03 april 2012

Den där om att leva lyckligt i alla sina dagar

Jag sitter bredvid honom i bilen på väg ner mot hans föräldrars lantställe vår fristad. Månen lyser i en skära på himmelen och man kan ana resten av månen i ljuset. Jag sitter tyst i hela kroppen och tittar på den. Stolte mannen är tjurig, jag har varit och träffat mina vänner och stannat borta så länge att alla mataffärer har hunnit stänga. Jag sväljer och tänker att han är tjurig för att han är besviken, det här skulle vara vår helg, ni vet? Helgen HELGEN! Han är inte tjurig för att vara tjurig.

Var inte ledsen, Stolte mannen, säger jag. Utan utropstecken och med snäll röst. Det förstör bara vår helg. Han muttrar något och jag minns inte när han var riktigt glad senast. Riktigt glad och så där sprudlandes. Utvilad och ostressad. Sen tänker jag att jag inte orkar eller bryr mig och att det skrämmer mig.

Det var inte så här det skulle bli. Det var inte så här det skulle bli! Det skulle bli bra nu när Fimpens kolik är över. Nu skulle vi bli Lyckliga Familjen! Internet har lovat mig en lycklig liten familj, i pastell och med tindrande ögon. Vi ska vara lite slarviga och ha råd med att åka på weekends till karga klippor och fnissa åt vårt barn när det gör något tossigt. Vi ska gå och dra i fåniga barnkläder och fnysa åt folk som inte kan köpa rosa till sina söner. Vi ska vara ett lag, ett team. Allt ska vara bra, det har Internet lovat mig.

Men allt är inte bra. Stolte mannen gör karriär och jobbet suger musten ur honom. Han sover på soffan för att orka med och jag vaknar varje morgon och tänker att snälla, snälla, låt mig bara få sova en timme till. En timme till! Sen kommer en dag när jag måste aktivera min son som inte vill ligga själv. Alla de där serierna vi skulle se tillsammans, de ser vi inte. Alla barnvagnspromenaderna vi skulle gå de går vi inte för att det är för kallt ute. Eller så regnar det ute. Eller så blåser det ute. Eller så... det är tråkigt att promenera, visste ni det? Han skulle ligga i vagnen, le och titta på sina djur som guppar där uppe, inte skrika skithögt medan man går sick sack över gångbanan för att hitta så många gupp som möjligt, för att han gillar när det guppar. Så skulle solen lysa och jag skulle bli fit. Kanske gå i ett skogsområde och en ekorre skulle skutta över vägen och jag skulle skratta med min son, peka och utropa titta! en ekorre!

Hela vårvintern eller vintervåren har varit skit. Tidigare hade vi bara varandra och kunde leva ei en väldigt egoistisk och kravlös relation. Vi hade bara varandra och mina vänner frågade om vi verkligen kunde vara så himla lyckliga hela tiden och jag svarade ja! och de frågade om vi aldrig bråkade och jag svarade nej! för under alla de år vi varit tillsammans så hade ingen krävt något av oss. Den här vårvintern. Vi har haft en Jenny som mått så dåligt att hon blev inlagd på sjukhus och ett barn som fick plockas ur. En bebis som mådde så dåligt att han fick ligga på sjukhus. Kolik och influensa och övertid på jobbet och inringd på möten och jobba tolv timmar i sträck och en Jennymamma som sitter i soffan och gråter. Vi har haft familjemedlemmar som har fått hjärnblödning och tappat ord. Dödsfall i släkten. Snö i april. Fimpen har fått gå på sin första begravning.

Så ser vi på programmet Så levde de lyckliga och de pratar om de svåra småbarnsåren, om att skiljas och Stolte mannen tittar på mig och säger att så där ska vi aldrig ha det, det där är inte vi. Och jag nickar.

30 kommentarer:

Livet sa...

Det där om att få sitt första barn och hela ens relation vänds upp och ner. Jag kommer så väl ihåg det. Och det är skitjobbigt. Vi klarade oss igenom det och nu med barn nr 2 har det inte varit lika jobbigt. Men det finns helt klart perioder då jag tänker att det skulle vara enklare att leva ensam.

Josefine sa...

