"Ett sätt att blidka sitt bekräftelsemonster är att mäta sig med de bästa. Att söka till skrivarskolor och bli antagen för att sedan märka att alla andra på utbildningen skriver bättre, att skicka in ett bokmanus, bli antagen för utgivning och sedan rundligt sågad av kritiker, att mäta sig på internationella i stället för endast svenska arenor.
Men vågar man utsätta sig för det, vågar man visa upp sig för fler än de närmsta och flyktigtaste bekanta, vågar man säga: se på mig! för att få en sval eller utebliven reaktion? Vågar man slå på den stora trumman, bara för att höra att den är dissonant och att applåderna klingar falskt? Kanske blir man en annan människa. Kanske får man sin uppskattning, kanske blir man fetdissad. Vad vet jag?
Men jag vet att du s k r i v e r b r a. Förbannat bra. Så vore det upp till mig: go for it!"
Och det slår mig till marken. Det är dags nu. För ännu ett hål. Ett svart, djupt hål. Det ligger framför mig och jag blickar ner. Och jag skulle behöva dig så mycket nu. Men jag ska klara det, för det finns en liten stig vid sidan om hålet. Jag ska göra allt det där jag vet att jag inte kommer vara bäst på. Jag kommer börja med att klättra upp på höga saker. Blicka över världen. Och inte få svindel.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
Vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det.
3 kommentarer:
heja dig!
Jag vill gärna skriva nått bra, men du skriver bättre så jag lämnar det till dig. ;)
Go Jenny.
alla skriver ikapp, vem tror du vinner?
Men nu är det snart dags!
Jag faller handlöst mot min egen insida, jag hånglar vilt med alla som vill och bloggar. andras bloggar får mig att inse att vi alla är gansak lika..
Skicka en kommentar