27 november 2011

Den där om att ni inte behöver oroa er, det blev bra sen, till slut

Så går jag förbi mannen med hatten och kappan under armen och till den arbetsdag jag inte nu vet kommer att bli den stressigaste sedan jag började jobba på riktigt för fyra dagar sedan. Jävla skitdag! heter den i sms. Och i tillbakasms från Stolte mannen får jag bannor och att han hotar med att åka från sitt jobb och svepa med mig från mitt för att jag ska sluta stressa. Och i min chefs ögon bor det lite lite panik.

Den börjar med att min kollega råkar låna min dator. Som inte går att låsa upp igen, utan en kod som vår teknikavdelning skickar hem till mig. Per post. Eller nej, den börjar med ett möte, där samma kollega meddelar mig att den examination vi måste göra för att få arbeta på vår arbetsplats skulle ha gjorts dagen innan. Något som ingen visste om. Sen låser sig min dator. Sen avbokar jag ett möte som skulle ha hållits genom en tolk. Bara det att meddelandet inte gick fram så klockan tio står en kvinna och ler mot mig på kontoret och jag pekar och teckenspråkar att det blivit fel, att vi avbokat mötet.

Ja, sen fortsätter det med att jag med lånedator försöker svara på femtiotusen e-mail, har trettontusen missade samtal, och tiomiljoner saker att göra efter en vecka jag inte varit på kontoret på grund av kurs och tre dagar av ledighet på grund av föräldrautbildning (jag kan nu allt man ska kunna som förälder!).

Och sen! misslyckas jag i del ett av examinationen och bryter ihop lite inne hos vår chef.