29 september 2007

Den där om rosa kartonger

Vi åkte alltid in till den där stora leksaksaffären i Lund innan, den där som ligger under en mataffär, och jag fick välja precis vad jag ville ha. Jag minns att känslorna var ganska så delade men att jag sprang runt där, upp och ner för raderna och kunde inte riktigt bestämma mig. Jag tog en kulpåse, men la tillbaka den på fel hylla när jag såg Barbiedockan, som lades på en annan fel hylla, när jag såg filmen med Smurfarna. Små fötter som smattrade mot betonggolv. Små händer som greppade om rosa kartonger, gjorda av lika delar drömmar och papp. Magen kurrande i sånt där barnkurr, som låter högre än musiken som spelas inne i affären. Barnmage, lite runt, med en navelsknapp mitt på.

Kartongen låg sen alltid i baksätet, ett äpple bredvid. Jag satt bredvid mamma där fram och grätgrätgrät. Tittade bak mot kartongen och sträckte mina små armar mot den medan mamma höll ett öga på vägen, ett på mig. En hand på ratten, en försökte greppa om mina förtvivlade känslor. Vira bomull och mjukt runt dem, få mina tårar att sluta rinna, mina skrik om att jag inte ville att upphöra. Det måste ha gjort mer ont i henne än i mig.

Vi kom fram till sjukhuset och hon tog min lilla hand i sin och jag grätgrätgrät hela vägen. Grätgrätgrät medan jag fick sätta på mig sjukhuskläderna, medan jag fick den lugnande sprutan. Blev mindre och yngre för varje minut. Behövde sitta i knä och suga på tumme. Slitna tröstkudden i famnen och trassligt gråthår trycktes mot mammas hals. Motsträvigt upp på sjukhussängen, där jag antagligen alltid såg ut att vara runt trettio centimeter lång. Liten i gigantsäng. Grätgrätgrät när de rullade bort mig och slitna tröstkudden hårt tryckt mot brösten och ett löfte om att den skulle vara med under hela operationen ekandes i den tomma magen.

Jag vet inte hur mamma klarade av det varje gång, hur hon klarade av att stålsätta sig. Hon låg lika mycket på den där sjukhussängen som jag gjorde. Det var henne de rullade in när de rullade in mig. Hennes tårar som rann bredvid mina tårar på barnkinder, röda av upprördhet.

Titta på kaninen!, som blev större när jag andades ut och mindre när jag andades in. Jag höll andan och lovade mig själv att aldrig, aldrig somna, men somnade ändå alltid. Vaknade upp i uppvakningssalen och började gråta igen direkt när jag vaknade. Mamma sittandes bredvid, läsande Hemmets journal. Märkte att jag vaknade, la en sval hand på min panna, log mot mig, frågade om jag hade ont. Och självklart hade jag ont, ondast i världen, var minst i världen, aldrig mer än trettio centimeter lång, bara hon fanns kvar, satt vid min sida.

Bli utburen till bilen, fast att jag antagligen kunde gå själv. Minst i världen. Mamma lukt i näsan och armarna hårt runt hennes hals. Näsan inborrad i halsgropen. Trollhår överallt. Kudden bortglömd. Liggandes på vägen hem i baksätet, tuggandes äpple och en rosa kartong i handen.

Den där om två favoriter

Intervjun och låten.

28 september 2007

Den där om de röda tröjorna

Jag har blivit extremt djävla blödig. Går över Medborgarplatsen och vinden kommer in under jackan, så där så det känns som om den når ända in till benen och runt om mig går folk runt i röda tröjor och jag kan inte låta bli att gråta lite, för det är så djävla fint. Hittar dagens Metro och möts av den hemskaste bilden jag sett på länge (uppe till vänster) och det känns ungefär som när jag såg filmen Schindler's List eller hörde Winnerbäck och Miss Li:s nya låt på radion första gången. Det går kalla kårar upp för ryggraden och jag vill kräkas i lämpligt hörn.