Livet alltså. Bara att bli förälder och vara mycket hemma den ena och den andra mycket på jobbet och båda trötta. Det sliter. Men det går över. Det kommer dåliga dagar och sen kommer det bra dagar. Ibland blir det många dåliga dagar men det blir också bättre igen. Ibland behöver man egentligen bara få sova ordentligt och länge för att orka se saker lite mer... ljust. Jag (eller vi) var kroniskt trötta det första året. Sen började det vända tillbaka till mer normalt. Och herre gud vad vi inte är bra när vi är trötta. Då har vi bara millimeter till att fräsa och "jag ORKAR INTE MER!".
Det låter som att ni haft orättvist mycket jobbigt ett tag. Då är det inte lätt att vara lyckliga familjen. Och om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt inte träffat nån sån där rosa fluff-familj nån gång. Men kan tro det vid första anblicken men så pratar man en stund och då visar det sig alltid att det inte är så himla myspysigt hos dem heller alltid.

Bara man får ha det ibland! Och jag lovar. Det kommer.

MW sa...

Jag känner SÅ igen mig och längtar ihjäl mig efter att dottern ska bli en "rörig polare" (så himla bra beskrivet av en som kommenterade mitt inlägg) och inte en bebis som kräver tålamod, närvaro (två egenskaper man inte direkt besitter pga trötthet) och ständig underhållning.

Jag har sedan en dag tillbaks försökt få till rutiner med (i princip) schemalagda mat- och sovstunder för att inte bryta ihop. Återstår att se om det fungerar.

Lina sa...

Jag ska ärligt berätta att vi va sådär äckligt lyckliga & sammansvetsade när vårt 1.a barn kom. Det va nämligen en "räkmacka" som blev vår förstfödda. Hon log, jollrade, sov & åt bra. En gång när hon va 1-2mån skrek hon i 10-15min & vi blev helt chockskadade... Sen åkte vi till Thailand hela familjen och allt va bara grymt. Det här med barn va ju häääärligt detta gör vi om...
Sen kom vårat 2:a barn när 1.an va 2år. Bäbisen hade kolik första 3månaderna (då mannen forf jobbade kväll & jag va ensam med ett skrikbarn & en trotsig 2åring som skulle nattas. Du kan ju ana vilken som fick skit för det), ammningen strulade av all stress, hon sov dåligt och är förtf extremt lättväckt och jag tröttnade ännu tidigare på att vara föräldraledig & fick en panikattack 2v innan jag skulle börja jobba. Jobbet räddade mig.

Nu är 2.an snart 2½år och har precis börjat sova hela nätterna.... eller iaf 2 av 7 nätter. men vi har iaf äntligen slutat skaka välling varje natt. Vi är påväg ut ur dimman & famlar lite tafatt efter varandras händer. Det känns lite ovant men jag är rätt säker på att vi kommer fortsätta hänga ihop, men vi & vår kärlek är sliten & kantstött. Kanske därför vi tagit beslutet att lämna stan & flytta till Gotland, närmare svärföräldrarna (avlastning) & lugnet.. Jag hoppas & tror att det och endel ansträngning från vår sida kommer kunna laga domhär 2-åren.
Att få barn är sååå sjukt omtumlande för båda två & kärleken, ibland är det 1:a barnet som välter allt ibland 2.a och ibland är det först när barnen vuxit upp & man upptäcker att man tappade bort varann någonstans för 3-4år sen.

Hoppas ni hittar ert sätt att "leva lyckliga i alla dar"...

Tack för en bra, ärlig & härlig Blogg!

Ps. Barnvagnspromenader är skiiit tråkigt!! har aldrig fattat grejen!

Misco sa...

Jag känner också igen mig. Vill bara ge dig en kram. Det är inte helt lätt alltid att vara familj. Det är som med gruppdynamik, helt plötsligt är det en liten krabat som kommer in och ställer allt på ända. För det är ju han som betyder mest av allt. Och då blir det svårare att lösa konflikter. För att man är trött och har inte möjlighet att lägga fram det så där som man kunde tidigare. Det blir bara ett argt utbrott och missförstånd. Men man får ge det tid och prata om det. Ge varandra egentid och tid tillsammans.

Linan sa...

