13 november 2011

Den där om en helg i Skåne

Vi ringer på dörren efter sextio mil av ryggont Jen, du måste röra på benen nu så att du inte får blodpropp smågodis och bil bil bil. Snabba fötter rusar på andra sidan, dörren slås upp och mamma tjuter sitt mammatjut. Pappa står bakom och tvåstegstrampar för att komma först fram för kramkalas.

Klockan är halv ett på natten, vi har "kört förbi" Stolte mannens föräldrars lantställe för att byta till vinterdäck i beckmörker och jag är trött.

Jag vaknar klockan två på natten och Stolte mannen!!! och han hör direkt att något är fel. Hela jag skakar och kallsvett tränger sig fram överallt mellan tår i panna på bröst. Jag mår illa och magen känns som om den vill sprängas. Han halvbär mig till toaletten eftersom jag inte kan gå. Håller mig uppe när jag kräks. Bär ner mig till sängen igen. Vägkantspasta. Och jag blir rädd för min kropp: att jag inte kan hantera den och funderar på hur det ska gå under födsel. Om kräk kan ta över min kropp så här, vad gör då en förlossning.

Vi firar Mårten gås, med rödvin för vissa andra, brysselkål, sill och inte svartsoppa. Vi sitter på restaurangen och jag lägger min servett över alla mina spillfläckar på bordet. Vi åker ut till havet och njuter av det som Stolte mannen påstår är årets sista sol. Vi sover länge. Det är mycket bebisprat. Pappa tar ner vikingavaggan från vinden. Mamma hittar en åkpåse, en sån vi tänkte köpa i brun manchester från sjuttiotalet, som kostar runt femhundra kronor på Tradera, som jag suktat efter som tydligen låg i deras källare.

Och vid frukosten berättar pappa att min bästa kompis från det att jag var tre till att jag började åttan förlorat sitt barn i månad åtta. Månad åtta. Jag stryker över magen och kan inte förstå. Mamma blir sur för att han berättat och säger att de inte skulle berättat förrän efter jag hade fått Fimpen. Mamma stryker över min mage. Pappa får känna när det sparkar. De längtar. De säger det. Att de längtar efter sitt barnbarn.

7 kommentarer:

Colombialiv sa...

Månad åtta! AJ! Sånt får inte hända, och sånt vill man inte veta.

Johanna sa...

Fint inlägg, fin helg! Och jättefin bild, dessutom.

Nej "i månad åtta" gör ont att ens höra om. Fy farao vad hemskt. Just det hemska hände mina föräldrar året innan jag föddes. Det var nog det värsta någonsin någonsin, men tänk, det blev ändå bra igen. Det blev en jag, och en lillebror, till slut. Man ersätter såklart inte ett annat barn, men lite, lite kanske man ändå gör det. Jag tror det.

Nu står det "58" på din babykalender, herregud! Så sjukt spännande. Älskar att jag får följa massa bloggisars graviditeter så nära innan jag vågar mig på det hela själv.

Slut på uppsats.

JAE sa...

Fy så sorgligt. När min syster var höggravid råkade jag slänga ur mig en liknande sak om en kollega till mig. Efteråt känner man sig så dum.

bubbelbubbel sa...

Åh nu grät jag en skvätt av sista meningarna.

Den där Jenny sa...

Man blir livrädd. För allt är väl bra? Alla säger att allt är bra. Att föda ut ett dött barn, kan ju inte finnas mycket som är värre.

Bondhustrun sa...

Åh vad sorgligt.

Men hej, jag har inte kommenterat på aslänge eftersom jag bara är slö och har bråttom och sånt, men OJ vilken fin kalaskula du har fått! Fantastiskt fin bild dessutom.

Att vara någons fru sa...

Å. Du är så himla himla fin.