Det var en gång en prinsessa. Och det var en gång en prins. Och fan ta det, men de levde inte i sjuhundra år, eller ens i en evighet. Och han satte upp henne på en piedestal och hon satt där och dinglade med benen och efter ett tag så satte hon även upp honom på en piedestal, så att han kunde dingla bedvid henne och de tittade på varandra och skrattade. Och han hade lite lockigt hår och det såg ut som guld i solen och hon älskade att han såg ut som en grekisk marmorstaty.
Men som alla sagor så tog de slut, fast att hon hade lovat honom att aldrig lämna honom och fast att han hade lovat henne att han skulle ta hand om henne och aldrig göra henne ledsen.
Hon låg på marken och kjolen var trasig och håret var ruffsigt och hon var full och ful i munnen mest hela tiden. Så kom det en ny prins. Och den nya prinsen han tog tag i hennes händer och drog upp henne och hon log och sa tack. Och han klappade henne över kinden och tvättade hennes hår. Han lagade hennes kjol och helt plötsligt satt hon uppe på piedestalen igen. Och hon undrade lite över vad hon gjorde där uppe, för hon hade inte bett om att få komma dit och där uppe var det ganska ensamt.
Och han lovade henne vad den första prinsen hade lovat henne och hon bad honom att inte lova för eviga löften tar alltid slut. Och han svarade att han aldrig hade känt så där innan och hon försökte lyssnade och han sa att han var förvirrad. Och hon hörde inte riktigt, för han var kvar nere på marken och han var så långt borta.
Och hon svarade inte honom och han blev sårad och åkte 100 mil bort. Och kvar var hon och hon saknade hans hand och funderade på hans evighetslöften och tänkte att det var lustigt. Och så klart var även detta evighetslöfte något som tog slut, för alla evighetslöften tar slut, speciellt när kroppen kräver närhet, och hon log och sa till sig själv att "vad var det vi sa?" och ingen svarade. Och hon funderade över varför det var så lätt att ge henne evighetslöften och sen bara sticka. Hon funderade över vad det var med henne som var så lätt att komma över.
Och det blev ganska så tomt och hon undrade hur hon skulle komma ner från den där piedestalen, för det var ingen där. Och den där sista prinsen hade slarvat bort stegen och det var för högt att hoppa och dingla med benen kan man inte göra hur länge som helst. Och hon ropade så att hon blev hes och sen satte hon sig ner och väntade. Och väntade. Och väntade.
Och vad jag vet så siter hon där och väntar än.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men stackars lilla prinsessan. Jag får lägga ut ärter runt om som du kan hoppa ner i och så blir din rygg alldeles knagglig och ond för att det var ju en en prinsessrygg. Eller så får du sitta kvar.
På nåt sätt vackert.
Och de funderar över hur det alltid kommer ut så vackert och så rakt och rättframt och rent ur hennes fingrar; hur hon gör, och till vilket pris. Och som alltid kommer de igen, för de är hennes trogna skara addicts. Såta undersåtar. Och vips, så hamnade hon där uppe på piedestalen igen. (Fast de vet att det är rätt tryggt med dem, då de precis når upp att slicka hennes fötter, och utan att det får dem att känna sig ensammare än de var innan.)
Jag måste säga att detta är en av dina absolut bästa texter jag läst, i mitt tycke iaf.
Skicka en kommentar