29 april 2007

Den där om ostmackor

Jag tror inte riktigt att jag insåg hur mycket hon älskade mig. Inte förrän den där försommardagen, då jag tog studenten och hon log mot mig, stod och skrapade med skon i gruset och räckte fram ett litet egenhändigt inslaget paket. Det var blått, i sånt där lysande papper och hade snören som var skrapasaxlockiga. Kanterna på paketet var invikta, så att kanten skulle bli rak och ett litet kort satt fast i snöret. ”Grattis till studenten, Jenny!”. Jag tackade, kramade, vände mig om mot nästa ge-mig-present-person. För fy fan vad jag är bra!

Jag öppnade presenten dagen efter, när jag var och hälsade på dem. Jag satt på hans säng och han satt bredvid. Inuti låg en liten ask och däri låg en berlock. Han bad att få se på den och la den i handen, vände på den och sa ”oj”. Ett sånt där, litet, förvånat oj. Jag frågade vad det var och han berättade att hon hade fått det av sin mamma när hon tog studenten. Nittonårsjag tittade på honom och sen på berlocken. Jag gick ut till köket, där hon satt och hon log mot mig när jag kom. Frågade om jag gillade det och jag visste inte vad jag skulle säga. Han kom efter och undrade vad fan hon hade gjort. Vad fan hade hon gjort? Hon hade ingen annan att ge den till. Ingen dotter. Bara honom, och nu mig.

Ett par dagar senare var jag där igen, hade med mig tre kort på honom och mig från min studentbal. Hon var inte hemma, så han och jag gick in på hans rum, hans pojkrum, med posters på väggarna och blåa mattan på golvet. Han började ta mig på brösten och jag fnissade och bad honom sluta på samma gång. Hon kunde komma hem. ”Hon kommer inte hem!” påstod han och fortsatte. Jag tänkte att han hade rätt och fortsatte fnissa.

Hon kom hem. Hon kom hem när jag var naken och han under täcket och inte precis vid Nordpolen, utan mer vid Sydpolen och hon kom in, med ett leende och gick snabbt ut igen utan leende. Jag slog honom på huvudet, han hade inte märkt någonting alls, medan jag hade fått ta emot ögonkontakt och leende ändrat till ickeleende och ett ”oj”. Ögonkontakt och ett oj som definitivt inte var inslaget i blått papper. Han skrattade åt mig och situationen, medan jag låg och mumlade ”fanfanfanfan!”. I köket satt hon och åt ostmackor.


Det var sista gången jag hälsade på hos dem.

9 kommentarer:

Å sa...

Hahaha, been there, done that (tyvärr fler än en gång)...

Sofia sa...

Jag måste bara berätta för dig att jag älskar din blogg! Och den här situationen du just beskrev, satan så bra du beskrev den. Enkelt och precis så som det är. Fanfanfan.....

Jenny sa...

Sofia: Jag älskar den med, det är min bebis och därför gör det extra djävla svinont att jag kanske måste lämna den. Ja, och tack.

annaluna sa...

Seriöst fattade jag inte att du menade mig på utmaningen när du skrev "Månen" hehe...Läste det inlägget och kopplade inte alls.

Roligt minne i bloggen, ett sånt där lagom pinsamt man är glad att slippa sedan man flyttat hemifrån;)

Tokyo-Linda sa...

Vilken anekdot! Jag beundrar dig för vad du berättar och framför allt HUR du berättar det.

trasselfia sa...

mm, vi har sommar här i göteborg... dock väger inte mitt pigment riktigt jämnt med min soldyrkan, men det är sådant som får tålas.

det är fint att läsa om minnen, men jag undrar ändå vad som är viktigast i det här minnet, det pinsamt roliga eller det ömma, kanske sorgliga i att hon faktiskt gav sin sons nittonåriga flickvän sitt studentsmycke. jag var inte med, så jag vet inte.

puss

Jenny sa...

Annaluna: Klart jag menade dig! Seså, skriv nu!

Linda: Tack! Jag kände mig som världens värsta. Jag tror att min relation med mamman var bättre än den med sonen. I alla fall just då.

Trassel: Jag kom hem från Mexiko och var... en mörkare färg av vit. Jag kan inte bli brun och alla tycker att det är skitkonstigt. Det finaste var mamman. Vi hade kontakt ett tag efter att jag bröt med hennes son och hon grät när vi berättade för henne att det inte skulle bli vi. Hon var så ensam, på något sätt.

Vida Latina sa...

Jenny, maste du verkligen lamna bloggen? Pliiiiis.....
Det ar ju den vackraste bloggen pa natet!
Men anda, klart att du maste ta hand om dig framfor allt.

Jenny sa...

Vida: Tack, snälla. Vi får se.