27 december 2011

Den där om när Fimpen kom till världen

Vi är ute och går i skogen, Stolte mannen och jag. Han skojar om att han är ute och rastar mig, för jag har varit olustig i kroppen hela dagen, har inte ro, gråter lika många krokodiltårar som lejontårar. Säger något är fel! och han nickar. Klockan tolv har jag haft ont i magen någon timme och ringer förlossningen.

Vi kommer in och mitt blodtryck är okej. Jag sitter i en stol och barnhemsgungar och Stolte mannen säger att nu får vi vänta ett tag med nästa barn, han orkar inte med mer oro. Ungefär där börjar jag kräkas och kräks tio gånger på två timmar och det kanske är vinterkräksjukan? och jag får stanna över natten på förlossningen.

På morgonen tar de nya blodprover sen är det någon som vänder upp och ner på vår förlossning för mina leverprover visar att jag inte alls mår bra. Jag har fått havandeskapsförgiftning och plötsligt befinner jag mig i en operationssal där det finns tre nakosläkare och en väldig massa mer folk. Och vi har inte ens med oss vår bb-väska som vi packade dagen innan.

Jag vaknar upp och Stolte mannen står gråtande med Fimpen vid min sida. Titta! säger han. Här är Fimpen! och ungefär där är vi nu, Stolte mannan, jag och Fimpen. Fimpen är ett litet emobarn med en ständig tår i ögonvrån, självskadebeetende (river sig själv i ansiktet) och ofta en hand smärtsamt slängd över ansiktet. Jag har precis rest mig upp för första gången, efter att ha legat på rygg i över tolv timmar. Och Stolte mannen är trötttrötttrött efter en vakennatt.

Men vi mår bra. Och vi får se - får vi spendera nyårsafton här på specialistvården så har vi i alla fall bra utsikt.

Den där om två dagar efter julafton

Med akut kejsarsnitt kom Fimpen. Världens finaste lilla bebis.

23 december 2011

Den där om två dagar innan julafton

Så upptäcker de att Fimpen kanske inte mår så bra och vi får avbryta vårt barnmorskebesök, mitt i en sammanfattning om hur vi vill ha vår förlossning och åka in akut till sjukhuset. På en brits kopplas jag upp till tre olika maskiner och handhållen av Stolte mannen förklarar sjuksköterskan hur maskinerna fungerar. En läkare kommer in och berättar om havandeskapsförgiftning och eventuellt akut kejsarsnitt. Stolte mannen sitter blek och tyst bredvid mig och jag ligger och försöker skoja med honom för han har alltid varit den som oroar sig medan jag är den glada, ooroade.

Han sitter och tittar på skärmen och säger att din puls ligger på sextiofem. Sammandragningarna ligger på femtiofem. Fimpens hjärtljud på hundratrettio!, eftersom jag inte kan se skärmen själv. Jag djupandas för att se om min puls går ner. Han trycker mig i handen. Säger sluta! med rädsla i rösten. Fimpens hjärtljud går ner. Han räknar ner. Hundra. Nittiosex. Åttio. Vad gör du Jen? Den ska inte ligga så här lågt! Han slutar räkna vid sjuttio.

In rusar en sjuksköterska och en läkare. Upp och hoppa! ropar sjuksköterskan, nervös under det glada. Senare visar en överläkare hur kurvan gick ner snabbt från normala hundrasextio ner på femtiofem, där det är signalrött på kurvan, och att skärmen inne i kontrollrummet började tjuta. Stolte mannen berättar att han medvetet slutade räkna högt vid sjuttio.

Men Fimpen mår bra ändå, tydligen. Efter dubbelkontroll med överläkare får vi åka hem med stränga förmaningar om att ringa förlossningen med en gång om jag får huvudvärk eller om det flimrar för ögonen.


Litet ps: vi mår bra. När man som gravid ligger på rygg kan man ibland trycka till en stor pulsåder i ryggen så att bebis och mamma inte får syre. Det var tydligen det som hände. Fimpen fick inget syre, det var därför jag skulle upp och hoppa!

22 december 2011

Den där om första jultraditionen uppstånden

Hugga egen gran vid Stolte mannens föräldrars lantställe - check!


Den där om vad jag saknar

12. Berätta om någon som du saknar.

Tjugo dagar kvar av Fimpen i magen.

Och jag saknar berusning. Även om jag precis lade upp det här inlägget om alkohol - berusning, jag saknar dig!

Vi går på gatan, Stolte mannen och jag, och han säger att tänk om du aldrig mer vill dricka? och jag stannar upp. Tittar på honom. Fortsätter gå. Jag vill ha mitt glas rövin på fredagkvällen. Mina glas bubbel på lördagarna. För ja, jag är rädd för alkohol, men det betyder inte att jag inte vill dricka.

Jag saknar rövin och vittvin och rosa vin och vin med bubblor. Jag saknar champagne och öl, men inte lika mycket som vin. Jag saknar lufttorkad skinka och salami och råbiff fast att jag inte gillar det egentligen. Jag saknar ost med jävligt mycket mögel och till och med brie. Jag saknar fiskfiskfisk - att skita i att fråga var fiskjäveln kommer från. Jag vill ha ostron och mojito. Jag vill ha en mojito. Ge mig. Ge mig!

21 december 2011

Den där om min framtid

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.Länk
Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora breda hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med kända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och Stolte mannen måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medan det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det får bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel och de undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar Stolte mannen vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om tomteskum

Min man. Min man! Skickar små presenter via postpost från sitt jobb till mitt. Tomteskumspåsar: polka, med överdrag choklad, vanliga original, som inte är så originella funnits i flera tusen år. Jag ler stora leende och dör lilla leendedöden då min administratör förbispringer i korridoren och kastar upp ur magen, genom halsen: du har fått godis igen! Utan adressat! Det ligger i ditt postfack. Stolte mannen skulle dö bredvid mig, han i stora pinsamhetsdöden: han vet inte om att administratör öppnar all min post.

20 december 2011

Den där om att växla mellan ko och katt

Igår var sista gången med min gravidyoga. Det hela kan delas in i lite olika delar:

vad jag kallar sovstund, vad vår yogalärare kallar finna sitt inre/avslappning med klangtrumma. Alla somnar. Det snarkas från lite varstans i rummet och jag kämpar med att hålla mig vaken, men vaknar ändå till av att jag dreglar.

Jobbiga övningar, till exempel uthållighetsövningen där vi ska hålla armarna uppsträckta samtidigt som vår yogalärare säger att vi bara använder cirka tio procent av vår kropps kapacitet och att vi ska lyssna på vårt inre andetag, samtidigt som jag vill skrika åt henne att hålla käften.

Lätta övningar, de där man växlar mellan att vara katt och ko. Men inte för mycket katt, för då belastar man ryggen för mycket.

Övningar man fastnar i, till exempel den där när man sätter sig på huk för att öppna upp bäckenet, men sen inte kan resa sig från, för när man suttit så i fem minuter så vill vaderna inte längre hjälpa till.

