19 april 2007

Den där om att vara plus minus noll

Skivorna. De där fina, långa listorna med låtar som skulle bli skivor blev inte riktigt som de skulle. Kvällen innan jag skulle åka stressade jag hem till Kompis och skulle bränna ner skiten och visa all min kärlek och allt skulle bli bra. Allt blev inte bra och det blev fel och hack. Så klart. För Jenny kan aldrig vara i tid och ingenting är ordnat. Och i Mexiko ville australiensaren höra skivorna och då slarvade han bort en. Australiensaren blev dock kär i the Knife och hade väldigt kul åt "Kom igen Lena!", så små känslor av glädje skapade skivorna ändå.

Vi satt i bilen och jag tryckte in den skivan som fanns kvar i hans cd-spelare. Han bytte låt. Och bytte låt och sjöng med och kunde redan flera låtar utantill, precis som jag trott. Han log mot mig och pussade mig på näsan och sa att det var okej ändå. Inne i mitt huvud svor jag. Det som skulle bli så fint och bra och djävla australiensare.

Så kom Säkert!s "Vi kommer att dö samtidigt". Räddningen. Livbåten. Han skrattade åt den och gillade. Jag översatte och sjöng med. Han trodde inte mig när jag berättade vad hon sjöng och jag sa att jag lovade att hon sjöng så. Han trodde mig fortfarande inte, så jag sa att okej, det handlar om en hund.

I mailet jag fick skrev han att han lyssnade på den non-stop och att han skulle se vad som hände när han spelade den nästa gång han jobbade. Det blev faen inte som jag tänkt att det skulle bli, men lite, lite Sverige fick han i alla fall.

Och ja, när han lämnade mig där på flygplatsen så frågade han om vi någonsin skulle träffas igen och jag nickade att ja, när han kom till Europa. Och han frågade om jag inte kom tillbaka, men nej, nu är det andra ställen som måste undersökas. Jag hör inte hemma där borta. Nu - ja, men sen, när alla mina vänner åkt därifrån - nej. Han sa att det skulle bli svårare den här gången, för förra gången visste han att jag skulle komma tillbaka. Han sa att han hade glömt bort hur underbar jag är. Och jag svarade att jag sagt till australiensaren, där på gayklubben, att jag blivit förvånad över hur mycket jag faktiskt tycker om honom. Att jag skjutit bort det, hur mycket jag saknat honom, mexikanen. David.

19 kommentarer:

Kristine sa...

Hej. Jag läser alltid din blogg, men ändå hänger lyckas jag inte hänga med riktigt tror jag. Du är alltså hemma i Sverige nu och har lämnat mannen i Mexico? Eller har jag fått allt om bakfoten?

Jenny sa...

Hej! Det stämmer finfint. Träffade honom i höstas, när jag bodde där, var och hälsade på nu, i två veckor och fick lämna honom igen.

Å sa...

Så du la till Håkan. Vilken makt jag har ;)

soulkatt sa...

David. :)

Jenny sa...

Å: Egentligen så var det från min mp3-spelare, men det kan vi skita i!

Soulkatt: Tyckte att det var dags för honom att komma ut. David.

annaluna sa...

Men...du träffade inte mexicanen så mycket när du var där nu, eller har jag missuppfattat?

Fint foto, fint skrivet. SOm vanligt.

storey sa...

Äsch. Va irriterande. Du som la ner så mycket arbete. Men vad? Handlar den verkligen om en hund? Är det hunden som röker så, eller är den skriven ur hundens perspektiv? Eller är det jag som är helt tappad och inte fattar att du bara sa så för att han skulle tro dig? Kul att du är tillbaka på bloggen igen!

maza sa...

Åh....Åh...!

Jenny sa...

Annaluna: Nej, inte så mycket som det var tänkt, han skulle med ut och resa, men fick jobb han inte kunde tacka nej till, på nån bra klubb.

Storey: Hahaha! Neeeej, den är inte om en hund. Och han trodde inte på hundhistorien heller.

christina sa...

jenny baby. jag är ledsen. det kanske blir fler ord men inte nu, jag har gått sönder. puss.

soulkatt sa...

david och jenny, jenny och david. mhm mmmm.

Haren sa...

Ah jag ar kanslig for karlek och sant nu. Alltsa ah. Jakla klyscha och allt men varfor varfor ska det vara sa svart?

Lisa sa...

Trevligt att "höra från dig" igen. Sköt om sig fröken. Om du vill, nån dag, kan vi ta en roadtrip i vår nya bil (Audi A4 Avant 1,8 T Pro Sport, en -02a, delfingråmetallic och bär därför stolt namnet Flipper. Tänkte att du ville veta).

Största kram
L

Alexander sa...

Det är lustigt hur romantiska du får dina patetiska (jag menar det på bästa möjliga sätt, vi är alla smått patetiska när det gäller kärlek) försök att hitta och hålla kvar kärleken att verka. När jag försöker göra något liknande brukar det mest avfärdas med antydningar om desperation, som om jag skulle ta vem som helst bara för att slippa vara ensam. Fast det är klart, de som kommer förbi det där inser att jag inte tar vem som helst, blir bittra över det och påstår istället att jag inte är nöjd med någon. Det är inte utan att man känner sig lite bitter och missförstådd. Fast vänta, den här bloggen handlar kanske inte om mig?

Jenny sa...

Finaste Christina: Önskar att jag hade kunnat laga dig. Kram!

Soulkatt: Ah. David måste dock uttalas på spanska, annars blire fel.

Haren: För att det inte skulle kännas lika skönt efteråt annars.

Lisa: Haha! I så fall får vi inte vara ledsna den här gången, varken du,jag eller Flipper!

Alexander: Vet inte om jag tycker att det är särskilt lustigt själv. Och det blir svårt att svara på det här utan att inta försvarsställning. Men jag förstår vad du menar.

Tokyo-Linda sa...

You're back! :D

Alexander sa...

Kanhända uttryckte jag mig onödigt cyniskt eller aggressivt. Det var inte meningen att kritisera dig, det är ju inte dig jag är irriterad på. Bara avundsjuk för att du får allt att låta så vackert medan mitt liv så ofta känns banalt, tarvligt och ovärdigt. Och besviken för att du slutat höra av dig. Se vem som är patetisk nu. ;)

soulkatt sa...

davvid? tell me? :)

Jenny sa...

Tokyo-Linda: I know!

Alexander: Skulle du skriva "Den där om Jenny" så tror jag inte att du heller skulle ta med tisdagskvällarna, när jag kommer hem efter träningen. Det gäller att välja, och då blir allt rött eller svart, inga mellanlägen.

Soulkissen: Precis så. Lite svårt att förklara, får göra en ljudfil. :)