Den där om fotbollsmatchen

Jag har på senaste tiden blivit utbjuden till höger och vänster och lite till mitten. Och nu låter det som om jag är värsta populära tjejen. Det är jag inte. Inte så mycket. Jag har blivit utbjuden av två herrar.

Vakten på jobb är tydligen intresserad. Han fnissade när jag drog skämt och jag fick prova hans häftiga vaktsaker, jag jobbade sent en kväll och då kom han in och pratade. Sen hade han tydligen frågat en annan på jobb om mig och sen... tada! så frågade han inte ut mig på en romantisk middag, frågade om jag ville följa med på spa eller frågade om jag ville med på weekend. Han frågade om jag ville komma och titta på när han spelade fotboll. Han ville väl spänna muskler, springa snabbt och se mig svimma på läktaren av beundran.

Sen har vi psykologistudenten. Psykologistudenten är snygg. Så där klassiskt snygg, med skjorta och jeans och skärp och håret klippt på rätt sätt. Han är väldigt snygg. På rätt sätt. Och han är smart och blir förvånad när jag ifrågasätter det han säger. Han tycker att jag är "iiiiiintressssssant". Psykologistudenten skulle jag kunna gifta mig med bara för att han har så fint namn. Men är han som jag? Nej. Han har bjudit ut mig tre gånger. Och tre gånger har jag sagt att jag inte kan. Han slutar nog snart fråga. Det är ganska skönt, för då slipper jag bli kär.

Det är bra. Jag ska sitta här, på min prinsesstron, och vänta och bli ensam, och inte kär, sen ska jag bo lite i Mexiko, komma hem och må bra och vara smal och snygg och brun, och då kan jag träffa honom. Han den där. Skitbra plan. Eller. Jag kommer bli kär i en mexikanare. En som är med i gerillan. Vi kommer fly ut i djungeln, jag kommer bli gravid och sen kommer jag sitta i vår hydda och vara kär och ha sexton barn och funderat på om jag inte skulle gått och sett på den där vakt-matchen istället.