Den där om en helg i Skåne

Vi ringer på dörren efter sextio mil av ryggont Jen, du måste röra på benen nu så att du inte får blodpropp smågodis och bil bil bil. Snabba fötter rusar på andra sidan, dörren slås upp och mamma tjuter sitt mammatjut. Pappa står bakom och tvåstegstrampar för att komma först fram för kramkalas.

Klockan är halv ett på natten, vi har "kört förbi" Stolte mannens föräldrars lantställe för att byta till vinterdäck i beckmörker och jag är trött.

Jag vaknar klockan två på natten och Stolte mannen!!! och han hör direkt att något är fel. Hela jag skakar och kallsvett tränger sig fram överallt mellan tår i panna på bröst. Jag mår illa och magen känns som om den vill sprängas. Han halvbär mig till toaletten eftersom jag inte kan gå. Håller mig uppe när jag kräks. Bär ner mig till sängen igen. Vägkantspasta. Och jag blir rädd för min kropp: att jag inte kan hantera den och funderar på hur det ska gå under födsel. Om kräk kan ta över min kropp så här, vad gör då en förlossning.

Vi firar Mårten gås, med rödvin för vissa andra, brysselkål, sill och inte svartsoppa. Vi sitter på restaurangen och jag lägger min servett över alla mina spillfläckar på bordet. Vi åker ut till havet och njuter av det som Stolte mannen påstår är årets sista sol. Vi sover länge. Det är mycket bebisprat. Pappa tar ner vikingavaggan från vinden. Mamma hittar en åkpåse, en sån vi tänkte köpa i brun manchester från sjuttiotalet, som kostar runt femhundra kronor på Tradera, som jag suktat efter som tydligen låg i deras källare.

Och vid frukosten berättar pappa att min bästa kompis från det att jag var tre till att jag började åttan förlorat sitt barn i månad åtta. Månad åtta. Jag stryker över magen och kan inte förstå. Mamma blir sur för att han berättat och säger att de inte skulle berättat förrän efter jag hade fått Fimpen. Mamma stryker över min mage. Pappa får känna när det sparkar. De längtar. De säger det. Att de längtar efter sitt barnbarn.