17 april 2012

Den där om min förlossning

Jag har ganska länge tänkt att jag måste skriva ner min förlossningshistoria, för vissa detaljer börjar redan blekna och jag vill minnas. Ni som tycker att sånt här är äckligt/tråkigt kan hoppa över. Ni andra, jag känner på mig att det här inlägget kommer att bli skitlångt (och ha tempus- och stavfel).

Vi var hos barnmorskan ungefär en vecka innan Fimpen kom. Då frågade hon oss hur vi ville att förlossningen skulle gå till och egentligen hade vi bara ett önskemål, ett enda stort: att Stolte mannen skulle få vara med under hela tiden. Att han skulle få vara lika viktig som mig. Precis innan vi skulle gå där ifrån så sa hon att det var lika bra att vi tog lite prover på mig, eftersom jag hade gått med högt blodtryck hela hösten och gått ner så mycket i vikt.

Proverna visade att jag hade protein i urinen, det vill säga att det var risk att jag skulle få havandeskapsförgiftning. Vi åkte in till Förlossningen och tog fler prover, bland annat fick vi ligga och lyssna på Fimpens hjärta, men de tyckte inte att jag var så dålig att det gjorde något, så de skickade hem oss igen med förmaning om att komma in om jag mådde det minsta dåligt.

Dagen innan julafton är vi hos Stolte mannens föräldrar och jag får skitont i mitt armveck. Armen domnar bort och jag var rastlös. Det kändes även som om någon har sparkat mig i sidan av magen, men det var ingen som sa att vi skulle höra av oss till Förlossningen om man hade ont i armen, så vi avvaktade och jag kräktes på toaletten medan Stolte mannen låg och vakade över min oroliga sömn hela natten.

Dagen efter julafton mår jag dåligt igen. Jag kan bäst beskriva det som en orolighet i kroppen. Jag kan inte sitta still och det känns igen som om någon sparkat mig i sidan. Jag duschar varmt, men det försvinner inte. Jag lägger mig på soffan och jämrar mig tills Stolte mannen tvingar mig att ringa Förlossningen. De ber mig avvakta en timme och se om det försvinner. Det gör det inte, så vi åker in. Precis innan vi ska åka börjar jag kräkas och kräker sen tre gånger i bilen in och fortsätter så fort jag rör mig inne på sjukhuset.

De tar prover på mig, men det ser ganska bra ut. De ber oss ändå att stanna. Jag har mina svarta mjukisbyxor och en t-shirt på mig. Vi har inte hunnit packa någon förlossningsväska (konsekvens: ingen kamera), för Fimpen ska ju inte komma förrän fredagen den 13:onde januari.

På morgonen mår jag bra igen och jag och Stolte mannen ligger och kramar varandra, för nu ska vi få åka hem igen, jag mår ju bra. Dock visar de nya proverna jag tagit att min lever håller på att kollapsa samt att jag har havandeskapsförgiftning. En läkare kommer in och säger att vi kommer att bli föräldrar i dag, jag svarar att det inte går, för Fimpen ska ju födas år 2012, inte 2011. Stolte mannen gör en liten glädjedans och ringer sen våra föräldrar medan jag byter om och pratar med en allmänläkare, en läkare som ska göra snittet, en narkosläkare och min sjuksköterska. Det går en timme, sen ligger jag akut på operationsbordet, där de ska söva mig eftersom mitt blod inte koagulera som det ska. Jag gissar att det är runt tio läkare och vårdpersonal i rummet och Stolte mannen har fått på sig en lustig dräkt och får vara med mig så länge det går.

Det pra
tades lite snabbt om en vaginal förlossning, men tydligen är jag för dålig och "tiden finns inte riktigt för det". Innebörden av det har jag valt att inte fundera på.

