Den där om att inget är så svårt som att vinna mot sig själv

Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad.
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad.
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång.
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång.

Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven.
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det.

Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser.
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer.

Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar.
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar.

-TAW