21 april 2012

Den där om ett brev till Anonym

Anonym skriver på inlägget nedan:

Gud vad sorgligt. Undrar vad för "romantiska föräldraböcker al la 2000-talet" som gör allt så komplicerat. Stackars 80-tals-föräldrar. Måtte nästa generation bli klokare. Mitt råd; bara var. Fundera inte och förstora upp allt så jäklans mycket. Jag har vänner som varit med om så oerhört tragiska barnafödslar, eller haft svårt att ens få barn. Nä. Lägg ner självömkan och lev. Ursäkta om jag låter hård här men jag kan bara inte låta bli att läsa dessa i-landsproblem och tycka det är patetiskt.

Hej Anonym,

 det verkar inte som om du har läst min blogg så länge, det är okej för det kan ju inte alla ha gjort. Dock blir det ju lite farligt att kommentera sådär utan att ha bakgrundsinformation. Jag menar tänk om det vore så att jag och min man försökt få barn i fem år och nu äntligen fått ett? Eller om vi faktiskt har haft en bebis som försvunnit från oss? Eller om vi blev gravida där en gång i tiden innan vårt nuvarande barn kom och som blev till ett missfall och tusen tårar? Ett av de där alternativen stämmer, men det kan ju inte du veta.

Och i-landsproblem är det enda jag har. Och det är det jag skriver om. Jag förstår inte riktigt vad som skulle göra dina vänner lyckligare eller få fler barn för att jag bara skriver om mina/våra lyckliga stunder. Ungefär som när man på åttiotalet sa att barn var tvungna att äta upp sin mat och tänka på barnen i Afrika, som om det skulle göra barnen i Afrika mättare.

Jag tycker att vi kan gräva ner det där att det är fult att klaga. För mig är det inte att klaga, det är att vara ärlig. Jag gjorde en liten enkät på den här bloggen för ett tag sedan och det som kom fram då var att det mina läsare gillade mest med det jag skriver är att jag är så ärlig. Så i helvete heller att jag bara tänker skriva om när jag sitter och sjunger för min son och han skrattar tillbaka, för så ser inte mitt liv ut. Mitt liv innehåller även stunder när jag sjungit klart och min son blir kinkig och jag inte vet vad vi ska hitta på då. Varför skulle jag inte skriva om den verkligheten? Varför skulle jag gömma undan det? 

Jag har inget barn som är handikappat, men det känns lite konstigt att jag ska gå runt om dagarna och vara glad för att min son kan höra, kan prata, kan se, har två ben, båda händerna, inte föddes könlös eller med två kön, har alla tarmar intakta, hittills inte har problem med hjärtat, och så vidare i all oändlighet. Kan jag inte bara få konstatera att han är ett friskt litet barn och att ibland så är det tråkigt att hänga med honom? Måste jag gå hela dagarna och skuldbelägga mig själv för att jag inte är tacksam? För att jag vill ha en quick fix? Jag tror att mammor blir skuldbelagda tillräckligt som det är i dag. Så snälla, späd inte på det.


26 kommentarer:

RockPaperScissorLizardSpock sa...

En kompis till mig har en kollego som har ungefär samma inställning som anonym, eftersom hon haft så svårt att få barn har de inte fått lov att diskutera sina familjer på jobbet för de har ju inte 'riktiga' problem.
Med samma logik skulle man kunna säga att vi inte borde diskutera några andra etnocentrerade problemställningar än massmord á la förintelsen för allt annat är ju i jämförelse ganska futtigt. Överhuvudtaget borde man då inte tala om något eller ö h t ha en åsikt om någonting för det finns ju alltid de som har det värre.

Men då är det ju plötsligt ganska intressant hur det kommer sig att anonym själv gnäller över kanske det mest extrema i-lands prolemet av dem alla nämligen: "vad andra väljer att skriva om i sina bloggar".

DET om något är grunt.

linapanyaaventyr sa...

Åh, vad irriterad jag blir! Bra svar, Jenny! Heja dig!

Anonym sa...

mycket bra skrivet Jenny!

sara sa...

Hej Jenny
jag ar en san har som bara laser, och inte kommenterar sa mkt. men jag gillar din blogg och ditt skrivande - och att du sager som det ar. Det ar kanske trist ibland, det tar kanske tid att bli kar i sin unge.
Jag och min man har forsokt fa barn i kanske 4 ar och det gar inte sa bra (hittils), men inte fan blir jag provocerad over att du skriver att det ar trakigt ibland, jag blir mer provocerad av folk som bara sager hur uuuunderbaaart och gulligt och fint allt ar hela tiden. verkligheten ar inte alls sa provocerande. Bara for jag inte verkar kunna fa barn sa latt sa betyder ju inte det att alla som har barn maste vara overlyckliga precis hela tiden.

a-m sa...

Hurra för jenny!

Ellinor sa...

Bra skrivet Jenny. Det är riktigt spot on.

Jag och min make har försökt sedan 2005 det har inte lyckats än för oss. Och det är vår sorg. Men om jag hellre vill skriva om gastric bypass eller min rygg så gör jag det.
För en blogg ska vara skrivarens inspiration och lycka.

Tack för att du skriver så bra

Katta Kvack sa...

Ja jösses. Bra svar, Jenny, tycker jag!

Klara sa...

Bravo!

MW sa...

