30 april 2012

Den där om vad jag tidigare skrivit om valborg

Om valborg 1986

När jag och min bror fortfarande var under hundra centimeter firade vi alltid vårens ankomst på frusna fält. Den siste april skulle bli den första maj och som ett mindre lämmeltåg gick hela vår släkt ut på fälten som omgärdade vår släktgård. Varje år, var vi ensamma tillsammans, vår släkt. Farfar gick alltid först, alfahanen, med bruten fysik men aldrig nere på knä. Efter, hans flock; hans söner, hans sönerssöner och -döttrar. Hans enda dotter och hennes avkomma. Och alla som hörde till för stunden. Farmor med en knubbig arm om mig och en annan om min mamma. Min bror yr av glädje, springandes, jagandes ut mot det analkande mörkret, hög av spänning och grillchips.

Brasan blev alltid större än förra året. Enorm i barnögon. Det största brasan någonsin, störst i världen. Tävlan om vem som kunde gå närmast, förmanande från mammor, orostankar hängandes runt oss, nådde aldrig riktigt ända fram. Samhörigheten som en filt runt omkring oss, sträckte sig ända ut till där eldens ljus nådde och hela vägen in. Det var vi som hörde samman, vi med samma unika efternamn, taget av en soldat för längelängesen. Värmen så erövrande, skrikandes att det var den som bestämde, tro inte något annat, tro aldrig något annat! Värmen slickandes på upplysta ansikten och hettan ibland så slående att man var tvungen att ta en paus och vända ryggen till. Mamma och pappas ansikten alltid sådär speciellt upplysta, från elden, som om de var från en annan värld. Pappa och hans bror stämde alltid upp i himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande, båda lika envisa i att kunna sjunga högst, ta de bästa tonerna, båda i kyrkokören från en tidig ålder, och min bror alltid lika upprörd när drivans blomma smälte bort och dog. Farfar kunde alltid gå närmast elden och hetsade alltid oss barn, vi kunde allt, vi ska alltid kunna allt, inte ens himmelen är gränsen.

Efteråt, lång innan elden brunnit ut, gick vi tillbaka till majtårtan, kaffet, saften, släktgårdens släkthus med ombonad gemenskap, där varje tegelsten lagts på en annan tegelsten, av min farfarsfarfarsnågonting. Tv:n på, centrum för allas uppmärksamhet. De mindre kusinerna kröp upp i farmorsfamnar och drunknade i kärlek och stora barmar. De större kusinerna tävlandes om vem som fick de ljusaste chokladen i Alladinaskarna. På tv:n europafinalen i Melodifestivalen, en evig ljusshow, länder som försökte frammana en gemenskap trots brinnande Kalla krig och Kalla känslor och Stora murar.

Sverige skickade alltid rätt bidrag och fast att kvällstidningarna skanderat "Fel låt vann!" så var det alltid rätt bidrag när det kom till att försvara oss, vårt stora, vårt glädjerika land. Ingen annan befolkning blev så besviket, så trampat på tårna som när vårt bidag inte hamnade bland topptre. Och vårt bidrag var alltid bäst och Belgien och Schweiz röstade alltid på Frankrike för att de var vänner och Östtyskland röstade alltid på Västtyskland och vice versa, för att klappa grannen på kinden och säga förlåt för den där muren, vi älskar er ändå! och Norge och Danmark röstade alltid på Sverige för att Sveriges bidag var bra. Bäst. Inte tvunget för att vi är grannar.

Om valborg 1994

Vi var så där unga och kanske inte så naiva som vi borde ha varit, inte så blåa ögon, även om de borde ha varit cyan/indigo/violett/teal, men var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare! 

Det var valborg. Barndomsvalborg på frusna fält var förbi vi var ju äsch, så stora, kunde fira själva. Vi tittade vuxenheten rätt in i ögonen, harklade oss och påstod att vi inte var rädda. Inte rädda. Vi var redo. Vi samlade och trugade och blandade och snodde och ljög tills vi fick ihop det. Det var manipulation och smussel och gnissel. Det var en deciliter här och en centiliter där och ögonmåttande och det häldes i en farlig massa vatten i dyr,dyr whiskey från Skottland. Tio år, tappad och fångad och lagd på fat av kärlek, smekt och älskad och nu skulle den snart spys upp, ur tonårshalsar, bakom tallar, där pojkar med sprucken röst kommer att ta på flickebarnen och försöka komma innanför kjolen, eller om det var byxorna, fast att de inte har någon aning om vad de ska göra när de väl kommit där innanför.

Vi samlade ihop flaskorna. Förvarade dem ömt, bredvid Biblar i nattduksbord och inmurade och bakomgömda i fläktsystem. Valborg kom. Första fyllan. Fyllan. Och fyfan, vad fulla vi blev. Den där blonda, lilla, var nog den första att falla, falla hårt från de starkaste klipporna. Senare kom det fram att hon den kvällen blev våldtagen. Vi var bara tretton år. Tretton år, det går att räkna på fingrarna och hon hade ingen aning om att det var så det kunde bli, att det som går att räkna på fingrarna går att förstöra genom att stoppa in fingrarna där fingrarna inte ska vara när man bara är tretton år och längtar efter sin första sportbehå till gymnastiken i skolan.

Fall nummer två kom när den där mörka behövdes ledas hem och det behövdes ringas på dörren och sen snabbt skynda, skynda därifrån innan föräldrar ser och hör vad inte är derat att höras och ses. Vi var som dominobrickor som stod på ett för tätt led. Det där som var tappat och fångat och lagt på fat av kärlek petade på oss och vi föll, trrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiillllllllllllllllllll, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Åtta små flickor, stå på led, nummer ett blev full och trillade ner, så var de bara sju.

Den där Jenny följde med den där äldre killen in bland träden och skulle antagligen ha somnat där och då, en skuggestalt, borttappad och bortgjord, om inte de kära sociala myndigheterna hittat henne liggandes där. En liten kropp i en barnslig position, med gamelögon, bebistankar och en önskan om att vara äldre.

Man hade ju kunnat önska sig att vi lärde oss något den kvällen. Att vi lärde oss att vuxenlivet innebär huvudont och att ögonen aldrig skulle kunna gå tillbaka till att vara cyanfärgade. Man hade ju kunnat önska att en smak på vuxenlivet hade bränt våra tungor, våra gommar, våra läppar. Det gjorde det inte. Men än idag har jag svårt för whiskey.

Vad jag skrev dagen efter valborg 2007, våren då jag träffade Stolte mannen

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet träffar jag en kille som tvunget ska följa mig hem, för det är farligt att gå hem själv. Jo, tänker jag, det är jättefarligt, för hjärta, själ och sova ensam-tankar. Han pratar och frågar om jag brukar vara tyst, eller bara är ovanligt arg och sur av mig.