De kopplar upp mig mot apparater, kateter i urinröret (aj!) och slangar. Jag känner mig bra. Tänker att nu kör vi! Vi ska ju bli föräldrar. Så söver de mig och Stolte mannen får gå ut ur rummet. Han är i ett rum bredvid operationssalen och efter en kvart kommer världens minsta lilla Fimpen in och får hjälp med att andas, som han tydligen inte gjorde själv.

Stolte mannen får komma in till mig med Fimpen. Det första jag frågar är vad han har för hårfärg. Jag är yr och nyvaken och de stannar i fem minuter, sen rulla jag iväg till uppvaket där jag ligger i sju timmar (om känns som en) och där jag får ligga bredvid en tjej som tagit en överdos och som ligger och skriker efter Leffe. Där ligger jag till de tycker att jag fått nog, då får jag ett eget rum. Sjuksköterskorna frågar vad jag fått för barn (dvs kön) och jag blir så irriterad på frågan att jag svarar att jag inte vet. Klockan åtta på kvällen rullar de ner mig till Stolte mannen och Fimpen.

Så följer två dygn av kamp, där jag ska ställa mig upp igen (skitsvårt! Svimmar två gånger), duscha (minns att j
ag fått tipset här på bloggen att ta med eget schampo och balsam och ja, det kan jag också tipsa om, får tvätta håret med tvål), lära mig att sköta mitt kejsarsnitt och ta tre olika mediciner. De erbjuder mig morfin, men det vill jag inte ha. Min man får även lära sig att sätta en spruta i mitt ben för att mitt blod ska koagulera. Jag börjar även gå och en sjuksköterska berömmer mig när jag gått två varv i korridoren. Och! jag får lära mig att amma. Fast att jag och Stolte mannen har diskuterat amning och att jag inte är säker på att jag faktiskt vill amma så är jag så trött så jag orkar inte protestera eller ens fundera på det när det väl gäller.

Dag tre ska jag skrivas ut och barnläkaren kommer för att kontrollera att Fimpen mår bra (och då svimmar jag en gång till, inne i undersökningrummet). Då visar det sig att Fimpen inte alls mår bra. Han har jättelångt blodsockervärde och av någon anledning vill sjuksköterskorna att vi ska stanna ho dem istället för att bli flyttade till neo. Att stanna innebär att vi måste väcka och tvångsmata en mycket slapp och trött Fimpen varannan timme. Jag måste även pumpa och de här dygnen: ett jävla helvete. Varannan timme kommer en sjuksköterska in och väcker oss. Jag ammar Fimpen, Stolte mannen ger extra mjölk ur en mugg, jag pumpar. Det hela tar 30 - 45 minuter och sen får vi sova 15 - 30 minuter, tills det är dags igen. Dygnet runt. Stolte mannen bryter ihop när en sjuksköterska tar ifrån honom Fimpen för att han inte matar rätt. Jag är helt omtöcknad när folk kommer och tar mitt blodtryck som inte sjunker.

Till slut får vi nog och världens bästa sjuksköterska som märker att det inte funkar. Fimpens blodsocker höjs inte, utan sjunker till hjälp!lågt. Vi ber att få bli förflyttade och hon förstår. Hela tiden har vi fått berättat för oss att neo inte är bra. På neo är de sjuka barnen. Om vi kommer dit så har vi gett upp. Så vi ger upp. Vi orkar inte. Och vi hade inte kunnat göra något bättre!

På neo fattar de snabba, proffsiga beslut. De sätter en sond i näsan på Fimpen så att vi slipper vansinnesmaratonet med varannan timme. De kan ta blodprov på vår son på riktigt - innan varje måltid har de tagit blodprov på honom och han ser ut som en liten nåldyna i armarna. På neo blir de förtvivlade och gör en riktig undersökning, där de bland annat tar blodprov från hans panna (superläskigt). Och vi får sova! De rullar ut honom i hans lilla kuvös och han får sova i en sal med de andra barnen och vi får sova en hel jävla natt.

