Den där om de röda tröjorna

Jag har blivit extremt djävla blödig. Går över Medborgarplatsen och vinden kommer in under jackan, så där så det känns som om den når ända in till benen och runt om mig går folk runt i röda tröjor och jag kan inte låta bli att gråta lite, för det är så djävla fint. Hittar dagens Metro och möts av den hemskaste bilden jag sett på länge (uppe till vänster) och det känns ungefär som när jag såg filmen Schindler's List eller hörde Winnerbäck och Miss Li:s nya låt på radion första gången. Det går kalla kårar upp för ryggraden och jag vill kräkas i lämpligt hörn.

Eller, vänta, behöver man vara blödig för att må illa av en film, eller bild, som visar en människa bli skjuten på nära håll? För plötsligt är det inte film längre, det är verklighet. De där bilderna visar en människa som faktiskt kommer att dö. Och samtidigt som man kan undra vad som hände med alla bilder på burmeser som också skjutits till döds känns den frågan orelevant.

När jag berättade för pv om vad som höll på att hända, då för någon vecka sedan så sa han att det inte skulle komma att sluta bra. Jag svarade att det skulle det visst, att de inte vågade ge sig på munkarna. Senare visades bilder på mänskliga murar, som skulle skydda munkarna och jag kände mig inte lika säker.

Så går jag över Medborgarplatsen och folk har på sig röda tröjor och jag diskuterar med klasskompis som säger att det väl inte gör någon skillnad och blir rädd, för han läser ju också statsvetenskap, vill också förändra världen, ha demokrati. Jag vänder mig mot honom och säger att det visst gör skillnad. Kanske inte just nu, kanske inte imorgon, men det gör skillnad. Världens skillnad. För tänk om våra barn kommer efter oss och det finns två alternativ:

ett.) de ser tillbaka på tvåtusensju och vet ingenting om vad som hände i Burma. Burma är ett land som alla andra, där diktatur fortfarande råder och de åker till Thailand och gränsen i norr är fortfarande omöjlig att ta sig över och egentligen skiter de i det ganska så mycket och kanske berättar deras föräldrar om att tvåtusensju så var det lite oroligt i landet och det var nog ganska många människor som dog, men man valde att slå över på tv:n och titta på något annat istället.

två.) de ser tillbaka på tvåtusensju och säger att det var en dag där i slutet av september som hela världen satte på sig röda tröjor och protesterade och det ledde kanske inte direkt till något, men folket är de som styr länderna i demokratier och politiker måste lyssna på folket och folk kunde inte sitta tyst och så småningom blev även Burma en demokrati.

Och Vietnamkriget (alternativt USA-kriget, beroende på vilken del av världen du kommer från) blev inte så uppmärksammat på grund av politikerna utan av folket och när jag ser tillbaka på det så är jag förbannat stolt över att det var folk som reste sig upp och sa att så här ska det väl inte vara?