26 november 2011

Den där om att hinna säga hejdå

På gatan utanför klockan innan åtta på morgon: mörkt med ljusnande kanter de bär bort en gammal tant på bår. En ambulans. En läkarbil. Två brandbilar. Bredvid henne snubblar en gammelman på snubbelfötter och han sträcker sig efter hennes hand som sträcker sig efter hans och han har sin mössa på sned och kappan under armen. Jag använder vändabortblick, för jag kan inte se. Det jag ser borrar in i minnet och jag kan kanske se, men jag orkar inte. Jag stoppar frusenhänder i jackfickor och placerar det här minnet tillsammans med andra jag inte vill veta av, de där minnena som ändå kommer att hoppa upp när jag är trött och ledsen. De kommer att säga hej, hej, minns du? och jag kommer att själssucka och skaka på huvudet men ändå blöda i minnet. Som det där minnet jag har av

varning

dokumentären som gick på svt en natt. Det handlade om nineeleven och en brandman berättade att han såg en gravid kvinna hoppa. Hon landade på marken och hennes mage sprack. Ut for en liten bebis, med navelsträng. Båda dog.

Slut på varning.

Eller min farmor och farfar, som gick och alltidhöll varandra i handen. Jag tyckte att det var så jävla fint. Så jag sa det till farfar: farfar, vad fint att ni alltid håller varandra i handen! och farfar löstandslog mot mig och sa att det var inte för att de var kära, utan för att de inte ville trilla. Sen dog farmor bredvid farfar i sängen.

Han hann inte säga hejdå. Hon hann inte säga hejdå. Eller så hade de gjort det varje dag efter att de fyllt åttiofem. Tänk att gå och skåpssupa i en massa år, ha sina rutiner. Höja ljudet på tv:n för att man hör lite dåligt. Läsa Skånska Dagbladet med förstoringsglas. Alltid veta att i andra rummet, eller här precis bredvid, sitter mitt livs kärlek eller parantes: i alla fall den jag valt att gifta mig med och så en natt så dör den bara. I sömnen.

Mannen med hatten och kappan under armen hinner i alla fall säga hejdå.

5 kommentarer:

Linda sa...

Nu lipar jag.

MW sa...

Borde lytt varningen. Kan inte få bort bilden ur huvudet :(

Jennie sa...

Men åh, mitt gravid-i-vecka-37-jag klarar inte av sånt här. Helvete vad jag har grinat de senaste nio månaderna, över saker jag inte hade en aning om att jag fortfarande var ledsen över. Undrar om man blir sig själv igen så småningom, eller om det här är det nya?

Den där Jenny sa...

Jag har hört att det här är det nya. Känslighet 2.0!

Johanna sa...

Nu sitter jag här med massor av tårar i ögonen. Världen är så himla fin ibland, och så sorglig att jag tror att hjärtat ska gå sönder.

Du måste verkligen skriva en bok, lova att du gör det. En som blir publicerad och inte avbruten.

Stor kram!