Vet du, jag tror att ni fixar det lätt, er flytboj är så stor. För ni pratar med varandra däremellan (åtminstone låter det så här) och det betyder allt. Då blir inte skavsåren liggsår som måste amputeras! Heja er och heja dig!

Maggan sa...

Heja er ja! Nu kommer våren. Allt går lättare med lite sol.

Felicitas sa...

Åh, jag får tårar i ögonen. Det där, som du och många fler beskriver i kommentarerna, är min stora skräck och rädsla.

PS. Jag är din 68:e läsare. Som har läst från och till sedan starten 2005. Love.

Caroline sa...

Viktiga ärliga inlägg, allt är inte så himla perfekt hela tiden. Ni är inte ensamma om att inte har det super, livet suger ibland! Vi bråkar en massa och han tror att alla andra bara bråkar om till exempel samhällsfrågor med viktiga slut och stora poänger, medan jag tror att många liksom vi bråkar om vem som sa, du sa ju att, men nu får du..., kan du aldrig?

Många skulle läsa din blogg.

kajsa sa...

Igenkänningsfaktorn kunde inte stämma mera.. fy för livet ibland, men nej - det är inte ni som skiljer er [och förhoppningsvis är det inte jag heller]..

kram!!

Klara sa...

vet inte riktigt vad ville skriva nu egentligen ...så bara...hej

tror det kommer bli skitbra till slut

Mirijam Geyerhofer sa...

Åh fina fina fina Jenny! Det är inte ni. Kram!

Hanna sa...

Jenny! Jag älskar din blogg! Jag älskar den och dig för det känns som ett magiskt sätt att se in i framtiden. Jag lever ditt liv fast lite lite efter dig.

Jag ska gifta mig i sommar med min karl, vi bråkar aldrig, vi pratar mycket, låter aldrig osämja komma mellan oss. Jag vill ha barn efter bröllopet men samtidigt är jag så rädd så rädd att inget ska bli som man tro, att ett barn ska komma och så är det inte så förbaskat sockersött som de flesta mammabloggarna säger att det är.

Därför är det på något vis skönt att läsa din ärliga härliga blogg där du berättar precis som det är. Känns som att jag förbereder mig mentalt på vad som kan bli (tung graviditet, kolik) och inte bara hur det borde bli (inget är jobbig, bebis ploppar ut efter en krystning, är glad hela tiden). Det ger mig mod och hopp på något konstigt sätt.

Äsch. hoppas du fattar vad jag menar.

Full av tankar sa...

Man ska verkligen inte tro allt som internet säger. Men man måste fortsätta tro på varandra och på kärleken. Våga vila i att den finns där, under allt bebisliv...

Den där Jenny sa...

Fina, fina ni, vad underbara ni är! Tack för alla heja, heja, de betyder jättemycket.

Vi får tänka på det som att vi blivit välsignade med att ha haft ett underbart fantastiskt förhållande som nu fått lite... prövningar. Klart att vi klarar oss genom det här, vi är ju JenJen och Stolte mannen!

Hanna: jag förstår vad du menar!

Arne sa...

Jag är kanske sen, men jag känner också igen mig. Hoppsan Kerstin vad många vi är som känner likadant! Då trodde jag ändå att vi skulle klara det lite bättre än andra. Vi som har förlorat en storasyster och fått längta extra länge efter vår lillebror. Vi som haft varandra genom så mycket sorg, borde ju klara glädje, även om det är jobbigt? Fast.. det har varit så jäkla jäkla tufft och slitigt det här året... Men jag tror att det kanske har vänt nu. Det visar sig. Lycka till! kram

Lisa sa...

Jag tänker ibland på det, att tänk om man visst EGENTLIGEN hur det är att ha barn, innan man skaffade barn. Då, innan jag blev mamma, var allt jag kunde hitta att läsa rosafluff, först i efterhand hittade jag till bloggar som berättar hur det är på riktigt.
Vi hade det väldigt bra på alla sätt och vis med Kajsa, men det är nu vår riktigt prövning kommer, det inser jag. Sömnlösa nätter, ett hus som äter upp pengarna och ja.. det tär ju lite. Men inte mer än att vi kommer klara oss igenom det.
Jag läste när Kajsa var nyfödd att man skulle skriva kontrakt sins emellan, på att vad som än hände, och hur jobbigt det än är, så skulle man inte skiljas/flytta isär innan barnet var 2 år fyllda. Det var tydligen då man som först var kapabel till att fatta riktiga beslut, när man kommit över de två jobbigaste småbarnsåren, och när man landat i föräldraskapet med all dess omställningar.

