Stolte mannen står med skorna på och drar i sin t-shirt. Han tittar längtansfullt mot vår son som ligger och abu-abu-abu-ABU! i sitt lekgym och jag säger från dörren att kom nu, Stolte mannen!. Han vänder sig mot mig och jaja:ar.
Min man har blivit kär i vår son. Sådär som jag blev för någon vecka sedan. De satt och pratade med varandra, Fimpen i sin babystol och Stolte mannen på golvet när Stolte mannen började torka sig i ögonen. Gråter du? frågade jag. Stolte mannen tittade på mig med trumpen min och ett nej, såklart inte! Men såklart satt han där och grät för att vår son är så fin och för att han hade blivit förälskad.
Jag tar honom i handen och leder honom mot dörren. Vi ska på vår andra ensamdejt sedan Fimpen kom. Vi ska äta riktig mat, med både kniv och gaffel. Med vin och kanske fördrink? och oliver. Oliver! med utropstecken. Och kanske efterrätt. Vi ska sitta ner båda två och vi ska inte springa iväg för att någon började gråta i sovrummet. Vi övar. Övar på att vara föräldrar som är utan sin unge. Jag har tagit på mig klänning och till och med borstat håret. Stolte mannen tagit på sig bröllopsskorna och laddat med vårt gemensamma bankkort.
Så tar vi varandra i händerna. Min som en boll inuti hans, för min fryser alltid. Så stänger vi dörren bakom oss och går till oliverna!.
7 kommentarer:
Åh, fint fint FINT! Hoppas ni fick en fantastisk kväll.
Ni är så himla duktiga på att vara föräldrar utan unge. Jag tror att vi på fem år kanske varit utan barn kanske max 5 gånger. Och då bor vi ändå grannar med svärföräldrarna. Vi måste skärpa oss!
Mysigt!! :-)
Ni är jätteduktiga! Måste mejla dig med lite praktiska frågor (typ hur får ni matningen att funka?)
Hoppas vinet fördrinken och oliverna var magiska! Det är så himla underbart att gå ut och sen några timmar senare komma hem till sin lilla onge igen.
Och det där med förälskelsen. Det har du beskrivit så bra och fint tycker jag.
Men skriv den där boken already! Du är ju helt magisk.
Fina, fina ni.
Och Livet: jag tror att man måste ha ensamtid om man känner att det är rätt, men alla vill ju inte ha det, så varför då tvinga iväg sig, om man egentligen hellre vill vara hemma? Alla gör ju det som passar bäst. Hoppas jag.
Skicka en kommentar