulla som små kastruller och kom in precis lagom tills han började spela. Nästan ingen var där. Vi hånglade i ett hörn och det var som om Jonathan kommit hem till vårt vardagsrum och spelade för bara oss. Kul att spela för ett ensamt hånglande par.

Robyn, Bon Iver, Fever Ray, Glasvegas mm i Göteborg 2009
Jag, Stolte mannen och en massa vänner ränner runt på Way Out West och jag och Stolte mannen är nyförlovade och hånglar på lämpliga och olämpliga ställen.

Antony and the Johnsons och Göteborgs synofoniorkester 2009
På Way out West. Stolte mannen står bakom mig och gråter. Jag står framför honom med öppen mun. Det är så jävla vackert.

Kommer på nu att jag visst varit på en massa konserter, men att jag faktiskt inte gillar konserter något vidare.

Min värsta konsert beror inte på framträdandet, utan på ett gräl som höll på mellan mig och mitt ex. Vi bråkade under hela Diana Kralls konsert och vägrade hålla varandra i handen. Jag grät under största delen och folk vände sig om och glodde. Jag minns inte ens varför vi bråkade.
Men alltså... när får man lista sina bäst fotbollsevenemang? Jag har många sådana. Bland annat en Allsvensk-final (alltså, okej, det var ju inte Allsvenskan, det var ju i Mexiko, men ni fattar) i fotboll.

23 oktober 2012

Den där om mina bästa serier

Jag kollar faktiskt inte så mycket på serier. Ofta tycker jag att dramaserier är ganska så tråkiga (till exempel Six feet under, har försökt se, men det går inte på grund av zzzzzzzzzzzzzz). Så mina toppserier är ofta lite skämsiga, men det skiter jag fan i. Vågar jag berätta om aborter, missfall och att jag inte älskade mitt barn från dag ett så vågar jag väl berätta om mina favoritserier. 


Topp tio:

1.) Mitt så kallade liv (den har jag inte sett sedan den gick på svensk tv för tre miljoner år sedan, men när den gick. J O R D A N  C A T A L A N O!!!!! Det kan vara så att jag valt alla mina killar med J O R D A N  C A T A L A N O!!!!! som mall).
2.) Top Model (inte nu längre, nu har jag tröttnat, men innan, mycket bra!)
3.) Laguna Beach/The Hills 
4.) Teen Mom/16 and pregnant (älskar MTV).
5.) Girls.
6.) The L-Word.
7.) Bron.
8.) The Killing, säsong ett.
9.) Downton Abbey
10.) Friends (det hade antagligen inte varit det idag, men när det gick hade jag tappat bort mina genus- och jämställdhetsglasögon).

22 oktober 2012

Den där om att jobba

Det händer så lätt att jag halkar in på jobbjenny som vill jobba länge och hårt. Visa vad jag går för, att jag går och det snabbt. Jag sätter på mig jobbkläderna och allvarsminen och pratar med svåra och komplicerade ord och sitter i telefon och i e-post och träffar aktörer och kunder och skakar vilt på huvudet och argumenterar och bisitter sällan. Delar ut visitkort. Skrattar högt och länge i fikarum. Säger då säger vi så! och men återkom i nästa vecka, då vet jag säkert mer! och annat jag säger i mitt yrke. Som jobbjenny. Så sitter jag där framför datorn och knappknappknapp när min man skickar e-post på Fimpen och hela mitt jobbjenny faller ner i en enda stor Gud vad jag älskar mitt barn-hög och den där proffsiga Jenny skiter i allt. Utom min familj.

21 oktober 2012

Den där om mina favoritfilmer

Jag har tre favoritfilmsminnen. Ett om alla jular när hela vår släkt på pappas sida gick på bio och såg den nya Disneyfilmen. Vår släkt är stor. Vi pratar fjorton barn och sex föräldrar. Vi tog upp halva salongen och såklart snöade varje gång, trots att det var i Skåne.

Nummer två var när jag var fjorton, dejtade en kille som är ett av mina livs kärlekar och vi var och såg Outbreak. Dålig film, dödligt kär.

Minne tre är när jag och min familj var på semester i Israel (jag vet, inte ett land jag skulle åka till idag) och det på kvällen inte fanns så mycket att göra, så vi gick på hotellets bio. En kväll såg vi The English Partient. Vi missade lite i början, men jag satt som slagen av en hammare. Dels var det stämningen, att vi var i Israel, att biosalongen var väldigt liten och sen var filmen FANTASTISK.

Minnena kanske inte är av toppfilmer, men toppminnen av filmer. Mina topp tio, ni måste se om ni har samma smak som jag har är, utan ordning:

The English Patient
Gone With the Wind
Walk the Line
Legents of the Fall (ja, jag skiter i att hoppa i kuddhavet av skäms)
Seven



20 oktober 2012

Den där om att lista sig genom oktober och november

Det här med att heltidsjobba, heltidsplugga (håller på att ta ut min master i statsvetenskap, fem år efter att jag slutat plugga) och heltidsmamma samt träna, hänga med vänner, vara fantastiskt kär i min man och samtidigt hinna blogga och skriva på den där boken- lite jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara. Därför hänger jag på listgänget och listar saker istället. Gör dock som Anydaynow och tar bort några.  