Och chantra, eller vad det nu heter. Långa, långa studer av hamina, hamini, (eller den som börjar med ett långt ssssssssaaaaaannn – där jag vill börja sjunga på Luciasången, men är tveksam till om någon skulle haka på) där jag försöker hålla mig för skratt samtidigt som jag funderar på vad vi ska äta till middag.

Om det har funkat, det här med gravidyoga? Jag vet inte. Vi får se när jag föder, jag har i alla fall fått sova gott under tiden.

18 december 2011

Den där om ride my wild heart

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

Jag och Stolte mannen diskuterade ganska länge vilka låtar vi egentligen skulle ha på vår vigsel. Ändå var det ganska lätt. Lite spontant. Han satt på sitt jobb och jag satt på mitt och vi skickade låtar fram och tillbaka med den här då?

En dag hittade jag en av de där låtarna som vi till slut valde. Jag lyssnade på den fem gånger på rad, för att se om jag skulle tröttna. Det gjorde jag inte. Det var dessutom en låt som vi lyssnat mycket på tillsammans, så jag skickade den till honom med jag vet att det låter som om han sjunger ride my wild whore, men vad tror du?.

Han gjorde tummen upp.

17 december 2011

Den där om klänningen jag gifte mig i

6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag var kanske lite naiv. Eller lat. Eller så var det bara för att den första sömmerskan jag träffade var så jävla gullig att jag valde henne. Den första.

Jag hade en lista med fyra andra jag skulle träffa, bland annat en som var min favorit från början, när jag tittade på vad de tidigare hade gjort, hon jobbade med att sy upp klänningar för något svenskt märke, nu minns jag inte vilket det var, men hon verkade bäst och lite mer alternativ. Men nu var den första så gullig så jag valde henne.

Gullig är inte alltid lika med bäst, det blir sensmoralen av den här historien.

Jag trippade ner för trapporna till hennes ateljé och det sa klick! med en gång. Jag ville stoppa ner henne i min kjolficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka vin. Sätta henne på bordet framför mig, viska hemlisar och fnissa. Jag visade bilder på klänningen jag hade valt ut och hon nickade så huvudet studsade. Ja, ja, ja! Meg Ryan:ade hon och jag slog näven i bordet och sa hörru, det här känns så himla bra! Dig vill jag ha, jag skiter i att gå till mitt egentliga första handsval.

Så jag gjorde det. Bestämde mig på plats. Gick inte till mitt val, som jag borde gått till, i alla fall för att känna efter. Den andra hade kanske fått mig att vilja stoppa ner henne i min kjolsficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka bubbel. Vi får aldrig veta.

Min klänning började byggas och efter varje gång jag gick därifrån kände jag att ...är det verkligen såhär jag sa att jag ville den skulle se ut? men ignorerade samtidigt de där tankarna.

Näst sista gången jag var där så kände jag att min klänning inte alls var som bilderna jag visat henne. Jag visade henne bilderna och hon sa att det absolut inte gick att ändra nu. Fast på ett snällt och fnittrigt sätt. Dricka vin-sätt. Och jag ryckte lite på axlarna och okejrå.

Så hela historien slutade med att det nu på vår sovrumsvägg hänger en klänning som inte alls ser ut som den jag beställde. Hade jag kul på mitt bröllop? Ja, som fan. Fick jag den klänning jag ville ha? Nej, inte alls. Gör det något? Ja, det är klart det gör något. Jag skulle ha tagit champagneflickan istället.

Vad lär vi oss av denna historia? Jo, att man inte ska gå på första bästa, att man kan ha kul fast saker går fel, att man får tolka den här julkalendern som man vill och inte skriva om sitt favoritplagg, utan istället om ett plagg som irriterar en samt att bubbel ibland är godare än vin.

Den där om att prata lite mer och lite mindre

Jag tror att jag och min man måste prata lite om det där om den kommande förlossningen. Och jag tror att jag och min kära mor ska sluta prata om den.

För när jag pratar med min man så har han kommit fram till att han
a.)vill måla mig och Fimpen med fingerfärg
b.) jämför nervositeten med att gå till tandläkaren (han hade inte varit där på elva år och var så nervös att han grät kvällen innan) och
c.) det senaste är att han vill att vi föder själva. Bara han och jag.

Min kära mor påstår att det inte kommer att göra alls ont. Hon säger att för henne gjorde krampen i vaderna mer ont än att trycka ut ungen (mig). Hon är helt säker på att min förlossning kommer att likna hennes. Ungefär här började jag skrika åt henne i telefonen, mitt på Konsum. Hon tycker även att jag borde röra mer på mig, så att jag är i form tills det är dags. Jag har försökt förklara för henne att jag har varit en millimeter ifrån att bli sjukskriven för att jag rörde för mycket på mig, men det verkar liksom inte gå hem. Polletten trillar inte ner. Hon tror att jag ska föda en liten fjäril, som ska komma utfladdrande av sig själv.

Jag kan säga att jag känner redan nu att det inte är någon fjäril där inne. Om det inte är en T-rexfjäril.

16 december 2011

Den där om de bästa minnena som hamnat på kort

På min Facebook finns tvåhundra kort från vår smekmånad i USA, hösten 2010. Att välja en favorit av de där korten går inte. Lika lite som det går att välja ett favoritkort bland alla kort jag har tagit någonsin någonsin. Så jag väljer ut fem favoritminnen från de senaste åren.


Jag och Stolte mannen flyttar till Stockholm samtidigt eller nästan samtidigt: han ungefär en vecka efter mig. I en liten lägenhet på Bondegatan, som han delar med sin bästa vän, suger jag av honom för första gången, för jag tänker att någonting måste hända. Det har varit tyst mellan oss ett litet tag och han sitter och huvudsvär över att ingenting händer, vårt samtal flyter inte, det kanske inte är rätt ändå? Ett halvår senare sover vi mest i min lägenhet på Tjärhovsgatan, är ute och dricker öl tills barerna stänger, går hemåt och hyr konstiga filmer på vägen som vi somnar till. Jag skriver på min masteruppsats han spelar låtar för mig som jag lyssnar på genom hans ipodlurar jag bokar en resa till Indien utan honom, med min bästa kompis.

Vi står på flygplatsen, när jag ska åka, och gråter båda två. Jag är borta i trefyra veckor och samtidigt som jag är i Indien! är det en enda lång period av total, mörk saknad. Jag är inte i Indien. Jag är ständigt hos honom och har plockat upp någon slags Stolte mannenfrekvens, där jag ständigt känner av när han mår som mörkast.

Så kommer jag hem igen, han hämtar mig på flygplatsen och mitt hjärta är pick-pick-pick!!!!!! och sen tar han med mig till havet, till ett ställe han brukade åka som barn. Och jag tar kortet ovan.


Stolte mannen har friat och jag sa ja. Ungefär ett år senare står vi i ett vapenhus i en kyrka ute på landet. Han håller med krampaktig hand i min mer uppspelta och en kvinna kommer in till oss. Är ni redo? Jag tror aldrig att jag har varit mer redo för något i hela mitt liv. Bilden ovan är en av mina favoritbilder från vårt bröllop. Två av mina bästa vänner. Min man. Min man! Och jag.