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet kommer jag på att det inte är det här jag vill ha. Jag vill inte ha killar som jag inte kommer komma ihåg namnet på, killar som egentligen inte är för unga, men yngre, killar som inte vet hur jag vill sova.

Jag ler mot honom och säger att jag är varken eller. Tyst eller elak. Han frågar om han får följa med in, eller om han ska följa med sina kompisar. Jag säger att han får göra precis som han vill, jag tänker sova och ska han komma in med mig så sover jag på mage och gillar när någon smeker min nacke.

Vi sitter i soffan och jag somnar med benen över hans ben. Hans hand på mitt knä. Med hans röst i öronen. Klockan är fyra när han väcker mig och vi går in i sovrummet. Jag klär av mig naken och bryr mig inte längre. Kryper in under täcken och in i mig själv och han har väl sett nakna tjejer innan. Han hostar till och lägger sig på täcket. Handen på min nacke. Så förbannat förutsägbart, fast att det är så jag vill ha det, fast att jag ännu hellre hade velat ha lite initiativ, lite oförutsägbarhet.

Klockan det ljusnar ute och kondomen spricker.





27 april 2012

Den där om val

Vi sitter i bilen på väg från K rauta, där jag har kastat upp Fimpen i luften mellan gångarna så att hans ögon gapskrattar, mot Ikea när Stolte mannen säger att jag får mitt marockanska golv i badrummet. Jag lyser upp och skriker ÄRESANT?TACKSNÄLLA! och han svarar att ååååh, han och hans bästa kompis hade lagt upp en taktik där han skulle ge med sig om golvet och då skulle jag bli osäker på det. Det funkade inget vidare och nu ska vi alltså ha matt vita väggar och marockanskt kakel på golvet. 

På Ikea går vi och pillar på kranar, bänkskivor och toaletthållare. Fimpen somnar i bärselen och helt plötsligt så sjunker vår renoveringslåga. Det är så himla många val, så himla mycket att välja, att ställa mot vart annat. Färgval klinkers kakel värme? handdukstork? krokar tillbehör duschslang spotlights toalettjävlahållare bänkskivor fan och hans moster. Och vi har ingen koll alls. Vi åker till Sibylla och har picknick i bilen. Ska vi fortsätta i morgon? undrar Stolte mannen. Ja, nickar jag. 

26 april 2012

Den där om fyra månader

Hej Fimpen,

i dag fyller du fyra månader. Fyra månader! Det är så himla stort, snart är du tonåring och sen flyttar du hemifrån. 

Din pappa har blivit kär i dig. Du har tagit min plats i framsätet, så att säga. Vi har precis varit och hälsat på din mormor och morfar och när vi kom hem så stod din pappa och väntade på flygplatsen och efter att ha hastigpussat mig så stod han och snusade på ditt sovande huvud i flera minuter. Han har redan börjat prata om att ge dig syskon och att vi börjar bli gamla och måste snabba oss. För en månad sedan så kunde han inte tänka sig fler barn, för att han har oroat sig så mycket över dig och mig.

Du älskar att tugga på saker, helst dina egna eller andras händer. Det är nog det du älskar mest. Du har börjat upptäcka världen runt dig och är otålig. Du har börjat sträcka dig efter saker och se färger och andra bebisar. Att sitta eller ligga själv är skittråkigt. Din mormor säger att du påminner om mig i humöret: det där otåliga, att du måste ha ombyte. Jag tycker synd om mig och din pappa år 2026, om du ska bli som mig som 14-åring också. Jag måste komma ihåg att ge dig det som jag allra helst ville ha då: kärlek. 

Du skrattar fortfarande bara i sömnen, men du har en början till ett skratt. Du drar liksom in luft snabbt så att det blir ett pipande ljud. Du ler så att man blir tårögd, speciellt när du vaknar (oftast runt sju på morgonen), du gillar när man rullar på r:en, du tycker om att sitta upp med stöd, en aktiveringsleksak som piper och lyser, din morbror och din morfar. Du sover i vår säng, mellan mig och din pappa. När vi var nere i Skåne fick du ligga i en egen spjälsäng och det gick jättebra, men det är så nedrans mysigt att du sover i vår säng, så vi får se hur länge vi lyckas skjuta på det där att du ska sova i egen säng. 

Du liknar fortfarande din pappa mest till utseendet, ditt hår börjar ljusna (och bli lite rödaktigt i solljus) och blir kanske blont till slut. Dina ögon är blåa. Du växer som tusan på längden, men är normalviktig och har ett lite mindre huvud än genomsnittet.

Jag älskar dig så starkt nu. Inte som jag trodde, det är inte lika... konstgjort som vanlig kärlek, utan mer naturligt, djuriskt. Den är lika självklar som att jag har två armar och jag skulle göra vad som helst för dig, och tänkta efter först efteråt. Det är svårt att förklara kärleken, för den sitter fast så hårt i mig. Den är som ett lejonvrål, som ett vattenfall, som ett djupt hål i marken. 

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är väldigt, väldigt konstigt att du finns hos oss och har funnits här i fyra månader, samtidigt som det känns som om du varit här längre än så. 

Dig ska jag älska resten av mitt liv.


 



21 april 2012

Den där om ett brev till Anonym

Anonym skriver på inlägget nedan:

Gud vad sorgligt. Undrar vad för "romantiska föräldraböcker al la 2000-talet" som gör allt så komplicerat. Stackars 80-tals-föräldrar. Måtte nästa generation bli klokare. Mitt råd; bara var. Fundera inte och förstora upp allt så jäklans mycket. Jag har vänner som varit med om så oerhört tragiska barnafödslar, eller haft svårt att ens få barn. Nä. Lägg ner självömkan och lev. Ursäkta om jag låter hård här men jag kan bara inte låta bli att läsa dessa i-landsproblem och tycka det är patetiskt.

Hej Anonym,

 det verkar inte som om du har läst min blogg så länge, det är okej för det kan ju inte alla ha gjort. Dock blir det ju lite farligt att kommentera sådär utan att ha bakgrundsinformation. Jag menar tänk om det vore så att jag och min man försökt få barn i fem år och nu äntligen fått ett? Eller om vi faktiskt har haft en bebis som försvunnit från oss? Eller om vi blev gravida där en gång i tiden innan vårt nuvarande barn kom och som blev till ett missfall och tusen tårar? Ett av de där alternativen stämmer, men det kan ju inte du veta.

Och i-landsproblem är det enda jag har. Och det är det jag skriver om. Jag förstår inte riktigt vad som skulle göra dina vänner lyckligare eller få fler barn för att jag bara skriver om mina/våra lyckliga stunder. Ungefär som när man på åttiotalet sa att barn var tvungna att äta upp sin mat och tänka på barnen i Afrika, som om det skulle göra barnen i Afrika mättare.