Eller, vänta, behöver man vara blödig för att må illa av en film, eller bild, som visar en människa bli skjuten på nära håll? För plötsligt är det inte film längre, det är verklighet. De där bilderna visar en människa som faktiskt kommer att dö. Och samtidigt som man kan undra vad som hände med alla bilder på burmeser som också skjutits till döds känns den frågan orelevant.

När jag berättade för pv om vad som höll på att hända, då för någon vecka sedan så sa han att det inte skulle komma att sluta bra. Jag svarade att det skulle det visst, att de inte vågade ge sig på munkarna. Senare visades bilder på mänskliga murar, som skulle skydda munkarna och jag kände mig inte lika säker.

Så går jag över Medborgarplatsen och folk har på sig röda tröjor och jag diskuterar med klasskompis som säger att det väl inte gör någon skillnad och blir rädd, för han läser ju också statsvetenskap, vill också förändra världen, ha demokrati. Jag vänder mig mot honom och säger att det visst gör skillnad. Kanske inte just nu, kanske inte imorgon, men det gör skillnad. Världens skillnad. För tänk om våra barn kommer efter oss och det finns två alternativ:


ett.) de ser tillbaka på tvåtusensju och vet ingenting om vad som hände i Burma. Burma är ett land som alla andra, där diktatur fortfarande råder och de åker till Thailand och gränsen i norr är fortfarande omöjlig att ta sig över och egentligen skiter de i det ganska så mycket och kanske berättar deras föräldrar om att tvåtusensju så var det lite oroligt i landet och det var nog ganska många människor som dog, men man valde att slå över på tv:n och titta på något annat istället.

två.) de ser tillbaka på tvåtusensju och säger att det var en dag där i slutet av september som hela världen satte på sig röda tröjor och protesterade och det ledde kanske inte direkt till något, men folket är de som styr länderna i demokratier och politiker måste lyssna på folket och folk kunde inte sitta tyst och så småningom blev även Burma en demokrati.

Och Vietnamkriget (alternativt USA-kriget, beroende på vilken del av världen du kommer från) blev inte så uppmärksammat på grund av politikerna utan av folket och när jag ser tillbaka på det så är jag förbannat stolt över att det var folk som reste sig upp och sa att så här ska det väl inte vara?

Den där om att jag är rädd, så rädd för att det ska få ett slut

Och lyckan.
Lyckan!
Fortsätter spruta
och spottas ur
och in i
min kropp.

25 september 2007

Den där om att vara världens lyckligaste

Jag sitter och skriver/pluggar när jag får sms om att babybabe, gå in på din mail! så jag går in och måste iiiihhhhhhhhh:a högt för mig själv, och hoppa runt lite i rummet, för:

GOING OUT From Stockholm to Milan Mon, 08Oct07

COMING BACK From Milan to Stockholm Mon, 15Oct07

Och han som inte ens ville åka till Kalmar med mig i maj, för det var för stort, för mycket känslor.

24 september 2007

Den där om murar

Han ligger och läser DN och drar mig i tårna medan jag skriverskriverskriverskriverskriver. Vi lyssnar på Magnus Carlson och jag fnissar åt låten Du är så rädd, för den beskriver honom och början, där i Studentstaden.

Du är så rädd för kärleken
Men kommer jämt tillbaks igen
Nu vill jag att du lovar mig
att nån gång stanna kvar hos mig
Jag ville aldrig hindra dig
och ta ifrån dig friheten
Du är så rädd att binda dig
men kommer jämt tillbaks till mig.

Han mumlar något och frågar hur det går med min hemtenta och jag ler och han hasar sig upp i sängen, lägger sig bredvid för att titta på mina spuriösa samband mellan korruptionen i Nigeria och Polen, och jag hinner inte byta sida, för min dator är så djävla långsam och han drar ner mig under täcket och säger att ska jag skriva på mitt bokprojekt så gälls det inte, då får han störa mig och vi har pussparty en liten stund innan Finaste kommer och ringer på dörren och bubblar att nu måååååste du ha pluggat klart, kom så går vi och dricker ööööööl!