TOPP 10-UTMANING

10 favoritfilmer
10 favoritserier
10 bästa konserter jag sett
10 favoriträtter
10 favoritböcker
10 manliga favoritskådisar
10 kvinnliga favoritskådisar
10 favoritband/sångare
10 fiktiva favoritkaraktärer
10 favoritsånger just nu
10 saker jag inte kan gå ut utan
10 saker jag måste göra innan jag dör
10 internetsidor jag ofta besöker
10 heta fysiska saker på en eventuell partner
10 heta egenskaper på en eventuell partner
10 saker jag älskar med mig själv
10 saker jag önskar att jag kunde förändra
10 saker jag ångrar
10 önskningar
10 ställen jag vill åka till

16 oktober 2012

Den där om att jag skyller på att det var mörkt ute

Ja, det kan hända att jag slarvade omkring i de där blå tossorna (som används hos till exempel läkaren) härom dagen. Kan hända att jag hade varit och tränat och inte märkte tossorna på fötterna förrän jag kom till tunnelbanan. Så kan det faktiskt vara.

15 oktober 2012

Den där om kärleken

Jag vaknar av mig själv och det är en lite konstig känsla, att vakna för att kroppen sovit klart, inte för att det är en liten sparkande bebisfot som vill att jag ska vakna. Det är ljust men sånt där ljus så att jag vet att det är tidig morgon. I sängen bredvid min sover en av mina bästa kompisar. På loftet på andra sidan huset sover två andra kompisar och i rummet som kommit att kallas gravidrummet för att den som är gravid för året får ligga där, ligger en femte. Lite senare vaknar jag igen av att de två andra som ligger på det andra loftet ligger och fnittrar. Egon, som ligger i sängen bredvid mig ligger med en arm över ansiktet och snarkar. Jag ler. Mina vänner. Några av mina bästa vänner.

Vi har hittat varandra. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. Vi har inte blivit ihoptvingade av att vi inte känner någon annan, att vi börjat på samma jobb eller skola, utan för att vi kände att den här tjejen verkar så himla tuff och ball, henne vill jag hänga med! Och så hänger vi. Det är en lite svindlande tanke det där, att hade vi varit medlemar av en dejtingsida så hade vi hittat vår kärlek nu. Samt haft ett polygamistiskt förhållande. Men nu är det inte så, vi är tjejer som alla har mer eller mindre aktiva bloggar. Vi har läst varandra, träffat kärleken och nu är dessa människor några av de närmaste jag har.

När jag tänker efter så är vi inte så speciellt lika varandra. Vi har inte samma musiksmak, inte samma boksmak. Vi jobbar inom olika brancher, har olika bakgrunder och utbildningar. När jag tänker efter så är vi ganska lika varandra. Någon kan säga har du hört den här låten? Och någon annan kan säga nej, men jag gillar den! Vi har ungefär samma åsikter när det kommer till böcker och vi har samma inställning till att arbeta. Vi har alla flyttat in till Stockholm från andra ställen och våra killar verkar gilla varandra.

Det där om att det inte går att träffa vänner när en viss ålder har passerat? Ett sånt jävla skitsnack.


14 oktober 2012

Den där om D-MER

Dysphoric milk ejection reflex (D-MER) alltså. Jag hittar inga informationssidor om detta på svenska, kanske för att jag inte ens vet vad det svenska ordet är. Jag har sökt på andningsdepression, men kommer bara till sidor som handlar om förlossningsdepression och det är det inte. På engelska kan ni läsa mer här.

Som jag har förstått det så är det när mjölkproduktionen sätter gång (alltså när bebisen ammar, precis i startskedet) så får mamman en känsla som motsvarar motsatsen till eufori. Ni får läsa er till allt det tekniska själv, jag kommer bara att skriva om hur det har varit för mig.

Redan innan jag fick barn, alltså när jag var gravid, tyckte jag att det skulle bli lite äckligt att amma. Själva tanken på att någon skulle suga på min bröstvårta och att jag skulle ge barnet mjölk var inte speciellt tilltalande för mig. Detta har inget med D-MER att göra, men det gjorde senare att jag inte ifrågasatte varför jag mådde skit när jag ammade.

Så kom Fimpen och ingen frågade mig egentligen ifall jag ville amma eller inte. Jag och Stolte mannen hade pratat om det innan och att jag inte var säker på att jag faktiskt ville (på grund av att det inte kändes naturligt för mig). Fimpen kom ut med buller och bång och eftersom det var så mycket buller och bång så gick allt väldigt snabbt och jag var halvt nersövd och hade en hel del morfin i kroppen första gången de la honom hos mig och han ammade. Han var väldigt sjuk där i början av januari och behövde äta mycket, vilket gjorde att allt jag gjorde 24 timmar om dygnet (tills att vi flyttade från specialistmödra-BB till neo) var att pumpa-amma-pumpa-amma. Men nej, det här har inte heller med D-MER att göra. Det här är fortfarande förklaring till att jag inte fattade att det inte skulle kännas som det kändes när jag ammade.