Jag tycker att vi kan gräva ner det där att det är fult att klaga. För mig är det inte att klaga, det är att vara ärlig. Jag gjorde en liten enkät på den här bloggen för ett tag sedan och det som kom fram då var att det mina läsare gillade mest med det jag skriver är att jag är så ärlig. Så i helvete heller att jag bara tänker skriva om när jag sitter och sjunger för min son och han skrattar tillbaka, för så ser inte mitt liv ut. Mitt liv innehåller även stunder när jag sjungit klart och min son blir kinkig och jag inte vet vad vi ska hitta på då. Varför skulle jag inte skriva om den verkligheten? Varför skulle jag gömma undan det? 

Jag har inget barn som är handikappat, men det känns lite konstigt att jag ska gå runt om dagarna och vara glad för att min son kan höra, kan prata, kan se, har två ben, båda händerna, inte föddes könlös eller med två kön, har alla tarmar intakta, hittills inte har problem med hjärtat, och så vidare i all oändlighet. Kan jag inte bara få konstatera att han är ett friskt litet barn och att ibland så är det tråkigt att hänga med honom? Måste jag gå hela dagarna och skuldbelägga mig själv för att jag inte är tacksam? För att jag vill ha en quick fix? Jag tror att mammor blir skuldbelagda tillräckligt som det är i dag. Så snälla, späd inte på det.


20 april 2012

Den där om oändligheten

Fimpen sitter i sin Fimpensitter och suger så hårt på sina händer att de får blåmärken. Emellanåt tar han ut händerna och låter leleleLE! som om han vill att jag ska uppmärksamma honom och inte våra odlingar så jävla mycket. 

Jag sätter mig på huk framför honom och han spricker upp och sen ut i leendet. På föräldagruppsmötet sist tog jag upp att jag tyckte att det var svårt/tråkigt att underhålla mitt barn hela dagarna och de andra mammorna tittade på mig som om jag var tokig. Nähä tänkte min hjärna och vi började prata sömn istället.

Den här kärleken som växt fram. Ni vet filmen Alive, när de står på ett berg som de bestigit och ser att det är tusen berg kvar innan de når Byn? Så ser min kärlek till Fimpen ut. Den där oändligheten. 

Den där om att renovera

Och som vanligt har vi inte tänkt genom hundra procent när vi gör något: jag flyger omkring som en drake i storm och Stolte mannen står nere på marken och hivar in mig i ett snöre, men släpper taget ibland och flyger med. Den där badrumsrenoveringen: plötsligt ska den bli av och bli av i maj. Det är ju typ NU! Så typ NU! måste vi ha bestämt färg på kakel och inte vara i lägenheten med bebis.

Jag tänker färg! kul! marockanskt! Stolte mannen tänker vitt! rent! det ska gå att sälja sen! och jag muttrar omkring och tycker att marockanskt inte alls är för dyrt.

Nu ska jag googla snygga badrum, om den lille diktatorn här bredvid låter mig.

18 april 2012

Den där om att efterlysa

Jag vet att det är flera som mailat mig, om bland annat att vi träffades på ett bloggevent och pratade kolik. Och att jag liknade deras mamma? Min mailkorg la ner, så först fick jag inga mail, sen trillade ungefär tusen mail in samtidigt. Så om ni mailat och inte fått svar: förlåt. Försök igen?

En annan sak som inte funkar som den ska är min länkningsgrej här nere till höger. å om ni länkat till mig och jag inte skriker hej! så har jag tyvärr inte sett det.

Puss och kram!

Den där om elva frågor till

Jag är en sån där som älskar enkäter/svara på frågor. Som blir avundsjuk när Stolte mannen får hem något att fylla i, eller som kastar mig över de där utvärderingsblanketterna man fick i universitetet efter varje kurs/av resebolagen när man är på charter. å här kommer elva frågor till, men jag hoppar över att skicka vidare den här gången.

1: Om du var tvungen att byta förnamn, vilket skulle du ta och varför?
Jag borde ju byta till ett förnamn som jag tycker är dödssnyggt, kanske ett som jag funderade på om Fimpen skulle heta. Men när jag tänker på att jag skulle byta förnamn till Lovis, Betty eller Doris så blir det bara konstigt, det känns liksom inte som om det är mig det handlar om. Folk skulle antagligen tycka att jag var lite konstig om jag bytte namn.

Så då tänker jag att jag kanske skulle byta för att göra ett politiskt ställningstagande, och det känns mer naturligt. Byta till ett namn för att försöka slå sönder det faktum att folk på arbetsmarknaden blir automatiskt bortplockade redan innan anställningsintervju för att de anses ha fel namn. Så jag skulle då byta till Elif/Nour/Parin/liknande.

2: Du får ge ditt tonårsjag ett tips, vad skulle du säga?
Det blir bättre, håll ut. Du kommer flytta härifrån och du kommer att bli så jävla fantastiskt lycklig.

3: Om du inte jobbade med det du gör idag, vilket yrke skulle du kunna tänka dig då?
Det här har jag svarat på en gång redan (även om frågan då handlade om drömjobb): Jag har två drömjobb och jobbar inte i närheten av något av dem. Jag skulle vilja jobba inom något med religion. Kan tänka mig allt från religionslärare till analytiker inom politisk religion. Drömjobb nummer två är att någon stoppar sparvar och praliner i min mun medan jag sitter och skriverskriverskriver på en veranda någonstans i södra Italien.

4: Favoritcitat?
It's better to be a lion for one day than a sheep all your life.

5: Om positionen "kung" (i Sverige alltså) valdes av folket, vem skulle du nominera och varför?
Om jag tänker att kungen skulle ha samma uppgift som den har i dag, alltså ingen politisk, utan mest åker runt och representerar Sverige, så skulle jag vilja ha någon som visar det Sverige som jag vill visa upp. Alltså ett mångkulturellt, välkomnande land som även är glatt. Så varför inte ta en homosexuell man med brytning? Mark Levengood.

6: Du får välja ett bakverk som symboliserar dig, vilket väljer du?
Gud vad jag blev sugen på bakelser nu! Jag tror faktiskt att jag skulle vara en sån där groda. Eller en slarvigt gjort biskvi.

7: Har du någon paradmaträtt du gärna lagar?
Jag lagar aldrig mat. Eller okej, jag har börjat göra mat på måndagar, eftersom vi har infört köttfria måndagar och jag tycker att det är roligare än Stolte mannen. Och när jag väl lagar mat så tycker jag om att göra nya grejer varje gång, sammasamma är lite tråkigt, så jag har ingen direkt parad, ingen jag gör varje gång.