Och egentligen borde jag plugga mycket mer, mycket mer, men jag slår ihop och igen och tar honom i handen och studsar bredvid Finaste och mellan Finaste och honom och de tittar på mig och hans bror ringer och han berättar att han ska gå ut och dricka öl med mig, och han fnissar sitt pojkfniss när han har sagt mitt namn och Finaste har redan hunnit fram, redan hunnit beställa öl åt oss alla, fast att han egentligen skulle gå hem.

Och han suckar och säger okej, men jag ska bara ha en öl, och det där måste vara världens största lögn, i höjd med nej, jag sov inte! och jag lovar, hon är bara en vän! Jag äter soppa och snor räkor av honom och nudlar av henne och ler och ler och ler.

Vi går vidare och pratar resor, världens undergång, politik och religion och båda har vettiga åsikter, även om Finaste diskussionsjoggar på en plan som är betydligt mer flummig än hans, när han referathöjdhoppar och kastar kula med statsvetenskapliga gubbteorier och jag är otroligt orättvis som domare och dömer ut dem båda. Rött kort, lämna planen! För dem finns det ingen mellanväg, inga alternativa snårstigar, deras sanningar är absoluta medan de gång på gång slår näven i bordet och utropar att det finns inga absoluta sanningar! Och ungefär när Finaste börjar referera till Bibelkoderna har vi druckit vars fem öl.

Stället stänger och bara en öl är minne blott och han har varit lite tyst och lite någon annanstans och jag är mensig, säger att gå du före till Finaste, som får mina nycklar. Han trycker upp mig lite lätt mot väggen och blåser mig i örat. Jag tittar under lugg och han ber mig att inte titta sådär på honom. Jag pussar kind och vill smita, gå, klarar inte av när han är sådär. Han frågar vad jag sysslar med och jag för handen upp och ner framför mig, mellan oss, säger varje gång jag såhär är, bak i tiden, framåt, i framtiden... då är muren uppe. Sen går jag. Hatar att tårarna rinner. Att folk tittar på mig på gatan. Ställer mig i en trappuppgång och grinar som en femåring. Snoret rinner och jag gråtlåter. Lämnade honom i porten. Hatar att han inte följde efter mig.

Står i porten och snorar och han kommer rusande förbi, rusande tillbaka. Tar tag i mig och kramar mig sådär hårt så luften nästan går ur och det kommer snor på hans jacka. Jag är lite snuvig och han tar fram papper och säger till mig att aldrig, aldrig mer gå från honom så. Jag säger att jag började bygga på den där muren när jag var tretton, den är svår att få bort nu. Den har liksom varit bra att ha. Han pussar panna, klappar rygg, jag borrar in, tårar vill inte sluta.

Han följer mig hem, jag ringer Finaste, säger kom ner och öppna till mig, Finaste! Hon kommer ner och han klappar min kind, tittar ögon, oceaner och djup, vänder sig om och går. Finaste öppnar porten och jag måste springa bort och kyssa honom extra gång, andas in oceaner, ler upp mot honom, mot och in i oceaner, springer tillbaka till Finaste som suckar och säger måste ni vara så djävla kära hela tiden?

22 september 2007

Den där om oktoberregn

Jag var förbannat trött på hösten och vintern och Sverige det där året när vi fyllde nitton, precis hade tagit studenten, var nybakade, precis tagna ur ugnen, rykande färska. Redan då bott utomlands längre tider två gånger, visste att det kanske inte var i Sverige jag hörde hemma. Så jag bestämde mig för att köpa en enkelbiljett till mig och min dåvarande bästa kompis till Mexiko. Vinka hejdå till fallande löv, nedåtgående känslor, böljande svenska flaggor, slitna av oktoberregn. Jag gick mellan gårdar och hus på världens minsta paradgata och tyckte att det sorgligaste som fanns var en skånsk vimpel i oktoberregn.

