08 juni 2006

Den där om korgen

När jag var arton bodde jag ett tag i soliga München. Alla mina minnen av ställen där jag bott har varit soliga. Utom London. London var fyllt av regn och barngråt.

I München förstod ingen min svenska. I München förstod ingen min engelska. I München förstod jag ingen tyska. Jag hängde mest med ett gäng killar (som kunde engelska) som tog hand om mig som om jag vore deras lillasyster. En lillasyster man kan ta på brösten då och då.

Vi söp. VI söp som fan. Vi söp, bråkade och var bakfulla. Och sen minns jag att vi åt en massa kakor. Jag minns stora ölglas som alltid var halvfulla och färgade plastglas som alltid var halvtomma. Jag minns gratis sprit och snodd sprit och genomskinlig sprit och öl i ölglas och öl i plastglas och sprit i ölglas och sprit i plastglas och svartklubbar runt om i stan och kakor på fat och jag åkte hem till Sverige med en blåtira.

Vi sprang omkring på Münchens gator med snabba fötter och snabba munnar. Vi drog upp damm och skrek till vår omgivning att "se upp, här kommer vi!" med bara vår uppenbarelse. De bar runt på mig och min själ när sista tunnelbanan hade gått och de släpade runt på min tyngd och de släppte aldrig min hand.

Jag längtade hem till Sverige mest hela tiden. Jag längtade hem med en sån där brinnande desperation när man ser hemfärden framför sig varje dag och om någon hade sagt åt mig då att jag skulle stanna en vecka till, efter min planerade resedag, hade jag nog lagt mig ner på stället och självdött.

Jag hade en pojkvän hemma i Sverige. Så klart. En pojkvän som längtade efter mig. Han var som en liten hundvalp och jag var hans bekräftelse.

Kvällen då vi träffades visste jag att han kunde bli min för evigt. Jag hade redan då facit i handen på hur man spelade spelet och han var så borttappad och nertappad och ovis och hade inte någon aning om att det ens fanns något spel. Jag flörtade hejvilt med honom och drog sedan därifrån. Och sen kom jag tillbaka. Det var som att spela ett spel för femåringar. Jag var överlägsen. Just då. Den kvällen.

Jag visste att han hade följt mig med blicken vart jag än gick. Jag gav honom uppmärksamhet och satt i hans knä och jag log mot hans kompis. Hans kompis var en sån där som får allt och alla. En sån där som trodde att han hade fått mig med. Han trodde att jag var hans. Det gjorde honom ointressant. Att välja min blivande pojkvän var som att lägga fram Jokern och folk skulle sagt att "det där spelkortet ska inte vara med!" och jag hade säkert då svarat "det skiter jag i!" för jag sket i mycket på den tiden.

Han hade blå ögon och brun lockigt hår. Han bar sina känslor i en öppen korg och han var så naiv och oskuldsfull. Min mamma suckade och förstod inte vad jag skulle ha honom till. Hon sa att han var som en liten valp jag fostrade för hårt. Hon sa att jag körde över honom. Jag ryckte på axlarna och svarade att han var söt. Han var på gränsen till blyg och oj, vad jag var dåligt inflytande för honom!

Så klart höll det inte.

Jag kom hem från München och jag låg i trädgården, på en filt, och sträckte ut mig i solen och var så där lagom uttråkad som man kan bli i sina föräldrars trädgård när han ringde. Och jag svarade inte. Och han ringde. Och han ringde. Och jag svarade. Han var nervös och jag var uttråkad.

Han hade råkat träffa en annan ute. Han hade råkat kyssa henne. Hans känslor av skuld höll på att äta upp honom. Han tittade ner i sin korg och tog upp dem med händerna, och det rann över på alla håll och kanter och han sträckte fram dem till mig och sa "titta vad mycket svarta känslor jag har här. Förlåt!"

Och jag strök honom över kinden och log. Och jag borrade in mina fingrar i hans nackhår, i det här lockiga och svarade att det inte gjorde så mycket. Han hade varit med någon annan. Med en annan.

Jag hade varit med flera.

10 kommentarer:

lina sa...

det blir så och så var det, vad hände med oss

Christina sa...

det sjuka är att man kan veta saker och ändå inte känna ångest. jag har gjort massor och ångrar mig knappt, tror jag.

eller så var det det som var bakgrundsstressen.

man får försöka att bli bättre. men hundvalpar, det klarar jag inte.

K sa...

Det känns som man får veta nåt nytt om dig varje dag. Tacka vet jag blogg och internet så du inte försvinner totalt i sthlm eller sen i mexico för mig!

Jaaaaa! Jag är hemma nästa vecka! Har föreläsningar 10-15 varje dag, men efter det så kan vi ju ses o fika och hänga o äta glass o leka o spela mitt nya tvspel med dansmatta o dricka en öl eller så! Hur länge är du hemma?

Anonym sa...

Har någon sagt till dig att du tänker oms en kille nån gång?

Different sa...

undra vad den anonyma menar med att du tänker som en kille? jag menar du är väl inte kille? Jag tänker som du? Massor av tjejer tänker som du? Och vi är tjejer, tror du att vi alla egentligen är killar?

Lisa sa...

Det anonymous egentligen menar är nog att hon tänker som det är FÖBEHÅLLET en kille. Tjejer får inte tänka så, tjejer skall vara klängiga och osjälvständiga och få killarna att känna sig behövda men också ge dem rätten över att beklaga sig över hur jobbigt PÅ tjejer är.

Men om vi ändå tänker så då? Om vi ändå tar oss rätten, idag när vår överlevnad hänger på en karl, att vara lite ego? Är det inte bara för anonyma män att leva med det då? Att acceptera läget? Jo, jag tror det.

Lisa sa...

När vår överlevnad INTE hänger på en karl, menar jag ju förstås.

Jenny sa...

Christina: Inte jag heller. Längre.

K: Vad kul att jag inte är förutsägbar.

Anonym: Ja, det händer och se vad Lisa skriver, hon är bäst.

Christina sa...

ojdå?

Lisa sa...

:-) Tack, Jenny!