Neo visar sig vara himmel och helvete. Varje dag vaknar vi och i dag kanske vi får åka hem?!? Och varje dag får vi ett negativt besked. Två veckor.

En dag får vi faktiskt åka hem. Och det riktiga livet kan börja.

10 kommentarer:

Linda sa...

Det är ett helvete att få amningen att fungera då bebisarna själva inte kan/vill äta själva. Jag födde också för tidigt och var tvungen att pumpa och sonda var tredje timme dygnet runt i flera månader. En kan ju bli tokig för mindre.

Nu väntar jag nummer 2 och går in i vecka 38 imorgon. Jag hoppas verkligen det går bättre denna gång, för nu kommer ju en "normalt stor" bebis.

Hoppas ni nu har hittat en balans i ert liv som ni alla trivs med!

egoistiska egon sa...

Nu gråter jag lite.

Jenny M sa...

Ryser i märg och ben. Förstår känslan av vanmakt och trötthet, vilken dum personal som inte ville låta er åka till neo - där de uppenbarligen kunde ge Fimpen bättre omvårdnad! Kram till er alla - och vad skönt att ni båda tillfrisknade!

Johanna sa...

Åh, det låter galet jobbig och jag förstår verkligen att man kan känna sig snuvad på den där upplevelsen som man hade förställt sig att det skulle bli! Men vet du, nästan ingen jag känner som har barn säger att det belv som de tänkt. ALLA säger "jaa, det blev ju inte direkt som vi tänkt, men det blev ju ett barn i alla fall".

Och det är ju det viktigaste. Menar alltså inte att förringa din känsla utan tvärtom bekräfta den. Tror MÅNGA saknar den där "perfekta" förlossningsupplevelsen man visualiserat. Smärtsamt men lugnt och harmoniskt och lyckligt, typ. Kanske finns den inte?

Lisa sa...

Vilken start ni fick, det här med att föda barn alltså, vilken grej. Och vad man orkar mycket när man inte har så mycket att välja på. Tack för att du delade med dig! Jag har ju tänkt skriva om när Ture föddes, sen ja.. typ han föddes för åtta månader sen. Kanske jag ska göra slag i saken nu?

Josefine sa...

Vilken upplevelse. Nu har jag hört om så många förlossningar, graviditeter, om så många sjuka barn att jag fattar att det är en jävla ynnest när allt går "enligt plan". Tänk att ni fixade allt det här och fick hem er lilla Fimp! Grymt jobbat ju. Hurra för er alla tre! Och Neo med som var så bra.

linapanyaaventyr sa...

Blir så upprörd och arg när jag läser din historia, så många som tog fel beslut och förstörde för er...

Du är så stark som vågar och orkar berätta trots allt! Jag tror att du hjälper så många genom att dela med dig.

Den där Jenny sa...

Jag misstänker att vi inte kom till neo tidigare för att jag inte var helt hundra. Vet inte hur bra de hade kunnat ta hand om mig där.

Och att skriva om det här är att bearbeta. Tror att det är bra.

Susanna sa...

Och här sitter jag och lipar. Så mycket kompetens som finns inom sjukvården och så oproffsiga de ändå är så himla ofta. Fattar inte det.

Nu när jag fick H och således följt massa andra blivande mammor/mammor till små bebisar tycker jag att jag läser i var och varannan blogg om skräckupplevelser under förlossningen. Jag kan inte minnas att det var så för åtta år sedan när jag fick min stora pojke och också följde massa andra blivande mammor/mammor till små bebisar.
Jag vet inte om det har att göra med att vi är mer ärliga nu eller om förlossningen faktiskt har blivit så mycket sämre (pga nedskärningar?)?

Jag tror det är jättebra att skriva av sig! Har du din journal? Har du (och Stolte mannen) fått prata med doktorerna efteråt och ställa frågor? Det tror jag också är superviktigt.

Susanna sa...

Och det skulle självklart stå förlossningsvården och inte förlossningen.