Den där om Matrix

Tänk om allt är tvärtemot vad vi tror och det vi tror är helt fel och omvänt? Vi springer på och vardagsstressar och hinner inte tänka att vi kanske gör helt fel. Vi kanske är för upptagna med att känna efter hur vi egentligen mår att vi missar det stora hela. Tänk om hela alltet, allt det här, är en enda stor förbannad Matrixfilm?

Demokrati kanske bara är en form av påpressad filosofi för att hålla oss på mattan. Vi ska tro att vi alla har lika mycket rätt, men egentligen kommer vi titta tillbaka om femhundra år och undra hur vi kunde gå på hela bluffen. Hur vi, I-länderna kunde tvinga länder längre ner på listan att ta det till sig för att få vara med och leka. Demokrati är nutidspopulärt, men kanske egentligen helt fel. Det är bara inne och folk är för trötta och har för många kilon att jogga bort för att komma på ett bättre sätt.

Jorden kanske kontrollerar oss genom att slänga in homosexualitet. Jag kan skrika mina lungor hesa för att vi ska få kvinnor att gifta sig med kvinnor, men kanske det är naturens sätt att begränsa oss. Styra över våra känslor och göra så att kvinnor har kvinnobröst på hjärnan och det därmed blir svårare att skaffa barn. Det räcker inte med pest, kolera och cancer för att hålla kontroll på befolkningen, vi måste ha kärlek med. Eller tänk om det är homosexualitet som borde vara normen. Om heterosexualitet är något påtvingat och påklistrat som egentligen inte borde finnas.

Tvåsamheten är kanske mer en form av att skapa ordning i ett kaos snarare än en ultimat form av lycka. Kanske är det menat att människan ska ha flera partners under sin livstid, och en tvåsamhet är totalt djävla överskattat.

Judas kanske var Jesus bästa vän. Kanske är det som det står i Judasevangeliet, att endast Judas verkligen lyssnade på Jesus och förstod att Jesus måste lämna jordlivet för att nå högre höjder. Kanske har vi gått en farlig massa år och anklagat helt fel person.

Här manipulerar vi och drar saker till dess yttersta gräns. Vi tänjer på linjer och försöker göra fyrkanter runda. Kanske är det meningen att dagens kvinna ska se ut som en Barbiedocka. Kanske är det dit vi håller på att manipulera oss själva. Kanske förlorade vi något på vägen. Kanske blev det fel där bak, men vi är så upptagna med att blicka framåt att vi glömmer att slänga en blick över axeln.

När vi ser något tillräckligt ofta, kanske varje dag, blir vi så vana vid att se det att vi kanske inte ser förändringen, eller hur det egentligen skulle vara. Vi följer tv-serier till mani och deras budskap blir på vägen vårat.

Kanske går vi och kämpar och drar lass och pustar och stönar och gör allt som står i vår makt för att hålla oss i livet när det verkliga börjar när vi dör. Detta kanske bara är startsträckan till det som kommer efter detta och när vi hamnat där undrar vi vad tusan vi kämpade så länge för.