"Anonymous said...
Har någon sagt till dig att du tänker som en kille nån gång?"
Kära Anonym,
Ja. Jag har fått höra det två gånger tidigare på den här bloggen och X antal gånger i "verkliga livet". Och jag vet inte vad jag ska svara på en sån här kommentar. Hur tänker killar? Hur tänker tjejer? Jag har svårt för att svara att "ja, jag tänker som en kille", för hur fan tänker de?
Jag vet att det är skillnad på killar och tjejer. Tjejer gråter oftare. För att deras (våra) tårkanaler är större. Killar slåss oftare. För att deras kemiska tjolahoppsan i kroppen ser annorlunda ut än vad tjejers gör. Men i min värld är killar och tjejer ändå lika. Olika. Individer.
Och jag har fördjävla svårt för att beskriva mig själv. Säga att "det här är jag!" för det där jaget jag är idag kommer jag inte vara imorgon. Kanske om två veckor igen. Inte om ett år. Och är jag verkligen sådär som jag säger att jag är? Är jag så mot alla? Vissa säger att jag pratar för mycket. Andra säger att jag pratar för lite. Somliga säger att jag är glad. Andra påstår att jag grubblar mest hela tiden.
Så tyvärr, jag är ledsen om jag tänker som en kille. Jag är ledsen om jag tar för mig och ligger med killar fast jag har ett förhållande. Jag är ledsen om jag bråkar och skiter i folk och slåss och svär. Jag är ledsen om jag upprör och inte följer strömmen och tror på kungahuset. Jag är ledsen för det. Imorgon kanske jag är republikan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag hoppas (och tror egentligen) att du faktiskt inte alls är så ledsen. Konformism är inte så mycket att ha, i sig; den syftar ändå mest till att vaddera ömtåliga egon omkring en, så de inte riskerar ens möjligheten att sätta sig själva i relation till dig och kunna känna mindervärdeskomplex, över vad du är, har, gör eller kan som de inte själva vågar eller når upp till.
Konformism för att blidka andra är att uppmuntra andra att inte växa upp. Skitfånigt. Du klär i den inre make-up du valt, vare sig den stavas pojke, tonårshingst eller litterär virtuos. Man behöver inte leta namn eller värdeomdömen åt det, och gör man det senare tycker jag att man gott kan nöja sig med de som kliar dig på ryggen; det är ju inte som att du är ute på korståg för att göra folk något illa, direkt.
Åh, käre Johan, du har så rätt. Jag är inte alls ledsen. Jag är lycklig över att vara mig själv (även om det inte hade skadat om jag faktiskt hade kunnat spanska och arabiska efter att ha pluggat det, det irriterar mig lite att det inte fastnat bättre än vad det gjort). Men sen är jag bekräftesleslav med. Folk får väldigt gärna älska mig (och med mig), men om jag ändrar mig om folk inte gillar mig? Jag tror mer att jag är en sån som tittar under lugg och ler.
du är fan min idol. sluta aldrig!
Sådan tur att vi gillar att slicka dig för den du redan är då, sade han litet slipprigt. :-)
Jag tror det är det som är så bra med att skriva rätt ur hjärtat så här; du får en massa input på att inte behöva infoga dig i de där defaultiga vaniljnormerna folk i gemen kanske går och drar på.
En bra blogg är flugklisterpappret som alla bra flugor (vars roll i det stora kretsloppet är att hälsa på och bekräfta de som avger rätt doft) fastnar på, så bloggägarinnan/-en kan fortsätta att njuta av att vara sig själv, och sola sig i den rättmätiga glansen över det. :-)
Och då gör det inte någonting att du är bekräftelseslav; tvärtom. Och det är alltid lika trevligt att föreställa sig en Jenny som lapar i sig dagens dos bekräftelse, slickar sig om munnen och ser nöjd ut över livet, tittar under lugg och ler en smula åt folk som tyckt annorlunda.
Jag tycker du tänker som Jenny.
Fuck hela jävla "du tänker som en kille" eller "du tänker som en tjej". Alla borde tänka som sig själva. Blir så jävla trött på't.
Jag håller med eff! Såna där uttalanden får mig att se rött.
Eff: Jag tänker som Jenny. Mest hela tiden.
Skicka en kommentar