När vi kom hem så gick det någon månad och jag drog mig verkligen för att amma. Det kändes som om Stolte mannen tjatade på mig att jag skulle amma hela tiden, jag satt i den jävla soffan och ammade, Fimpen hade kolik och allt var bara skit. Jag ville att amningssessionerna skulle ta slut så fort som möjligt och avbröt dem antagligen alldeles för snabbt (och här vill jag lägga in en stor jävla parantes för alla amningsivrare som tycker att alla borde amma: amning är inte alls det bästa alltid, även om det funkar, om mjölken rinner till och barnet suger som det ska, ibland blir det som det blir hos oss, att jag hatade att amma och att Fimpen antagligen inte var färdigammad när jag inte stod ut längre. Antagligen hade det varit bättre för oss om han fått ersättning hela tiden.).

För att förklara min känsla kan jag som bäst beskriva den som att en enorm hopplöshet kom över mig. Om vi till exempel skulle träffa någon bebisgrupp senare på dagen kunde ett enda amningstillfälle göra att jag kände att det inte var lönt. Att vi lika gärna bara kunde stanna hemma. Att jag inte ville göra något alls, bara ligga i min säng och gråta. Som en mini-depression som varade i ungefär en – två minuter. För det gick över ganska snabbt, men de återkom varje gång jag ammade. Och jag fattade verkligen inte att det inte var så här det skulle kännas, jag reflekterade inte alls över det. Jag trodde att det var så här för alla, så jag tog inte upp det med någon, inte med barnmorskan, inte med mina vänner, inte med Stolte mannen. Tills jag skrev om det i min blogg och någon kommenterade att det lät som om det var D-MER jag hade och jag kollade upp det på nätet och ett litet ljus ploppade upp, polletten trillade ner och jag förstod att det jag kände inte alls var normalt.

Tyvärr verkar det dock inte som om det finns så mycket att göra åt det här. Jag har läst någonstans att det går att ändra sin kost, men jag vet inte hur den ska ändras. När jag fick reda på att det var D-MER jag hade så var det lite, lite lättare att stå ut. Jag kunde ropa till Stolte mannen att livet var skit när det hände och han slutade tjata på mig att jag skulle amma. Jag fortsatte dock för att vi var för lata att sluta just då. Det blev inte direkt lättare med själva amningen, jag kände fortfarande som om jag snubblade ner i ett mörkt jävla hål varje gång det hände, men jag visste att det skulle gå över och att det inte hade att göra med att jag tyckte att det var lite äckligt att amma.

Så med nästa eventuella barn är jag inte säker på att jag vill/kommer att amma. Jag måste i så fall vara lite tydligare och berätta detta innan jag sövs ner. Har ni frågor så försöker jag svara så gott jag kan, det går så klart bra att maila mig också.

11 oktober 2012

Den där om sex - högmod


Han smeker ramen på tavlan med pekfingret. Smular dammet mellan tumme och pekfinger och låter det trilla till marken. Backar ett två tre steg bakåt och blundar med höger öga. Tidningsurklippet är från 1997 och visar honom bredvid kung Carl XVI Gustaf. Dagens nyheter hans arm runt kungens axlar han når precis över och det går att se hans hand vid kungens öra. Han minns att han hade velat greppa örat och dra till men att han kunde hålla sig.

Storhetstid. Han säger ordet högt. Det var under min storhetstid. Det är Jan-Ove Waldner Chiang Peng-lung Andrzej Grubba Jean-Philippe Gatien Napoleon Gustav Vasa kung Carl XVI Gustaf. Och han. Storhetstid.

Han minns sin storhetstid där han var den största. Tiden före när han var liten och sov med pingisbollarna i sängen. Låg och kramade sitt racket, det där första han hade fått av sin pappa när han fyllde fem. Hur han varje dag vräkte ner dockor bilar tåg från olika bord på förskolan och sköt in bordet mot väggen och sen stod och sköt bollen med det där racket mot väggen. Ping ping ping ping lät det. I början studsade bollen för många gånger och det var inte så noga, inte så viktigt. De andra barnen ville vara med men de gjorde fel och han blev sur. De eviga matcherna i källaren mot pappan på ett riktigt pingisbord. Så här ska du hålla racket! förmanade hans pappa, men han skakade envist på huvudet och höll det precis som han ville. Och när han blev riktigt stor, när tidningarna började skriva om honom så berättade han skrattande om hur det kom sig att han höll racket som han gjorde och att han alltid gjort så.

