05 juni 2006

Den där om ringar på vattnet

Jag pratar med mamma i telefon och hon kan inte förstå hur det kunde bli så här. Hon och pappa gjorde allt för att jag och bror skulle få det bra. Bäst. "Gjorde vi inte det?" Och jag kan bara svara "jo" och vågar inte berätta vad jag berättade för bonitologen.

Jag har inte så många minnen från när jag var ung. Nästan inga, faktiskt. Det är många som tycker att det är konstigt. En av de många är jag, men jag funderar inte så mycket på det. Jag har inget minne från min första skoldag. Inget minne från när jag började sjuan. Inget minne från när min bror föddes. Nästan inga minnen alls. Dock minns jag en känsla och jag ser en liten flicka. Hon är ungefär åtta år. Det är fredagskväll. TV:n står på. Hon har städat i soffan och tänt ljus. För fredagskvällar är hennes och mammas kvällar. Och jag kan minnas känslan när favoritprogrammet börjar. Och jag kan minnas känslan när eftertexterna rullar ner och jag släcker ljusen och går och lägger mig. Och jag kan minnas känslan av att mamma inte har kommit hem. Och jag kan minnas att det hände flera gånger. Och jag kan minnas känslan av att kämpa mig svettig på att få uppmärksamhet. Mer uppmärksamhet. Mest uppmärksamhet.

Och mamma undrar vad det är som gör att jag måste ha bekräftelse hela tiden. Och jag ljuger och säger att jag inte har någon aning. Hon säger att jag inte var sådan som barn, men ändrar sig sen och berättar om när jag gick i tvåan. När jag gick i tvåan fick jag mycket beröm för mitt skrivande. Jag skrev bra. Alla de andra barnen skrev om hundar och hästar och sina syskon, men jag skrev långa historier om påhittade länder och platser och djur som egentligen inte finns. Så började min kompis påverka mig till att skriva annorlunda. På hennes sätt. Och jag skrev på hennes sätt, för hennes sätt gav mig bekräftelse. Och på kvartsamtalen sa fröken att "jo, Jenny, hon räcker upp handen och är snäll och duktig på matte, men hennes skrivande har förändrats." Och läraren var en sån där bästa lärare som ser det bästa hos alla och uppmuntrar och fixar och berömmer. Och hon var nog den första som sa till mig att jag borde skriva. Skriva, skriva, skriva. Och hon visade vad hon menade när hon anmälde mig till en skrivartävling som jag sen vann. Jag tror att jag vann på grund av henne.

Mamma säger att hon fick en så sträng uppfostran. Så när hon fick barn så gjorde hon tvärt om. Vi var fria som fiskmåsar. Vi sket på bryggor och skrek och sket i att folk ville ha ihjäl oss. Men inga regler leder inte alltid till friska, fria barn. Inga regler leder ibland till tjugosexåriga flickor som leker Freud.

3 kommentarer:

Christina sa...

men du... komigennu. vi måste prata om det här. jag behöver också en plan.

jag sa...

det är konstigt det där, ajg minns så lite, så lite, ibland undrar jag om det är så för alla, men å andra sidan kan gamla kompisar se förvånade ut när de berättar en historia från när vi vr unga och jag minns inte alls...

Jenny sa...

Jag: Jag veeeet! Det kan typ vara en historia från när man är fjorton med. Eller från när man är tjugitre. Jag ser ut som ett frågetecken. Och så känner jag hur folk tänker att jag måste ha varit med om något jobbigt som barn och förtränger allt. Så är det inte. Jag har bara en kass hjärna!