8: Öppna upp Spotify (eller liknande valfri musikapp) och gå till din vanligaste spellista. Välj Shuffle (eller random) och tryck på nästa låt, gör detta tre gånger. Vilka 3 låtar dök upp?
Den som jag lyssnar på mest just nu är egentligen inte någon lista med musik jag gillar, utan det är min springlista. Där får jag upp:
The Mary Onettes - Lost
Florence + The Machine - Shake it out och
The Hives - Go right ahead.

9: Har du något guilty pleasure?
Delicatobitar, Unga mödrar på femman och sova på eftermiddagen.

10: Om du beställer pizza, vilken tar du?
Jag gillar inte pizza alls, så jag säger kebab.

11: Länka till receptet på en god efterrätt (tack på förhand).
Jag brukar göra semifreddo eller hemgjord glass. Nästa vecka ska jag ha middag för några av mina bästa vänner. Tillsammans är de allergiska mot nästan allt (tex ägg, mjölk, vete), det kommer att bli ett jävla aber att hitta efterrätt till alla.

17 april 2012

Den där om min förlossning, känslorna efteråt

Stolte mannen frågade mig ungefär en månad efter förlossningen hur jag tyckte att det hade gått. Och det slog mig att jag kände mig bestulen. Känsla ett: lättnad, för både jag och Fimpen levde, men känsla nummer två: någon stal min riktiga förlossning.

Hela graviditeten gick ut på att läsa förlossningshistorier, hitta rätt smärtlindring, bestämma hur vi ville ha det under vår förlossning. Jag visste att det skulle göra skitont, men att jag och Stolte mannen skulle göra det här tillsammans. Han skulle hålla mig i handen och jag skulle trycka den så hårt att han skulle försöka lirka bort den. Vi hade tillsammans odlat fram vår egen metod, det var inte dyka djupt-metoden eller yogaandas-metoden, utan svära utav helvete-metoden. Stolte mannen trodde jättemycket på den.

Så fick vi ingenting av det där, vi fick vara tillsammans så länge det gick, men vi fick inte den där brickan med en svensk flagga, smörgåsar och saft. Det är inget jag tänker på dagligen, eller ens någon gång i månaden, men det känns som om något saknas. Det värsta är att mina kommande förlossningar antagligen också kommer att ske genom kejsarsnitt.

Den där om min förlossning

Jag har ganska länge tänkt att jag måste skriva ner min förlossningshistoria, för vissa detaljer börjar redan blekna och jag vill minnas. Ni som tycker att sånt här är äckligt/tråkigt kan hoppa över. Ni andra, jag känner på mig att det här inlägget kommer att bli skitlångt (och ha tempus- och stavfel).

Vi var hos barnmorskan ungefär en vecka innan Fimpen kom. Då frågade hon oss hur vi ville att förlossningen skulle gå till och egentligen hade vi bara ett önskemål, ett enda stort: att Stolte mannen skulle få vara med under hela tiden. Att han skulle få vara lika viktig som mig. Precis innan vi skulle gå där ifrån så sa hon att det var lika bra att vi tog lite prover på mig, eftersom jag hade gått med högt blodtryck hela hösten och gått ner så mycket i vikt.

Proverna visade att jag hade protein i urinen, det vill säga att det var risk att jag skulle få havandeskapsförgiftning. Vi åkte in till Förlossningen och tog fler prover, bland annat fick vi ligga och lyssna på Fimpens hjärta, men de tyckte inte att jag var så dålig att det gjorde något, så de skickade hem oss igen med förmaning om att komma in om jag mådde det minsta dåligt.

Dagen innan julafton är vi hos Stolte mannens föräldrar och jag får skitont i mitt armveck. Armen domnar bort och jag var rastlös. Det kändes även som om någon har sparkat mig i sidan av magen, men det var ingen som sa att vi skulle höra av oss till Förlossningen om man hade ont i armen, så vi avvaktade och jag kräktes på toaletten medan Stolte mannen låg och vakade över min oroliga sömn hela natten.

Dagen efter julafton mår jag dåligt igen. Jag kan bäst beskriva det som en orolighet i kroppen. Jag kan inte sitta still och det känns igen som om någon sparkat mig i sidan. Jag duschar varmt, men det försvinner inte. Jag lägger mig på soffan och jämrar mig tills Stolte mannen tvingar mig att ringa Förlossningen. De ber mig avvakta en timme och se om det försvinner. Det gör det inte, så vi åker in. Precis innan vi ska åka börjar jag kräkas och kräker sen tre gånger i bilen in och fortsätter så fort jag rör mig inne på sjukhuset.

De tar prover på mig, men det ser ganska bra ut. De ber oss ändå att stanna. Jag har mina svarta mjukisbyxor och en t-shirt på mig. Vi har inte hunnit packa någon förlossningsväska (konsekvens: ingen kamera), för Fimpen ska ju inte komma förrän fredagen den 13:onde januari.

På morgonen mår jag bra igen och jag och Stolte mannen ligger och kramar varandra, för nu ska vi få åka hem igen, jag mår ju bra. Dock visar de nya proverna jag tagit att min lever håller på att kollapsa samt att jag har havandeskapsförgiftning. En läkare kommer in och säger att vi kommer att bli föräldrar i dag, jag svarar att det inte går, för Fimpen ska ju födas år 2012, inte 2011. Stolte mannen gör en liten glädjedans och ringer sen våra föräldrar medan jag byter om och pratar med en allmänläkare, en läkare som ska göra snittet, en narkosläkare och min sjuksköterska. Det går en timme, sen ligger jag akut på operationsbordet, där de ska söva mig eftersom mitt blod inte koagulera som det ska. Jag gissar att det är runt tio läkare och vårdpersonal i rummet och Stolte mannen har fått på sig en lustig dräkt och får vara med mig så länge det går.

Det pra
tades lite snabbt om en vaginal förlossning, men tydligen är jag för dålig och "tiden finns inte riktigt för det". Innebörden av det har jag valt att inte fundera på.

De kopplar upp mig mot apparater, kateter i urinröret (aj!) och slangar. Jag känner mig bra. Tänker att nu kör vi! Vi ska ju bli föräldrar. Så söver de mig och Stolte mannen får gå ut ur rummet. Han är i ett rum bredvid operationssalen och efter en kvart kommer världens minsta lilla Fimpen in och får hjälp med att andas, som han tydligen inte gjorde själv.

Stolte mannen får komma in till mig med Fimpen. Det första jag frågar är vad han har för hårfärg. Jag är yr och nyvaken och de stannar i fem minuter, sen rulla jag iväg till uppvaket där jag ligger i sju timmar (om känns som en) och där jag får ligga bredvid en tjej som tagit en överdos och som ligger och skriker efter Leffe. Där ligger jag till de tycker att jag fått nog, då får jag ett eget rum. Sjuksköterskorna frågar vad jag fått för barn (dvs kön) och jag blir så irriterad på frågan att jag svarar att jag inte vet. Klockan åtta på kvällen rullar de ner mig till Stolte mannen och Fimpen.