Han höll hov för tidningarna. Älskade deras uppmärksamhet. Pös och mös hela kroppen skrek se på mig! Som den där låten vill ni se en stjärna se på mig! Han sökte hela tiden bättre motstånd i klubben och tänkte hela tiden, visste inom sig, att det inte fanns bättre motstånd. Började söka utom klubben. Mästare. Han ville bli mästare. På en resa till Kina spelade han mot en kille som följde hans spel perfekt. Klassade ut honom totalt. Han var envis. Igen, igen! på svenska, det gjorde inget, kinesen förstod honom. De spelade utan avbrott i nio timmar. Nio timmar tog det innan han slog kinesen.

Han säger det igen högt för sig själv. Storhetstid. Drar i midjan på träningsbyxorna som spänner över den tjocka magen och stoppar en chokladkola i munnen.

10 oktober 2012

Den där om vad som händer när jag börjar jobba

STOPPA PRESARNA! MIN UNGE KAN STÅ SJÄLV!

09 oktober 2012

Den där om fem - frosseri


Han är på väg till jobbet, fast att det är lördag. Fast att det är lördag finns det ett liv utanför frukostflingor och tecknat på teve. Ett liv bortom påt i trädgård och Bingolotto. Ett par barn leker i en trädgård och han tittar bort. Deras skrik tränger in i hans kropp och genomborrar honom och han ryser till, kan inte låta bli att titta bort mot dem. Det är tre killar i sexårsåldern och han undrar om de börjat skolan än, eller om detta ska ske när sommaren är över. En fin ålder. När han står och väntar på bussen kan tanken inte lämna honom och det är som vanligt. Deras små, små kroppar. Små lemmar som kan glittra i solen. Bröstparti som ännu inte utvecklat muskler, utan ligger och väntar på rätt tid för att kunna utvecklas och börja bygga sig större. Ben. Armar. En rumpas rundning. Små näsor och ögon. En frågvis mun. Små läppar som precis är stora nog.

Han kommer fram till sitt jobb, slår in koden 3-2-2-7, en pekfingerdans där de två tvåorna hör samman och trean och sjuan ramar in dem. Tittar ner på telefonen som blinkar till. Trycker bort det välkända telefonnumret från sin frus telefon. Han är ensam, som vanligt på lördagar, det är därför han går dit dessa dagar. Ensamheten och för att han helt enkelt inte har något annat för sig. Han tar en kopp kaffe i köket, tre skedar socker, funderar på att dra ner det till två, men som allt annat är det något som får hända imorgon. Han har pojkarna på insidan av ögonlocket och allt han behöver göra är att blunda för att se dem. Datorn sätts på och han slår sig ner i en stol som borde varit utbytt för flera år sedan. Klickar in www-adressen och tvekar ett ögonblick. Ropar hålla? för att höra att han är ensam och när han inte får något svar på trycker han på enter. 

Där ligger de framför honom. Ligger. Står. Sitter. Långa rader av små kroppar. Som små karameller ligger de där för honom. Hur många som helst. Frestande. Frestare. För honom att tugga svälja eller spotta. Ett hysteriskt frosseri. Han tar en svettig tumme och smeker en av dem längs den nakna ryggen på skärmen. Slickar sig om munnen. Munnen känns plötsligt torr och han spänner kroppen. Lyssnar efter ljud, men han är ensam. Fast inte helt ensam för på skärmen är de uppradade, är där för honom. 

Han inbillar sig att han gör det här för att han måste. Han måste för att hindra sig själv vara den han hatar, det monster som borde stenas och dö. Han trycker och förtrycker och försöker strypa, men känslan har inte lämnat honom för en enda dag i hela hans liv. Varje dag har den slagit luften ur honom och han är golvad, går på extrakrafter för att klara av dagen, för att komma från morgon till kväll. Han hade velat vara normal. Han hade hellre velat ha en hustru att misshandla, en hund att aldrig gå ut med.

Hans ögon fastnar vid ett av ansiktena på skärmen, tycker att det liknar en av de där pojkarna han såg på vägen till jobbet. Pojken ser in i kameran, ser rakt på honom. Han tycker sig ana något i hans ögon som talar till honom, något som säger åt honom att det han gör är okej. Hans bruna ögon nästan ber honom göra det här, rättfärdigar hans beteende. Han nickar åt den främmande pojken på skärmen. Nickar åt hans nakenhet. Ler åt honom. Låter tummen smeka honom över ryggen och neråt. Säger högt till honom att visst vill du? Du vill. Du vill! samtidigt som han låter den andra handen letar sig neråt.

Den där om att ha sin egen version av en dålig realityshow

Ibland när jag läser vissa blogginlägg som publicerats precis, för kanske en minut sedan, vet jag att det kommer bli ett sabla rabalder kring. Då brukar jag vifta med händerna som en mimartist, hoppa lite i soffan och skrika lite till Stolte mannen att ooohhhh, nu är det dags igen, kom så ska du få se alla puckon som kommer att kommentera!. Så håller jag inlägget öppet och bara inväntar alla kommentarer och sitter sedan och myser över allt det (enligt mig) korkade.

