01 juni 2006

Den där om bonitologen

Jehepp. Jag har varit hos en bon... boni... bonitolog (vissa saker bara man halkar in på när man bor med C) utan att egentligen ha någon aning om vad jag gav mig in på. Jag trodde att hon skulle ge mig lite vitaminer, sen var det klart, men nehej, in i psyket skulle hon och rota.

Vi gick in i väntrummet, som hade knallröda väggar, och kombo C sprang fram till några kort som låg på bordet. ”Här, ta ett änglakort!” Jag tog ett änglakort. Jag får ängeln Daniel. ”I am the angel of marriage and I am assisting you right now. I am here to help you with a fullfilling marriage. God and I desire to answer your prayer without delay.” Jag svär åt ängeln Daniel. Vad är det här för skämt? Vem fan ska jag gifta mig med? Without delay?

Sen kommer jag in till bonitologtjejen.
"Varför söker du
bekräftelse hela tiden?"
"Jomen... va?"
"Det här med att vara så kritisk, hård och dömande, vad handlar det om?"

"Men alltså..."
"Och det här med att du lägger din ribba uppe vid molnen?"
"Hehe... "sikta mot solen så kommer du halvvägs?""
"Har du haft problem med ryggen eller urinblåsan?"
"Jo...."
"Typiska symptom på att du vill prestera för mycket."
"Mhmmmm."
"Du måste komma i kontakt med ditt inre barn. Du måste använda din kreativitet. Vad händer om du inte är bäst? Om ingen ger dig bekräftelse?"
"Det... vet jag inte. Det blir... kaos."
"Och om det blir kaos? Vad händer då?"
"Det vill jag inte ens tänka på!"

Sen skriver hon ut kamomillpiller som ska lugna min själ (eller om det var mitt inre barn). Och jag står fundersam över hur fan hon kunde se allt det där. C är mest sur för att hon inte tog upp mitt kärleksliv. "Men hennes käääääärleksliiiiv då? Va?" Men det ville tydligen mitt högre jag inte tala om. Det var inte det viktigaste idag.

Jag visste om allt det där. Jag visste om att jag lever på bekräftelse. Bekräftelsemonstret inne i mig, som satt och käkade kycklingben med benen i kors reste sig upp, satte armarna i kors och fick ett förvånat uttryck i ansiktet. Monstret trodde nog att denna var osynlig.

Och varje gång någon skriver eller kommenterar att jag skriver bra så räcker monstret ut tungan och slickar sig om läpparna. Smaskar i sig. Samtidigt som den viskar i mitt öra att jag inte ska ta åt mig. "Så där skriver de bara för att vara snälla. Du ska lita på mig, jag har levt med dig sen du var sex år. Jag vet. Jag vet bäst!"

Och C får läsa det jag skriver här, kommer in på mitt rum, tittar mig i ögonen och säger att jag skriver bra och borde skriva en bok. Och jag säger tack. Och hon säger "nej. Jenny? D u s k r i v e r b r a!" Och jag svarar att jag är ledsen, men jag vet fan inte hur jag ska göra för att ta åt mig. Jag vet inte. Hur gör man? Man säger tack. Och sen? Hur gör man för att få in det i hjärnan?

Men nu.

Nu har jag fått healing. Nu har jag fått övningar. Nu ska bekräftelsemonstret dö. Och mitt inre barn ska få plats.

9 kommentarer:

Johan Sundström sa...

Om du inte härbärgerade ett sådant bekräftelsemonster, skulle du nog inte skriva så mycket, och så fantastiskt bra; det går liksom litet hand i hand. Men att du inte skulle vara du med din kreativitet tycker jag låter som något bonitologen borde stoppa upp i mörkret någonstans.

Fast lyckas du lära dig hur Jennyn ska få i sig litet av smasket med, är det försås busbra. Heja!

Anonym sa...

Du är ju bra. Varför tänkte jag annars i onsdags på klassens avslutningsfest att jag måste måste måste skicka ett roligt mms till dig så att du också skulle kunna ta del av vårt roliga lite. Men sen satt länge och funderade på om du hade mms på din mobil och kom fram till att du hade en liten så den nog inte har mms.

Och du, den där meningen om hur monstret sitter och äter inuti dig. Jäklar vad målade det var.. eller så. Jag fattade precis hur han ser ut.

egoistiska egon sa...

åhherregudsåjagkännerigenmig. det känns också jävligt klyshigt att skriva, men det är sant. fast mitt fick mig ner i en nattsvart svacka där man behövde professionell hjälp för att se lite dagsljus igen. men nu ser jag ljus.

Jenny sa...

Johan: Så om jag bantar bort mitt moster så kommer jag bli dum i huvudet? låter lite farligt det där.

K: Jag har mms! Ochhade ni fest? Ååååhhh, vad kul och vad jag saknar er, mina söta, fina!

Egoegon: Klyshor is the best thing ever!

RvT sa...

hjärtegull. jag sa precis till M att "jippie, jag har jättemycket att läsa ikapp hos jenny!" och på jobbet, på handledningen, fick vi lära oss att säga TACK och tänka att vi är bra. Vi kan prata om det nån gång. DU ÄR FÖRJÄVLANS BRA!

Jenny sa...

RvT: Jaaa! Du kan bli min guru!

Jenny sa...

Och stavas inte klyschor klyschor? Eller klyshor? Va? Vem vet?

RvT sa...

jag vet, såklart. klyschor!

Jenny sa...

RvT: Som sagt, du är min guru och mitt högre... allvetande... söta vän!