Den där om att bli världens bästa mamma

Framtidshetsen kryper bara närmare och närmare och jag börjar se ett före och efter. Före och efter Det Första Jobbet. Arbete. Jobb. Bli vuxen. Samtidigt som jag aldrig, aldrig vill sluta plugga och leva i den vardag jag har nu med dubbelplugg, dubbeljobb, volontärjobb, träning och ny pojkvän (jo, fortfarande fniss efter) så vet jag att det kommer vara jobbigare för mig att ha det där åtta till sju.

Vännerna runt om får jobb och räkmackar eller bananskalshalkar in i yrkeslivet. De säger att jag inte kommer att ha några problem, inga problem alls, och nya pojkvännen klappar mig över håret och påstår att ingen kan tacka nej till mig.

För att inte bli helt galen över jobbhetsen sitter jag och smygtittar på resor till Indien, besöka Finaste som ska dit och resa runt. Glömma verkligheten ett tag, hoppa över vuxenheten ännu en bit. Skita i att drömjobbet kanske välkomnar mig med öppna armar. Vet inte ens längre hur drömjobbet stavas.

Jag vill ju förändra Stockholm, Sverige, världen. Jag vill bli världens bästa forskare, biståndsarbetare, utredare, projektledare, statsminister. Jag vill inte acceptera att jag inte kommer kunna bli allt det där, eller kanske ens en av dem. Tidigare har jag kunnat tänka mig offra familjelivet, barnen för att få det där, ligga, eller snarare stå, på topp. En av alla de där hundratusentals. Men nu. Med nya pojkvännen. Han får mig att vilja bli mamma. Världens bästa mamma. Och inte ännu på många år - herre Gud - men sen. Världens bästa mamma.