Som när Att vara någons fru-Emma berättade att hon skulle resa på PR-resa till Israel. Eller när Frida Fahrman berättade att hon druckit vin FAST ATT HON AMMAR. Eller som nu, när Looking for Sara-Sara har dragit igån en hen-debatt. I just hen-debatten fnissade jag förtjust över alla smarta inlägg om att det inte handlar om att avköna någon och att det sen kom en anonym och

 Varför får barn inte vara pojkar eller flickor? Som liten älskade jag rosa och lekte länge med dockor-kommentar.
Jag skrek till Stolte mannen att nu kom den! Nu kom den!  Den där kommentaren som bara skitit i att läsa vad alla ovan skrivit om vad hen INTE handlar om. Sen satt vi han och åt smågodis och gottade oss åt det.

08 oktober 2012

Den där om att komma hem tydligen är... antiklimax

Jag var utan min man och min son hela helgen. I en fantastisk stuga satt jag med några av mina bästa vänner och drack vin läste bok skrattade pratade svåra ämnen lätta ämnen sov hela nätter och målade naglarna. Min man skickade med ganska ojämna mellanrum mms på deras helg. 

Och jag trodde verkligen att jag skulle sakna dem något hemskt. Att jag skulle ligga vaken om kvällarna och ångra mig, vilja åka hem. Men jag somnade ungefär tre sekunder efter att jag lagt huvudet på kudden och inget sakn alls kom in i min kropp. Och vet ni? Inget dåligt samvete heller. Jag vet att jag är en bra mamma. Det är skönt. Jag vet att Fimpen och Stolte mannen hade det bra utan mig. Det är fantastiskt skönt. Och när jag kom hem så var det inga känslor som bubblade över på några håll alls. Jag hade väntat mig ett mamma! och sprall i benen, men det var mest lite skratt och sen ett enormt behov av att peta mig i näsan. 

Jag tvångskramades och snusade i nacken. Han luktade spagettiköttfärsås. Och ungefär då. Det var ungefär då som saknaden kom ifatt mig.

07 oktober 2012

Den där om amning


Hörrni, hur länge ska vi tjata på med det här om hur länge det är lämpligt att amma? Kan vi inte bara ta varandras händer, sjunga We shall overcome och låta familjer få amma precis så länge som de känner är lämpligt? 

Vill du aldrig börja amma är det okej. Det är okej. Det är okej. Låt vara att du inte kan, inte vill, mår skitkasst när du gör det, inte vill förstöra brösten, har en förlossningsdepression. Eller så får du som jag: dysphoric milk ejection reflex, motsatsen till eufori när du ammar. Och det var överjävligt och jag vet inte hur jag stod ut i nio månader. Vill ni att jag skriver mer om det så hojta till så gör jag det.

Vill du amma i två år så är det okej. Det är okej. Det är okej. Låt inte någon jävla förmyndarperson komma till dig och säga att du är äcklig, att de vet bäst, att ditt barn och du inte borde ha den stunden.  

Så kör på. Gör precis som ni vill. Det tänker jag göra.

05 oktober 2012

Den där om att leva som hon lär

En av många anonyma skriver i mitt inlägg om att börja jobba igen

Men gud! Varför denna hets omkring att alla ska göra lika? Jag är fullständigt med dig i kampen om jämställdhet och jag kämpar dagligen för kvinnors rättigheter i mitt arbete - men det smakar illa i munnen när du underkänner andra kvinnors sätt att leva på. Feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu. Kanske har jag fel. Men jag kan inte känna annat, när jag läser ditt blogginlägg, att den respekt du kräver från dina medmänniskor visar du inte dem. Försök se det lite utifrån och känn dig inte så attackerad. Live and let live, som föregående talare sagt. Dina tankar är så bra; din lättkränkthet - not so much.

Och i mitt inlägg om mammarollen vs feministrollen kommenterar Jenny M att

Det är sjukt svårt det där med balans tycker jag. Jag är inte feminist men jag är uppvuxen i ett hem där alla drog sitt strå till stacken, där ingen bara var man/kvinna/pojke/flicka, där vi var individer, där jag lekte med bilar och mina bröder med dockor, där lillebrors favoritfärg var röd, och min grön. Där pappa var den som vabbade, som tog ut föräldraledighet. Min mamma var hemma ett halvår, pappa resten, med alla barn. Men det var också ett ekonomiskt val, för mamma tjänade mest. Min man och jag har dribblat det där mellan oss. Jag vill att han ska vara ledig också. Men hur vi än vrider på det går det inte ekonomiskt. Jag har ca 5000 efter skatt, han ca 20 000kr. Han försörjer oss idag, utan hans lön skulle vi inte ens ha råd där vi bor idag, och då bor vi sunkigt, i en skitliten tvåa i en otrevlig förort. Vi åker på en weekendsemester sisådär vart tredje år, dricker inte, festar inte, går aldrig på bio osv. 95 % av hans lön idag går till vårt hem, försäkringar, mat, mediciner osv. Utan de pengarna skulle vi helt enkelt inte ha råd att bo. Det bär mig emot för jag vill att (om vi någonsin får ut ett levande barn) han ska vara pappa under det första levnadsåret också. Men sure... mirakel kan ännu ske. Jag kan vinna en miljon eller två på lotto. ;-) Då får han vara pappaledig utan problem, då får han ta hur mycket ledigt han vill faktiskt. Inte bara dela allt arbete hemma (som han gör idag), utan till och med ta över barnuppfostran. Om inte annat skulle det säkert vara hälsosamt för mig att inte behöva ta allt ansvar för eventuell barnuppfostran. Jag ser bara inte hur det blir möjligt, om inte mirakel sker.