Kram påre!

Emma sa...

Du skriver helt fantastiskt. Du berör med varje ord. Känner igen mig i massa du skriver. Det är så himla tufft att bli förälder! Jag hejar på er! Det blir bättre, lättare och framför allt roligare. Min son är snart tre år och det är först nu som jag börjar känna att vi kanske skulle palla detta med syskon...Många kramar till er!

Linda sa...

åh jag skulle vilja skriva till dig "ordentligt", bara om detta hur saker inte blir som man tänkt sig. har också jobbigt läge med relation sen graviditetskrämporna kom (finaste lillungen nu 7 månader). det är skönt att läsa här att man inte är ensam. men ni älskar varandra, ni fixar detta!!! vi hade varit ett par i 10 år nu när lillfinaste kom, trodde vi var safe men tydligen inte. detta med att levt ego-liv, jaa kravlöst (dvs han inte haft några krav på sig från mig)...nu älskar han tydligen inte mig längre, bara sådär från en dag till en annan gick han från kärleksfull, ömsint till iskall, hård, annorlunda. fy. så det kan bli. vill ofta ge upp, men kan inte. inte för att jag inte klarar mig utan honom utan för att jag inte klarar mig utan mitt barn, jag kan inte dela på honom och bet inte vad som händer om han kräver växelvis bo. han är som wn fjortis, det är som ett skämt, jag gör ALLT, men efter att ha kollat runt inser jag att "jämställdheten" familjerättsligt mest tycks innebära att män ska ha fler rättigheter och mer makt även inom detta område, inte att man ser till barnens bästa. kram till er iaf och tack för bästa bloggen.

linapanyaaventyr sa...

Åh Jenny! Precis som alla andra känner jag igen mig så otroligt väl... Första bebisåret alltså, vilken jävla kamp. Min blivande man säger ofta "Va fan håller vi på med egentligen?!"... När alla dessa bisarra saker händer som bara händer en småbarnsförälder, som att liksom njuta av att få vara ensam en liten stund när man sitter på toaletten...

Vi tänker också så, vi ska inte bli det där paret som går skilda vägar efter första året, vi ska bara inte! Jag har inga tips alls att ge, hur man gör för att klara det, men jag tror att bara man pratar med varandra så har man kommit så otroligt långt. Tack för att du delar med dig av dina tankar, tror inte du anar hur många som gråter en skvätt pga igenkänningsfaktorn för att det ofta är så himla jobbigt. Och så vågar man liksom inte riktigt erkänna att det är sådär jobbigt för att "det är så underbart att få barn, det bästa som hänt mig", och det är det ju men det är ju samtidigt så tufft!

Förlåt för en spretig kommentar, tack för att du skriver så bra och fint!

Colombialiv sa...

Åh. Men det blir bättre, det måste vara sant det där som alla säger att det blir bättre med tiden.

Men under tiden: Var inte duktiga! Be om hjälp! Mycket! Vi har numera en person som kommer hem till oss en gång i veckan och hjälper till med städning och lagar mat och fryser in i portioner och sånt. Det är ljuvligt (fast det tog emot som fan för mig först). Det är ju såklart inte så lätt ekonomiskt i Sverige, men ta hjälp av vänner! Jag skulle lätt ha ställt upp för mina vänner om jag bara visste att de behövde det. Linn till exempel är ju värsta master chef, jag tror säkert att hon inte skulle ha något emot att komma över någon dag och laga en massa mat till er så ni har ett tag. Eller vänner som kan hjälpa till att städa. Det känns jättejobbigt att be om, men jag tror att många skulle ställa upp. Så att du och Stolte Mannen kan få tid ihop och slipper ägna den jämt åt alla måsten som ska hinnas med som att städa-handla-laga mat.

Stor kram!
Och det blir bättre, det måste det bli.