Så till hennes födelsedag lindade jag in det i presentpapper och hade själv gått till resebutiken och pekat och frågat och bestämt. Sagt att jag ville komma långt bort. Pengarna räckte inte. Vi kom till Kanarieöarna.

Sjunde dagen vi var där så hängde vi av våra spärrar i garderoben i rummet vi hyrde. Vi spolade av oss hämningarna med kallvattnet och när jag tittade mig i spegeln så undvek jag att titta mig själv i ögonen, rädd för vad som kunde bo där, gömma sig, hindra mig.

Det var kvällarnas kväll och nätternas natt, där du vet att du är bäst. Är det någon gång du kommer få hem honom så är det den kvällen. Vi träffade ett gäng från IF Elfsborg. En kille, obetydelselöst vem han var, kunde en hel del om fotboll redan då, han sa att han spelade i Allsvenskan, jag visste att han inte spelade i a-laget, möjligtvis satt på bänken, värmde den kalla novemberkvällar, när de andra skrek på varandra på upplysta planer, alla vilja göra mål, vissa för status, ära, pengar, andra för att det kanske var enda chansen för dem att få krama människor av samma kön. Jag lät honom skryta, skräna. Lät honom springa bort till sina vänner på kalvben och bubbla att han hade halva inne hos mig. Som om det skulle vara något att bubbla om. Se bra ut och du hade faen hela inne hos nittonårsjenny.

Den där kvällen: jag hånglade upp Elfsborg inne på stället, lät honom bjuda mig på för billiga drinkar, han blev säkrare och säkrare. La upp sin innanförkjolenstrategi. Ritade kartor i huvudet. Herre Gud, som om Strauss skulle ha kommit med något nytt: alla taktiker, alla färdleder färdigritade i mitt huvud innan jag fyllt femton. Lät honom inte komma innanför kjolen. Lät honom inte bli oorginell. Gjorde honom en tjänst.

Istället: åkte hem med vännen till hyrrummet. Klappade henne på kinden och fnissade i taxin hem, betalad av pengar som snotts från killes plånbok, snodd i ett aldrig sinnande rus. Hemma, hon, vännen, mådde inte bra. Inte bra alls. Började vrida och vända i sängen. Korva sängkläder och stöna. Säga att hon såg saker hon inte borde ha sett. Jag betydligt mer erfaren, knaprat e sen jag var fjortonellerså, visste att hon blivit partydrogad. Sa till henne att ta det lugnt, lugna ner, chilla tjejen! Hon bankandes i väggen, tårarna rinnande, trodde hon skulle dö. Jag hålla händer, torka tårar, prataprataprata. Grannar bankade på dörren. Äldre par undrandes vad som hände, jag säga ingen fara, inget brinner! De gick och la sig igen. Klockan närmade sig sex på morgonen, hennes rus gick inte över och helt plötsligt fick hon för sig att hon skulle hoppa från balkongen. Kröp i kroppen, gick inte att styra, måste bort och ner.

Jag halvt hysterisk, ringde på hos grannar, som kom in, höll fast henne vid verkligheten medan jag sprang ner till hyresvärd, ringde 112, fast på spanska, ambulans med ljus och ljud och jag gråtandes, hon kliandes i ansiktet, röda rispor och ränder och blodet började sippra fram och jag på kass djävla engelska hysteriberättade att hon var nerdrogad. De skakande på huvudet men rikemansbarnslydde och körde ilfart till skandinaviska sjukhuset där det droppades, bands och ringdes hem till föräldrar i Sverige. Hon butter och bitter och jag trött och rörd upp. Hennes pappa nyvaken och rytandes i luren.

Två dagar senare landade vi i Sverige.

19 september 2007

Den där om att bli världens bästa mamma

Framtidshetsen kryper bara närmare och närmare och jag börjar se ett före och efter. Före och efter Det Första Jobbet. Arbete. Jobb. Bli vuxen. Samtidigt som jag aldrig, aldrig vill sluta plugga och leva i den vardag jag har nu med dubbelplugg, dubbeljobb, volontärjobb, träning och ny pojkvän (jo, fortfarande fniss efter) så vet jag att det kommer vara jobbigare för mig att ha det där åtta till sju.

