02 september 2007

Den där om omtentan

Jag gräver in rödmålade naglar i blått tyg, tänker aldrig mer, aldrig mer, aldrigmeraldrigmeraldrigmer!, men när vi landar femtifem minuter senare har känslan försvunnit. Ångesten ligger som en yllefilt över munnen och jag hatar att jag känner igen alla gator, vet var alla butiker ligger, vet var jag gillar maten, vet vem som bor var, vet ungefär vad alla familjer i de likadana husen kommer äta till middag ikväll.

Finaste möter mig och jag suckar suckar som kommer från djup jag inte visste att jag hade. Jag är klar med Studentstaden, vill aldrig mer åka dit, är klar, färdig, gå! Och fast att det inte är mer än fem timmar sen jag träffade honom så blir saknaden större när man är på annan, fel, ort. Tvingad hit av en omtenta jag inte borde omtenta, men tvingad till.

Vaknar mitt i natten, på soffa, av att jag inte minns definitionen av kommunalbesvär. Måste slå upp. Och som vanligt, innan tenta, hysteriplugga bara en timme, bara två timmar, bara lite till, mitt i natten, sen natt, tidig morgon.

Klockan ringer kvart i sju, mentalt varit vaken sedan tre. Fusklappen, som alltid skrivs, men aldrig används, ligger i väskan och lycka till-smset hårt tryckt intill hjärtat, omlindat, flera varv, som för hårt lindade gummisnoddar.

Skulle egentligen stanna till lördag, men filtarna kväver mig och jag flyr tillbaka till gummisnoddskänslor och lilla Storstaden redan klockan tolv:femtiofem.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är så svårt att åka tillbaka, som att åka bakåt och fika med det yngre jag:et som inte längre vet vem man är för jag:et har inte varit med under ens resa framåt vidare uppåt. Så man sitter där och känner hur det gamla jag:et drar en bakåt i tiden och man låter det ske för att man skall ha någonting att prata om över fikan, innan man sliter sig loss och med nästan kvävda andetag åker tillbaka dit där man andas lugnt.

Så jag åker helt enkelt inte tillbaka. Men ibland måste man, ibland som i omtenta.

Jenny sa...

Det är helt djävla sjukt egentligen. Att man bott där så länge tidigare, utan att kvävas, man nöjde sig. Kanske för att man var tvungen, kanske för att det bara blev så.