Så följer två dygn av kamp, där jag ska ställa mig upp igen (skitsvårt! Svimmar två gånger), duscha (minns att j
ag fått tipset här på bloggen att ta med eget schampo och balsam och ja, det kan jag också tipsa om, får tvätta håret med tvål), lära mig att sköta mitt kejsarsnitt och ta tre olika mediciner. De erbjuder mig morfin, men det vill jag inte ha. Min man får även lära sig att sätta en spruta i mitt ben för att mitt blod ska koagulera. Jag börjar även gå och en sjuksköterska berömmer mig när jag gått två varv i korridoren. Och! jag får lära mig att amma. Fast att jag och Stolte mannen har diskuterat amning och att jag inte är säker på att jag faktiskt vill amma så är jag så trött så jag orkar inte protestera eller ens fundera på det när det väl gäller.

Dag tre ska jag skrivas ut och barnläkaren kommer för att kontrollera att Fimpen mår bra (och då svimmar jag en gång till, inne i undersökningrummet). Då visar det sig att Fimpen inte alls mår bra. Han har jättelångt blodsockervärde och av någon anledning vill sjuksköterskorna att vi ska stanna ho dem istället för att bli flyttade till neo. Att stanna innebär att vi måste väcka och tvångsmata en mycket slapp och trött Fimpen varannan timme. Jag måste även pumpa och de här dygnen: ett jävla helvete. Varannan timme kommer en sjuksköterska in och väcker oss. Jag ammar Fimpen, Stolte mannen ger extra mjölk ur en mugg, jag pumpar. Det hela tar 30 - 45 minuter och sen får vi sova 15 - 30 minuter, tills det är dags igen. Dygnet runt. Stolte mannen bryter ihop när en sjuksköterska tar ifrån honom Fimpen för att han inte matar rätt. Jag är helt omtöcknad när folk kommer och tar mitt blodtryck som inte sjunker.

Till slut får vi nog och världens bästa sjuksköterska som märker att det inte funkar. Fimpens blodsocker höjs inte, utan sjunker till hjälp!lågt. Vi ber att få bli förflyttade och hon förstår. Hela tiden har vi fått berättat för oss att neo inte är bra. På neo är de sjuka barnen. Om vi kommer dit så har vi gett upp. Så vi ger upp. Vi orkar inte. Och vi hade inte kunnat göra något bättre!

På neo fattar de snabba, proffsiga beslut. De sätter en sond i näsan på Fimpen så att vi slipper vansinnesmaratonet med varannan timme. De kan ta blodprov på vår son på riktigt - innan varje måltid har de tagit blodprov på honom och han ser ut som en liten nåldyna i armarna. På neo blir de förtvivlade och gör en riktig undersökning, där de bland annat tar blodprov från hans panna (superläskigt). Och vi får sova! De rullar ut honom i hans lilla kuvös och han får sova i en sal med de andra barnen och vi får sova en hel jävla natt.

Neo visar sig vara himmel och helvete. Varje dag vaknar vi och i dag kanske vi får åka hem?!? Och varje dag får vi ett negativt besked. Två veckor.

En dag får vi faktiskt åka hem. Och det riktiga livet kan börja.

16 april 2012

Den där om att låta drömmarna dö

Jag har alltid tänkt att jag och Stolte mannen ska flytta utomlands ett tag under tiden vi är föräldralediga. Den ena ledig, den andra på semester/tjänstledig/jobba på distans, från början tänkte vi en långresa i Argentina, sen kom vi på weekend i Instanbul plus tre veckor i Italien. Så kom verkligheten och slog mig över kinden med full kraft. Verkligheten där jag känner mig fattigare på pengar än när jag pluggade (höjden av fattigdomen). Den här månaden hade jag 460 kronor kvar på kontot när alla mina räkningar var betalade och mitt lilla sparkonto, som jag har haft levande i två år, för att vi skulle kunna åka på semester/flytta utomlands det här året det rinner i väg. Sipp, sipp till mjölk. Sipp, sipp, där köpte jag en bok. Inget måsteköp, men det sjunker sakta, sakta.

Och de där pengarna vi får tillbaka på skatten, ganska mycket pengar, som vi kanske kunde resa för, de måste vi lägga på att betala av ett lån, så att vi har råd att bo där vi bor och samtidigt vara föräldralediga.

Det är ett förbannat I-landsproblem, men det gör ont ändå, att döda sina drömmar.

Ni kan väl hålla tummarna för mig:

Jag har ansökt om att få bli Solresors resereporter på Cypern, Kreta, Spanien eller i Kroatien under en vecka. Vill du också ansöka så gör du det här.

Den där om bilder vecka femton

Jag tänkte börja med en ny liten grej här på bloggen, nämligen förra veckans bildserie. Kom på den briljanta idén i morse, när jag kom på att ett.) jag har skaffat Instagram och två.) det var några som önskat lite mer bilder här.





I veckan har jag läst bok, kommit på att jag snart kommer att få fira min första morsdag på andra sidan, så att säga. Jag har fått hem väldigt många beställda böcker som visade sig ligga i runt 600 sidorsklassen och odlat alldeles för mycket i år igen. Fimpen har pratat sig genom sin saga (då tröttnade Stolte mannen och läste högt ur en Ulf Lundellbok istället) och han har även flugit (Fimpen, inte Stolte mannen) över Afrika för att titta på lejonen.
Stolte mannen har hittat en ny plats i lägenheten där han kan sitta och gubbspana. Sen har jag gått in mina skor igen, post graviditet (Swedish hasbeens), haft fredagstacos, druckit duschöl och haft barnvakt (igen!) för att gå på världens roligaste fest.

Den där om att ha ont i magen

Sjutton minuter in i rättegången och jag gråter redan.

12 april 2012

Den där om elva frågor

Det kom en sån här listgrej från bloggen Charmed life.

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
- Create 11 new questions for the people you tag to answer.
- Go to their page and tell them they’ve been tagged!
- Do not tag back to the person who has already tagged you.

Om du fick skaffa vilket husdjur som helst, vilket djur skulle du ha då?
Katt.Er. Fast inte här i stan, i så fall när vi flyttat ut på landet. Jag frågade vad Stolte mannen ville ha för djur, han vill ha en panter som ständigt är en bebis och som Fimpen kan brotta ner så att pantern inte kan skada honom.

Vilka tre politiska frågor ligger dig närmst om hjärtat?
Jämlikhet, jämställdhet samt att få in människor utanför arbetsmarknaden (främst invandrare) på banan.