Vännerna runt om får jobb och räkmackar eller bananskalshalkar in i yrkeslivet. De säger att jag inte kommer att ha några problem, inga problem alls, och nya pojkvännen klappar mig över håret och påstår att ingen kan tacka nej till mig.

För att inte bli helt galen över jobbhetsen sitter jag och smygtittar på resor till Indien, besöka Finaste som ska dit och resa runt. Glömma verkligheten ett tag, hoppa över vuxenheten ännu en bit. Skita i att drömjobbet kanske välkomnar mig med öppna armar. Vet inte ens längre hur drömjobbet stavas.

Jag vill ju förändra Stockholm, Sverige, världen. Jag vill bli världens bästa forskare, biståndsarbetare, utredare, projektledare, statsminister. Jag vill inte acceptera att jag inte kommer kunna bli allt det där, eller kanske ens en av dem. Tidigare har jag kunnat tänka mig offra familjelivet, barnen för att få det där, ligga, eller snarare stå, på topp. En av alla de där hundratusentals. Men nu. Med nya pojkvännen. Han får mig att vilja bli mamma. Världens bästa mamma. Och inte ännu på många år - herre Gud - men sen. Världens bästa mamma.

Den där om att ha ångest upphöjt till tiotusen

Alltså, åh!

Genom snordimmor och huvudvärkstryck spontanvaknar jag upp klockan nio för att jag plötsligt får en underbar idé om vad min mastersuppsats ska handla om, springer upp och kladdar ner, väcker datorn, och i mailen...

kort på en naken Jenny, på en scen nära dig (om du nu råkar bo i Stockholm), i ett resereportage. En bröstvårta syns. Tydligt. Den är up your face.

Så går ännu en dag när amerikanare får myten om den frigjorda svenskan bekräftad.

16 september 2007

Den där om att tappa språket

Jag försöker skriva smarta grejer här. Jag sätter mig ner ibland och lägger fingrarna på tangenterna, vill kommentera världsläget (hur intressant det är att applicera statsvetenskapliga filosofiska teorier på fallet Dejemyr och att det verkar falla flygplan från himmelen som aldrig förr), berätta om hur korta min farbrors shorts var när vi åkte till Bulgarien -nittio, skriva om hur duktig jag är på att inte röka (hostar som en tok, pv säger att det är för att mina flimmerhår håller på att växa tillbaka. Jag får toksug på fyllan och tvingar mig själv att tugga på en gren) , säga att nästa kurs jag ska läsa kommer att bli skitintressant (äntligen ska jag få studera det jag vill studera: Mellanöstern). Men jag har inte lust. Inte lust alls. Språket är borttappat. Och jag är upptagen med att skratta.

13 september 2007

Den där om att tänka efter två gånger först

Jag har hittat min gamla kärlek på Facebook. Han står där med turkos piké och ler mot kameran och jag vill inget hellre än att förstora upp bilden och sitta och titta på honom i fjorton timmar. Veta vad han gör nu, vem han är nu, var han är nu. Det kliar som faen i fingrarna för att poke him!, men fyfaen, vill inte vara världens konstigaste person.

Just som jag sitter och kollar vem han är vän med, vilket man tydligen kan, utan att vara vänner själv, kommer jag på vad jag egentligen håller på med och loggar ut.

10 september 2007

Den där om att vara en riktig lärare

Det var då, när jag var tretton/fjorton/femton och var en av de första som började använda stringtrosor - utropstecken. Och ni vet att folk säger att hårdheten brukar ligga på utsidan? Så där, som en sårskorpa, var jag. För om man hade petat lite på det där hårda, som skyddar, så hade man funnit ett öppet sår som skulle ha blött och blött. Så där var tretton/fjorton/femtonårsjenny, med stringtrosor - utropstecken.

