28 juni 2006

Den där om ponchon

Det finns fenomen som fascinerar mig. Ett exempel på detta är ponchon. Jag såg tre sådana på jobb idag. Man skulle kunna tro att de djävlarna hade dött ut, men nej, jag såg ett yngre exemplar och två äldre.

Ponchon var poppis för ett par år sedan. Jag föll inte för trycket. Jag köpte inte nån djävla poncho. Sen skulle M:s bror gifta sig på sensommaren och jag tvingades att köpa en. Jag föll för trycket och alla djävlar på bröllopet hade ponchos. De hade lika gärna kunnat skriva ”poncho” under dress code, på inbjudningskortet.

Jag minns att jag hade hatt med. Kom och döda mig, eller sätt mig i alla fall i fängelse ett tag. Hatt är tufft. Jag gillar hatt. Har flera stycken, som jag köpt på second hand, när gubbar dött ifrån sina. Men hatt till poncho? Jag hade lika gärna kunnat vara sextiotvå år, hetat Margit och jobbat inom långvården.

Och poncho var en sån där grej som var inne och hett i ungefär två sekunder. Man hann blinka, så var hypen ute. Ingen ville ha poncho mer. Förutom jag då, som tydligen blinkar förbannat långsamt.

Det satt små barn i Anderna och fingrarna frös till is medan de virkade och de bara ”mamma, min tumme trillade av!” och fabriksgubben svarade att ”virka, djävlaunge, snart märker de dumma djävlarna att det är ute med poncho!” och ungdjävlarna virkade som aldrig förr och nu finns det en hel by i Anderna där barnen inte längre kan räcka finger åt turisterna.

3 kommentarer:

lina sa...

jag hade en poncho, eller egentligen inte, jag tar tillbaka det, jag hade aldrig en poncho, antar att jag var trist

Jenny sa...

Nej, du var smart, för poncho var mesigt som fan (som allt som är hypat i fem sekunder)!

Kristoffer sa...

Bortsett från alla hypar och flugor och trender (Jag inser nu att jag helt i onödan skrivit tre ord för samma sak. Suddar ej ändå.) har jag alltid tyckt att det absolut coolaste man kan ha på sig är en sådan grön poncho som Clintan hade på sig i så många västernfilmer. Plussa på hatten och ciggarrstumpen så är man hemma överallt hela tiden. Jag menar verkligen allvar. Det är så oerhört tufft.