04 juni 2006

Den där om att det är söndag idag

När jag var arton var jag och några kompisar på semester i Grekland. Jag fick för mig att jag skulle bada när jag var ganska så askalas. Efter det där badet förstår jag varför så många drunknar när de är fulla. Det går inte att simma. Man vevar som fan med armarna och sparkar med benen, men det går inte. Man sjunker.

Ungefär där är jag nu. Jag kämpar som en galning, men sjunker ändå som en sten. Den här våren. Den här vintern. Den här hösten. De har nog varit de jobbigaste i mitt liv. Om man räknar bort tonåren, som är en värld i sig.

Jag har förlorat min bästa kompis.
Jag har förlorat min katt.
Jag har förlorat den jag älskade mest här i världen.
Jag har flyttat till en ny stad.
Jag planerar att flytta till ett land på andra sidan jorden.
Och fy i helvete, vad destruktiv jag har blivit på vägen.

Det som skulle bli smart och nystart och tänka med hjärnan gick så in i helvete fel. Jag som skulle vara bäst och störst och flyga högst ramlade platt till marken och bröt alla ben i kroppen.

Och jag anade det. Men i torsdags fick jag allt bekräftat. Hon tog händerna om min hals och tryckte till.

Och jag vet inte hur jag ska klara av det här.

Jag vet verkligen inte. När man har levt sitt liv på ett visst sätt i tjugo år, och alla har sagt till en att man är fin, men att man har de här och de där dåliga egenskaperna och man säger att man vet, men man väljer att ignorera. Tills det en dag inte går längre. En dag kommer någon och lägger händerna runt ens hals.

Och jag vet inte hur jag ska klara av det här själv.

För han, som har stöttat mig i sju år, är borta. Han som sprungit sig svettig och slagit sig blodig för att fånga upp mig finns inte längre. Han som är en av de få som fått se mig gråta, när inte ens mina föräldrar fått det, han finns inte mer. Jag vill ha tillbaka min bästa vän. Men jag vet att jag har gått för långt. Och han har gått för långt åt andra hållet. För första gången på fem år så vet jag inte längre om han kommer få se mina barn, när de nu behagar komma. Det är den största förlusten i mitt liv. Han är min största förlust.

Och jag vet fan inte hur jag ska klara av det här.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Å vad jag känner igen mig i dig. Sitter just nu och väntar på att mitt livs kärlek ska komma hit och hämta sina sista saker. Idag såg jag honom med den nya tjejen. Jag vet faktiskt inte hur man överlever sånt här. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Ville bara berätta att du inte är ensam i all din ångest. Jag är där, långt där nere i det svarta också. /S

fredrik sa...

www.kbt.nu

Det fungerar.

Christina sa...

fredrik är bra på att tipsa. det fungerar.

kaffe med utomstående kan också fungera. du vet var jag finns om du vill ha en latte och ett par öron.

löve.

Anonym sa...

visst var tomaten en klassiker. och nu tillbaka till verkligheten, det kommer att bli bättre, även om det itne känns så just nu/ jag

Jenny sa...

Anonyma S: Åh, vad ont i hjärtat det gör på mig när jag läser vad du skriver!

Fredrik och Christina: Jag vet. Jagvetjagvetjagvet. Det är så lätt att ge andra råd, men så himla svårt att själv lyda dem. Och att söka hjälp är, för mig, ännu ett nederlag. Jag vet att det är fel at tänka sådär, men wtf, det är ju så jag fungerar.

fredrik sa...

Att söka hjälp skulle jag se som en stor seger för dig. Inte ett nederlag. Jag skulle se på dig som en person som gör vad som krävs för att må bra, inte en person som går runt vilsen i världen helt i onödan. För Jenny, det är verkligen ett slöseri att du ska behöva må dåligt.
Tusentals personer har förstått att om man inte från början fått verktygen för att deala med shit så måste man skaffa dem i efterhand.
Du förtjänar att få egna verktyg också!