Jag hade en lärare som pillade på det där såret. Först med lillfingret, den första terminen, högstadiet, när jag växte mig störrestörre och det slog ut grenar ur min höft som växte åt helt fel håll där grenarna virade sig om ungdomsnazistsympatier och hårda, fega grenar som slog ner på folk som redan låg på knä. Senare terminer med hela handen. Han tog tag i kanterna och rev och slet. Sa till ettorochtvåor i betygsjenny, med stringtrosor - utropstecken, att hon visst kunde, han såg det ju, han såg att det fanns något där bakom, något som ville dölja sig, medan jag stack upp långfingret i luften och tjuvrökte bakom idrottsplatsen.

Efter lektionerna kom han fram och frågade hur jag mådde och log mot mig. Han gjorde att jag fick femmor i hans ämnen religion och samhällskunskap. På rasten sa jag att jag inte alls fått alla rätt på proven och det var ingen som egentligen ifrågaställde det.

Han accepterade inte mesande eller sjukanmälningar eller bortförklaringar. Han satte de regler jag behövde just då, i ett alldeles förslappat samhälle. Han krävde. Förväntade sig. Han gjorde att det var kul med skolan. Han disciplinerade mig genom att tro att jag kunde, mer än jag själv gjorde det.

En gång före ett prov hade jag varit ute hela natten, hängt i ett hus i skogen med en massa folk jag inte borde ha hängt med, i åldrar som var ungefär det dubbla min ålder. Sög av killar för att få sprit. Jag höll på att somna under provet och efter det kom han fram till mig och sa att jag inte fick sova på hans lektioner. Skulle jag sova var jag inte välkommen och när jag fick tillbaka mitt prov var det orättat, eftersom jag inte ens skulle nå upp till en tvåa på det. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt av det. Känslorna, som aldrig satt i ansiktet, utan gömdes djupt under ytan måste ha hängt som telefonlinjer över hela min kropp.

Antagligen gick han så lång utanför läroplanen att andra lärare skulle ha gått vilse och allmänhetens syn på vad som är rätt, och antagligen sket han i normer. Inga var mer förvånade än mina föräldrar på de där mötena när min klassföreståndare berättade att jag hade ettorochtvåor i alla ämnen utom religion och samhällskunskap, där jag hade femmor. Jag rykte på axlarna och drog upp byxorna för att stringtrosorna - utropstecken inte skulle sticka upp och gick sen bakom idrottsplatsen för att tjuvröka och tjuvläsa i religionsboken.

Några år senare träffade min mamma min klassföreståndare, som på en lektion sa att jag inte skulle bli någonting, någonting alls, sitta hemma och ruttna, föda barn tidigt, bli dömd till underklassvensson. Mamma berättade att jag börjat på gymnasiet och fick MVG och VG i alla ämnen. Att jag var klassetta i matte. Att min svensklärare hade anmält mig till en skrivkurs. Att jag varit en av de bästa på det nationella provet. Att jag vunnit min tävling i hästhopp. Att jag alltid borstade tänderna på morgonen. Att jag inte längre stannade borta hela nätterna, utan faktiskt använde min egen säng. Att jag skulle börja på universitetet och bli statsminister.

Jag önskar att jag mindes vad min lärare i religion och samhällskunskap heter. Jag skulle vilja berätta för honom allt det där. För honom allt det där som han sådde. Säga att jag älskar att han började pilla med lillfingret. Att han slet upp kanterna. Att det kanske är han som gör att jag nu läser statsvetenskap, att han hjälpt mig att komma hit, att han kanske har räddat mig från att bli ingenting, ingenting alls.

09 september 2007

Den där om lördagskvällen

De kommer hem till mig, en efter en, efter en, men oftare fler än en. Och jag älskar det - älskar att samla dem, som frimärken i ett album, kunna sitta och titta på dem och hallå det här är mina vänner! Stolte mannen blir full först och skickar röda sms till mig, fast att jag sitter vid hans fötter.