Anonym sa...

fan va bra skrivet! Det bästa på länge. Här tragglar vi på me mysbyxor o förkylning och ser inte varandra på det speciella sättet längre. Men de ska ju vända. Helst snart.

Johanna sa...

Ah Jenny, det är så jävlajävla bra att din blogg finns! Att du skriver den. SÅ bra.

Fifi sa...

Ja, det är underbart att ha barn, men inte alltid. Ibland orkar man bara inte vara glad. Ibland blir de där mysiga promenaderna inte så mysiga för att bäbisen skriker allt vad den kan och ibland har man så tråkigt när man går hemma med en bäbis hela dagarna.

Petra sa...

Jag tänker mest att vad är det för skitarbetsplats Stolte mannen har som kräver (?) att han jobbar så mycket när han har liten bebis hemma? Kanske kan han ta ut lite föräldraledigt (det får väl inte arbetsplatsen säga nej till?)några timmar i veckan eller så?

Har själv överlevt (ja, överlevt) första året med skrikbebis med största delen av förnuftet o hälsan i behåll och tror att det mycket beror på att barnafadern kunnat "satsa så lite som möjligt"(=aldrig jobba över, säga nej till resor, mm.) på jobbet under den här tiden och därför kunnat avlasta mig utan att själv kollapsa. För vem orkar satsa på förhållandet när båda håller på att gå under/har gått under av trötthet? Men inser att vi nog har tur (sjukt att det ska behövas tur) att han jobbar på en arbetsplats som är mycket positivt inställd till balans mellan privatliv o jobb...

Petra sa...

Obs! Min kommentar var alltså menad att vara peppande, inte som någon slags kritik! Vill bara tydliggöra det!

Vet ju själv hur det är med skrikbebis, det är en prestation att bara klara sig igenom den perioden med någorlunda vett o sans i behåll! All cred till alla föräldrar som någon gång haft en skrikbebis!

Den där Jenny sa...

Petra: gällande hans jobb så är det såklart väldigt dåligt planerat, men det är en av hans kollegor som hamnat i respirater efter sjukdom, så han har delvis tagit över hans tjänst, något som han velat göra ganska länge, så det har blivit lite knasigt, men förhoppningsvis tillfälligt.

Anna sa...

Men åh! Jag älskar det här inlägget! Blä vad jag känner igen mig!
Tack och amen!


Psst....du...stoppa ner fimpen i en barnvagn, stoppa en god bok och lite godis i väskan. Leta upp närmaste parkbänk i solen. Sätt dig ner, kör barnvagnen upp och ner över foten. Gör inte särskilt ont och är ACK så effektivt i alla fall på min grabb...och lättare än att leta guoo. Sånt jag gör när jag inte orkar gå en hel promenad (sccchhhhhh!)

smurfenlina sa...

Tänk vad många nyblivna föräldrar som känner igen sig i det här fina och ärliga inlägget! ÄLSKAR älskar din blogg och är även jag en som känner igen mig. Men det blir bättre!

För mig var det andra "omgången" som tog all min kraft. Vårt 1:a barn-enkelt lätt och väldigt odramatiskt. 2:a visade sig vara 2 bebisar i magen, beräknande när storebror var knappt 2 år (många tvåor) Chocken av två små tjejer som behövde mig dygnet runt och aldrig var nöjda (kändes det som) på en skitjobbig graviditet gjorde att jag bara stängde av...gick in i nån förlossningsdepression som gjorde att ingen i min närhet kände igen mig. Men med lite terapihjälp och mycket mycket kärlek är jag, mannen och våra tre hjärtan sammansvetsande till 1000! efter tjejernas 6-mån dag vände ALLT!

Styrkekramar!
/T

Ingrid sa...

Har hittat hit och läst någon gång förut, men jag bara måste säga att det här inlägget - så slående! Vi har visserligen haft väldigt lätta barn om man jämför, men ändå blir man ju trött, irriterad, orkar inte... Ni verkar haft det ett par snäpp värre och jag hoppas för er skull att det vänder, snart!
När barnen sover om nätterna, somnar ok på kvällarna, när man får ett par timmar över på kvällen och kan prata, då brukar det lösa sig. Har man pratat tidigare och fortsätter med det, då har man oddsen på sin sida.
Kämpa på!