20 april 2012

Den där om oändligheten

Fimpen sitter i sin Fimpensitter och suger så hårt på sina händer att de får blåmärken. Emellanåt tar han ut händerna och låter leleleLE! som om han vill att jag ska uppmärksamma honom och inte våra odlingar så jävla mycket. 

Jag sätter mig på huk framför honom och han spricker upp och sen ut i leendet. På föräldagruppsmötet sist tog jag upp att jag tyckte att det var svårt/tråkigt att underhålla mitt barn hela dagarna och de andra mammorna tittade på mig som om jag var tokig. Nähä tänkte min hjärna och vi började prata sömn istället.

Den här kärleken som växt fram. Ni vet filmen Alive, när de står på ett berg som de bestigit och ser att det är tusen berg kvar innan de når Byn? Så ser min kärlek till Fimpen ut. Den där oändligheten. 

15 kommentarer:

Katta Kvack sa...

Ja men gud ja! Jag har också JÄTTESVÅRT att underhålla Batman hela dagarna. Du är INTE ensam! Såg du mitt datumförslag föresten?

linapanyaaventyr sa...

Ja, och det blir inte så himla mycket roligare kan jag säga... Inte hittills åtminstone. Tycker det är så sjukt tråkigt att "leka" med E. Längtar tills hon vill titta/läsa i böcker, nu vill hon bara riva sönder sidorna och äta upp dem...

Åsa sa...

Jag önskar att jag hade varit med på din föräldragrupp. Då hade jag börjat gråta av ren lycka och lättnad över att det fanns någon mer som tyckte att det var jobbigt att underhålla sitt barn hela dagarna. Ibland när min man gick hemifrån på morgnarna kunde jag få nästan ont i magen av tanken på vad vi skulle hitta på hela dagen. Sen gick det ju på något sätt ändå men fy f-n vad jobbigt det kunde vara.

Colombialiv sa...

Men det ÄR ju svårt/tråkigt att underhålla bebisen hela dagen! Man kan ju bara sjunga Var bor du lilla råtta ett visst antal gånger på en dag innan man ledsnar, liksom.

Det är som alla som säger "åh, han är så fin, man skulle bara kunna sitta och stirra på honom en hel dag". Eh, nej. Ett tag, ja, en hel dag, nej.

Vi borde bilda föräldragrupp.

Josefine sa...

Jag kände så mycket skuld över det där ett tag. Jag fick inte ihop den enorma kärleken med hur otroligt tråkigt jag tyckte att det var att sitta och jollra och leka hela dagarna. Jag gjorde i och för sig inte det. Jag gjorde en miljard saker. Städade plockade planterade rensade lådor allt möjligt. Det är så konstigt i backspegeln... föräldraledigheten... den var underbar och den var fruktansvärt långtråkig.

Jenny M sa...

Förstår precis den oändliga känslan!
Bra skrivet - och det där med underhålla de små kan vara jobbigt, konstig mammagrupp. :)

MW sa...

Oj vad jag känner igen mig. Jag får dessutom skuldkänslor när jag inte klämkäckt orkar sjunga/jollra längre och hoppas på att bebisen snart somnar. Typ som att jag kommer hämma hennes utveckling?

Anonym sa...

Gud vad sorgligt. Undrar vad för "romantiska föräldraböcker al la 2000-talet" som gör allt så komplicerat. Stackars 80-tals-föräldrar. Måtte nästa generation bli klokare. Mitt råd; bara var. Fundera inte och förstora upp allt så jäklans mycket. Jag har vänner som varit med om så oerhört tragiska barnafödslar, eller haft svårt att ens få barn. Nä. Lägg ner självömkan och lev. Ursäkta om jag låter hård här men jag kan bara inte låta bli att läsa dessa i-landsproblem och tycka det är patetiskt.

Lill-Token sa...

Anonym: om du följt bloggen kanske du hade vetat att Jenny och Fimpen inte haft det så lätt heller. Hur kan det vara självömkan att beskriva sin vardag? Går du alltid runt och tänker på hur barnen i Afrika har det, eftersom det här är för mycket i-landsproblem för dig?

Anonym sa...

Nä Lil-Token jag vet att det inte är lätt att vara förälder, tro mig. Och jag respekterar verkligen allas åsikt. Tycker bara att det jag läser visar lite på en ny generation och hur man ser på föräldraskap idag - och jag kan tycka att det är lite sorgligt. Sorgligt på så vis att man konstlat till allt så mycket idag. Jag vill inte vara en besservisser, absolut inte men det jag ser beskrivas i jämförelse med vad jag själv upplevt, eget och andras föräldraskap, saker som jag sett på nära håll av sorg och verkligt lidande i form av att faktiskt mista barn, vara barnlös, få barn som är handikappade osv, gör att jag tycker detta är ganska grunt och att man ska glädjas för det man faktiskt har. Så bara.

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Jag har vänt på det istället så jag underhåller inte, däremot tillhandahåller jag.
Dvs jag är inte en källa till "hitta-på" men jag tillhandahåller saker att undersöka, jag lägger leksaken en bit ifrån så att det finns något att sträva emot och jag pratar mycket undertiden jag gör saker.

Maggan sa...

När jag fått min första frågade jag en kompis med två barn om hon hade någon bok angående vad man kan göra med sitt spädbarn. Det hade hon inte... Sedan blev mitt "problem" i och för sig att jag var så mycket i farten att jag knappt hann titta på hen på hela dagarna... Full fulle med mammababy-gympa, promenader, öppna förskolan, fika... Jag hoppas på en luuugn föräldraledighet den här (tredje) gången, men det lär det inte bli ändå... Fast EN aktivitet per dag ska jag försöka hålla mig till...

Lina sa...

Här är en till som inte tycker det är särskilt kul att leka, jag underhåller nu en 7-månaders som är frustrerad över att han inte kan krypa... och den här killen kräver underhållning, inget sitta-och-pilla-själv lek här inte! En annan tråkig grej med små barn - att mata! Menar inte amningen då, utan när de börjar äta mat.

Ja, jag då sa...

Eh jag har börjat söka jobb så att jag inte ska behöva vara hemma med bebis alla dagar av ledigheten. Jag vill också få vara den som kommer hem efter jobbet och bara känna bebis!!! dig ska jag leka med och underhålla nu när vi vart ifrån varandra så länge!
i dagsläget har vi en paus på ca 3h veckan ifrån varan :/ orka hitta på grejer då.

Pernilla sa...

Jag är en "60-tals förälder" och kan ju berätta;
Det var inte så himla kul varenda dag att försöka roa bebis då heller ;)
Så det har ingenting med generationer att göra, det handlar nog mer om att det faktiskt PRATAS om att man inte tycker det är rosenrött hela tiden, och att det är ok, fullt naturligt och inget konstigt alls. Man älskar ju inte barnen mindre för det =)
Jag har också flera vänner som har handikappade barn...och de ser det inte som en sorg, utan snarare som en gåva...