Finaste muttrar lite för att hon inte är hos sin flickvän i Malmö, men jag skäller på henne och gömmer den svarta klänningen hon vill ta på sig, lägger fram den med färg, sätter en öl i handen på henne och ber henne att le.

På fest, Stolte mannen får för sig att sticka till ACE, kompis ska spela där, jag säger att går du nu kanske du ska fundera på var du ska sova inatt, följande natt, alla nätter. Det är första grejen vi är på tillsammans, som par, bjudna så. Jag säger det här betyder mycket för mig, planerat i flera veckor, det här är mina vänner. Säger gå om du vill, jag tänker inte tvinga till något, men var redo för konsekvenser. Finaste pratar med honom ute i hallen, säger jag gillade inte dig innan, du vet. Nu gillar jag, du är fin, ingen har behandlat Jenny som du, ni båda lyser som ljus när ni är tillsammans. Sticker du nu trillar du ner stegpinnar.

Han stannar.

Det blir utgång och vi har dragit med min rumskompis, som övertalar alla att gå till ACE och väl där hånglar jag mitt på dansgolvet och har aldrig varit så öppen som jag är nu, står mitt på golvet och skriker att jag är tagen, upptagen, med munnen mot hans. Det lyser och glittrar och hans kompisar börjar mjukna sina kanter mot mig.

Går vidare till Spy Bar vid fyraellerså, landar till sist mellan Finaste och Stolte mannen i min dubbelsäng, med handen i hans hand och armen runt Finaste.

08 september 2007

Den där om att han är hemma nu

Jag, vi, ser honom genom glasrutan och han står där och ser lillebrorig ut och han ser oss inte, för han letar efter sin väska, där på bandet och jag lägger pannan mot rutan och bara tittar på honom, för han är det vackraste just där och då och ur högtalarna spelar de Feist och den där speciella låten kommer på och den hör egentligen hemma i en annan kärlek, men där och då är där och då och jag andas på rutan och det bildas andning och fukt. Han tar sin väska och går mot utgången och han går precis förbi där vi står och jag bankar, vill att han ska se, ska se mig, men han stryker sig över ögonen, försöker stryka bort tröttheten, och ser inte, inte mig. Och jag rusar mot där jag ska få hoppa upp i hans armar och han kommer ut och slänger väskorna och det är den bästa kramen jag fått. Just där och då.

04 september 2007

Den där om att han kommer hem på onsdag

Och jag minns en gång när jag slagit honom med handflatan över kinden och han jagade mig runt halva vår by. Det var det året då han började växa om mig och jag inte längre kunde ge honom en spark i magen utan att det skulle få konsekvenser.

Både han och jag tränade för mycket på den tiden. Han fotbollochinnebandy, jag fotbollochridning. Vi var som små gaseller, kunde springa springa utan stopp, utan att någon av oss tröttnade. Hans andedräkt några meter bakom mig. Adrenalinet i benen. Som precis innan en fotbollsmatch och man tror att man ska trilla ihop för att benen är alldeles mjuka. Sen ljuder startsignalen och man har glömt allt det där.

"Stanna!" ropade han bakom mig. "Aldrig!", tänkte jag. Jag tror att vi sprang runt i över en timme. Barfota. Båda lika envisa, ilskan glödande inombords. Springa runt i en timme och bli jagad i en timme och hjärtat slår hårthårt, medvetet om att om man stannar så kommer något hemskt att hända, hjärnan tom på tankar, ögonen fokuserade framåt, periferin svartnar.

Plötsligt får hjärnan för sig att nu djävlar får det vara nog. Så den stannar av. Jag stannar av. Vänder mig om, får tårar i ögonen och viskar att "snälla, slå mig inte!" Han stannar en halvmeter bakom mig och i ögonen lyser förvirringen. Så har brukade det inte gå. Så här skulle det inte sluta.

Det var det året då han började vinna över mig. Den sommaren då han började hinna ikapp och hinna ifatt mig och välta omkull mig och fortfarande vara svartsjuk och avundsjuk och ha så mycket ilska inombords. Men något ändrades den där dagen. Jag gav upp. Jag böjde mig ner och erkände att han växt om mig. Pa längden och bredden och i hans ögon såg jag att han nu visste det.

