Den där om min armé

Orden blir till någon sorts ramsa när jag sätter ner fötterna på Rådmansgatan. "Hel-ve-te-fan-hel-ve-te-fan-hel-ve-te-fan". Omochomigen.

Mina tretiosjuor har blivit förstora eller om det är mina fötter som blivit mindre och jag snubblar till på ett "fan" och kommer av mig. Jag måste skicka ett sms. Det gör ont i hela kroppen, men mest i magen och upp över brösten in i halsen och ut genom munnen och det täcker mig och hela mig.

Han ska till parken imorgon. Och jag med. Och nya med. Det kan bli stela leende och "hej, jag heter Jenny (jag antar att det är du som är förbannat rädd för att träffa mig, så bra att du fick träffa mig nu, nu när jag är ingenting, ingenstans, borta, förvandlad till sand och damm, så att du kan få övertaget, du kan ta första hugget) jag antar att du är nya."

Jag skriver att "vi ska till den parken imorgon. Kom inte dit. (Kom dit och rädda mig. Rädda mig! Krama mig och säga att allt blir bra. Säg att allt blir bra!)" Jag vet att han inte kan rädda mig. Han har räddat mig de senaste sju åren. Nu måste jag klara mig själv.

Vi ska dit. Jag och min armé. De som håller upp och fångar och skriker att "stötta upp till höger, där håller hon på att ramla!" De svärmar runt om mig och påpekar inte att jag är tyst och påpekar inte att jag borde le och påpekar inte att jag stirrar ut i luften, för de har radat upp sig på led och tar emot gevärselden och utkämpar ett krig som jag inte klarar av att bekämpa själv.

Jag vill så ogärna skriva det där sms:et. Jag vill så väldigtväldigt gärna ha honom vid min sida, fast jag vet att det inte går, är för sent, han var min bäste vän, han var min armé, men nu vet han nog inte ens vad jag gjorde igår, i förra veckan, ska göra i helgen. Och det är så förbannat svårt att ha kunnat skrika att "täck mig!" när jag sprang i gevärskulorna i sju år, men nu finns han inte längre, finns vi inte längre, finns inte jag längre.