Vi åker på smekmånad, Stolte mannen och jag. Fem veckor tar det oss att köra mellan Boston och Orlando. I Virginia blir vi tipsade om Shenandoah national park, som är kallt men så förbannat fint att vi får ont i ögonen. Vi stannar på en campingplats och köper äcklig uppvärmd pizza som vi äter vid ett träbord. Jag tvingar ut Stolte mannen i en dimma som vi inte vet om det är en dimma eller om vi är mitt bland molnen för att titta på ett vattenfall som är utmärkt på kartan och han skrämmer mig med historier om the mountain people som våldtar och rånar en. Vi går tillbaka till bilen utan att hitta det där vattenfallet.


En kväll i april 2011 kommer två av mina bästa vänner hem till mig och Stolte mannen för att vi skulle dricka kanske ett glas vin och lite tapas. Man kan säga att det blev lite mer än ett glas vin och det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Den slutade med att grannen ringde på klockan fyra på morgonen, vi låg alla i sängen och skrattade så vi grät och hade precis avslutat ett tryckar- och allsångsmaraton i köket.

I december 2010 bestämmer vi oss för att vi kan börja försöka närma oss tassande det där med att skaffa barn. Vi har möjlighet att skaffa oss eget boende och inte längre flytta två gånger om året till olika andra handsboende. Vi blir gravida direkt. Dagen vi flyttar in i vår nya, alldeles egna lägenhet får vi dock missfall och efter en månad av bergsbestigning, där tårarna ligger innanför ögonlocken så blir vi gravida direkt igen. Andra ligget, hävdar jag bestämt. Detta innebär att jag idag har varit gravid i mer eller mindre ett år.

Vi får i november 2011 se vårt barn för andra gången. Vi tittar bort när läkaren kontrollerar könet och ler förtjust när vi får se Fimpens hår vaja i fostervattnet.

15 december 2011

Den där om julafton


Julen 2011 blir den första julen som jag och Stolte mannen firar helt ensamma, ihop. Jag kommer vara för nära att föda, så vi vill inte åka någonstans och orkar inte ha hit familj heller.

Samtidigt som det känns tråkigt som fasen (jag är van vid att fira jul med hela min släkt på minst trettio personer) så är det nu vi skapar våra egna traditioner. De vi ska ha hela livet och som våra barn ska berätta om i små historier på vitt papp med krita i ettan.


Det får vara knasigt. Det får vara som vi vill. Men det visar sig att det blir ganska Svensson ändå. Hittills har vi skrivit all mat vi vill äta på en lapp på kylskåpet och det är mest sill och Jansson som trängs med grötfrukost och revben. Men! vi ska även skjuta raketer, för att vi vill. Och handla julgran redan fjärde advent, trots att våra föräldrar alltid gör det den 23:dje (ni märker hur mycket utanför boxen vi vandrar nu, va?). Jag har en önskan om att tv:n ska vara av hela kvällen. Jag tror inte att min tv-knarkande man håller med där. Och jag har börjat implementera julotta, mest för att han ska tycka att det låter så jobbigt att han går med på midnattsmässa istället.
Nya traditioner i det här hemmet. Jag känner att de inte kommer att bli så nya.

Den där om mina internetbästisar

6. Berätta om bloggarna du läser.

Jag och Stolte mannen kommer in på restaurangen där de andra sitter. Vi är såklart sena, för vi är alltid sena nu för tiden. Jag rör mig långsamt och har försovit mig. Promenaden Medborgarplatsens tunnelbana - restaurangen tar tre gånger så lång tid som den normalt skulle ta.

Där inne sitter de på rad. Inte skyldig, Egon, Stambyte. Med killar. Med killar! Jag och Inte skyldig har skojat om att det inte är en parmiddag, utan en storfamiljmiddag, för det känns bättre så. Världens bästa Linn skulle också varit med, men är förhindrad. Min internetfamilj. Och det är så konstigt att jag hittat de här personerna, att jag kan vara trött så jag nästan slår knut på mig själv, men ändå vill iväg och träffa dem. Att min man kommer överens med alla och när jag kommer tillbaka från toaletten så sitter han och skrattar med båda ögonen av något som någon sagt.

Att vi vågade det här: släppa in och låta gå och faktiskt träffas. Vi som läst varandra väldigt länge, eller kanske lite kortare tid. Att vi bor i samma stad och har långa, långa förvirrade konversationer i mailkorgen på Facebook. Heja internet. Heja mina internetbästisar!

14 december 2011

Den där om Jenny den 14 december 2010

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

Frusen och kall. Men imponerad av vädret. För då som nu: förälskad i extremväder. Nykär och ganska så nygift och tänk att vi varit tillsammans så länge redan! och tänk att vi ska vara gifta i evighetersevighet och få vakna upp tillsammans i minst sextio år till! och med dig ska jag leva resten av mitt liv! och jag vill att vi dör samtidigt, du och jag!


Kanske redan gravid? Eller så kom det bara någon vecka senare. Lägenhetsletande och deppig när drömlägenheten försvann till någon annan. Trött på jobbet eller kanske snarare jobbtrött. Semestern var så fasligt långt borta, men redan i mitt huvud. Fredagsmys lördagsvin och söndagsgodis. Bondegatan - mitt på Södermalm, julklappsstress och hala gator. Jag minns att det var en stor, hal isfläck utanför restaurangen Mississippi (där jag firade min födelsedag ett år) som jag halkade på några gånger. En gång halkade jag och satte mig på rumpan, gjorde den där klassiska: resa mig upp snabbt och titta så att ingen såg, istället för att ligga kvar och ha ondast i världen.

Hemkommen från bröllopsresa och tillbakalängtande. Framtidsundrande och Argentinaplanerande. Vännermailandes och bokklubbsälskande. Var vill vi bo, egentligen? och inte kunna ha råd att bo där. Samma människa, men ändå helt annorlunda.

13 december 2011

Den där om jultema

...Och när vi ändå pratar sprit, alkohol och att återanvända saker, så kör vi ännu en återanvändning av en text jag skrivit om alkohol. För att vi börjar närma oss alkoholhelgen nummer ett och för att jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt det jag växt upp med.

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna...

Två.) En av mina största fasor är att min man ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min man ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november 2008 och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Nästa gång mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl en fredag.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Den där om att beundra någon

Jag pratar med mamma och undrar vem de ska fira jul med. Hon berättar att det verkar som om de ska fira med de gamla vanliga, men inte med familjen Hurra! för familjen Hurra! måste fira hemma hos sig själv för Pappa Hurra! ska jobba. Ska jobba med att ha jourtelefonen för AA.

Och jag är så jävla, jävla jävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävla stolt över honom. För det finns en tid när han inte var nykter. En tid när han inte jobbade på julafton. Och åter igen återvinner jag texten som jag från början skrev 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

12 december 2011

Den där om min bästa vän

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.

Jag vet inte hur det blev så, men när vi skaffade två nya katter då vår gamla katt blev påkörd, 1992-någonting så blev den ena katten familjekatten och den andra var lite PMS-ig, så hon blev min. Min bror kallade henne Spetälsk. Vi andra kallade henne
Lillan. Hon var ganska så ful randig och liksom ojämn. Hon klämde tidigt sin svans i dörren, så hennes svanstipp stack iväg åt ett annat håll än resten av svansen. En dag hoppade hon upp på en spisplatta som var igång, så hon brände trampdynan så hårt att det resten av hennes liv klickade om den tassen mot golvet när hon gick.

