05 juni 2006

Den där om att jag tydligen inte är ensam på jorden

Ibland glömmer jag bort att det är folk som läser det här. Att det är folk som läser och är med i det som är min vardag. Jag vill bara spy bort det som finns inom mig och är så van vid att göra det genom att skriva att jag glömmer bort att det är folk som läser. Så trillar det in mail från folk som står och skriker sig hesa för att de hejar på mig, som folk vid ett vasalopp. De har till och med kobjällror med sig. Och så trillar det in mail från folk som har det som jag. Som har det värre än jag. Som haft det som jag. Som bara vill berätta det. Som vill dela med sig och hjälpa. Jag glömmer det med ibland, att det finns andra på jorden.

6 kommentarer:

jag sa...

jomen det är ju det som är det jobbiga, det blir porrigt, och då rodnar jag, och jag ser inte så klädsam ut när jag rodnar

Christina sa...

det är fett snyggt att rodna och det säger en hel del om människan. oftast kanske att man inte tycker så mycket om sig själv just då, men att man är nere med det liksom. jag gillar folk som rodnar, de får mig att känna mig välkommen och lugn.

jenny babe, när som helst efter skåne då. jag tycker att kaffet gör sig bäst till en öl på uteservering efter jobbet, den dagen vädret tillåter.

sweet.

Jenny sa...

Håller med Christina, att rodna är ju så fint, så fint!

Och Christina: jag dricker inte kaffe. Öl går ner bättre. Jag bokar in dig. Du står nu i kalendern. Jag kommer ha en röd ros i kavajfickan (måste alltså köpa mig en kavaj), vara jättekort och ha långt, brunt hår.

Antira sa...

oh, det där känner jag igen. plenty som fan.

jag sa...

får jag komma också och rodna?

Jenny sa...

Jag: Alla får komma. Alla! Så länge fröken Christina tycker att det är okej.