Den där om nollnoll

Och jag trängs med folk, som ska på tåg, och varför måste folk alltid gå åt fel djävla håll när de ska på? Och gubben bredvid mig ska såklart prata. Han påminner om min farfar. Han har keps. Varför kan inte vara svensk och tyst för? Jag vill lyssna på Tjeckien-USA och gubben petar på mig och frågar vad det står. Noll-noll. Och gubben petar på mig och frågar vad det står. Och jag trillar av tåget och fan, att jag aldrig har koll på mina väskor och jag glömmer såklart en på tåget.

Kroppar som knullar solen och gräsmattorna är fulla av nakenhet och här går man inte till parken. Studenter och sjung om studentens lyckliga dagar och har de inte slutat förrän nu?

Och vännerna. Vännerna! På en båt på sjön är allt stilla och lugnt och vi kan till slut prata och jag får inre frid. Det är här jag hör hemma. På vattnet.

Och jag har (såklart) glömt min skrivbok så jag måste skriva på insidan av en Indiskapåse och pennans tusch tar slut och jag måste köpa en ny penna och varför är det alltid de billigaste pennorna som är bäst?

Och vi ligger på gräset och hon gråter och hon är så vacker och jag tänker att jag aldrig skulle kunna släppa in någon så. Fast det gör så förbannat djävla ont. Det är så mycket sorg som har bott i mina vänner den här våren och det gör ont i mig. Det gör ont att jag inte varit här och det gör ont för att det gör ont. Och de frågar om M och jag svarar att det inte finns något att säga om M och de svär över M och jag ber dem att inte svära över M och de frågar om Farliga killen och jag ber dem att inte fråga om Farliga killen. Och de säger "Men sist..." och jag svarar att sist var ganska längesen. Och de frågar inte mer.

Och allt är så vackert när det är sommar och jag älskar att svettas mellan brösten. Jag älskar när svetten rinner som en smekning mellan det där upphöjda, som för att påminna mig om att njuta. "Njut, för snart är det vinter igen!" Och jag ler. För nu är det sommar. Och jag ler. Och jag njuter.