Hon sov i min säng varje natt. Varje natt hade hon svårt att andas under min arm, där hon låg inklämd och krampaktigt kramad. Hon spann tills jag somnade, ibland suckade hon de djupaste suckar jag någonsin hört. Hon var extremt väluppfostrad, fostrad av ett envist, bestämt tonårshjärta. Hon visste att hon inte fick sin mat förrän hon satt ner. Hon hälsade alltid med att mjua:a. Hon kunde gå fot. När jag var fjorton skrev vi ett samboavtal, vi skulle alltid bo ihop, hon fick bläck på tassen som hon satte på avtalet.

Det rann så mycket tårar i den där pälsen när jag bröt avtalet om att alltid bo ihop fem år senare. Jag flyttade till London och lämnade min bästa vän. Varje gång mamma ringde mig var det inte min farmor eller farfar jag var orolig för, utan min katt.

2005 kom det där samtalet. Lillan mådde inte längre så bra lilla kroppen orkade inte längre. Hon hade blivit gammalkatt och fått gammelkattscancer. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.

11 december 2011

Den där om 30 dagar kvar

När jag kollar här till höger och ser att det är trettio dagar kvar tills Fimpen kommer blir jag alldeles svettig i händerna.

Den där om att växa upp och längta bort

Vi sprang på frusna fält som var toppade av frost och det var alltid någon som saknade en mössa en vante jackan var inte stängd näsan rann. Vi var så mycket mer Lindgrens vildvittror än Disneys mjukare figurer. Vi var vilda, vi besegrade världar och stod på toppen med varandra. Det var ständig sommar eller vinter och det regnade aldrig där på de skånska fälten.

Så såldes vår släktgård och jag förflyttade mina knoppande bröst mina kalvarmar min putande mage till småsamhällesgator där man kunde gå till ICA och man alltid tittade först vänster sedan höger när man gick över gatan och man fick cykla på rad med reflexväst hjälm bakom polisen som visade hur man gjorde: sträcka ut armen vid sväng och vid varje övergångsställe stod skolpolisen.

Jag växte upp och växte till och i rabatterna stod tulpanerna i rader, ståndmässigt, och vår vänstra granne var konstnär och en av mina bästa kompisar blev sexuellt utnyttjad av sin far. Så gick det en massa år, jag längtade bort, flyttade så fort jag kunde: hej London! Och fast forward: jag flyttar till Stockholm.

I Stockholm går jag på hårda gator med hårda klackar och det låter bom-bom-bom och jag älskar det ljudet. En av mina bästa kompisar påpekar att ljudet av mina klackar låter hårt, som om jag är bestämd och vet precis var jag ska. Då klampar jag på lite hårdare. I Stockholm finns allt jag vill ha. Jag lindar karlar runt fingrar som är större än mina lillfingrar. Jag går in och kommer ut ibland på mindre än en timme och har med mig någon i taxin som jag inte vet namnet på. Jag dricker gammeldansk och allt annat som är äckligt och en väldig massa öl. Jag dansar och virvlar och ligger på klippor bakom kroppsstora solglasögon.

Jag är själv utan att vara ensam. Jag tar på mig snäva kjolar och höga klackar och trippar. Jag snör på mig joggingskor och springer runt sjöar och vikar och jag älskar älskar älskar Stockholm. Jag går runt i Gamla stan och låtsas att jag är turist: en av de där som tittar med nya ögon. Och Gamla stan tittar tillbaka. Gamla stan är gammal och skrattar hånfullt åt min iver, mina barnögon, frågar om jag tror att jag är någon: någon speciell. Har sett iver innan, så långt innan mig, fnyser åt att jag tror att jag kan tämja den lilla storstaden. Så nervös, så vilja-vara-först-i-ledet. Egentligen borde Stockholm vara för nervös för att jag ska kunna vilja ligga med henne.

10 december 2011

Den där om att jag föddes kall

Min bror föddes med navelsträngen runt sin hals. Min pappa brukar skoja om att han hade bråttom och var livlig redan då: ville fort ut i världen, hade inte tid att stanna upp tänka till säga hoppsan! jag kanske inte ska skynda skynda måste Ö K A! Det där har följt honom hela livet sedan: när han var två år klättrade han upp i sådana där spindelnät som finns på sommarland, sådana som jag aldrig vågade klättra upp i för att det var så högt och jag fick svindel. Nu för tiden springer han två mil innan vi ska ut och äta finmiddag för att han måste bli av med sin kaffeabstinens. När han bodde i vårt vardagsrum, på sin uppblåsbara madrass, fick han inte dricka kaffe för mig. Ö K A! plus kaffe var ingen bra kombination och han pratade så snabbt att hans stämband började ryka.

Jag föddes kall. Flera grader under normaltemperatur. Min mamma brukar berätta med ledsna ögon att jag inte fick komma till henne med en gång, jag var tvungen att ligga under en värmelampa först. På vår släktgård brukade de sen lägga mig under en värmelampa de normalt hade för de där griskultingarna som blev utstötta ur flocken. De som inte fick komma till och dia. Det var de där grisbebisarna och jag.

Senare fick jag ett extraelement på mitt flickrum. Det blev jättevarmt och jag brukade sitta med mina tjockstrumpsfötter mot det efter att jag hade varit i stallet, med en bok i mitt knä och mmmmmmm!:a. Pappa tjatade alltid på att jag inte fick använda hårfönen så mycket, för elen blev så dyr. När jag flyttade till egen lägenhet var hårfönen den pryl jag packade upp först.

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör - himla fint att läsa. Jag skulle hoppat på, det skulle jag. Eller så gör jag det nu och kör en uppspeedad version?

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

06 december 2011

Den där om veckan då jag blev korkad

Jag har sedan gymnasiet kunnat luta mig mot att jag är ganska smart. Eller i alla fall känt mig smart. På högstadiet var jag den som fick dåliga betyg och som lärarna tjatade på för att "jag vet att du kan bättre", men på gymnasiet vände det.

Tills nu. Jag har blivit fru fummel och korkad. Jag kommer inte ihåg matlåda, mitt personnummer, tappar saker (tre glas den här veckan), glömmer bort saker om jag inte skriver ner dem. Jag hatar det. Jag har tappat mitt intellekt. Och värre blir det. Amningskorkad. Ser inte fram emot det.

04 december 2011

Den där om att min man är bra på så mycket. Måla naglar är inte en av de där sakerna.

Den där om att gå ner i vikt

Det är 2001 eller så och jag tittar på Oprah där Celine Dion är gäst. Hon har precis fött en son och Oprahs gäster oohhhhh! och aaaahhhh! när hon berättar att hon har gått ner i vikt under sin graviditet. Oprah tittar på med tindrande julaftonsögon och utbrister att det är AMAZING! att hon kan gå ner i vikt under en graviditet. Duktiga, duktiga Celine! Jag sitter i soffan och kastar en kudde på tv:n.

