17 april 2012

Den där om min förlossning, känslorna efteråt

Stolte mannen frågade mig ungefär en månad efter förlossningen hur jag tyckte att det hade gått. Och det slog mig att jag kände mig bestulen. Känsla ett: lättnad, för både jag och Fimpen levde, men känsla nummer två: någon stal min riktiga förlossning.

Hela graviditeten gick ut på att läsa förlossningshistorier, hitta rätt smärtlindring, bestämma hur vi ville ha det under vår förlossning. Jag visste att det skulle göra skitont, men att jag och Stolte mannen skulle göra det här tillsammans. Han skulle hålla mig i handen och jag skulle trycka den så hårt att han skulle försöka lirka bort den. Vi hade tillsammans odlat fram vår egen metod, det var inte dyka djupt-metoden eller yogaandas-metoden, utan svära utav helvete-metoden. Stolte mannen trodde jättemycket på den.

Så fick vi ingenting av det där, vi fick vara tillsammans så länge det gick, men vi fick inte den där brickan med en svensk flagga, smörgåsar och saft. Det är inget jag tänker på dagligen, eller ens någon gång i månaden, men det känns som om något saknas. Det värsta är att mina kommande förlossningar antagligen också kommer att ske genom kejsarsnitt.

16 kommentarer:

Åsa sa...

Åh, jag förstår verkligen att du känner dig snuvad och hoppas att det blir som du tänkt dig nästa gång! Men måste samtidigt säga att ett planerat kejsarsnitt är en helt annan sak än ett akutsnitt. Jag har iofs aldrig varit med om en vaginal förlossning heller men mitt planerade snitt var verkligen en jättefin upplevelse. Man kan säkert tilllämpa svära-utav-helvete-metoden även under ett snitt för att fördriva tiden och smörgåsarna på brickan med flaggan smakade underbart eftersom man inte fått äta på så länge innan. :-)

Jenny M sa...

Förlåt en oförstående men varför får man inte brickan senare om man genomgått kejsarsnitt? Det verkar ju lite snålt tycker jag.
Förstår din känsla dock, om man laddat upp så mycket inför något blir det inte bara snopet utan konstigt. Men ni lever åtminstone båda två, och mår bra idag! Det är i slutänden det enda som räknas! kram från främling.

Jagger sa...

Känslor som uppkommer efter förlossningar tar tid att bearbeta. Speciellt då det inte har gått som man tänkte sig...
Varför tror du/de att det blir fler snitt för dig? Ett snitt behöver inte betyda fler snitt. För mig, som gjort 2 snitt, så skulle en 3:e dock betyda snitt..

Quercus sa...

Hjärte. Jag har börjat läsa via mobilen och kan då inte kommentera. Har läst så många fina inlägg av dig nu att jag ändå knäpper på datorn och säger tack! för att du delar med dig.

Ni hade en svår start, mycket svårare än de flesta andra. Även om många delar er erfarenhet av neotid och förlossning som inte blev som det var tänkt.

Ibland tänker jag att det är synd att vi lägger så mycket tid på träning och förberedelse inför förlossningen, besvikelsen kan bli så stor. Men det är väl så vi är programmerade, att planera och förbereda oss. I slutändan (snippändan) är ju alla olika, vissa kroppar föder av sig själva, vissa blir så sjuka och orkar inte föda alls och andra kvinnor måste kämpa i dygn för att få ut bebin.



Kramar från en som också planerade, men inte följde planen ett dugg.

Johannes sa...

känner väl igen känslan. födde med planerat KS i vecka 39 då pojken inte vände sig som jag hade planerat. ibland tänker jag att jag ju faktiskt inte har en aning om hur det är när man föder barn. jag föreställer mig att jag hade varit bra på det. ville känna smärtan, ville ta i, ville få skrika och framförallt, ville få ta del av känslan av att jag och min son gjorde detta tillsammans, började livet på våra villkor, så som naturen har bestämt att det ska gå till. ibland undrar jag om snittet hade med att göra att det tog sin tid innan jag kopplade att jag hade fått barn, MITT barn. Och pojken verkade lika förvånad som jag över att plötsligt finnas ute, utan förvarning.
men man fick ju iallafall ett coolt ärr.

