Hon hette Pärlan och var ständigt smutsig. Eller kanske mer skitig än smutsig? När jag tänker tillbaka på henne så känns det som om hon stod där i trädgården i ständigt regn. Hon gick fritt i trädgården. De flesta av oss var lite rädd för henne för hon var nidbilden av en sur ponny: hon bet och sparkades och hade säkert något farligt som hände i mitten också. Men jag var liten envis och älskade hästar så jag låg klistrad i utkanten av hennes synfält ändå.
Det var det närmaste en egen häst jag kunde få. Jag försökte få henne att gå efter mig i ett rep och jag försökte få henne att longera, alltid med en lång trädgren i handen, annars sprang hon in mot mig och bet mig i armen. Jag motade bort henne mer än vispade till med den där grenen. Pärlan med ständigt bakåtstrukna öron. Jenny i gröna stövlar som läckte och tjippade. Spring då Pärlan!
Men Pärlan ville inte springa. Hon ville inte att jag skulle rida på henne heller. Eller borsta henne. Hon stod i sin trädgård och alla vi klättrade i päronträden runt om henne och ibland fastnade man där uppe i trädet och skrek till någon av de andra att hjälp mig! Hjäääääälp mig, Pärlan vill inte gå bort! Hon stod där under trädet och tittade upp mot en och log under sin stripiga lugg. Visste att vi skulle få sitta där uppe så länge hon stod under.
Jag vet inte var Pärlan tog vägen, men en dag var hon borta. Några månader senare sålde de gården också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar