Den där om bonitologen

Jehepp. Jag har varit hos en bon... boni... bonitolog (vissa saker bara man halkar in på när man bor med C) utan att egentligen ha någon aning om vad jag gav mig in på. Jag trodde att hon skulle ge mig lite vitaminer, sen var det klart, men nehej, in i psyket skulle hon och rota.

Vi gick in i väntrummet, som hade knallröda väggar, och kombo C sprang fram till några kort som låg på bordet. ”Här, ta ett änglakort!” Jag tog ett änglakort. Jag får ängeln Daniel. ”I am the angel of marriage and I am assisting you right now. I am here to help you with a fullfilling marriage. God and I desire to answer your prayer without delay.” Jag svär åt ängeln Daniel. Vad är det här för skämt? Vem fan ska jag gifta mig med? Without delay?

Sen kommer jag in till bonitologtjejen.
"Varför söker du bekräftelse hela tiden?"
"Jomen... va?"
"Det här med att vara så kritisk, hård och dömande, vad handlar det om?"
"Men alltså..."
"Och det här med att du lägger din ribba uppe vid molnen?"
"Hehe... "sikta mot solen så kommer du halvvägs?""
"Har du haft problem med ryggen eller urinblåsan?"
"Jo...."
"Typiska symptom på att du vill prestera för mycket."
"Mhmmmm."
"Du måste komma i kontakt med ditt inre barn. Du måste använda din kreativitet. Vad händer om du inte är bäst? Om ingen ger dig bekräftelse?"
"Det... vet jag inte. Det blir... kaos."
"Och om det blir kaos? Vad händer då?"
"Det vill jag inte ens tänka på!"

Sen skriver hon ut kamomillpiller som ska lugna min själ (eller om det var mitt inre barn). Och jag står fundersam över hur fan hon kunde se allt det där. C är mest sur för att hon inte tog upp mitt kärleksliv. "Men hennes käääääärleksliiiiv då? Va?" Men det ville tydligen mitt högre jag inte tala om. Det var inte det viktigaste idag.

Jag visste om allt det där. Jag visste om att jag lever på bekräftelse. Bekräftelsemonstret inne i mig, som satt och käkade kycklingben med benen i kors reste sig upp, satte armarna i kors och fick ett förvånat uttryck i ansiktet. Monstret trodde nog att denna var osynlig.

Och varje gång någon skriver eller kommenterar att jag skriver bra så räcker monstret ut tungan och slickar sig om läpparna. Smaskar i sig. Samtidigt som den viskar i mitt öra att jag inte ska ta åt mig. "Så där skriver de bara för att vara snälla. Du ska lita på mig, jag har levt med dig sen du var sex år. Jag vet. Jag vet bäst!"

Och C får läsa det jag skriver här, kommer in på mitt rum, tittar mig i ögonen och säger att jag skriver bra och borde skriva en bok. Och jag säger tack. Och hon säger "nej. Jenny? D u s k r i v e r b r a!" Och jag svarar att jag är ledsen, men jag vet fan inte hur jag ska göra för att ta åt mig. Jag vet inte. Hur gör man? Man säger tack. Och sen? Hur gör man för att få in det i hjärnan?

Men nu.

Nu har jag fått healing. Nu har jag fått övningar. Nu ska bekräftelsemonstret dö. Och mitt inre barn ska få plats.