Det är 2011, tio år senare, och Stolte mannen häller i vispgrädde i grytan vi ska äta. Extra smör. Jag kommer in i köket och säger att det där kommer bara att göra att jag kommer vara en sticka men försöka föda ut ett bautabarn.

Folk frågar mig följande just nu: hur mår du? ska du verkligen jobba till så snart före förlossningen? vet du vad det blir? samt hur mycket har du gått upp i vikt?

Jag svarar bra. ja. jag hoppas på en liten fjäril som flyger ut lätt. jag har gått ner i vikt.

Och jag vet inte vilket svar de blir mest förvånade av.

Man ska gå upp i vikt när man är gravid, man ska mysa runt med sina kakor och väcka sin partner mitt i natten och begära spenvarm mjölk. Man ska äta för två och man ska ha en choklad i väskan. Men vad händer om det blir tvärt om? Om man aldrig är hungrig, om man kräktes arton veckor i sträck, om man kan äta några tuggor, sen får det inte plats mer, och man vill verkligen inte äta kakor, för det är väl inte det man borde äta när man knappt får i sig något?

Folk blir imponerade. Säger att jag är duktig som inte går upp i vikt. Stolte mannen orosrynkar sig bakom min rygg och gillar inte att han kan se mina revben. Han stryker en hand över dem och adderar mer smör i maten. Barnmorskan ber läkaren göra en extra koll på ultraljudet så att Fimpen växer som Fimpen ska. Fimpen växer som Fimpen ska och alla andas ut.

Det här är min mammakropp. Jag kommer i kläder som jag inte kommit i på kanske två år. Jag försöker ducka när folk tycker att jag är duktig som går ner i vikt, för inuti blir jag stolt över det, men vet att jag inte borde, skäms över min stolthet.

03 december 2011

Den där om vad som händer på jobbet när man är från Skåne

De finfina kunder man har frågar om man kommer från Skåne och blir överlyckliga när man svarar jakande, för på deras SFI-utbildning har de fått veta att om man förstår skånska då kan man prata svenska på riktigt.

Man bråkar med röstanvisningen på sin telefon som inte alls förstår när man säger lunch utan med anklagande röst meddelar att den inte uppfattar vad man säger. Då får man ge upp, stänga dörren så att ingen hör, sen sänka sig till anvisningens nivå och viska fram lunch på stockholmska. Anvisningen lyser då upp och ropar aha, du sa LUNCH de första sju gångerna!

02 december 2011

Den där om att han hinner dö hundra gånger om

Jag vaknar av att min hand söker på sängplatsen bredvid mig utan att hitta den stolta man den brukar hitta. Ibland hittar den en hårtuss att hålla fast i, ibland en hand, i bästa fall ett stycke mage. Ett stycke mage är lika med bäst tycker handen. Ett stycke mage är inte bra alls anser den stoltaste av män. Men i natt klockan halv ett ingenting alls.


Inom ett snabbt maratonlopp av tio minuter hinner jag ringa två gånger smsa två sms oroa mig ofantligt. Oron har blivit värre nu när man vaknar mitt i natten den skjuts som en flipperkula runt runt upp ner runt tillbaka och fram. Tänk om han inte kommer att finnas hos mig och Fimpen något mera. Tänk om vi inte får uppleva babyår barnår tonår vuxenår.


I mina tankar hinner han dö hundra gånger om. Man kan dö på så många sätt. På väg hem från träff med kompisar torsdagen den första december tjugohundraelva: minst fyra.


Påkörd av bil punkt
Påkörd av tunnelbana punkt
Misshandlad baraföratt punkt
Skjuten punkt


Minst fyra.


Nyckeln vrids om i låset han kommer in i sovrummet och baby, gråter du? mot min kind.

30 november 2011

Den där om Batman och Katta

Det är så konstigt det där när man till sina kompisar min kompis har fått ett barn! och de bara vilken kompis? och man alltså... en som bloggar.

Som man aldrig har träffat, men ändå blir så lycklig över och vet att man kommer att träffa och hänga med och kan prata både nagellack och snöslask och kön, ja och barn, på ens eget sätt, skapa en egen mammagrupp.
Länk
Batman har kommit.

28 november 2011

Den där om när dagen blev bättre

Jag möter upp Stolte mannen som har sms:at mig i ungefär en timme och frågat var jag tar vägen. Jag har svarat att det är helvetesdagen på jobbet och han sitter ensam i en bar och dricker rövin. Jag stormar in i lokalen en timme för sent och han tar min väska tar min jacka tar mig och stoppar in mig i sig själv och viskar i mitt öra. Okej, nu tar vi det igen. Andas iiiiiiiiiiin. Andas uuuuuuut. Nu gör vi det två gånger till. Så står vi mitt i en ganska folktom bar och andas.

Han dricker vin och jag bubbelvatten. Han undrar om jag vill ha nötter och jag huvudskakar och smuttar litelite på hans vin och mmmmmm:ar och funderar på hur långt efter man fött det är okej att tjoa in den där champagnen som står i vårt kylskåp nu.

Så kommer tredje ringningen och vi sätter oss på balkongplats, och Jonathan Johansson, detta underverk, kommer in på scenen. Hans rörelser är ryckiga och han tar upp hela scenen även om den inte är upptänd. Han är lång och smal och påminner i utseende om mitt ex-M. Väldigt mycket ex-M. Det är fint och det är bra och Fimpen rör sig i min mage.

Jag brukar säga att jag inte gillar konserter. Fast jag går på ganska många ändå. Det är ofta axelryckning och mina tankar svävar iväg. Men Jonathan rör och berör och när han osäkert kör sitt mellanprat så ler jag. Han är ironisk på ett sätt som får en att sätta skrattet i halsen, för man är osäker på om han är ironisk eller menar allvar. Ibland vänder han ryggen åt sin publik och spelar ensam i sig själv på sin gitarr och det är då han är som bäst. Han blundar ofta och stänger oss ute. Det är ofta mörkt och fokus på bildspelet bakom honom. Vi behövs inte. Och i början är det lite stelt. Men det är bra, han blir bra när han inte behöver ta in oss. Han skojar i mellanprat om sitt band. Om Oskar Linnros. Och jag undrar om han är medveten om att Oskar faktiskt sitter i publiken.

Den dåligadåliga dagen vänder där någonstans. När Jonathan börjar sjunga. Eller när jag står och samandas med min man. Det vänder och blir en bradag. Efteråt går jag och Stolte mannen till Mc Donald's och jag dricker en mjölk och äter en hamburgare och tittar ut över Stockholm. På söndag ska vi på konsert igen.

27 november 2011

Den där om att ha en månad kvar

Den där om att ni inte behöver oroa er, det blev bra sen, till slut

Så går jag förbi mannen med hatten och kappan under armen och till den arbetsdag jag inte nu vet kommer att bli den stressigaste sedan jag började jobba på riktigt för fyra dagar sedan. Jävla skitdag! heter den i sms. Och i tillbakasms från Stolte mannen får jag bannor och att han hotar med att åka från sitt jobb och svepa med mig från mitt för att jag ska sluta stressa. Och i min chefs ögon bor det lite lite panik.