För det första måste jag bara kommentera det där med att inte vara feminist utan induvidialist. Eftersom jag är statsvetare är jag kanske lite för petig med begreppen, men att vara feminist är att se det som att kvinnor generellt sett är underordnade män och att detta förhållande ska förändras. Statsvetenskaplig teori 1:1.

Inom statsvetenskapen står individualismen i motsatsställning till kollektivism. Min tolkning är att individualismens våta dröm är USA, ”One man for his own” medan vi i Sverige kanske tycker att det är mer okej att betala skatt och att staten får sköta en hel del av vår buisness.

Men hej, nu släpper vi min pk-attityd och börjar spela hockey!

En av sakerna som jag gillar mest med bloggen När du inte orkar ringa en vän och Hanna som skriver den är att hon ständigt verkar ifrågasätta och ifrågaställa sina egna val och tankar. Till exempel skrev hon om sitt barn och att denna fick spendera lagom tid på sin förskola och inte för långa dagar för att sedan reflextera över att alla kanske inte är previligerade nog att kunna erbjuda sina barn detta och att stå över andra och bestämma vad som är lagom långt kanske inte är supersmart, även om huvudet känns supersmart.

För det kan ju handla om en klassfråga, det är med att ha råd att ha sitt barn på förskola nio till två (eller vilka tider det nu är som gäller). Eller utöver klassfråga: krav från/på jobbet, obekväma arbetstider, fan och hans morbror.

Så vad ger mig då rätten att raljera över min kollegas val av att stanna hemma två år med sitt barn utan att låta mannen komma till? Jag har funderat på det här ganska länge, antagligen lika länge som Fimpen har funnits i jordelivet. I just det här fallet känner jag till bakgrundshistorien, kollegans man jobbar inte inom något högavlönat yrke och ekonomin är därför inte anledningen. Det finns en förälder till med i bilden, så det är inte heller det. Båda jobbar inom yrken där det är okej (och ofta påbjudet) att ta ut föräldraledighet. I det här fallet verkar det endast som så att det är deras/hennes val.

Men ändå. Så hur skulle jag bemöta den här situationen? Jag orkar faktiskt inte gå in i långa diskussioner där jag guidar och tipsar, tolkar och trixar. Berättar hur vi har det och varför jag visst tycker att kvinnor bör kvoteras in i bolagstyrelser och män bör kvoteras in i föräldraledighet var eviga gång det diskuteras föräldraledighet (de senaste dagarna har detta varit minst två gånger om dagen). Ibland vill jag bara rymma iväg till en planet som ligger hundra år fram i tiden där jämställdheten är som den borde vara. Där kvinnor tjänar lika mycket som männen så att ingen kan skylla på att kvinnorna måste vara hemma längre för att de inte har råd med något annat alternativ.

Vi har inte heller råd ekonomiskt med att vara jämställda. Vi har inte råd att både jag och min man går hemma. Att skaffa barn är en himla förlustaffär rent ekonomiskt. Vi köpte en lägenhet precis innan vi blev gravida, för att kunna skaffa barn och ge dessa barn ett permanent hem. Vi var dumma nog att välja en bostad som ligger relativt centralt i Stockholm, så den blev jättedyr. Det var dumt av oss. Min man tjänar vissa månader dubbelt så mycket som mig. Han får jobb-bonus. Att han nu stannar hemma med vårt barn förlorar vi enormt på. Vissa dagar har vi inte råd att åka tunnelbana eller tanka bilen, men då går vi. Vi sparade i ett år till resan vi gjorde till Kreta. När jag har betalt alla räkningar jag ska betala kan det hända att jag har femhundra kronor kvar på kontot. Dock känner jag inte att jag behöver sitta och förklara för er var våra pengar kommer från, så vi hoppar det. Vi måste vara hemma lika länge båda två, för vi förlorar som familj mer på att inte vara hemma än om vi inte får åka tunnelbana en dag.  

Men då är vi där igen. Att jag inte ifrågasätter våra val och att andra kanske inte har någon möjlighet alls att vara hemma.

