Den där om sommaren nittonhundranittiofyra

Det var sommaren innan hösten då allt började hända. En sista, berömd nittonhundranittiofyrasommar, då allt hände, innan allt det andra började hända. Antagligen en av de bästa somrarna i mitt liv. Sista sommaren då jag tillät mig själv att vingla på kanten mellan barn och vuxen. Doppade ner tårna i mina barndomssjöar, samtidigt som jag klappade pälsen på vuxenkänslorna.

Svett lackade och forsade. Blickar, svordomar och hejarrop var riktade mot tv-rutor och storbildsskärmar. Fotbollshjärtan brann i torra Sverigekroppar. Jag var på fotbollsläger i Danmark och spelade på brända gräsmattor, på snabba ben, på små fötter, med brunbrända armar, där vattenflaskornas vatten fyllde unga kvinnokroppar och tog bort det där sega, det där dammiga.

Min första kärlek träffade mig som en handflata mot nacken, den sommaren. Min första kärlek kallades Gabbe, var ganska mycket längre än mig, hade gröna ögon och mörkblont hår, som blev ljusare när solen slickade det. Han var fjorton och därmed lika gammal som jag var då och han fick mina knän att flacka, mina händer att darra, mina ögon att mjukna och mitt hjärta att svettas. Trots att jag fortfarande sprang med små fötter på brända gräsmattor så var det något inom mig som berättade för mig att han kände likadant.

Där ute, i havet, mellan Sverige och Danmark, fast närmare Sverige ändå, så fnittrade vi båda och hans hår slickades ljusare och mitt hjärta det darrade till lite extra. På kvällarna ringde han mig, om inte jag ringde honom. Varje dag. Hela sommaren. Hela hösten. Hela den där hösten när jag gick längre och längre från de där barndomssjöarna, som blev isigare och isigare och som tillslut bottenfrös.

Han fick mig att gå från flickfniss till kärleksfniss och jag tror att min mamma märkte skillnaden. För när vi la på luren, efter det eviga 90-tals "du först", "nej, du först", "okej, samtidigt?", "ja, samtidigt!" "ett, två, tre!" "du la inte på!" "inte du heller!", så log hon alltid sitt mamma-vet-leende och frågade om jag pratat med Gabbe.

Sjöarna bottenfrös dock, och mina ögon,som bara hade haft plats för honom, växte och plötsligt fick fler plats. Jag övade mitt kärleksskratt och mina fötter växte lika snabbt som mina ögon, de sprang inte längre på brända gräsmattor.

Ett par år senare träffade jag honom igen, på ett disco inne i Lund. Vi stannade båda upp och tittade på varandra, sen log han, sprang fram och kramade mig, innan vi delade en flaska öl i buskarna utanför. Jag lovade att ringa honom, jag kunde fortfarande hans föräldrars telefonnummer utantill. Jag kom fortfarande ihåg när han fyllde år, men det kom saker emellan.

Ibland och kanske lite oftare än ibland så tror jag fortfarande att det kommer att bli vi.