"Snälla, jag orkar inte mer, kan vi inte bara gå hem?" bad jag.

Han gick närmare. Såg mig i ögonen. Log. Och sparkade mig hårthårt på låret.

Text skriven i augusti.

02 september 2007

Den där om att vilja veta

Och jag vill ju egentligen inte veta, samtidigt som jag skriker om mer, mer, mer! Och bilder målas upp för mig, där de ligger i sked och hänger från lampor och hånskrattar åt mig och jag vrider mig i plågor när hon berättar det, berättar det och säger att ja, S, hon har ju också haft sex med din, med honom, men hon ville inte ha honom. Och C, hon följde med honom hem och blev dödligt förälskad i honom, jag tror att de dejtade ett tag, sen dumpade han henne utan förklaring.

Och jag riktigt åmar mig, vältrar mig, gnider in mig i det jag inte vill höra. Fantiserar ihop hur de hade det i sängen, hur ofta de KNULLADE, hur mycket bättre hon var, hon som är plural, de. Hur han strök dem över kinden som han gör med mig, hur jag inte är, kommer aldrig att vara, den enda.

Och herre Gud, jag har knullat runt som amatörbilden av den blonda svenskan, har strukit andra i nacken, vridit, åtråt, gnytt inför andra, är ingen Madonna. Har lämnat och lämnat och lämnat utan att titta bakåt och skrattat dem i ansiktet och skrattat åt deras svartsjuka och förundran och blottat dem, där de stått nakna.

Och det är som att äta för mycket godis. Jag vet att jag inte borde, jag vet att jag kommer att må dåligt, må illa, men jag vill ha mer, fler detaljer. Hur han la armen runt hennes midja, hur hans panna vecklades ihop, hur han kom.

Och jag frågar några av dem, ber dem berätta, och de ler leende jag inte vill att de ska le. Men jag vill inget hellre än de ska le, vill inte att de skrynklar ihop pannan, som de där andra gjort. De som spottat på golvet när de hört hans namn, som om han vore Kato. Han har knullat. Runt. Och i fyrkanter. Och trianglar. Och jag vill inget hellre än att vältra mig. Men när jag får höra om S och C och F och A och H och andra S, som jag alla känner så har jag ätit för mycket. Jag mår illa.

Den där om omtentan

Jag gräver in rödmålade naglar i blått tyg, tänker aldrig mer, aldrig mer, aldrigmeraldrigmeraldrigmer!, men när vi landar femtifem minuter senare har känslan försvunnit. Ångesten ligger som en yllefilt över munnen och jag hatar att jag känner igen alla gator, vet var alla butiker ligger, vet var jag gillar maten, vet vem som bor var, vet ungefär vad alla familjer i de likadana husen kommer äta till middag ikväll.

Finaste möter mig och jag suckar suckar som kommer från djup jag inte visste att jag hade. Jag är klar med Studentstaden, vill aldrig mer åka dit, är klar, färdig, gå! Och fast att det inte är mer än fem timmar sen jag träffade honom så blir saknaden större när man är på annan, fel, ort. Tvingad hit av en omtenta jag inte borde omtenta, men tvingad till.

Vaknar mitt i natten, på soffa, av att jag inte minns definitionen av kommunalbesvär. Måste slå upp. Och som vanligt, innan tenta, hysteriplugga bara en timme, bara två timmar, bara lite till, mitt i natten, sen natt, tidig morgon.

Klockan ringer kvart i sju, mentalt varit vaken sedan tre. Fusklappen, som alltid skrivs, men aldrig används, ligger i väskan och lycka till-smset hårt tryckt intill hjärtat, omlindat, flera varv, som för hårt lindade gummisnoddar.

Skulle egentligen stanna till lördag, men filtarna kväver mig och jag flyr tillbaka till gummisnoddskänslor och lilla Storstaden redan klockan tolv:femtiofem.