Den börjar med att min kollega råkar låna min dator. Som inte går att låsa upp igen, utan en kod som vår teknikavdelning skickar hem till mig. Per post. Eller nej, den börjar med ett möte, där samma kollega meddelar mig att den examination vi måste göra för att få arbeta på vår arbetsplats skulle ha gjorts dagen innan. Något som ingen visste om. Sen låser sig min dator. Sen avbokar jag ett möte som skulle ha hållits genom en tolk. Bara det att meddelandet inte gick fram så klockan tio står en kvinna och ler mot mig på kontoret och jag pekar och teckenspråkar att det blivit fel, att vi avbokat mötet.

Ja, sen fortsätter det med att jag med lånedator försöker svara på femtiotusen e-mail, har trettontusen missade samtal, och tiomiljoner saker att göra efter en vecka jag inte varit på kontoret på grund av kurs och tre dagar av ledighet på grund av föräldrautbildning (jag kan nu allt man ska kunna som förälder!).

Och sen! misslyckas jag i del ett av examinationen och bryter ihop lite inne hos vår chef.

26 november 2011

Den där om att vilja festa på svenskt sätt

Om det hade varit den gamla goda tiden hade jag antagligen festat till den här låten i helgen och inte gått på date american way (ta bilen till bion) med min man.

Den där om att om man blev deppig av det där förra kan man läsa här (klicka på bild)

Den där om att hinna säga hejdå

På gatan utanför klockan innan åtta på morgon: mörkt med ljusnande kanter de bär bort en gammal tant på bår. En ambulans. En läkarbil. Två brandbilar. Bredvid henne snubblar en gammelman på snubbelfötter och han sträcker sig efter hennes hand som sträcker sig efter hans och han har sin mössa på sned och kappan under armen. Jag använder vändabortblick, för jag kan inte se. Det jag ser borrar in i minnet och jag kan kanske se, men jag orkar inte. Jag stoppar frusenhänder i jackfickor och placerar det här minnet tillsammans med andra jag inte vill veta av, de där minnena som ändå kommer att hoppa upp när jag är trött och ledsen. De kommer att säga hej, hej, minns du? och jag kommer att själssucka och skaka på huvudet men ändå blöda i minnet. Som det där minnet jag har av

varning

dokumentären som gick på svt en natt. Det handlade om nineeleven och en brandman berättade att han såg en gravid kvinna hoppa. Hon landade på marken och hennes mage sprack. Ut for en liten bebis, med navelsträng. Båda dog.

Slut på varning.

Eller min farmor och farfar, som gick och alltidhöll varandra i handen. Jag tyckte att det var så jävla fint. Så jag sa det till farfar: farfar, vad fint att ni alltid håller varandra i handen! och farfar löstandslog mot mig och sa att det var inte för att de var kära, utan för att de inte ville trilla. Sen dog farmor bredvid farfar i sängen.

Han hann inte säga hejdå. Hon hann inte säga hejdå. Eller så hade de gjort det varje dag efter att de fyllt åttiofem. Tänk att gå och skåpssupa i en massa år, ha sina rutiner. Höja ljudet på tv:n för att man hör lite dåligt. Läsa Skånska Dagbladet med förstoringsglas. Alltid veta att i andra rummet, eller här precis bredvid, sitter mitt livs kärlek eller parantes: i alla fall den jag valt att gifta mig med och så en natt så dör den bara. I sömnen.

Mannen med hatten och kappan under armen hinner i alla fall säga hejdå.

21 november 2011

Den där om min dag

Tandläkaren klockan nio. Tillväxtultraljud klockan tio. Så klart kom jag för sent till ultraljud, fortfarande rysande över att tandläkaren pratat om att klippa av den där strängen som håller fast läppen i tandköttet. Fimpen har Angelina Jolie-läppar och hår på huvudet som svajar i fostervattnet. Stolte mannen satt bredvid mig, höll handen och fnissade. Fnissade gjorde även jag på yogan i kväll, när någon somnade och snarkade under avslappningsövningarna samt när vi skulle göra djupandning in genom munnen och folk andades så det lät som om de visslade. På bussen hem såg jag Linn stå på ett övergångsställe bredvid Sven Wollter. Fast det visste hon inte om visade det sig, när jag skickade ett sms.

En bild jag gjort till Stambyte, som inte såg vad som var vad på vanliga bilden.

20 november 2011

Den där om att jag gillar den hårda yogan, inte den där flummiga

Jag går på gravidyoga och är lite rädd för det. Har inte yogat regelbundet på tre år och då gjorde vi huvudstående varje gång. Kände inte att huvudstående skulle vara aktuellt just nu. Som tur är börjar lektionen med elva minuters avslappning och jag ligger med min röda filt och försöker att inte somna.

Jag sitter i rummet med nio andra stressade gravida blivande mammor. Vi är alla inbjudna för att vi riskerar att bli sjukskrivna på grund av stress. Vi ingår i en yogastudie och får ranka vår stressnivå innan lektionen och jag skriver ner en trea. Smygkollar på de andra som skriver sjuor och åttor och jag funderar på om jag kanske är mer stressad än en trea. Jag tittar runt i rummet. Det är blivande mammor med diadem och fina träningskläder. Alla har trettioveckorsmage och jag känner ingen samhörighet med dem alls. Inte alls, förutom en, som liknar mig lite mer till utseendet.

Avslappningen slutar och tjejen bredvid mig börjar yogaandas. Jag hatar henne och hennes andning. Blir inte alls avslappnad. Hade det här varit vanlig yoga hade jag också kört halsandningen, men här känns det helt fel. Jag vill skrika åt henne att SLUTA ANDAS SÅ JÄVLA HÖGT.

I slutet spelar vår lärare på sin klangtrumma(!) och vi får ställa frågor. En frågar om yogaandning liknar profylaxandning och läraren skrattar så hennes mage guppar. Profylaxandning... nä, alltså somliga tror ju på det där, men att gå in i yoga... paus för glansiga ögon... det finns inget bättre!

Den där om att jag i dag sett så många avsnitt av The real housewives of Beverly Hills att jag känner mig lite smutsig

16 november 2011

Den där om Djursholm

VI har kört runt i Djursholm och tittat på villor som är större än villor är slott och kanske mer drömmar än något annat. Utanför bilen är det mörktmörkt och inne i bilen lyssnar vi på radio och hans hand vilar bakom min nacke medan han kör. Jag låtsasspinner som en katt som jag gör ibland för att visa happyness glad nöjd jag älskar dig mest i världen! och han ler med sina kråkfötter vid sidan av ögonen och tittar på mig på det där sättet som får mig att smälta när jag vet att jag får honom att smälta bli hårdsmälta inne i det som kallas själen.

Han parkerar vid havet: hela vägen ner till vattnet bakom buskar och säger åt mig att titta i handskfacket. Jag öppnar luckan och däri ligger vår vibrator. Jag fnissar mitt fniss och han ler hård härdsmälta åt mig fast inte alls hårt; mjukt!

Hur gör vi det här? tänker jag. Hur gör vi det här? frågar jag. Han smeker mig längst nacke upp mot kind och rycker på ryckaxel svarar som vi brukar? Så vi gör som vi brukar, fast vi aldrig gjort det innan i en bil. Han håller om mig och jag håller om honom och vi håller om varandra och jag viskar att tänk om det kommer någon? men ingen kommer. Förutom vi.

