20 april 2007

Den där om sommaren nittonhundranittiofyra

Det var sommaren innan hösten då allt började hända. En sista, berömd nittonhundranittiofyrasommar, då allt hände, innan allt det andra började hända. Antagligen en av de bästa somrarna i mitt liv. Sista sommaren då jag tillät mig själv att vingla på kanten mellan barn och vuxen. Doppade ner tårna i mina barndomssjöar, samtidigt som jag klappade pälsen på vuxenkänslorna.

Svett lackade och forsade. Blickar, svordomar och hejarrop var riktade mot tv-rutor och storbildsskärmar. Fotbollshjärtan brann i torra Sverigekroppar. Jag var på fotbollsläger i Danmark och spelade på brända gräsmattor, på snabba ben, på små fötter, med brunbrända armar, där vattenflaskornas vatten fyllde unga kvinnokroppar och tog bort det där sega, det där dammiga.

Min första kärlek träffade mig som en handflata mot nacken, den sommaren. Min första kärlek kallades Gabbe, var ganska mycket längre än mig, hade gröna ögon och mörkblont hår, som blev ljusare när solen slickade det. Han var fjorton och därmed lika gammal som jag var då och han fick mina knän att flacka, mina händer att darra, mina ögon att mjukna och mitt hjärta att svettas. Trots att jag fortfarande sprang med små fötter på brända gräsmattor så var det något inom mig som berättade för mig att han kände likadant.

Där ute, i havet, mellan Sverige och Danmark, fast närmare Sverige ändå, så fnittrade vi båda och hans hår slickades ljusare och mitt hjärta det darrade till lite extra. På kvällarna ringde han mig, om inte jag ringde honom. Varje dag. Hela sommaren. Hela hösten. Hela den där hösten när jag gick längre och längre från de där barndomssjöarna, som blev isigare och isigare och som tillslut bottenfrös.

Han fick mig att gå från flickfniss till kärleksfniss och jag tror att min mamma märkte skillnaden. För när vi la på luren, efter det eviga 90-tals "du först", "nej, du först", "okej, samtidigt?", "ja, samtidigt!" "ett, två, tre!" "du la inte på!" "inte du heller!", så log hon alltid sitt mamma-vet-leende och frågade om jag pratat med Gabbe.

Sjöarna bottenfrös dock, och mina ögon,som bara hade haft plats för honom, växte och plötsligt fick fler plats. Jag övade mitt kärleksskratt och mina fötter växte lika snabbt som mina ögon, de sprang inte längre på brända gräsmattor.

Ett par år senare träffade jag honom igen, på ett disco inne i Lund. Vi stannade båda upp och tittade på varandra, sen log han, sprang fram och kramade mig, innan vi delade en flaska öl i buskarna utanför. Jag lovade att ringa honom, jag kunde fortfarande hans föräldrars telefonnummer utantill. Jag kom fortfarande ihåg när han fyllde år, men det kom saker emellan.

Ibland och kanske lite oftare än ibland så tror jag fortfarande att det kommer att bli vi.

13 kommentarer:

soulkatt sa...

Hjärta.

johannes sa...

Jenny är tillbaks. Så skönt. Saknat dig, eller ja, dina texter iaf. Sommaren -94 va nåt alldeles extra. För mej av helt andra saker än dina. But still.

Emsan sa...

Min "det kommer alltid bli vi" är numera gift. Ändå tror man det ibland...
Sommaren nittiofyra var sommaren precis innan gymnasiet, då allt hände för mig också, med ny skola, nya kompisar, alkoholfyllda fester o tonårsfylla på finlandsfärjorna. :) Minnen är kungligt!

punaniii sa...

darling darling darling

du värmer maggropen en stormig ruskdag i april som ingen annan gör

Erika sa...

Jag var också på fotbollscup i Danmark 1994. Jag hade en sommaren nittonhundranittiofyra även nittonhundranittiosju. Fast utan cup.

annaluna sa...

älskar att läsa om dina små minnen!

Och, jag minns också den där sommaren. Mitt hjärta svettades också. Året efter kände jag likadant. Och 5 år senare träffades vi igen. Mest i min soffa...och det kom jag inte på förrän nu.

Vida Latina sa...

Jag laser din blogg hela tiden, det ar den vackraste bloggen av dem alla, fast jag borjar nastan alltid grata nar jag laser om dig och mexikanen (jag ar en mes, haha), och sa tanker jag lite pa min colombian och blir livradd av tanken pa om det ska bli likadant. Avsked ar det varsta som finns.

Men che, egentligen ville jag bara kommentera och saga fortsatt skriva for du skriver sa vidunderligt vackert!

Jenny sa...

Johannes: Annat än fotboll och kärlek? Vad kan det vara?

Emsan: Min är sambo. Fast de kommer snart göra slut, så att han kan vara med mig. Såklart.

Punaniii: Och min mage blir varm av finfina, små rader här!

Erika: Vi kanske var på samma? Var var du?

Annaluna: Jag brukar alltid tro att jag inte minns ett skit från förr, sen ploppar de upp, precis innan jag ska somna, och då måste jag gripa tag i dem, så att de inte försvinner, och skriva ner dem.

Vida latina: Tack, snälla. Avstånd och kulturkrockar och språkbrister och hav emellan och tidsskillnader och avsked är skitjobbigt, men de gör ingenting omöjligt, bara väldigt ont.

johannes sa...

döden. Tyvärr

Suz sa...

sommaren -94 verkar vara speciell för många, det var liksom nåt särskilt då. jag var också på fotbollscup (gothia cup) och den sommaren började jag så smått ana att det här med kärlek, det kan göra ont.

Jenny sa...

Johannes: Åh. Och sen har jag skrivit saker här och raderat, för när det är dödentyvärr, så finns det inget vettigt att skriva.

Suz: Det måste ha varit värmen och fotbollen. 1994 var magiskt. För de flesta.

Erika sa...

Dana Cup i Frederikshavn

Jenny sa...

Erika: Halör tror jag att min hette.