Hur ska vi egentligen få fred på jorden?
Jag vet inte om fred på jorden är ultimat. Skulle vi kämpa för att få fred på jorden skulle vi samtidigt tycka att det var okej att det finns diktaturer, att folkuppror inte är en okej väg att gå. Vissa krig måste förekomma för att människor ska få en drägligare levnadsstandard.

Vilket var/är ditt favoritämne i skolan? Varför?
Låg-/mellanstadium: svenska.
Högstadium: samhällsorienterade ämnen.
Gymnasium: religion och svenska.
Högre studier: statsvetenskap.

Vart ligger den finaste platsen på jorden?
I min säng, med min son och min man. Om vi inte ska vara så cheesy så säger jag området runt Siena i Italien samt svensk sommar. För jo, det är en plats.

Vem är din bästa vän?
Jag har gjort en grej av att inte ha Stolte mannen som min bästa vän. Han är allt mitt andra, så han behöver inte vara det också. Jag har väldigt, väldigt många bästa vänner. Faktiskt. Det byter lite vem jag är närmast och vem jag ringer i krig, men i runda slängar har jag nog åtta personer som jag skulle kalla bästisar. Den jag ringde allra, allra först när vi fick veta att vi var gravida (före mina föräldrar fick veta) var Bubblan, som bor i Göteborg. Bubblan är ungefär precis som jag, snöar in på samma saker och fnissar åt ungefär precis allt. Vi träffades på universitetet och ett av mina första minnen av henne är när jag står i en korridor och försöker imponera på henne med en historia om grodor.

Vilket är det drömjobb? Alt. vilket är det roligaste jobbet du har haft?
Jag har två drömjobb och jobbar inte i närheten av något av dem. Jag skulle vilja jobba inom något med religion. Kan tänka mig allt från religionslärare till analytiker inom politisk religion. Drömjobb nummer två är att någon stoppar sparvar och praliner i min mun medan jag sitter och skriverskriverskriver på en veranda någonstans i södra Italien.

Det roligaste jobbet jag har haft är nog det jag har nu. Det är lite hemligt var jag jobbar, men jag jobbar med arbetsmarknadspolitik.

Vad är det mest smärtsamma du någonsin gjort?
Fysiskt är nog att få ett riktigt jävla ryggskott samtidigt som en ryggkota hoppar ur ryggraden och har influensa samtidigt. Då kan man inte gå.

Psykiskt är det när jag och mitt ex gjorde slut. Om det kan ni läsa lite här och var, mest i början av bloggen, bland annat här.

Vad är du riktigt rädd för?
Döden. Dödendödendöden.

Måste vi verkligen ha en statsminister och regering?
Nej, vi hade kunnat ha ett annat statsskick. Och här kan vi gå in i en lång jävla diskussion om monarki vs republik aso, aso, men det tar vi över ett glas vin istället.

Om du fick fråga vem som helst vad som helst, vem och vad hade du frågat?
Jag har tre frågor. Jag skulle fråga min son om han har det bra. Jag skulle fråga James Frey om en detalj/ett kapitel i en av hans böcker och jag skulle fråga Gud om det blev som hen menat att det skulle bli.

Elva personer jag skickar mina frågor till är några av mina internetbästisar, som blivit mina i verkliga livetbästisar och några som jag tänker att jag hade kunnat bli bästis med på riktigt: Egon, Linn, Inte Skyldig, Stambyte, Apple, dear?, Anydaynow, Johanna, Tuffast av alla, 118 61 STHLM, Debbie och Haren.

Mina frågor:

1.) Om du fick ge ett råd till dig själv som 14-åring, vad skulle det bli?
2.) Vad önskar du att 100-åriga du säger till ditt nuvarande jag? Alltså till den du är i dag?
3.) Om du fick äta middag med fem kändisar, vilka skulle du äta med? (Alltså samtidigt.)
4.) Vad får du mest skäll för av andra?
5.) Vad får du mest skäll för av dig själv?
6.) Var måste man absolut gå och äta?
7.) Hur kommer jorden att gå under?
8.) Vem har du/skulle du vilja ha frikort på - man?
9.) Vem har du/skulle du vilja ha frikort på - kvinna?
10.) Konstigaste sexminnet du har?
11.) Ditt bästa råd till mänskligheten?

Den där om att föräldraöva

Stolte mannen står med skorna på och drar i sin t-shirt. Han tittar längtansfullt mot vår son som ligger och abu-abu-abu-ABU! i sitt lekgym och jag säger från dörren att kom nu, Stolte mannen!. Han vänder sig mot mig och jaja:ar.

Min man har blivit kär i vår son. Sådär som jag blev för någon vecka sedan. De satt och pratade med varandra, Fimpen i sin babystol och Stolte mannen på golvet när Stolte mannen började torka sig i ögonen. Gråter du? frågade jag. Stolte mannen tittade på mig med trumpen min och ett nej, såklart inte! Men såklart satt han där och grät för att vår son är så fin och för att han hade blivit förälskad.

Jag tar honom i handen och leder honom mot dörren. Vi ska på vår andra ensamdejt sedan Fimpen kom. Vi ska äta riktig mat, med både kniv och gaffel. Med vin och kanske fördrink? och oliver. Oliver! med utropstecken. Och kanske efterrätt. Vi ska sitta ner båda två och vi ska inte springa iväg för att någon började gråta i sovrummet. Vi övar. Övar på att vara föräldrar som är utan sin unge. Jag har tagit på mig klänning och till och med borstat håret. Stolte mannen tagit på sig bröllopsskorna och laddat med vårt gemensamma bankkort.

Så tar vi varandra i händerna. Min som en boll inuti hans, för min fryser alltid. Så stänger vi dörren bakom oss och går till oliverna!.

11 april 2012

Den där om att äntligen komma iväg

Det är någon här som ska gå och träna med sin bebis på SatsBaby nu. Efter tretton förkylningar är det äntligen dags. Väldigt nervös, har inte tränat riktigt på nästan ett år.

Vi ses väl? Lova mig det, att jag inte trillar av pinn på vägen hem eller så.

10 april 2012

Den där om Pärlan

Hon hette Pärlan och var ständigt smutsig. Eller kanske mer skitig än smutsig? När jag tänker tillbaka på henne så känns det som om hon stod där i trädgården i ständigt regn. Hon gick fritt i trädgården. De flesta av oss var lite rädd för henne för hon var nidbilden av en sur ponny: hon bet och sparkades och hade säkert något farligt som hände i mitten också. Men jag var liten envis och älskade hästar så jag låg klistrad i utkanten av hennes synfält ändå.