15 november 2011

Den där om hans höft

Jag ligger halvnaken i sängen och Stolte mannen ligger bredvid, håller mig i handen och tittar på Masterchef UK på datorn. Jag gravidgnäller att han ska ta av mig kläderna och han pausar kockarna och börjar dra av mig mitt linne.

Du, lilla baby, säger han med försiktig röst, jag tror att du börjar få lite märken och följer med fingret längs magen. Jag kastar mig ur sängen det bästa jag kan vilket innebär en del sprattlande på rygg, och springer ut till hallspegeln. Han har rätt. Två små strimmor på magen.

Jag ylar att jag smörjt in mig med mandelolja och fått massage för det här. Han tar mig i handen pussat mig på kinden på magen säger att jag är finast i världen och jag svarar med äsch! så då drar han upp sin egen tröja och titta här! jag har också! och visar sin höft. Han har också. Och jag älskar honom så himla himla himla mycket.

Den där om bb-väskan, del två

Stolte mannen (som jag kallar Cookie egentligen, där ute i verkliga livet) har köpt första grejen till vår bb-väska. Han har köpt fingerfärg. Jag förstår hur han tänkte. Men jag tror inte att barnmorskorna kommer att göra det när de kommer in morgonen efter födsel och Fimpen ligger alldeles grön i sin lilla plastlåda. Eller med amerikansk fotbollsstreck under ögonen.

Det fattade inte de jag går på kurs med heller, när jag berättade och skrattade så tårarna rann.

14 november 2011

Den där om bb-väskan

Stolte mannen brakar in genom dörren och Jeeeeen! vi måste packa en bb-väska! Jag tittar upp från min bok på soffan och ja, det vet jag väl? Han tittar förvånat på mig och frågar om jag vet vad en bb-väska är.

Tidigare under dagen har en av hans kollegor frågat honom hur det går med bb-väskan och han har svarat att den är på g, utan att veta vad det är, för att sedan googla och panikläst på någon barnsida allt man måste packa. Han sätter sig bredvid mig i soffan och rabblar osammanhängande

blöjor och du ska bara ha mjukiskläder, sen ska Fimpen ha TRE PYJAMASER!!!! och jag ska ha snacks och visste du att du måste ha med dig extra tjocka bindor? kanske tre paket!

Jag ler mot honom och mhm:ar. Säger att det är nog inget som man kanske måste göra ikväll, för ikväll är jag så trött att jag dreglar för att jag inte orkar svälja.

13 november 2011

Den där om en helg i Skåne

Vi ringer på dörren efter sextio mil av ryggont Jen, du måste röra på benen nu så att du inte får blodpropp smågodis och bil bil bil. Snabba fötter rusar på andra sidan, dörren slås upp och mamma tjuter sitt mammatjut. Pappa står bakom och tvåstegstrampar för att komma först fram för kramkalas.

Klockan är halv ett på natten, vi har "kört förbi" Stolte mannens föräldrars lantställe för att byta till vinterdäck i beckmörker och jag är trött.

Jag vaknar klockan två på natten och Stolte mannen!!! och han hör direkt att något är fel. Hela jag skakar och kallsvett tränger sig fram överallt mellan tår i panna på bröst. Jag mår illa och magen känns som om den vill sprängas. Han halvbär mig till toaletten eftersom jag inte kan gå. Håller mig uppe när jag kräks. Bär ner mig till sängen igen. Vägkantspasta. Och jag blir rädd för min kropp: att jag inte kan hantera den och funderar på hur det ska gå under födsel. Om kräk kan ta över min kropp så här, vad gör då en förlossning.

Vi firar Mårten gås, med rödvin för vissa andra, brysselkål, sill och inte svartsoppa. Vi sitter på restaurangen och jag lägger min servett över alla mina spillfläckar på bordet. Vi åker ut till havet och njuter av det som Stolte mannen påstår är årets sista sol. Vi sover länge. Det är mycket bebisprat. Pappa tar ner vikingavaggan från vinden. Mamma hittar en åkpåse, en sån vi tänkte köpa i brun manchester från sjuttiotalet, som kostar runt femhundra kronor på Tradera, som jag suktat efter som tydligen låg i deras källare.

Och vid frukosten berättar pappa att min bästa kompis från det att jag var tre till att jag började åttan förlorat sitt barn i månad åtta. Månad åtta. Jag stryker över magen och kan inte förstå. Mamma blir sur för att han berättat och säger att de inte skulle berättat förrän efter jag hade fått Fimpen. Mamma stryker över min mage. Pappa får känna när det sparkar. De längtar. De säger det. Att de längtar efter sitt barnbarn.

11 november 2011

Den där om att göra det igen

I juni 2007 sammanställde jag ett litet projekt som jag hållt på med ett par veckor. Det kan ha varit något av det roligaste jag gjort som bloggare: jag bad nio olika bloggare att berätta samma historia i ett blogginlägg var, som jag sen publicerade på min blogg.


Jag vet inte hur jag kom på det eller varför jag gjorde det, men jag kom med grundförutsättningarna, vad det hela skulle handla om. Efteråt berättade jag inte för någon vem som skrivit vilken text.

Nu tänkte jag att det var dags igen. Är ni intresserade så maila mig, så kör vi ihop det här igen.


Gamla texterna finns att läsa, med start här.

10 november 2011

Den där om att arbeta mitt i historien

Eftersom jag jobbar med arbetsmarknadspolitik och har gjort det i några år nu så tänker jag att jag har lite, lite koll på vad som händer i samhället.

Som för några år sedan, när Försäkringskassan började utförsäkra folk och vi lade in code red och var redo för anstormningen, men de droppade in och ingen visste in eller ut, vad vi skulle göra eller hur de skulle behandlas. Det började som små, små droppar, och alla blev förvånade att strömningen inte var större än den faktiskt blev. I dag har den gått från droppar till faktiska strömningar.

I dag fick jag mitt första fall av invandrad grek. När han berättade att han hade flyttat från Aten till Stockholm ploppade det till i hjärnan. Så klart. Och jag funderar på om detta kommer att bli droppar eller strömningar.

Den där om vad jag tjejlyssnar på just nu. Om och om och om igen.

Den där om den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde

Jag vet att det är mycket babysnack i den här bloggen just nu, men när jag sätter mig ner och tipp tappar på tangenterna så kommer det bara ut. Det händer liksom inte så mycket annat just nu. Det är mest en unge som bankar mig i magen som om vi vore ovänner och en mamma som oroar sig när alla säger att humöret i magen brukar vara det de faktiskt har när de kommer ut.

Så, lite mer bebisprat, det är ju faktiskt bara två månader kvar. Den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde.

Den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde:

Ett.) Jag trodde att jag skulle gå upp runt tjugo kilo i vikt och att jag skulle äta för två. Såg fram emot det, skulle unna mig som fan. Äta allt jag var sugen på. Så mådde jag illa och kräktes i arton veckor, gick ner som tusan i vikt, och har bara gått upp cirka två kilo. B E S V I K E L S E N när jag inte var sugen på något godis alls!