Minna sa...

Det var Minna som sa, inte Johannes. :)

Colombialiv sa...

Jag känner precis likadant. Min graviditet var ju dessutom helt problemfri ända till sista två veckorna, så att det blev snitt var liksom helt oväntat.
Jag tjatade mig till igångsättningsförsök när de bestämde att det var dags för Gael att födas, och grät och grät när igångsättningen inte funkade och de skulle köra iväg mig till snittet.
Viktigast är såklart att vi mår bra allihopa såhär efteråt, men ändå. Jag kommer inte ifrån känslan att vi gick miste om något.

Elin sa...

Jag känner verkligen igen mig. Födde med akut snitt efter 13 timmars värkar och bebis mådde inte bra längre. Jag vet att det må vara smått i sammanhanget men jag kan verkligen deppa över att det inte blev en "riktig" förlossning och att jag inte fick nån bricka med flagga. Den där brickan med flaggan hade hela graviditeten symboliserat att nu är det klart och allt gick bra och var min målbild under värkarna och när jag var nervös innan. Den har också varit triggern som fått mig att gråta till BB-program. Och så blev jag snuvad på det. Fick inte heller se nån nål i nån tavla med födda barn. Bara rullas upp på uppvak med tusen slangar och apparater. Blä! Så känner jag i efterhand. Det blev ju inte alls som jag ville och ärret är dessutom jättefult. En prövning för insikten att den här delen av livet är helt utanför ens kontroll. Det är ju såklart inget man kan tänka på jämt, men jag tror att man måste tillåta sig att släppa fram sorgen eller besvikelsen för att kunna gå vidare och ev göra om det igen.

Lisa sa...

Nu kommenterar jag igen. Kan inte låta bli!

Alltså, jag förstår verkligen att det måste kännas jättekonstigt att det inte blir som man tänkt och förberett sig för så himla länge. För det är ju just som du säger, dom där nio månaderna är på sätt och vis bara ett enda långt förberedande inför finalen och har man då tänkt sig en vaginal förlossning så ja, då måste man känna sig jättesnuvad på upplevelsen...

Detta kan tyckas litet i sammanhanget men jag födde vaginalt men fick minsann inte någon bricka med flagga heller. Dom typ glömde bort oss? Ska skriva det i förlosningsbrevet nästa gång. Hehe. "Vill ha en fet jävla bricka med svenska flagga och varm choklad efter förlossning (oavsett om det slutar med snitt eller ej)".

Tack igen för att du delar med dig! Du är så himla bra med ord!

Lina sa...

Känner igen detdär sååå väl... Saknade oxå brickan med mackor & flagga. :-/ Den är så symbolisk på något sätt...

Va så galet rädd inför min första förlossning att det skulle sluta i snitt (lite rädd för OP & komplikationer) & när det slutade just så kunde jag inte sluta älta varför efteråt.. Alla i mammagruppen fick lyssna på mitt tjat, mina föräldrar, mammas vänninga som är BM & syskon och alla vänner... Stackare..

Så inför 2.a barnets stundande förlossning gick jag faktiskt i aurorasamtal för att prata igenom det som hände första gången & min rädsla för ev nytt akutsnitt.

Det hjälpte mig massor.. Va positiv & taggad när det väl va dags. Sen att det tillslut slutade med akutsnitt 2:a gången oxå va lite jobbigt men denna gången känner jag mig tillfreds med att det blev så.. (spana in mina förlossningsberättelser på bloggen om du vill gotta dig i "positiva" akutsnitt, etikett förlossningsberättelse)

Tack för en bra blogg!

Fifi sa...