Det var det närmaste en egen häst jag kunde få. Jag försökte få henne att gå efter mig i ett rep och jag försökte få henne att longera, alltid med en lång trädgren i handen, annars sprang hon in mot mig och bet mig i armen. Jag motade bort henne mer än vispade till med den där grenen. Pärlan med ständigt bakåtstrukna öron. Jenny i gröna stövlar som läckte och tjippade. Spring då Pärlan!

Men Pärlan ville inte springa. Hon ville inte att jag skulle rida på henne heller. Eller borsta henne. Hon stod i sin trädgård och alla vi klättrade i päronträden runt om henne och ibland fastnade man där uppe i trädet och skrek till någon av de andra att hjälp mig! Hjäääääälp mig, Pärlan vill inte gå bort! Hon stod där under trädet och tittade upp mot en och log under sin stripiga lugg. Visste att vi skulle få sitta där uppe så länge hon stod under.

Jag vet inte var Pärlan tog vägen, men en dag var hon borta. Några månader senare sålde de gården också.

05 april 2012

Den där om påsken tjugohundratolv

Glad påsk på er, hörrni. Den här påsken åker vi ingenstans, vi klär ut oss till påsktanter istället, har Lillebror på middag idag, ska på Påskemiddag XL hos en av mina finaste vänner här i Stockholm på fredag och på söndag drar Söndagsmiddag! igång igen, med alla Stolte mannens vänner plus alla himla barn som alla skaffat sig. Micke mat. Och jag är fattigare än när jag pluggare.

04 april 2012

Den där om hur man tar över en föräldragrupp

Jag stressar in i rummet med Fimpen i bärselen på magen. Min jacka är på halv stång och Fimpens mössa har glidit ner över ett öga. Hejhej stressar jag, förlåt att jag är sen! och tittar på de andra bebisarna. De ser misstänkt stora ut. Föräldrarna tittar undrande på mig. Ingen säger något. Jag tar av mig jackan och låtsas som om jag varit på föräldragrupp tusen gånger förut. Så sätter jag mig på den stora madrassen i mitten och tittar på mitt barn.

Det här är inte babygrupp massage, va? frågar jag tjejen närmast.

svarar hon.

Tänkte det mumlar jag. Tar min jacka och låtsas att det var meningen att gå fel.

Går in i rummet bredvid där bebisarna faktiskt är ungefär lika stora som Fimpen. Jag slänger med armarna pratar mycket och fort berättar saker jag kanske inte ska berätta (om bajs) och ler mot de andra mammorna. De är lite mer första gången-artiga. Efter babymassagen när Fimpen kissat på mina nya strumpbyxor och pratat sig genom passet, ibland överröstat barnmorskan, frågar jag om de andra mammorna redan bestämt att träffas utan mig och ler vad jag tänker är ett avväpnande leende. Det har de inte och jag säger bra, när ska vi ses?

03 april 2012

Den där om att leva lyckligt i alla sina dagar

Jag sitter bredvid honom i bilen på väg ner mot hans föräldrars lantställe vår fristad. Månen lyser i en skära på himmelen och man kan ana resten av månen i ljuset. Jag sitter tyst i hela kroppen och tittar på den. Stolte mannen är tjurig, jag har varit och träffat mina vänner och stannat borta så länge att alla mataffärer har hunnit stänga. Jag sväljer och tänker att han är tjurig för att han är besviken, det här skulle vara vår helg, ni vet? Helgen HELGEN! Han är inte tjurig för att vara tjurig.

Var inte ledsen, Stolte mannen, säger jag. Utan utropstecken och med snäll röst. Det förstör bara vår helg. Han muttrar något och jag minns inte när han var riktigt glad senast. Riktigt glad och så där sprudlandes. Utvilad och ostressad. Sen tänker jag att jag inte orkar eller bryr mig och att det skrämmer mig.

Det var inte så här det skulle bli. Det var inte så här det skulle bli! Det skulle bli bra nu när Fimpens kolik är över. Nu skulle vi bli Lyckliga Familjen! Internet har lovat mig en lycklig liten familj, i pastell och med tindrande ögon. Vi ska vara lite slarviga och ha råd med att åka på weekends till karga klippor och fnissa åt vårt barn när det gör något tossigt. Vi ska gå och dra i fåniga barnkläder och fnysa åt folk som inte kan köpa rosa till sina söner. Vi ska vara ett lag, ett team. Allt ska vara bra, det har Internet lovat mig.

Men allt är inte bra. Stolte mannen gör karriär och jobbet suger musten ur honom. Han sover på soffan för att orka med och jag vaknar varje morgon och tänker att snälla, snälla, låt mig bara få sova en timme till. En timme till! Sen kommer en dag när jag måste aktivera min son som inte vill ligga själv. Alla de där serierna vi skulle se tillsammans, de ser vi inte. Alla barnvagnspromenaderna vi skulle gå de går vi inte för att det är för kallt ute. Eller så regnar det ute. Eller så blåser det ute. Eller så... det är tråkigt att promenera, visste ni det? Han skulle ligga i vagnen, le och titta på sina djur som guppar där uppe, inte skrika skithögt medan man går sick sack över gångbanan för att hitta så många gupp som möjligt, för att han gillar när det guppar. Så skulle solen lysa och jag skulle bli fit. Kanske gå i ett skogsområde och en ekorre skulle skutta över vägen och jag skulle skratta med min son, peka och utropa titta! en ekorre!

Hela vårvintern eller vintervåren har varit skit. Tidigare hade vi bara varandra och kunde leva ei en väldigt egoistisk och kravlös relation. Vi hade bara varandra och mina vänner frågade om vi verkligen kunde vara så himla lyckliga hela tiden och jag svarade ja! och de frågade om vi aldrig bråkade och jag svarade nej! för under alla de år vi varit tillsammans så hade ingen krävt något av oss. Den här vårvintern. Vi har haft en Jenny som mått så dåligt att hon blev inlagd på sjukhus och ett barn som fick plockas ur. En bebis som mådde så dåligt att han fick ligga på sjukhus. Kolik och influensa och övertid på jobbet och inringd på möten och jobba tolv timmar i sträck och en Jennymamma som sitter i soffan och gråter. Vi har haft familjemedlemmar som har fått hjärnblödning och tappat ord. Dödsfall i släkten. Snö i april. Fimpen har fått gå på sin första begravning.

Så ser vi på programmet Så levde de lyckliga och de pratar om de svåra småbarnsåren, om att skiljas och Stolte mannen tittar på mig och säger att så där ska vi aldrig ha det, det där är inte vi. Och jag nickar.

02 april 2012

Den där om en sammanställning

Hej fina ni, här kommer en sammanställning av er!