Jag blir förundrad över anonyma kommentatorer. Skulle vara fascinerande att få höra Anonyms orsak till kommentaren som till synes bara är Så Jäkla Onödig.

Och mycket bra svarat av dig!

Caroline sa...

Visst är det konstigt att det finns folk som lägger sig i vad som är någon annans problem eller ämne för dagen? För jo jag har ett barn som har funktionshinder, omfattande sådana, och han behöver hjälp 5-20 gånger per natt och jag behöver alltså vakna 5-20 gånger per natt. Det har jag gjort i åtta år, men ändå tycker jag att folk har rätt att berätta om att de sovit så dåligt i natt. De jämför ju bara med sitt vanliga och det liknar på många sätt inte mitt vanliga. Men jag vill inte att de ska välja bort ämnen bara för att jag har en helt annan situation hemma hos mig. Att de inte skulle kunna säga att de känner sig handikappade utan sin handväska, inte kunna säga att det är tungt att bära barnet, att det är jobbigt att vakna på natten, att det var så länge sedan de hade egentid.
Nej jag uppskattar verkligen ärligheten du har i din blogg. Och jag önskar ibland att jag kunde ha samma, men det går inte för jag är inte fullt så hemlig som du och jag kan inte skriva hela (h)ärligheten med tanke på mina barns känslor. Bland annat.

Maggan sa...

Bra! Jag är på din sida, Jenny!

Lina sa...

Så himla bra skrivet Jenny! Och ja, jag är en av dom som älskar just att du skriver så ärligt.

MCZ sa...

Heja Jenny!

(Det får räcka så för den här gången!)

peaches sa...

Bra skrivet! Jag tror det är bra att fler visar upp alla de sidor som vi människor består av. Att vi är människor med både fina och fula sidor, att det finns två sidor av samma mynt, att det kan vara underbart och jobbigt att ha barn, vara i ett förhållande eller vad det nu handlar om. Och man utgår från sin egen verklighet, det gör alla, men jag tror att om fler skrev lika öppet och ärligt som du gör, så skulle pressen på att vara perfekt i samhället idag minska. Vi skulle istället kunna inse att vi duger som vi är. Att vi alla har fel och brister. För alla är inte happygolucky varje dag även om det är den sidan man kanske oftast visar upp för andra för att man inte vet hur de andra ska svara om man faktiskt själv skulle säga Nej jag mår faktiskt inte så bra, på frågan Hej hur mår du.

Heja dig Jenny!

peaches sa...

Och förresten så tror jag vi förändrar världen både av att tänka på makroperspektivet med fattigdom, världsordning och maktbalans, samtidigt som man tänker mikroperspektiv av att vara ärlig i sin egen vardag. Det är inte antingen eller, det borde Anonym också förstå.

Johanna sa...

Bra svarat, och dessutom många kloka kommentarer från dem som kommenterat ovan!

Malin sa...

MATA INTE TROLLEN!
Det är för mycket provikation, för stark nedsättande ton (använding av ord som 'patetisk' etc) och för lite konstruktivt innehåll i den här kommentaren för att den skulle kunna vara skriven på allvar. Det är bara nån idiot som vill provocera och få igång en beef. Ignorera ignorera.

Jane sa...

Love U! Fortsätt att vara den du är!

Lisa sa...

Jag pratar om din blogg hela tiden för det är den enda jag läser som på allvar, men helt utan panik, pratar om att det går upp och ner, att babykärlek inte kommer direkt och att det är okej. Allt det här är sånt jag är orolig över medan jag överväger om jag vill ha barn eller ej. Jag tänker på det du skriver om Fimpen hela tiden – det är så mycket verkligare än annat. Att det går att ha det värre har väl inte så mycket med saken att göra?

nippertippa sa...

HERREGUD. Du är bäst, Jenny. Anonym, du låter inte bara hård utan även sjukt osympatisk och korkad.

Klara sa...

Åh, vad är meningen med sånt här?! Precis som du säger, det är ju var och ens problem eller svårigheter som är "viktigast". Hur skulle det se ut om vi inte problematiserade någonting bara för att "andra har det värre?" Bra svarat Jenny! Anonym låter f ö väldigt lik Nippertippas taskiga kommentator. Elaka människor det finns.

fröken blund slår dank sa...

hurra för dig, ryggdunk o high five! hittade hit idag o gillart. kommer igen, ciao bella.

Anna sa...

Tror vi är ganska enade om här att vi läser din blogg mycket just Pga ärligheten och att den är så gripande. Den är som natt och dag i jämförelse med mitt liv men jag håller med mamman till ett handikappat barn ovan...det betyder ju inte att DU inte fÅr uttrycka saker för det. Nä det finns så mycket tråkiga människor. Fortsätt du att skriva om DINA problem och DIN vardag. Heja Jenny!

Vitnos sa...

Bra svar! Blir ganska mycket trött på den synen på livet som kommentaren i inlägget representerar. Barnen i Afrika svälter ergo du får inte kämpa för fattiga barn i Sverige. Tröttsamt.

Mvh en som hittat din blogg och imponeras över ärligheten

Mirijam Geyerhofer sa...

Den som skrev den första kommentaren, SPOT ON!

"Men då är det ju plötsligt ganska intressant hur det kommer sig att anonym själv gnäller över kanske det mest extrema i-lands prolemet av dem alla nämligen: "vad andra väljer att skriva om i sina bloggar"."

emster sa...

hurra för dig och det här inlägget