Jag känner mig fortfarande snuvad på min förlossning, trots att det har gått ett år och trots att det inte blev akutsnitt. Men det är svårt att komma ifrån känslan av att ingenting blev som det skulle ha blivit. och att jag ville ge upp.

Haren sa...

Känner jättemycket igen mig i den känslan. Jag hade bara tagit för givet att jag skulle vara asgrym på att föda barn och kunde nästan inte fatta att det blev akutsnitt i slutändan. Jättesvårt beslut att ta angående en eventuell andra förlossning. Skulle gärna vilja föda barn vaginalt nästa gång. Men samtidigt är jag livrädd för att samma sak ska hända igen. Och har hellre ett planerat kejsarsnitt än att ha värkar i 48h och sedan kejsarsnitt. Fast jag vet faktiskt inte riktigt hur lätt det är att få välja kejsarsnitt här.

smurfenlina sa...

Jag vet med hur det känns, nu 1 år och 4 mån senare känner jag fortfarande ett hugg i hjärtat av att det blev snitt (även om det var planerat och 50% av alla tvillingförlossningar är snitt) min första vag. förlossning med storebror var fantastisk och jag ville uppleva det igen...Dessutom är såå nöjda med 3 barn nu att det förmodligen inte blir fler...

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Fast jag födde också med akut snitt efter 36 (fyfan) timmar av värkarbete som inte ledde till något annat än att hjärtljuden gick ner och jag hade ont. Men min sambo var med under akutsnittet och jag själv var vaken och efteråt fick vi bricka med macka, kaffe etc.

Det där med bricka och närvarande man behöver inte hänga ihop med kejsarsnitt, däremot hänger det, vad jag har förstått, ihop med epiduralbedövning och huruvida man efter kejsarsnittet körs tillbaka till förlossningen eller hamnar på eftervården

Den där Jenny sa...

Varför brickan kommer efter snitt vet jag inte. Kanske för att man inte hamnar på vanliga förlossningsavdelningen? Jag kom på något uppvak fört, sen på någon speciell avdelning för kvinnor som haft komplicerade förlossningar.

Fler ssnitt blir det nog för att de tror att mina kommande graviditeter kommer att likna den här. Får man havandeskapsförgiftning är det tydligen vanligt att få det igen.

Och det där med förväntningar: jag vet ju att man inte kan planera sin förlossning, att det är omöjligt att veta/planera hur den ska bli. Och under hela perioden jag var gravid pratade vi mycket om havandeskapsförgiftning och att jag hade ökad risk att få det och vad som skulle hända då. Plus att de faktiskt hotade med att plocka ut barnet mycket tidigare än vad det nu blev. Det är bara att... jag vet inte. Det blev ändå inte som jag tänkte.

Tack för att ni också delar med er!

Barbafjant sa...

Åh. Har varit borta från bloggläsande ett tag och kommer tillbaka och får läsa inlägg som det här och förra!

Apropå brickan: av någon märklig anledning fick Barbatönt för sig att jag inte var hungrig (jag var sjuhuhukt utsvulten!) och tackade nej när vi erbjöds brickan!!! Eller så var det jag som var morfinknarkig och bara inbillade mig att det var the bricka som erbjöds. Verkar liksom lite för bra för att vara sant att jag skulle fått den när jag hälsade på Stella på BIVA, när jag själv var inlagd på nån eftervårdsavdelning.

Det är nog det jag önskar mest av allt. Att det kunde samordnas bättre. På "min" avdelning fick jag jättebra vård, men det kändes som att de glömde att jag hade ett (sjukt) barn på en annan avdelning. Fejkade mig piggare än jag var efter snittet, för att bli utskriven och få komma till henne. På Stellas avdelning tog de hand om henne helt fantastiskt, men glömde helt bort att jag a) hade väldigt ont pga nyopererad och b) var väldigt omtumlad och rätt psykiskt skör pga katastrofsnittet.

Ber om ursäkt för uppsatsen. Det här ligger (tydligen) väldigt under huden på mig.