Den där om skalbaggarna och grekhåret

Det här med flum är ganska nytt för mig. Jag har ju känt flummänniskor tidigare. Men inte så här. Såhär med stenar och förvirring och "ställ inte stolen där, den hindrar flödet" och sånt. Alla mina kompisar är så fast på jorden att det nästan växer mylla ur öronen på dem. De pluggar statsvetenskap och datavetenskap och är läkare och blivande läkare och sociologer och socionomer och är hårda och fina och säger att "så här är det, för det går att bevisa!"

Nu har jag träffat C. C flyger runt i små cirklar strax ovanför marken och lägger kristaller i kärleksrummet, så att våra kärleksliv ska bli rosa och hon tvingade S att slänga sin kaktus, för kaktusar kan man inte ha, de har taggar.

Och S. S är också lite ovanför marken, samtidigt som hon är ganska på jorden samtidigt. Hon kan prata båda språken flytande och kan förklara för mig vad som händer och vad som menas med allt som inte kan förklaras.

För några veckor sedan vaknade jag av att det kröp en skalbagge på min arm. Hela den dagen landade det skalbaggar på mig och jag undrade vad tusan de sysslade med. Jag kom hem och berättade för C som genaste tog fram sin djurtolkarbok (!) och läste att skalbaggen ville säga att jag skulle ge mig själv tid till att växa. Att jag skulle älska mig själv. Jehepp. Det är lite synd att jag inte stötte på det där djuret som ville ge mig sex alternativt pengar.

Och igår. Igår satt de och pratade om att S hade drömt att hon hade haft manshår. På halsen och ryggen och huvudet. Och de diskuterade vad det kunde betyda. C hade någon teori om att S:s manliga sida började ta över hennes sinne och att den feminina tog ett steg bakåt. De vände sig till mig och frågade vad jag trodde. Och ha nu i åtanke att jag inte är flummig. Jag är normal och bäst. Så jag sa att S hade sett en grek innan hon somnade. Jag tyckte att det var hur logiskt som helst.

Det tyckte inte S eller C.