Ni är ungefär 67 stycken som läser den här bloggen och jag älskar er alla. Tänk om vi skulle åka på läger? det hade varit så jävla kul. Jag och ungefär 67 bästisar, som hade druckit vin och kastat chips på varandra. När jag var på läger som tolvåring fick jag pris för veckans nattsuddare, det kan hända att jag är lite tröttare småbarnsmamma nu, men om jag bara får sova i tre dygn, så är jag game sen, okej?

Många av er har läst urlänge, i flera år. Vissa av er var med när jag bodde i Mexico City, innan jag träffade Stolte mannen. Så jävla fint. Den här enkäten är som en förbannad ego-boost. Andra har läst lite kortare tid. En i förtifem minuter, andra ungefär sedan Fimpen kom till. Jag är imponerad av er som följt med sedan starten, 2005, ni har läst i sju år. Herre Gud, ni måste veta mer om mig än jag själv vet! Barbafjant visste exakt hur länge hon hade läst min blogg för hon hade bloggat om det. Jag hade skrivit dammsugat och inte dammsugit, som det faktiskt heter. Det kan jag nu. Dammsugit. Sugit.

Ni har hittat hit på alla möjliga sätt. En del hittade mig när de letade bröllopsbloggar eller preggobloggar. Andra har hittat hit via bloggtips (tack alla som bloggtipsar!) eller länklistor. Ytterligare en hithittning är om jag kommenterat på andra bloggar, vilket påminner mig om att jag måste börja kommentera lite mer flitigt. Nu för tiden läser jag oftast bloggar när jag ammar, i telefonen och då går jag inte in och kommenterar.

Ni gillar när jag skriver om allt möjligt. Tillbakablickar, om Fimpen. Relationen med Stolte mannen och jämställdhet. Det låter finemang, då är jag på banan, så att säga, för det är det jag gillar att skriva om. Ska försöka slänga in lite mer om min barndom, som en del också gillar.

Och ärlighet gillar ni också. Jag försöker att skriva så ärligt jag kan, utan att trampa på Stolte mannen. Det är en jävla balansgång, att skriva om det jag inte tycker att vi ska skämmas för, för att det är så himla naturligt, samtidigt som jag måste tänka på att Stolte mannen kanske inte vill bli uthängd, eller att hans son ska bli det. Sen att visa kort på vårt liv också - jag hoppas att jag inte trampar över några gränser.

Bloggar ni tycker att alla bör läsa är följande:




Temabloggar: The Final Problem (Sherlock), Love is a letter... (kärlek).

Nu känner jag så här: vad jobbigt att ni gillade så många olika, det var apjobbigt att länka till alla! Och: vad kul att ni gillar så många olika, så att det inte var en blogg som var BÄST!, det hade varit synd om alla andra! Plus att jag fick en massa länktips, som jag ska kolla in.

Ni gillar även olika böcker, men det har jag skrivit ett eget inlägg om. Serier ni gillar är ungefär lika många som de olika bloggar som är favoriter. Jag har faktiskt inte sett så många av de ni tipsar om (har till exempel inte sett Six Feet Under, nej), för jag har inte sett många tv-serier alls. Jag var en sån där som gjorde varm macka med ost i micron (tydligen skånskt?!?), la mig framför dålig dag-tv när jag gick på högstadiet och gymnasiet, sen flyttade jag utomlands och såg konstiga tv-serier i de länder jag bodde i, sen har jag inte haft tv förrän för två år sedan. Och ja, tv-serier går ju mest på datorn nu för tiden, men jag har helt enkelt inte hängt med.

Är nog ingen tv-serieperson, även om jag skulle vilja, men blir sugen på att kolla bland annat S.P.U.N.G. Nu har The Killing börjat igen. Peppen på det, hörrni!

Kollade på Lost (två säsonger) och True Blood, men jag är så jävla skraj så när den där franska damen började prata i walkie talkie i Lost blev jag så rädd att jag ringde till min bror och grät, sen vågade jag inte gå på toa på typ ett dygn. Och i somras, när jag behövde gravidkissa sex gånger/natt så såg vi TB och jag var tvungen att väcka Stolte mannen varje gång jag skulle ut och kissa (utedass).

Så ja, jag förstår er som ser på Top Model och 16 and pregnant.

På det där lägret vill ni att vi ska titta på 88(!) olika serier. Helst vill ni att vi kollar på Six feet under, Grey's Anatomy, Sons of Anarchy och True Blood.

Och Fimpens spruta? Den gick bra. Han bara det där kändes väl inte? Och jag "fick" tre klänningar.

Den där om bokhylleporr

I dag kommer vår renoveringskille för att diskutera hur vi ska göra om vår lägenhet. Jag sitter och bildgooglar bokhyllor. Min stora, våta dröm, det här får inte gå fel! Jag har stoppat in Fimpen i bärselen, där han sover, så att jag ska få lugn och ro i gärna tre timmars porrsurfande. Jag tänker lite så här:

Jag gillar det lite röriga och att hyllorna är olika stora. Sen har jag, av någon konstig anledning, fastnat för att även bildgoogla takbelysning i köket. Och marockanskt kakel till golvet i badrummet, men det får jag inte ha för Stolte mannen, för han säger att det är för dyrt och att det blir för fint så då kommer jag aldrig vilja flytta ut på landet.

01 april 2012

Den där om att vara sin sons slav

Min son. Okej, vår son. Som han styr min vardag. Sitter med händerna knäppta på magen. Får sitta i mitt knä för att annars hänger han med underläppen, den darrar till och man vet att snart kommer han gråta krokodiltårar. Nyss nös jag och det passade inte den lille diktatorn. Helst hade han velat att jag skulle släcka den där lampan också. Den där på himmelen, ni vet? Den lyser honom i ögonen.

Den där om att spendera lite barnbidrag

Bara så att ni vet det så kommer jag hålla er skyldiga den 23-24:de, när mina pengar är slut för att jag beställde freaking 13 stycken av era boktips precis!

13:00 Tillägg, eftersom Anonym bad om det:

ganska många av era boktips har jag redan betat av och älskar. Moa Martinsson, som jag verkligen ville läsa, verkar inte finnas på Bokus i pocket. Likadant var det med andra titlar, de fanns inte att få tag på.

Följande beställdes från Bokus (som tydligen bara ville visa titlar och inte författare):
Undantaget
Simon och ekarna
Främmande jord
En dåre fri
Gilead
Drömfakulteten : tillägg till sexua...
Jenny Häggs mamma solar brösten i s...
Konsten att tala med en änkling
Hohaj

Och följande från Amazon:
"The Amazing Adventures of Kavalier & Clay (Bestselling Backlist)" - Michael Chabon
"The Fortress of Solitude" - Lethem, Jonathan
"Cloud Atlas" - Mitchell, David
"American Gods" - Gaiman, Neil
"Nineteen Minutes" - Picoult, Jodi
"The Blind Assassin" - Atwood, Margaret.