Två.) Oron. Gick och var orolig varje dag innan vi gjorde ultraljud i vecka artonellerså, efter att ha fått missfall. Att Fimpen skulle vara död/skadad/inte där. Den där oron var hemsk. Och oron efter. Innan Fimpen började sparka. När Fimpen inte sparkat på en timme. När Lillebror råkade tappa en ketchupflaska på min mage i affären. Oro över blodtryck. Oro för att något är fel.

Tre.) Att ingen reser sig på tunnelbanan. Jag trodde att folk skulle erbjuda sin plats på bussar och tunnelbana, hittills är det en tjej som frågat om jag vill sitta. Jag vill kanske inte sitta, men är förvånad över att ingen frågar.

Fyra.) Fittontet. Jag hade hört att man kunde få ont i sina privata delar, men AJ!

Fem.) Att allt som man kan få dyrt privat kan man oftast få gratis av sin barnmorska, om man ber. Till exempel gravidyoga och andningskurs.

Sex.) Att man inte skulle älska sin ofödda unge/att det händer att man inte älskar sin ofödda unge. Det var ingen som berättat för mig. Så jag berättade det för er.

Sju.) Att vi inte fixat med särskilt mycket, till exempel bara köpt vagn och en pandakostym, men verkar överlever ändå. Katta skrev om det bra här.

Åtta.) Att jag glömmer bort att jag är gravid. Jag går in i saker med magen, tycker att tröjan sitter lite tajt och funderar på om jag har gått upp i vikt tills jag tittar ner och ser att jag är gravid.

Nio.) Att man blir så förlamande trött att man inte kan tänka fram fler punkter på listan utan bara skriver nio stycken.

09 november 2011

Den där om one piece panda


Vår nya hobby här i hemmet: att köpa utklädningskläder till vårt ofödda barn. Kommer att vara tuffast i stan!

Den där om lägenheten

Jag sitter och äter candle light-dinner med Inte skyldig diskuterar vår nya hobby Downton Abbey och julafton stirrar på två tanter som sitter nästan bredvid som bråkar med höga röster när jag får ett sms.


Jag är på väg att titta på en lägenhet nu!


och jag iihhhhh, hurra! Lillebror har äntligen fått ändan ur vagnen.


Inte skyldig sms:ar mig senare på kvällen. Lillebror har då fått lägenheten och flyttar in nästa vecka.

08 november 2011

Den där om våren 2007

Att Egon och Stambyte tittar tillbaka på sitt bloggande får mig att minnas våren 2007. Våren 2007 kan har varit min bästa tid. Jag gick klädd i svart och t-shirts med tuffa motiv från Mexiko, hade skitlångt hår och lugg, kände mig snyggast i stan, vaknade varje söndag och sprang ner till Seven Eleven för att handla blå Camel som jag knackade mot baksidan av handen, rökte en på vägen hem, förbi folk som spelade tennis på tennisbanan. I slutet av sommaren, när Stolte mannen börjat sova över hos mig, följde han med mig till Seven Eleven, köpte en Coca-cola light och pussade min hetsrökande mun innan han gick åt sitt håll.

Jag festade förbaskat många dagar i veckan. Var ute och sprang alla dagar i veckan, även de när det regnade som fan och marken var tung. Pluggade disciplinerat och skrev på den där boken som senare försvann. Drack rö-vin och dansade med nya killar varje kväll. Hånglade söp låg följde med killar och tjejer hem.

2007. En sån jävla resa.

Den där om Fotbollsgalan tjugohundrafuckingelva

Klockan är 7:45 och jag tänker antagligen inga stabila tankar, men Fotbollsgalan igår? Jag såg ungefär tio minuter. Under dessa tio minuter fick det svenska damlanslaget i fotboll komma upp på scenen och få var ett smycke från Efva Attling för att de varit så duktiga i fotbolls-VM. Prisutdelare var "den riktiga konstnären" Zlatan Ibrahimovic.

Låt oss bara stanna upp och bli skitförbannade ett tag nu.

Tänk om det svenska herrlandslaget i fotboll från 1994 på fotbollsgalan 1994 hade fått komma upp på scen och fått vars en slips från Björn Borg (eller vem fan det nu var som gjorde slipsar 1994) för att de var så duktiga. Och den som delade ut priset var "den riktiga konstnären". För de kom lika långt i ett VM, de båda lagen.

Så. Nu ska jag bara vara sur på det här resten av veckan också.

07 november 2011

Den där om stabilitet

Josefin kommenterar att Jenny, det känns som att du är glad, lugn och stabil. Jag vet inte om det stämmer men det strålar verkligen harmoni och frid genom dina inlägg.

Och jag blir alldeles... men va? jag? För jag känner mig inte som den lugna och stabila, även om jag vet att jag faktiskt blivit sådan nu. Jobbet jag har nu fick jag delvis för att de tyckte att jag verkade så lugn och jordnära. Och folk som inte känner mig så bra, eller som träffar mig nu säger att jag är eftertänksam och stabil.

Och det är skitkonstigt, för jag identifierar mig fortfarande med den där tjejen jag var fram till 2007, ungefär. Då var jag hej babberibba! och dramadrottning. Syntes och hördes och flaxade omkring. Inte direkt osäker, för jag har alltid varit ganska säker på mig själv.

Jag tror att det kanske är Stolte mannen. Jag hatar folk som säger att ens partner får en att ändra sig, för jag vet inte om det alltid är så bra, att man måste bli en ny person bara för att man träffar någon, men i mitt förhållande med ex-M så tvingade han mig att bråka, tvingade mig att vara oharmonisk. Stolte mannen bråkar aldrig. Vi bråkar aldrig. Jag har blivit stabil, antar jag. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger eller skriver det till mig.

06 november 2011

Den där om hela världen

Okej, den här helgen har jag blivit beordrad sängläge, för nu börjar mitt blodtryck gå ner, men jag har istället fått foglossning i mina private parts. Så jag ligger i sängen och ropar till Stolte mannen att vi kanske borde åka till Ikea och han kan köra runt mig i en rullstol så kan jag peka med hela handen på vad vi behöver köpa.

Han kommer och visar sig i dörren, ler mot mig, sen stänger han den och lämnar mig ensam med tristessen. Vad han dock inte räknat med är att jag har hela världen med mig där inne, jag har internet. På internet finns Tradera. På Tradera kan man shoppa jättemånga grejer för en krona (som senare visar sig ha en frakt på några hundra).

Man kan säga att jag har köpt upp hela Traderas färgglada sortiment av bebiskläder nu. Så fort det är rött och/eller blått och har råttor och allt är rättstavat i annonsen är jag inne och lägger en krona. Eller fler.

Åh, nu vann jag precis en åkpåse i röd manchester från 1972! Synd, den var ganska ful.

Den där om efterlysningen

A, före detta hooct, som under flera år skrivit en av mina favoritbloggar, efterlyser brev/inlägg/texter till det yngre jaget. Jag vet att jag själv gjorde det för ett tag sedan (efterlyste alltså).

Själv skriver hon en text som slår en på hakan. Som vanligt.

Glöm alltid bort vart du är på väg
annars kommer du aldrig fram.