Och det här kan jag skriva om i femhundra år. Till exempel att Anonym som skriver att ”feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu” och får mig undra om det hen sysslar med i kommentaren inte är uppläxning av mig, där hen (enligt sig själv) borde vara stöttande. Som får mig att gå in i tankebanor om att ifall feminister aldrig får kritisera andra kvinnor, utan stötta dessa (denna eviga fråga). Som får mig att… Ja, ni hör ju. Det jag skulle komma fram till var att

a.) det är klart att jag är en reflekterande individ,
b.) de ekonomiska argumenten till att en partner inte stannar hemma - jag har svårt att köpa dessa, trots att jag a.) är en reflekterande individ,
c.) jag tror inte att Mamma är något du är där produktbeskrivningen innebär att du är automatiskt är bäst lämpad att ta hand om ditt barn. Någonsin. Och
d.) Vi måste fortsätta kämpa för kvinnans rätt till att få lika lön som sina manliga kollegor för att bli av med punkt b. Detta gör vi delvis genom att kvinnor yrkesarbetar och alltså inte tar ut all föräldraledighet samt inte automatiskt är den som går ner i arbetstid när barnet börjat på förskolan.

Puss och kram på er.

Den där om vad jag älskar idag

Tunnelbaneföraren som stängde dörrarna, såg att folk kom springande och öppnade dörrarna igen. Min son gav mig en fantastisk långtradare (okej, sög) på min näsa när jag bad honom pussa mig. Min kollega kom solstrålande till jobbet och berättade att hennes dotter fyllde sex år idag och att hon äntligen hade kunnat köpa riktiga presenter till henne efter år av ärvda grejer (kollega har precis börjat jobba här, har tidigare pluggat i sex år). Att hennes dotter fick en discokula. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag en klient som arbetade timmar på sjukhus fast att hon i sitt hemland arbetat i över tjugo år som arkitekt. Nu när jag kom tillbaka kollade jag upp henne och det visar sig att hon äntligen fått jobb som detta i Sverige också. Jag vill tro att det är för att jag jobbade arslet av mig för att få igång processen. Men det är det oviktigaste i hela det här. Att min man hade packat matlåda till mig idag och lagt i en extra clementinellervaddetnuheter. Jag ska på kompisresa till Dalarna idag. Utan födda barn. Med vänner. Jag ska sova en hel natt! Läsa! Dricka vin! Skriva! Få sakna min familj!

03 oktober 2012

Den där om att börja jobba igen

Jag hittar en ultraljudsbild av Fimpen på mitt datorskrivbord och tanken att han bara var det då, en ultraljudsbild, är så himla svår att greppa. Mycket annat har försvunnit för mig: min jobbdator, almanacka, telefon. Jag ska få nytt, säger de, men beställningarna har inte gått iväg ännu för min närmaste chef är på semester. Och det är rörigt, så himla rörigt. Jag har fått en ny tjänst, men inte en ny lön. Nya kollegor som verkar himla trevliga, men ingen av dem vågar svara på mina jobbrelaterade frågor. De är nya, säger de, men har jobbat sedan januari. Det är för krångligt, säger de. Våra arbetsuppgifter är för krångliga, för juridiskt bindande och påfrestande.

Jag delar kontor med två andra. En tjej som snart ska gå på föräldraledighet, fast att hon inte ska ha barn förrän i mars 2013. Hon ska vara borta i två år och ta hela föräldraledigheten själv. Varför då? frågar jag och hon säger att det är för att hon vill det. Jag berättar att hos oss delar vi lika. Hon nickar och mumlar att det är ju bra om man vill det. Jag svarar med en axelryckning att det inte var så mycket diskussion om det. Jag får frågor om ifall mitt barn redan går på dagis och om jag verkligen ska jobba hundra procent. Jag blir irriterad efter ett tag. Jag säger nä, mitt barn går inte på förskola ännu, han är för liten och pappan är faktiskt hemma. De tittar på mig med tom blick och frågar igen om jag verkligen ska jobba hundra procent. Som om min man inte klarar av att vara hemma med vårt barn själv. Vad ska jag göra hemma?

Men annars. Annars har jag det bra.

Den där om kultur i september

Musik
Störst del av septembers musiklyssnande gick faktiskt åt att lyssna och ändra och lyssna och ändra min springlista. Blir extremt störd i min springrunda om fel låt kommer och kanske borde öva på att springa till fel låt istället för att hålla på att ändra istället. Frida Hyvönens Terrible Dark lades till. Nästan alla låtar togs bort. Extremt mycket tid lades åt att leta fram låtar som spelar på mitt tisdagsspinningpass som mest är dunkadunka och ganska dåliga, men som jag tränar som en liten tok till.

Annars håller jag på att lyssna in mig på nya album. Moneybrother. Band of Horses. Dinosaur Jr. Mumford and Sons.

Film/tv
En lördag kollade vi på två filmer. Med massor av utropstecken efteråt. Vet inte ens hur vi hann eller hur vi höll oss vakna, men det gick. Såg the Hunger Games och Extremely Loud and Incredibly Close. Att bara ge sig på att göra film av en av världens bästa böcker (ELaIC) är ju… men jag är faktiskt ganska nöjd. De löste många problem fint. Hungerspelen däremot. Nej. Jag är lite nyfiken på hur de ska lösa scenen som utspelar sig i tredje filmen där en massa barn masakreras, men gör de som de gjorde i den här filmen så kommer det inte bli speciellt extravagant. Om det nu går att använda det ordet för att visa hur människor blir mördade.

På ”tv” har jag börjat kolla Downton Abbey och Grey’s Anatomy igen. Downton är fint, som vanligt, men jag har tappat suget lite. Kommer att kolla ändå. Grey’s. Jävla skitgrey’s. För fan. Alltså. Jag kan inte ens skriva något vettigt om det.

Böcker
JAG HAR LÄST UT EVIGHETSBOKEN!!! The Blind Assassin that is. Den får en trea och nej, det är väl inget jag rekommenderar, även om Evelina tydligen skulle göra det.
Har även läst bokcirkus!boken Grow up, Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, Bossypants av Tina Fey samt När 2 blev 3 av Daniel och Johanna. Ligger just nu och trycker Jonas Gardells nya bok och i helgen äre resa till Dalarna med mina fina fina vänner (tjejhelg, vuxna girls only) och då jävlar ska jag LÄSA. Läsa, dricka vin, sova och skriva. Ska bli fint.

Bloggande
Jag brukar skriva upp blogginlägg at läsa, men det har jag visst missat den här månaden. Det enda jag kommer ihåg från huvudet är det här, skrivet av Kvinnopartaj.



01 oktober 2012

Den där om fyra - vällust


Han vaknar upp stiger upp sträcker armarna upp puttar ner sin katt från köksbordet. Mäter upp fil med ögat och müsli med decelitermått kaffe i litet glas hellre än mugg torkar bort filfläck med disktrasa. Sätter på radion för att få tyst på tystnaden som är så jävla hög. Katten som heter Katten spinner och stryker sig mot hans ben. En av hans händer åker ner och automatklappar honom.

Springa sjukommatre kilometer duscha välja kläder drömma om att en tjej gör det åt honom. De skulle sova längre än han gör nu, sen skulle hon vakna med morgonfrisyr och aldrig dålig andedräkt le mot honom och säga ska du verkligen ha den där skjortan? när han skulle på konferens och han skulle snurra och titta en extra gång i spegeln och inte se det hon såg. Hon skulle vira armarna om honom och säga ta den blå skjortan istället och han skulle alltid byta till det hon sa, även om han hellre skulle viljat ha den rutiga. Hon skulle dricka te och han kaffe och hon skulle skratta åt att han måste mäta upp sin fil och sin müsli. Alltid lika mycket. Kontrollberoendet. Hon skulle använda hans rutiga skjorta på morgonen och vara naken under. De skulle aldrig bråka och han skulle vara mjuk och smeka henne över kinden och hon skulle vara bästa vän med hans mamma. Han vet exakt hur hon skulle se ut. Han vet exakt hur hon ser ut.

På kvällen står han och väljer mellan t-shirts. Hans kompisar sitter i hans kök och får inte röka inne. De röker inte inne och de dricker öl och pratar räntor och musik. De pratar om relationer och skvaller. De pratar kläder och husdjur. Han har en svart t-shirt på sig men är inte nöjd och står nu framför spegeln och byter till en vit. Byter till en röd. Byter till en vit. Byter till den svarta. Byter till en vit.

I baren står hon. Hon har en vit klänning på sig som hon skruvar sig i. Han tänker på uttrycket att kläder sitter som ett andra skinn och att hon verkar vilja ömsa sitt. Han vet att hon är den där som ska fråga honom om han verkligen ska ha den där skjortan och han vet att hon är den där. Hon är hon är hon är hon är  hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är.

Han går bort mot henne och hon slutar att skruva på sig, hon ler. Mot honom. De pratar om musik och relationer och skvaller och räntor och husdjur. Hon ler och han skrattar. Hon ler och han skrattar. Och hon är som månen och han är full. Och hon är som en fullmåne. Han håller hennes hand mjukt och de går hem till honom. Han är mjuk. Mjuk. Smeker henne över håret och håller hennes haka och båda händerna på vars en kind, som han lärt sig att tjejer gillar och hon skriker ja med hela kroppen. Han vill inte att de ska vara i hallen hallen känns smutsig så han tittar frågande på henne och hon leder honom in i sovrummet och han tittar på henne och frågar med ögonen är du okej är det här okej jag är helt okej. Det här är hon är hon är hon.

När han vaknar på morgonen och hon är borta.

Den där om att jag var mycket mer peppad igår

07:25

Åh, herre Gud, så himla trött. Ska börja jobba idag. Tror ni att jag kan ta sovmorgon min första dag? 

Pratade lite med en kollega på Facebook igår. Hon sa att hon bytt kontor till ett på våning fem. När jag hastigt och lustigt gick från jobbet i december hade vårt kontor bara två våningar, plus att det anställts (vad jag hört ryktesvägen) runt 40 nya på ett kontor där vi tidigare var 60. Det kan bli spännande det här.